Vi var dryga 30 personer på guidekursen igår kväll på Logen på Västanfors hembygdsgård för att lyssna på museipedagogen Annacari Jadling som i två och en halv timme utan paus (!!) berättade om sitt ”dramatiska” arbete vid Dalarnas museum. Det var intressant ska jag säga! Och lärorikt att höra hur man kan jobba som pedagog, förmedlare av historia och guide. Man kan ta till sig något mer av dramatik i visningarna. Bara att använda rösten lite mer är ett bra knep. Att viska, att ropa till, att spela en roll – det handlar om berättarrösten alltså. Det finns ju det traditionella sättet att guida: man lär sig läxan och är duktig på perioder, namn, årtal och lokal historia. Visst behövs alla fakta, men hur länge orkar man lyssna som besökare? Kanske 10 min…i bästa fall 20 min? Sen är det tvärstopp. Man ser ju ofta att besökargrupper glesas ut efter en stund, folk liksom faller ifrån och glider åt sidan. Ja, smiter rent ut sagt! Jag har själv upplevt det som besökare, det kan bli för torrt och tradigt med mycket fakta. Annacari pekade på möjligheter här. Att mer berätta historier om platsen, att våga dramatisera och därmed fånga in gruppen av besökare. Det som man kallar ”story-telling” idag och som förtjänar att ideligen påminnas om. Ja, vi satt då alla på helspänn, superkoncentrerade och lyssnade på Annacari utan minsta besvär i de två och en halv timmarna, jag lovar!! Hur orkade hon själv? Jag frågade faktiskt efteråt, för det förundrade mig. Åh, det är inga problem alls, svarade hon. Jag älskar det här, sa hon. Och det gjorde ju vi också. Spökhistorien på slutet…vi satt helt tysta, infångade och det plötsliga häftiga utropet när spöket visade sig på vinden för pojkarna fick mig att hoppa högt på stolen!! Hjälp!! Spänning in i det sista. Sen var det slut. Applåd för Annacari!
Guidekurs igår kväll på Logen, Västanfors
Lämna ett svar