Kategoriarkiv: Projekt

…marschen mot förnybar energi.

På den här platsen vid Marnästjärn vore det fint med ett kretsloppshus. Bredvid står det stora vattenhjulet från som kommer från Östanberg i Smedjebacken. Hjulet drev vattenpumparna vid en liten gruva för 100 år sen. Så var det då och inte för så längesen heller. Är de enkla vattenhjulens tid verkligen förbi?

På den här platsen vid Marnästjärn intill Ludvika Gammelgård vore det fint med ett kretsloppshus. Bredvid står det stora vattenhjulet från Östanberg i Smedjebacken. Hjulet drev vattenpumparna vid en liten gruva för 100 år sen. Är de enkla vattenhjulens tid verkligen förbi? Kanske - kanske inte.

Jag snodde uttrycket från en text i DN:s nätupplaga igår morse. Att marschera mot nya energimål lät så bra! Bestämt liksom. Texten handlade om Japan och kärnkraften. Det är förfärligt det som sker. Och jag har varit vän av kärnkraft just för att den är ”ren”. Jag var en sådan vän ända tills uppfinnaren Gunnar Asplund frälste mig på vårt Bergslagsting i höstas i Ludvika. Då såg jag ljuset!! Då var jag absolut nyfrälst!! Nu känner jag mig ännu mer övertygad om att Gunnar Asplund är något riktigt viktigt på spåren. Han har visat hur solkraft kan ledas från klotets öknar till alla tätbefolkade områden och det är en fullt möjlig lösning på allas våra behov av elektricitet. Europa skulle få elkraften från Sahara! Gunnar Asplund har i många år varit utvecklingschef på ABB i Ludvika och han har haft stor delaktighet i viktiga stora lösningar som rör överföringar av kraft och energi. Han har även uppfunnit den smartaste elbilen, den kommer.

Och nu börjar det väl snart bli skarpt läge för att bygga Ludvikas Miljö-, Eko- & Kretsloppshus (svårt bestämma sig för ett ord!) där Ekomuseum ska ha en plats. Vi har ju en plan och vi har en förstudie. Vi har påbörjat en process att skapa ett lärande centrum för nya, miljövänliga, hållbara, förnybara sätt att bygga, bo, leva och äta och med så mycket kretslopp inbyggt som det bara går. Vi behöver alla en plats att gå till – ett miljötempel? – för att med våra sinnen förstå vad det handlar om, vi behöver se nya goda lösningar på svåra problem. Det är väl klart att ett sånt centrum ska ligga där ABB med all sin energiforskning finns, dvs i Ludvika, som till råga på allt är en ”ekokommun”. Sympatiskt – här vill man ju bo!! Och sen finns Ekomuseum här med sitt Eko- från både ekonomi och ekologi, smart va!? Våra stadgar anger att vi ska jobba med båda delarna: ekonomisk historia och ekologisk kunskap. Vi bör lyfta ekologi- och miljöfrågor. Miljöministern Andreas Carlgren har nyligen sagt att det sker en rekordstor satsning på vind- och biokraft. Så bra! Men han ska också gynna en lika rekordstor satsning på elektricitet från Sahara och elbilar á la Gunnar Asplund. Våra ekosamhällen behöver få fart!

Styrgruppsmöte i ”Bröd i Bergslagen”

Styrgruppsmöte i Leaderprojektet "Bröd i Bergslagen" på Näringslivskontoret i Smedjebacken. Från vänster Eva Långberg och Birgitta Berg, ABF och Lennart Silfverin från Smedjebackens kommun. Christina Lindeqvist bakom kameran.

Styrgruppsmöte i Leaderprojektet "Bröd i Bergslagen" på Näringslivskontoret i Smedjebacken. Från vänster Eva Långberg och Birgitta Berg, ABF och Lennart Silfverin från Smedjebackens kommun. Christina Lindeqvist bakom kameran.

Vi samlades i Smedjebacken på Näringslivskontoret hos Lennart Silfverin igår eftermiddag. Eva Långberg från ABF Västerbergslagen rapporterade att hon drar igång cirklar kring brödbakning lite överallt nu och har öppnat för samarbete med ABF i Västmanland eftersom Ekomuseum ligger till hälften i det länet. Det blir cirklar i brödbakning både i Norberg och Ramnäs i april. Det rör sig runt Eva hela tiden. Det där med bröd är något magiskt eller ligger det så i tiden helt enkelt, en motreaktion mot det industriproducerade brödet som är bemängt med alla slags underliga tillsatser.  Eva utbildar cirkelledare som sen i sin tur sprider budskapet och lär ut. Det är till nytta för föreningarna. Sen har hon en cirkelverksamhet med invandrargrupperna i Ludvika och på sikt är planen att vi ska mötas i bakstugorna. Surdegsbakandet är en stark trend, ja bröd överhuvudtaget. Det är därför Eva har ordnat en bussresa som utgår från Ludvika och som tar oss till Järna och Saltå Kvarn den 25 mars (bussen är redan fullsatt!) så vi ska få lära oss vad riktigt mjöl är och hur bröd kan smaka när det är riktigt bra kvalitet. I Järna produceras det mycket gott bröd av mycket fina mjöler i bemärkelsen hög kvalitet. Kvalitet – detta lite glömda ord! Vi ska tänka på kvaliteten mycket mera, vi ska återerövra det goda brödet och sprida smakerna vida omkring. Den som en gång fått smak på ett mer gediget bakat bröd har sen svårt att återvända till det bröd som bjuds på butikshyllorna i sina plastpåsar. Goda bröd är en begärlig vara. Det borde finnas plats för kvalitetsbagerier med detta sätt att tänka även här i Bergslagen, inte bara i Stockholm för där börjar det bli gott om småbagerier med långa köer av brödsugna kunder.

Guidekurs igår kväll på Logen, Västanfors

Vi var dryga 30 personer på guidekursen igår kväll på Logen på Västanfors hembygdsgård för att lyssna på museipedagogen Annacari Jadling som i två och en halv timme utan paus (!!) berättade om sitt ”dramatiska” arbete vid Dalarnas museum. Det var intressant ska jag säga! Och lärorikt att höra hur man kan jobba som pedagog, förmedlare av historia och guide. Man kan ta till sig något mer av dramatik i visningarna. Bara att använda rösten lite mer är ett bra knep. Att viska, att ropa till, att spela en roll –  det handlar om berättarrösten alltså. Det finns ju det traditionella sättet att guida: man lär sig läxan och är duktig på perioder, namn, årtal och lokal historia. Visst behövs alla fakta, men hur länge orkar man lyssna som besökare? Kanske 10 min…i bästa fall 20 min? Sen är det tvärstopp. Man ser ju ofta att besökargrupper glesas ut efter en stund, folk liksom faller ifrån och glider åt sidan. Ja, smiter rent ut sagt! Jag har själv upplevt det som besökare, det kan bli för torrt och tradigt med mycket fakta. Annacari pekade på möjligheter här. Att mer berätta historier om platsen, att våga dramatisera och därmed fånga in gruppen av besökare. Det som man kallar ”story-telling” idag och som förtjänar att ideligen påminnas om. Ja, vi satt då alla på helspänn, superkoncentrerade och lyssnade på Annacari utan minsta besvär i de två och en halv timmarna, jag lovar!! Hur orkade hon själv? Jag frågade faktiskt efteråt, för det förundrade mig. Åh, det är inga problem alls, svarade hon. Jag älskar det här, sa hon. Och det gjorde ju vi också. Spökhistorien på slutet…vi satt helt tysta, infångade och det plötsliga häftiga utropet när spöket visade sig på vinden för pojkarna fick mig att hoppa högt på stolen!! Hjälp!! Spänning in i det sista. Sen var det slut. Applåd för Annacari!

Bra start för guidekursen!

Raija Edvinson berättar om turismen i Fagersta kommun. Överst inleder vi träffen med kaffe och smörgås så alla får bekanta sig lite med varandra. Många har även kört långt och behöver nåt att äta.

Raija Edvinson berättar om turismen i Fagersta kommun. Överst inleder vi träffen med kaffe och smörgås så alla får bekanta sig lite med varandra. Många har även kört långt och behöver nåt att äta.

Igår kväll genomförde vi den första guidekursträffen i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Det är en fin möteslokal, trevlig atmosfär och ligger bra till i Ekomuseum. Det var överraskande många som kom! Fler än vad vi trodde. Minst 28 st trängdes runt bordet och då hade vi fått flera anmälningar som inte kunde komma denna första gång men väl övriga gånger. Och där var också flera yngre människor som dykt upp, vilket gladde våra hjärtan! Och Malin Andersson kom från Västerås! Hon har lång erfarenhet som guide och ska hålla i det sista kurstillfället den 22 mars tillsammans med Örjan Hamrin från Dalarnas museum. Nästa kurstillfälle den 15 mars är det dramapedagogen Anncari Jadling från Dalarnas museum som ska bidra med erfarenheter och en guide som kan dramatisera är guld värd! Igår kväll var det jag själv som berättade om Ekomuseum – hur det började och hur allt har utvecklats och om vår nya inriktning mot ekologi och geoturism som ska komplettera den teknik- och industrihistoria som det alltid varit fokus på. Sen var det Raija Edvinson, turistintendent på Fagersta kommun, som talade om turismen och besöksnäringen som en viktig del av kommunens arbete. Det var intressant därför att hon kunde visa siffror och siffror är mycket talande! Turismen omsätter hela 140 miljoner kr per år bara i Fagersta. Då kan man börja tala om en turistindustri och än bättre kan det bli – det är alltid en strävan enligt Raija. I Fagersta ligger ju också själva hjärtat i Ekomuseum: Världsarvet Engelsbergs bruk! Raija berättade även om upplevelsen från ett seminarium hon deltagit i nyligen om hur man som guide bör bemöta människor med olika funktionshinder. Det handlar om rullstolsburna personer, hörsel- och synskadade samt människor med psykiska funktionshinder. Mycket lärorikt! Och det blev en bra avslutning på den första träffen.

Glad Kvinnodag!!

Här är det tänkta utseendet på boken Järnladies. Bilden på omslaget togs av Eva Timm som var fotograf och bodde i Västmanland. Bokens grafiska form och bildval görs av Jenny Findahl/Snowtrail.

Här är det tänkta utseendet på boken Järnladies. Bilden på omslaget togs av Eva Timm som var fotograf och bodde i Västmanland. Bokens grafiska form och bildval görs av Jenny Findahl/Snowtrail.

Idag är det ju den 8 mars och den internationella kvinnodagen!! Jag fick ett mejl från Yvonne Gröning i Norberg igår med det glada utropet: GLAD KVINNODAG!! Det var lite kul, för jag är rätt dålig på det där med dagar. Men Kvinnodagen – den behövs uppenbarligen. Så är det bara. Själv har jag inget emot den, den sätter ljuset bland annat på självständiga och självrådiga kvinnor och det är inte illa alls. Just nu jobbar ett antal kvinnor med vår bok Järnladies och texterna har börjat landa på vårt redaktionsbord. Jodå, vi har en liten redaktion som ska träffas på torsdag i Söderbärke och börja gå igenom allt. Jag har redan läst några texter som legat klara ett tag. Det är berättelser som fascinerar, det handlar om ganska så tuffa levnadsvillkor och märkliga öden, även dåtidens höga känsla för heder och moral är intressant. Det var (då som nu?) en kamp och ett slit i en vilja att skapa sig ett liv och där till slut finna både viss framgång och en smula glädje (man ska inte förhäva sig…). En del är födda med silversked i munnen men får kämpa likaväl. Andra börjar bygga från grunden och redan som barn! Wilhelmina Skogh hade siktet inställt vid 12-års ålder då hon for ensam från Gotland till Stockholm för att söka sig ett jobb! Och hon fick jobba för sin framgång!! Men vem har det lätt egentligen?? Jag vet faktiskt inte. Människor i gemen har svårt att få livet att gå ihop och vips är livet förbi och man börjar blicka bakåt (om tid finns!) – och då kan man fundera över vad man uträttat. Det är den här blicken bakåt som träder fram i berättelserna – vi får se vad damerna har gjort. Vi sitter ju här med facit i hand och vet hur det gick för dem. De själva visste väl inte riktigt medan de levde och jobbade på. Först i efterhand framträder mönstret och deras levnadshistorier kan ge oss både kraft och inspiration långt framöver. Boken Järnladies kommer till sommaren – senast 1 juli. Det är beslutat.

Kulturarvet i Falun

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten.

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten. Foto ChL.

Visst låter det trevligt med Kulturarvet!? Verksamheten finns i ett vit låg tegelbyggnad i industriområdet Ingarvet uppåt koppargruvan i Falun med en mycket sympatisk verksamhet: föremålsvård. Från början kom idén som så många andra idéer från Dalarnas museum. Det var då landsantikvarien hette Erik Hofrén (1970-talet). Erik ligger även bakom Ekomuseum Bergslagen, Framtidsmuseet i Borlänge, Arbetets museum i Norrköping. Att vara idérik är en sak, men att genomföra dem är en helt annan! Inte många är som Erik Hofrén. Han blev sen professor i museologi vid Umeå universitet och idag är han en kreativ pensionär, snart 75 år och har ännu ett levande intresse i de verksamheter han har varit med och skapat. Nu spårade jag visst ur……nåväl, i många år tillhörde Kulturarvet Nordiska museet. Under 90-talet när jag jobbade på Nordiska museet så var jag ofta i Falun och undervisade i föremålsvård och materialkunskap. Jag var ju konservator på den tiden. Då skrev jag också boken ”Våga vårda” – en handbok i föremålsvård tänkt för hembygdsrörelsen. Jag har i år återvänt till Kulturarvet med både bok och föredrag. Det är ny regim där och därmed nya behov. Nordiska museet har släppt verksamheten och Falu kommun driver den i form av tvåårigt ESF-projekt i ett försök att permanenta den. Det finns absolut behov av den här sortens vårdarbete – tror jag! Dalarnas museum med hembygdskonsulent Maria Björkroth är involverad i kompetensutveckling på Kulturarvet och via Maria är jag inhyrd ett antal gånger under våren för att bidra med träkunskap och allmän matierialkunskap. Innan jag blev konservator gick jag på Carl Malmstens Verkstadsskola och tog gesällprov i möbelsnickeri. Härliga tider!! Och om någon nu undrar så lånar Ekomuseum ut mig och fakturerar sen för mina tjänster. Det är aldrig fel med intäkter. Ekorrhjulet snurrar.

Och här är en länk till Kulturarvet som det fungerar idag: här!

 

Bakarstugan vid Världsarvet Engelsbergs bruk

Här inspekteras bakarstugan och pratas aktiviteter och kurser. Från vänster Eva Långberg, Britt-Marie Philip och Gudrun Söderberg. På bilden ovan visar bakarstugan i sin helhet. Foto Ch LIndeqvist.

Här inspekteras bakarstugan och pratas aktiviteter och kurser. Från vänster Eva Långberg, Britt-Marie Philip och Gudrun Söderberg. Bilden ovan visar bakarstugan i sin helhet. Foto Ch LIndeqvist.

När Eva Långberg och jag var ute och for på bygden i onsdags så var vi även i Ängelsberg öster om Fagersta där det finns personer som vill dra igång mer aktivitet i en bakarstuga som ligger snett mittemot masugnen på Världsarvet Engelsbergs bruk. Där hade vi stämt träff med på Gudrun Söderberg och Britt-Marie Philip. Gudrun är guide på både bruket och Oljeön sen många år och Britt-Marie har tagit på sig ansvaret för bakarstugan. Tillsammans driver de på aktiviteter kring sin bakarstuga som föreningen arrenderar av ägaren till Engelsbergs bruk. Liksom den i Norberg var denna bakarstuga av gammal god modell. Tillgång till vatten finns ju inte, så är det bara. Man får alltid släpa vatten när det ska bakas. Det hör till, det är en del av charmen! Men denna stuga ligger i alla fall vid den forsande ån som rinner genom Världsarvet och här var den andra stughalvan inte en smedja utan en rymlig tvättstuga. Men det var två funktioner likväl som samsas om samma skorsten. Nu vill man i Ängelsberg försöka utöka antalet bakande personer så att man kan hålla öppet lite mer på sommaren och över huvudtaget ha lite mer aktiviteter för sig. Det blev förstås en del kursplanering! På andra sidan vägen ligger Lilla Slaggarboden med sitt sommarcafé. Just sommartid rör det sig mycket folk i omgivningen. Lilla Slaggarboden är som en sambandscentral för besökare både till Världsarvet Engelsbergs bruk och till stationssamhället Ängelsberg med Oljeön. Om en förening har tillgång till en bakarstuga och bakar bröd till försäljning så betyder det intäkter till föreningen. Bröddoft lockar folk, det är ingen tvekan om det. De flesta som kommer in över tröskeln vill också köpa bröd med sig hem. Många bäckar små…

Brödprojektet vidgar vyerna

Bakarstugan på Karlbergs hembygdsgård i Norberg inspekteras av Eva Långberg tillsammans med Karin och ordföranden Lars Jacobsson. På bilden ovan presenterar Eva vårt brödprojekt för föreningen i deras kaffestuga. Foto Ch Lindeqvist.

Bakarstugan på Karlbergs hembygdsgård i Norberg inspekteras av Eva Långberg tillsammans med Karin och ordföranden Lars Jacobsson som även syns i mitten på bilden ovan. På bilden ovan presenterar Eva vårt brödprojekt för föreningen i deras kaffestuga. På lilla bilden nedan ser ni hela bakarstugan. Foto Ch Lindeqvist.

Igår var Eva Långberg och jag i Norberg, Olsbenning och Ängelsberg. Det är vårt Leaderprojekt ”Bröd i Bergslagen” som gör oss rörliga. Vi känner av intresset för brödkunskap och vi synar bakarstugor och pratar med folk. Vi började dagen med Norbergs hembygdsförening som håller till på Karlbergs hembygdsområde intill Nya Lapphyttan. De hade en arbetsdag igår och det var många på plats. Och många fina hus i området att sköta om! Ett av husen är bakarstuga-smedja i ett. Det är ganska vanligt med en dubbelfunktion, då utnyttjas skorstenen bäst. Bakarstugan var ganska rymlig, där finns plats för säkert sex personer samtidigt och kanske till och med åtta, vilket är maximalt för en brödcirkel. Spisen behövde sotas, där var några stenar i valvet som man skulle hålla koll på…lite sånt. Eva ser allt! Och hon har hållit på länge med bakning i vedeldade ugnar, gått kurser i Saltå kvarns bageri i Järna för en verklig brödexpert. Hennes erfarenhet är det inte många som kan tävla med. Ja, nu informerade hon först om vårt Bröd i Bergslagen-projekt över en kopp kaffe i deras kaffestuga. Och föreningen var införstådd direkt, budskapet gick hem för Eva är bra på att väcka intresse. Så nu ska här bli en brödcirkel redan den 8-9 april och det blev snabbt beslutat! Har man lite vana inne, kan man bli cirkelledare själv efter det och lära andra baka. Det är just det som är tanken bakom projektet, att utveckla kunskapen och sprida den till andra och även få med våra nysvenskar – det finns en integrationstanke i projektet också. Bakning är nåt som alla kan vara med om, det kan bli ett nytt engagemang och förnyade aktiviteter på miljöerna. Och ugnar finns fortfarande överallt! De måste vara kvar, kunskapen måste bevaras. Och då måste ugnarna användas flitigt. Efter Norberg for vi vidare till Olsbenning och besökte Yvonne Gröning som bor i en gammal bakstuga-smedja! Det var nåt nytt! Men bakugnen är utbytt mot en vedspis. Yvonne bjöd oss på en god enkel lunch i sin bakstuga. Trevligt! Olsbennings bergsmansby är ett nytt besöksmål i Ekomuseum sen 2009. På skogen bakom ligger den riktiga platsen för Lapphyttan, den äldsta masugnen (1100-tal).

Maths Isacson om Bergslagen

Bergslagen – historia och framtid” var rubriken på Maths Isacsons föreläsning igår kväll på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Den här föreläsningen inleder också en kort guidekurs i Fagersta, omskriven här på bloggen tidigare. Maths Isacson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han kan allt om Bergslagen, om industriella revolutioner, om strukturomvandlingar, om industriers uppgång och fall. Det är intressant! Vi lever mitt upp i allt det där här i Bergslagen och nu blev det förtydligat. Föreläsningen lockade full sal, minst 60 kanske 70 personer. Under såna här intressanta föreläsningar, antecknar jag för glatta livet. Pennspetsen glöder, jag önskar jag kunde stenografera. Det var lagbildningen, bergshanteringens lagar och förordningar som gav Bergslagen sitt namn. Ja, det visste jag. Men bra att bli påmind om det och se allt i ett sammanhang från början till slut, från tidig medeltid när Falu koppargruva drog igång kanske redan på 700-talet. Kopparbrytningen kom antagligen före järnbrytningen. Och gruvan var en gång Europas största arbetsplats med 1200 gruvarbetare. Det var visst kring 1700. Och energibehovet!! Vem tänker på det? All träkol som gick åt år efter år efter år…allt slit med att få ihop tillräckligt med träkol till den växande järnindustrin. Enorma mängder träkol krävdes. Och det var skogen som bjöd på det. Skogen, vattnet och berget – fantastiska naturresurser som fanns att utnyttja på gott och på ont.  Ända från de medeltida hyttornas behov fram till tiden strax efter andra världskriget i slutet på 1940-talet användes träkolet som en självklarhet. Lienshytte masugn i Riddarhyttan var den sista träkolseldade masugnen. Den blåstes ned 1958. Stigar, guppiga körvägar, vintervägar, transportleder – det var intensiv transporttrafik från Mälardalen till och från Bergslagens alla hörn. Det är i det perspektivet jag får lite svindel. En föreläsning med Maths Isacson missar jag ogärna.

Det bakades för fullt i Säfsnäs i helgen

I Ekomuseum pågår som ni vet ett brödprojekt och det kan ju verka lite underligt. Vi borde hålla på med järn och människor, inte bröd och människor. Men de som jobbade med järn måste ju också äta. Och härdar och ugnar, eld och glöd fanns till för båda. Bakarstugan var varm som en bastu! Det eldades både i järnkaminen och i den stora bakugnen. Eva Långberg (projektledare i ”Bröd i Bergslagen”) körde en tvådagars handledarcirkel för åtta medlemmar i Säfsnäs Bakarstugeförening i norra Ludvika kommun. Säfsnäs är en gammal by grundad av invandrande skogsfinnar på 1600-talet som bedrev svedjebruk. Det alpina Säfsen Resort ligger kant i kant med byn. En smällkall vinter som denna kräver att ugnen eldas med försiktighet i början. Alltså startade man upp redan i måndags med en första liten brasa. I tisdags gjordes en brasa till och sen ökades det på med brasa både morgon och kväll för att på torsdan göra en rejäl brasa. På fredan drog kursen igång och då eldades det kontinuerligt i både bakugn och järnkamin från eftermiddag till kväll. Det var allmänt prat och förberedelser för att sätta degar. Natten till lördag föll temperaturen. På lördag morgon var det 28 minusgrader i Säfsnäs!! Samtidigt var det 40 minus i norra Sverige. Friskt minst sagt!! Tidigt lördag morgon tändes brasorna upp igen och hölls igång hela långa dan. Fyra olika bröd bakades! Mjukt ärtbröd, hårt tunnbröd, knäckebröd och lefsor, som är bröd med potatis i degen. Till lunch blev det pizza. Och brödhögarna delades upp på deltagarna, alla fick bröd med sig hem. Kunskapen om bröd och bakning ökade också. Det är verkligen högst förträffligt med en bakugn.