Men hur åt de förr??

Bergsmannen i sjätte generationen Erik Brate från Brategården i Bråfors bergsmansby mellan Norberg och Fagersta. Idag serveras ofta korngrynskaka med stekt fläsk och lingon när det är aktiviteter på besöksmålen.

På mejlen kom en rolig text om bergsmanslivet runt 1784. Jag fick den av Ekorådets ordförande Gunnar Ahl. Det var dagboksanteckningar av en Eric Bergenskiöld som beskrev vardagslivet i Nora Bergslag, som inte ligger så långt ifrån Skinnskatteberg och Ekomuseum. Bergsmannen var självägande bonde med gård, gruva, skog för kolning och del i hytta (masugn). Men nu var det maten jag hakade upp mig på. Texten redogör för en typisk veckomatsedel från ett bergsmanshem från den tiden:

Söndag Morgonen Fruktsoppa med Kåhlrötter och Kjött till såfvel. Middag likaså. Aftonen Kåhl och Kjött
Måndag Morgonen Kåhl och Kjött. Middag Soppa och Kåhl. Aftonen Gröt och Mjölk samt Sill.
Tisdag Alla målen Ärter och Kjött
Onsdag Morgonen Ärter och Kjött. Middag Mjölk och Smör. Aftonen Gröt och Sill.
Torsdag Morgonen Rotsoppa och Kjött. Middag och Aftonen likaså.
Fredag. Kornmjölsvälling med Smör och Sill alla målen.
Lördag Morgonen Välling, Smör, Sill. Middag Mjölk, Smör, Sill. Aftonen Gröt, Sill.

En bergsman hade det ganska gott ställt och hans kosthåll visar på det, tre rejäla måltider per dag med kött eller fisk och mjölk och smör! Förmodligen var köttet som serverades saltat eller rökt fläsk. Färskt kött bjöds man bara på vid högtidliga tillfällen. ”Vid högtider sölgröt, kål, soppor med morötter och palsternackor, vetemjölsklimpar och färskt kött, som stek i ugnen eller gryta.” Och brödet bakades av råg till vardags och av vetemjöl till fest. Brännvin och öl fanns, men supen var nog förbehållen husbonden och kanske endast till helgen. ”Bergsmannen tål inte mycket, utan kan ofta med en sup och ett stop öl vara ankommen”. Ibland köptes torkad fisk, torrfisk. Korv hade man i matsäcken i skogen och gruvan jämte en liten mjölkbytta. Och bergsmannen skröt över sin hustrus mathållning ”….korven så gammal att den var grön inuti”. Gammal mat var det alltså inget fel på!! Och socker fanns inte med. Kaffet nämns inte. Kakor och bullar…..efterrätter…ja inte till vardags i alla fall. Ingen färsk frukt. Inga grönsaker, bara rotfrukter. Ingen potatis! Av den gjordes nog brännvin då. Vilken skillnad på dagens kostråd och kosthåll! Att folk överlevde förr…!! Eller tänker vi månne helt fel idag??

Bra start för guidekursen!

Lämna ett svar

Raija Edvinson berättar om turismen i Fagersta kommun. Överst inleder vi träffen med kaffe och smörgås så alla får bekanta sig lite med varandra. Många har även kört långt och behöver nåt att äta.

Igår kväll genomförde vi den första guidekursträffen i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Det är en fin möteslokal, trevlig atmosfär och ligger bra till i Ekomuseum. Det var överraskande många som kom! Fler än vad vi trodde. Minst 28 st trängdes runt bordet och då hade vi fått flera anmälningar som inte kunde komma denna första gång men väl övriga gånger. Och där var också flera yngre människor som dykt upp, vilket gladde våra hjärtan! Och Malin Andersson kom från Västerås! Hon har lång erfarenhet som guide och ska hålla i det sista kurstillfället den 22 mars tillsammans med Örjan Hamrin från Dalarnas museum. Nästa kurstillfälle den 15 mars är det dramapedagogen Anncari Jadling från Dalarnas museum som ska bidra med erfarenheter och en guide som kan dramatisera är guld värd! Igår kväll var det jag själv som berättade om Ekomuseum – hur det började och hur allt har utvecklats och om vår nya inriktning mot ekologi och geoturism som ska komplettera den teknik- och industrihistoria som det alltid varit fokus på. Sen var det Raija Edvinson, turistintendent på Fagersta kommun, som talade om turismen och besöksnäringen som en viktig del av kommunens arbete. Det var intressant därför att hon kunde visa siffror och siffror är mycket talande! Turismen omsätter hela 140 miljoner kr per år bara i Fagersta. Då kan man börja tala om en turistindustri och än bättre kan det bli – det är alltid en strävan enligt Raija. I Fagersta ligger ju också själva hjärtat i Ekomuseum: Världsarvet Engelsbergs bruk! Raija berättade även om upplevelsen från ett seminarium hon deltagit i nyligen om hur man som guide bör bemöta människor med olika funktionshinder. Det handlar om rullstolsburna personer, hörsel- och synskadade samt människor med psykiska funktionshinder. Mycket lärorikt! Och det blev en bra avslutning på den första träffen.

Glad Kvinnodag!!

Lämna ett svar

Här är det tänkta utseendet på boken Järnladies. Bilden på omslaget togs av Eva Timm som var fotograf och bodde i Västmanland. Bokens grafiska form och bildval görs av Jenny Findahl/Snowtrail.

Idag är det ju den 8 mars och den internationella kvinnodagen!! Jag fick ett mejl från Yvonne Gröning i Norberg igår med det glada utropet: GLAD KVINNODAG!! Det var lite kul, för jag är rätt dålig på det där med dagar. Men Kvinnodagen – den behövs uppenbarligen. Så är det bara. Själv har jag inget emot den, den sätter ljuset bland annat på självständiga och självrådiga kvinnor och det är inte illa alls. Just nu jobbar ett antal kvinnor med vår bok Järnladies och texterna har börjat landa på vårt redaktionsbord. Jodå, vi har en liten redaktion som ska träffas på torsdag i Söderbärke och börja gå igenom allt. Jag har redan läst några texter som legat klara ett tag. Det är berättelser som fascinerar, det handlar om ganska så tuffa levnadsvillkor och märkliga öden, även dåtidens höga känsla för heder och moral är intressant. Det var (då som nu?) en kamp och ett slit i en vilja att skapa sig ett liv och där till slut finna både viss framgång och en smula glädje (man ska inte förhäva sig…). En del är födda med silversked i munnen men får kämpa likaväl. Andra börjar bygga från grunden och redan som barn! Wilhelmina Skogh hade siktet inställt vid 12-års ålder då hon for ensam från Gotland till Stockholm för att söka sig ett jobb! Och hon fick jobba för sin framgång!! Men vem har det lätt egentligen?? Jag vet faktiskt inte. Människor i gemen har svårt att få livet att gå ihop och vips är livet förbi och man börjar blicka bakåt (om tid finns!) – och då kan man fundera över vad man uträttat. Det är den här blicken bakåt som träder fram i berättelserna – vi får se vad damerna har gjort. Vi sitter ju här med facit i hand och vet hur det gick för dem. De själva visste väl inte riktigt medan de levde och jobbade på. Först i efterhand framträder mönstret och deras levnadshistorier kan ge oss både kraft och inspiration långt framöver. Boken Järnladies kommer till sommaren – senast 1 juli. Det är beslutat.

Kulturarvet i Falun

Lämna ett svar

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten. Foto ChL.

Visst låter det trevligt med Kulturarvet!? Verksamheten finns i ett vit låg tegelbyggnad i industriområdet Ingarvet uppåt koppargruvan i Falun med en mycket sympatisk verksamhet: föremålsvård. Från början kom idén som så många andra idéer från Dalarnas museum. Det var då landsantikvarien hette Erik Hofrén (1970-talet). Erik ligger även bakom Ekomuseum Bergslagen, Framtidsmuseet i Borlänge, Arbetets museum i Norrköping. Att vara idérik är en sak, men att genomföra dem är en helt annan! Inte många är som Erik Hofrén. Han blev sen professor i museologi vid Umeå universitet och idag är han en kreativ pensionär, snart 75 år och har ännu ett levande intresse i de verksamheter han har varit med och skapat. Nu spårade jag visst ur……nåväl, i många år tillhörde Kulturarvet Nordiska museet. Under 90-talet när jag jobbade på Nordiska museet så var jag ofta i Falun och undervisade i föremålsvård och materialkunskap. Jag var ju konservator på den tiden. Då skrev jag också boken ”Våga vårda” – en handbok i föremålsvård tänkt för hembygdsrörelsen. Jag har i år återvänt till Kulturarvet med både bok och föredrag. Det är ny regim där och därmed nya behov. Nordiska museet har släppt verksamheten och Falu kommun driver den i form av tvåårigt ESF-projekt i ett försök att permanenta den. Det finns absolut behov av den här sortens vårdarbete – tror jag! Dalarnas museum med hembygdskonsulent Maria Björkroth är involverad i kompetensutveckling på Kulturarvet och via Maria är jag inhyrd ett antal gånger under våren för att bidra med träkunskap och allmän matierialkunskap. Innan jag blev konservator gick jag på Carl Malmstens Verkstadsskola och tog gesällprov i möbelsnickeri. Härliga tider!! Och om någon nu undrar så lånar Ekomuseum ut mig och fakturerar sen för mina tjänster. Det är aldrig fel med intäkter. Ekorrhjulet snurrar.

Och här är en länk till Kulturarvet som det fungerar idag: här!

…och mera om Polen!

Lämna ett svar

Här står kollegan Barbara Kazior i kyrkorummet vid en tavelram. Övre bilden visar en liten del av klostret Leubus i byn Lubiaz, Schlesien.

Schlesien! Den del av västra Polen som hörde till Tyskland före andra världskriget, dit for vi också. Jag kan bara inte hoppa över det gigantiska gamla barockklostret, som fått förfalla under lång tid. Min polska kollega Barbara Kazior körde mig i bil till Wroclaw, före detta Breslau, och därifrån på småvägar västerut till Lubiaz vid floden Oder. Byn Lubiaz har vuxit upp runt klostret Leubus, som en gång var Europas absolut utan konkurrens största kloster. Det grundades av cistercienserorden 1175 och övergavs 1810. Sen blev det både sinnesjukhus och militärförläggning i olika perioder fram till idag. Vi vandrade genom s t o r a barocksalar från 1600-talet, tomma höga kyrkorum och halvt igenvuxna klosterträdgårdar med vår ledsagare som var klädd som en munk! Den dressen hade han på sig varje dag under besöket i Bergslagen också. Liksom för att berätta något för oss svenskar, men det var inte många som förstod. Klostret var som en enorm jättelik slumrande skönhet med växtlighet som kröp inpå murverk och puts. Och stora planer fanns nu på att göra om hela klostret till ett ekomuseum och ett kulturcentrum med floden Oder som viktig turist- och vattenled. Man genomförde redan konserter i den ännu skönt orestaurerade kyrkodelen. Renoveringarna hade påbörjats och det var inte småsaker som krävdes. Byggnaderna måste renoveras båda invändigt och utvändigt, ja överallt – det kommer att ta åratal för i Polen tänker man hantverksmässigt. Man satsar på kvalitet. Detta är också en plats som vi alla borde besöka! Det kändes lite som Europas hjärta. En resa till Polen kanske….?

…och apropå Polen.

Lämna ett svar

Ett trähotell för vila intill skogen och byn Lanckorona. Polska kollegor vilar i trädgården efter en långpromenad. Övre bilden visar de vida vyerna från byn som ligger högt över jordbrukslandskapet.

Av bilden i förra inlägget kom jag på nåt! Polen!! Jag var i Krakow för drygt två år sen på en intressant konferens om geoturism ”Geotour 2008”. Sen reste jag runt med min polska kollega Barbara Kazior söder om Krakow ett par dar. Vi var även en vända till Schlesien mot den tyska gränsen. Tio dagar senare kom en grupp på 18 polska kollegor i buss hit till Bergslagen, snabbt beslutat pga mitt besök där! Så är det i Polen – det är spontant, nyfiket och varmt impulsivt! Nu kom jag på att jag ville peka på en mycket intressant plats: Ekomuzeum Lanckorona med 18 besöksmål söder om Krakow. Här finns fina trähotell och otroligt vacker natur med vandringsleder och utsikter. Det är en plats för Krakowbor att vila ut på men vi borde alla åka hit! På torget ligger ekomuseets besökscentrum med café och butik. Byn ligger längs en turistled ”Amber Trail Greenways” som går från Gdansk genom Polen ner till Budapest. Greenways är cykelleder och Amber Trail är namnet på den gamla handelsvägen för bärnsten från Östersjökusten ner mot Centraleuropa. Lanckorona ligger mitt i en rik bondebygd med småskaligt gammaldags jordbruk av ekologisk karaktär. Det var lite som förr. Här vajade sädesfälten med gammaldags meterhöga strån! I Sverige finns inte längre sådana fält. Maten kändes hemlagat god med bra lokalproducerade råvaror. Denna bygd är också full av minnesmärken från 1600-talets krig. Svensk stormaktstid med svenska trupper som tågade kors och tvärs genom Polen. Och det kan man förstå för denna jordbruksbygd kunde producera mat för stora arméer – det var också Polens olycka. Byns storhetstid som ett handelscentrum tog ett abrupt slut i och med svenskarnas härjningar kring 1655. Det är ett ännu levande kollektivt minne och på skyltar runt i bygden kan man läsa om illdåden. Det är inte alltid kul att vara svensk!

Länkar till Ekomuzeum Lanckorona här och the Amber Trail här.

Postens tidning ”Du & Co”

Lämna ett svar

Varm kontakt och kommunikation mellan Polen och Sverige. Ekomuseum besöktes av glada ekomuseivänner från Schlesien i sydvästra Polen. Vi har mötts och vi vet var vi finns nu! Foto ChL.

Det är en gratistidning som ligger på postkontoren, bara att ta. Jag tar den när jag ser den. I sista numret (nr 4 /2010) läser jag om vinnande trender vad gäller den digitala tidsåldern! Alltid ett intressant ämne. Det står om mobilplattformen Android, en av de viktigaste innovationerna under 2011…. en mjukvaruplattform som tar upp kampen med Apples Iphone och Ipad. Det är en plattform som tydligen är öppen för alla som vill och kan bidra. Fler aktörer tillsammans skapar ett ”ekosystem” ? Ekosystem i detta sammanhang??? Nåja, tids nog fattar man kanske. Android är en plattform som andas kreativitet och ”gör det själv” – så står det. Jamen det gillar jag. Det låter lovande! Ett annat budskap som jag direkt kan saxa ur samma trendspaning är: ”Facebook och Twitter är kanske helt passé vid nästa årsskifte. Men tvåvägskommunikation är här för att stanna”. Jag anade väl det!! Den som tror på den trenden är Szofia Jacobsson på det sociala medie-fokuserade företaget Follow Me. Dialog- och relationsbaserad marknadsföring är det som gäller framöver menar hon. Företag och organisationer ska inte hänga upp sig på sociala medier som Facebook och Twitter, säger hon och slår fast att tvåvägskommunikationen är här för att stanna. Fast hon finns med sina kurser i Facebook på YouTube!! Nåja, jag ser i alla fall framför mig hur två personer möts, pratas vid öga mot öga, kommer överens för att sen gå vidare och prata med andra på samma vis. Den här direktkontakten människor emellan, lite kött och blod alltså, levande röster och känslor. Det är det gamla fina hållbara sättet att kommunicera och sälja. Kanske är det snart dags för handskrivna brev också! Skickade med snigelposten….tycker om tanken.

Den personliga marknadsföringen

2 svar

Läste ni söndagens DN 27 feb i bilagan: Resor & Mat – Njut av Europa?? Där fanns en intressant text om Umbrien, som ligger i Italien snett nedanför Toscana men mitt i landet. Ett landskap som inte är nedlusat av turister. Där någonstans ligger ”den hemliga krogen” och lockar retsamt med att varken ha telefonnummer eller adress. Hur ska man då hitta dit?? Ryktesspridningen, dvs djungeltelegrafen förstås (den bästa av telegrafer!) är snabb och uppfattas lika snabbt av folk, som ger sig iväg dit för att få en unik upplevelse. DN föreslår att läsaren ska riva ut sidan och leta upp krogen själv. Jag lyder genast!! Jag placerar Umbrien högst på önskelistan över resmål på direkten! Denna personliga marknadsföring – vad jag gillar den. Visst är det sympatiskt?? Och så lite oförutsägbart, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända. Så vill jag se på Ekomuseum. Något som man själv får jobba lite med för att upptäcka, något som inte serveras bekvämt i paketlösningar och på bokningsbara webbsajter. Att besöka Ekomuseum ska helst vara lite som att hitta en egen skatt, det ska ge upptäckarglädje och en känsla av att man själv skapar sin upplevelse. Just det – en både skapande och lärande resa. Kanske i sällskap med en vägledare? Som känner av behoven hos en liten grupp besökare. Miniturism, småskaligt så det knappt är synligt. Det är där det stora finns. Precis tvärtom alltså.

Här är länken till DN:s text om krogskatten i Umbrien.

Här kommer Landforsens hytta!

1 svar

Det pågick arbete runt husen på Karlbergs hembygdsgård i Norberg när vi var där förra veckan Eva Långberg och jag och det trots den mycket bistra kylan. Plötsligt kom Landforsens hytta på en kärra!! Det var Ove Molander som skulle flytta hyttan upp till en förrådsvind, där föreningen gjorde lite snyggt för att kunna öppna upp för besökare framöver. Titta på den här, sa Ove Molander. Ja, nog var det ett lite märkligt arbete alltid. Det var en noggrant utförd skalenlig modell av den gamla mulltimmerhyttan och den hade tillverkats för att bli en fågelfröservering! Det var en skomakare i Hästbäck, där hyttan finns på riktigt, som gjort den men när? Kanske kring förra sekelskiftet? Hästbäck ligger någon mil utanför Norberg längs vägen mot Sala. I det här området fanns en gång många hyttor. Kvar ligger bergsmansbyarna och just runt Norberg finns det många sådana byar. En mulltimmerhytta är en masugn av äldre modell. Den har ett knuttimrat stockverk som vilar på rejäla stenmurar. I mitten finns pipan, dvs själva masugnen och utrymmet emellan är fyllt med mull (jord och sand). Det finns inte så många av den typen kvar i det här fina skicket. Landforsens hytta är just en sådan och den står fortfarande alltsedan slutet på 1700-talet vackert i sluttningen ner mot ån inte långt från vägen. En liten promenad får man ta. Hyttan är ett besöksmål i Ekomuseum. Men nu står den också på en vind på Karlbergs hembygdsområde intill Nya Lapphyttan med möjlighet att få åskådare till sommaren. Norbergs hembygdsförening har 337 medlemmar.

Bokslutet är klart!

Lämna ett svar

Styrelsen dricker kaffe, äter smörgås och väntar in de sista ledamöterna inför sammanträdet i fredags. Vi sitter i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Styrelsen fikar och väntar in de sista ledamöterna inför sammanträdet i fredags. Vi är i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Ordf Ingvar Henriksson sitter vid bordets ände i fonden. Bilden ovan visar Logen

Vad skönt det känns! Vi hade bokslutssammanträde i trevliga Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta i fredags. Revisionen är gjord och styrelsen godkände bokslutet som blev påskrivet av samtliga ledamöter i laga ordning. Ett steg framåt! Jag tycker om den känslan. Man betar av en sak i taget, så där lite metodiskt. Nu ska jag sätta samman årsredovisningen med verksamhetsberättelsen och komplettera med bilder från året som gått. Det blir en färgglad skrift som jag alltid lämnar för tryckning i Smedjebackens kommuntryckeri. Där finns pålitlige Jan Lycke, han levererar! Sen ska årsberättelsen skickas ut till styrelsens alla ledamöter, suppleanter och stämmoombud för att presenteras för årsstämman den 20 maj. Först då tar det förra året slut och det nya kan börja. I år får vi även en ny styrelse eftersom det var val förra året. Den träder i kraft vid årsstämman. Alla byts inte ut men från några kommuner kommer det nya ledamöter, som ska sättas in i vad Ekomuseum är för något. Det är politiker som sitter i vår styrelse och dessutom två länsmuseichefer från Dalarnas museum och Västmanlands läns museum. Även om det fortfarande är mycket snö och full vinter så känns det nånstans ändå som om maj ganska snart står för dörren…. det där med tiden är lurigt. Stämman ska i år förläggas till nya Västmanlands läns museum på Karlsgatan 2 i Västerås i den otroligt ståtliga Mimerverkstan som jag bloggade om i november i höstas – den 23:e och 24:e noga räknat för den som vill backa lite.