Författararkiv: Christina Lindeqvist

Det istida landskapet i Riddarhyttan

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Visst finns det blåbär!

Lämna ett svar

I tidningarna står det om blåbärsbristen. Då har de inte varit i Ludvika. Jag klev i veckan ut på skogen en kväll, långa ljusa kvällar är perfekta för blåbärsplockning och det fanns blåbär överallt!! Är ju en smått fanatisk blåbärsplockare. Alla var inte mogna, de är lite sena men ändå fanns det tillräckligt för att få ihop några liter. Och obs! då är de handplockade och färdigrensade. Det är så man gör. När man kommer hem åker de direkt in i frysen i påsar. Var ute två kvällar i rad och drog hem fyra liter. Det är lite av en meditation att handplocka blåbär, tankarna får flyga hur de vill, man är fokuserad på kvistarna och plötsligt har två timmar bara gått.

Vad jag gör med dem? Jo, jag gör blåbärspajer med mandeltäcke: 150 gr smör, en 200 gr påse riven mandel, ibland tar jag i en äggula, nån dryg halvdeciliter farinsocker. Ca 8 dl blåbär i botten av en pajform (det ska vara rejält med blåbär) och sen klickar man mandelsmeten över och gräddar i 200 gr i ca 20-25 min. På slutet lägger man en bit folie över för mandeln bränns lätt. Sen äter man pajen ljummen med vispgrädde, gärna med lite rivet citronskal i eller med vaniljglass, det funkar också. Och kylskåpskall blåbärspaj är verkligen jättegott också.

Kontraster i Grängesberg

1 svar

Grängesberg är något alldeles extra faktiskt, ja hela gruvmiljön med bostäderna från olika epoker och resterna från gruvindustrin som finns överallt, det är lite som vilda västern. Det är mycket att titta på. Det är något av det trendiga Östberlin över platsen, sade någon. Och ja, så är det. Ruffighet och kontraster!

Maskinhuset på Dillners väg i Grängesbergs gruvområde har rena vackra funkislinjer, det är Bauhauskänsla med rymd. Och nu är det invigt och iordningställt som konstscen. Och det var en upplevelse, absolut. Miljön var inte överdrivet välstädad heller, gud ske lov. Den fick lov att vara lite som den var, autentisk och äkta. Låt det nu förbli så här! Folk kan nämligen få för sig att vissa miljöer ovillkorligen måste putsas upp, med nya golv och skrubbade målade ytor, för att det ska bli ”snyggt”. Men då skulle stämningen i huset försvinna direkt. Nej, må nu den kvarvarande ruffigheten och dammet bland maskinerna bevaras. Det ger den äkta känslan. Men visst, trasiga fönster måste ju bytas. Och det görs också. Må de som fattar beslut begripa detta med gränser för renovering och om de tvekar så här ett tips: res till Berlin, till Ruhr – lär hur man går tillväga! Där har de förstått något viktigt.

Och så var det utställningen Den hemlighetsfulla trädgården med Mia Malmlöf-Häggs bilder målade med olja på plexiglas i färgglada krumelurer som satt som en smäck på väggytorna i Maskinhuset. Det var stora freskliknande konstverk men Maskinhuset var större, så konstverken närapå försvann, de liksom flöt in i som färgpaletter på maskinhallens väggfält. Man fick söka upp dem, de fanns lite här och där. Hallen är enormt stor! Fri och luftig. Det var många där igår och spanade. Och nu är Maskinhuset öppet fram till den 12 augusti: ti-fr 11-17, lö-sö 11-15.

Invigning av Maskinhuset, Grängesberg 15 juli

Lämna ett svar

Det är nu på söndag. Och det är ett spännande konstprojekt. Maskinhuset är en av tre konstarenor i Bergslagen, de andra två är Avesta Art i Koppardalen och Meken samt Arkivhuset i Smedjebacken. Och det hela sker genom Bergslagssatsningens projekt Kultur & Turism. Det är en bra satsning.

AB Samarkand2015 i Ludvika har jobbat med Maskinhuset i projektet Grängesberg 2020. Nu slår det ruffiga och spännande huset upp dörrarna för konstnären Mia Malmlöf som ställer ut målningar under temat Den hemlighetsfulla trädgården. Fotografen Albin Anderssons gruvbilder från Grängesberg omkring sekelskiftet 1900 finns även att beskåda samt en mindre gruvutställning. Albin Andersson (1866-1909) var en av de första industrifotograferna och fick många fina priser och diplom för sina bilder.

Invigning kl 11 på söndag av Ingvar Henriksson, Kulturnämndens ordförande i Ludvika kommun och tillika ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Maskinhuset ligger i gruvområdet och är förstås ett besöksmål i ekomuseet. Och gruvcentret Mojsen ligger lite längre ner på Dillners väg mittemot Centrallaven som syns på den nedre bilden.

Kulturdagarna i Hed 14-15 juli

Lämna ett svar

Det här är bara ett tips inför kommande helg: lörd-sönd kl 11-17 är det många roliga aktiviteter runt Hed och Karmansbo, bra tips för er som vill ut och röra på er lite. Heds Prästgård har öppnat upp igen med fint trädgårdscafé samt gårdsbutik med inredning, antik- och kuriosa. Det är absolut värt ett besök, väldigt fin miljö, väl iordningställd. Jag var själv där förra veckan så jag vet.

Och under kulturdagarna kommer man att köra två smältor i Karmansbo smedja igen, men obs! bara på lördag 14 juli: kl 12 och kl 13.30. I Långa Raden visas den hemtrevliga brukslägenheten där smeden Gustav Melin med hustru Ida bodde. Och man kan även dricka kaffe i Förvaltarbostadens bagarstuga nere vid Hedströmmen intill den stora smedjan. Men Karmansbo herrgård är förstås också öppen med kakbuffé, smörgåsar och enklare lunch men även à la carte. Det är en träherrgård byggd 1759. Och Lars Carnbrand visar sin trädgård som heter Solliden och som ligger till vänster om herrgården.

Sen visas även Bernshammars herrgård kl 12 och kl 14 och det är lite ovanligt, då det är privatbostad, men familj öppnar dörren för allmänheten. Det kostar 60 kr i inträde och visningen tar en timme. Herrgården byggdes 1787 av Fredrik Otto Hassel-Lorichs och finns fortfarande kvar i släkten.

Det brusar i Ludvika ström!

Lämna ett svar

Knappt hade jag vänt ryggen till så öppnades dammluckorna. Och jag som beklagade mig så i förrgår. Jag var på väg till Gravendal på morron, körde över bron och såg vattnet!! Det myckna regnandet har gjort att det måste släppas på för nu ökar trycket även från Väsmans alla tillflöden.

Mot kvällningen blev himlen plötsligt klarblå och jag ilade snabbt som katten ner till strömmen för att skåda vattnet. Där fotade jag kors och tvärs och hade gott sällskap av andra Ludvikabor som var ute i samma ärende. En levande forsande ström drar folk och många hade kameran med sig precis som jag. Detta ovanliga tillstånd måste förevigas. Det är så mäktigt med det strömmande kraftfulla vattnet. Bruset hör man från långt håll dessutom.

Och folk blir pratsamma. De berättar om den gången det var högvatten 1977 då gångbron till herrgården, den som går via lusthuset, nästan strök med. Det var då som Slussen i Stockholm höll på att svämma över ner i tunnelbanan också, det minns jag i varje fall för då bodde jag i Stockholm. Det hängde på nån liten centimeter har jag för mig. Och det är lite märkligt att tänka på att det vatten jag ser här i strömmen, är samma vatten som om några dagar passerar Slussen vid Gamla stan. Det här vattnet går rakt ner till Mälaren och sen ut i Östersjön, ajöss.

Det lilla ekotemplet i Ludvika ström

Lämna ett svar

En gång var ekotemplet en del av en romantisk engelsk park. Ja, jag kallar det för ekotempel. Det hörde till Ludvika herrgård och Roths äng på hitre sidan Ludvika ström. Herrgården anas uppe till vänster på andra sidan. Det var heller inte alls så långt från Marnäs gamla bergsmanshytta som låg nedanför forsarna. Herrgården med park ligger ovanför. Man ser på det gamla fotografiet hur damerna i brukspatron Roths familj besöker templet via en smal bro från strömmens kant mittemot herrgården. Bron är borta i dag men templet står kvar och är restaurerat. Det är roligt att jämföra bilder från förr med hur det ser ut i dag. Roths äng med tempel, kojor och stigar anlades på 1850-talet av Carl Edward Roth som tog över bruket efter fadern.

Den gamla bilden hänger uppe på Hammarbacken och jag skulle inte bli förvånad om det är Caroline von Knorring (1841-1925) som fotograferat. Hon gifte sig 1872 med brukspatrons yngste son Carl Ehrenfried och även om de tu bodde på Sunnansjö herrgård så var de ofta på besök i Ludvika. Före giftermålet arbetade hon som porträttfotograf i Stockholm med egen ateljé på Regeringsgatan 59. Efter flytten till Ludvika fotograferade hon miljöer och landskap istället och då för nöjes skull.

Med tiden drogs järnvägen med stadiga broar rakt igenom hela härligheten, det var bara att finna sig. Och lite senare tog kraftverket allt vatten och strömmen torrlades. Det var väl när verksamheten vid hyttan och smedjorna upphörde med sin vattenhjulsdrift. Järnhanteringen upphörde helt på 1890-talet och en epok var slut. I den torrlagda strömmen ser man björkbuskage växa sig stora och tuvor av blomster och gräs. I våras blommade forsen av stora fång kabbeleka. Nån gång ibland släpps vattnet på – sist jag såg det var i okt 2010 då man byggde om vid kraftverket. Då fick det forsa i flera veckor och det spolade rent. Herrgården ägs sedan länge av ABB i Ludvika.

”Järnets Dag” i Karmansbo smedja

Lämna ett svar

Denna underbart märkvärdiga smedja visade upp sig i lördags med allt vad den förmådde och nog kom det folk alltid. Ett gäng smeder i svala vita linnekaftaner körde härd, vattenjul, mumblingshammare och valsverk för att visa tackjärnets väg från härd till råskena (stångjärn). Dån och hetta! Det är ett farligt arbete. Ett högljutt sprakande glödande skådespel. Föreningen i Karmansbo kör smedjan för allmänheten endast en gång varje sommar och det är just denna dag, den första lördagen i juli, Järnets Dag.

I lördags var det trångt och de körde också visningar i flera omgångar. Det var svettigt för smederna, men jag hann växla några ord med Rolf Helleday, som stod vid valsverket. Ekorådets ordförande Gunnar Ahl försökte beskriva processen i mikrofon men trots högtalare så drunknade ljudet i det oväsen som utbröt när anläggningen kördes, oj! Det här är en häftig upplevelse som ger en förnimmelse av hur det kunde vara. Gunnar Ahl sprang själv här i smedjan som barn på 30-40-talet och såg det mesta.

Sen blev det förstås korngrynskaka med stekt fläsk och lingon som serverades i Kolhuset, vansinnigt gott helt enkelt! Rejäl mat för en hårt arbetande smed. Och proppmätt blir man. Bakstugan ovanpå smedjan var öppen med fotoutställning, intressanta gamla bilder från den tid det begav sig. I slutet på 1950-talet lades verksamheten ner. Jag hörde också att sme’fruarna ibland ilade hit med sina degar och gräddade brödet i bakugnen för den blev het av värmen från härdarna som eldades nere i smedjan. Även tvätten torkade snabbt häruppe. Smedfamiljerna bodde i längan ovanför smedjan, det var praktiskt att bo nära men säkert var det bullrigt. Herrgården ligger däremot en bra bit härifrån, en fin gammal träherrgård med fyra (!!) flygelbyggnader och en vacker trädgård. De kör Bed &Breakfast varje sommar med mat och café, urtrevligt, se här. Och smedjan är förstås öppen för visning i juli!

Slowcities, Slow Sunday och Slow life

Lämna ett svar

Men vilken söndag!! En sån långsam dag. Ett regnande ända sen morronkulan. Och luften står stilla, man kippar nästan efter andan, inte en krusning i lövverket utanför. Tur man har båda stora tidningarna, jag är alltså fullt sysselsatt. I dag lever jag livet långsamt och det är mycket behagligt. Jag läser i lördagens SvD om motrörelsen Slowcities – eller Cittàslow som det heter på italienska, staden med det långsamma livet. Begreppet uppfanns i Italien 1999. Många motrörelser finns det numera, fler än förr som det känns. Det är mycket folk är emot i dag, jag också. Jag är emot nästan allt som är etablerat tänkande nuförtiden, ja det blir värre med åren det där, men i motrörelserna ligger framtiden…

Cittàslow är sprunget ur Slowfood-rörelsen som drog igång i Barolo, Cuneo för två decennier sedan. Och den här rörelsen har ökat så pass att den nu hamnat under strecket i SvD med en text författad av Lisbeth Lindeborg, fil.dr i statsvetenskap. Helt klart kul läsning! Rörelsen breder ut sig över världen och finns nu i alla världsdelar. Nu finns föreningen Cittàslow Norden här och i Sverige har åtminstone en stad anammat tänket. Det är Falköping i Västergötland som gick med 2008, som har tagit ställning för det goda livet i sin stad. I Norge finns flera städer men Finland och Danmark har bara varsin än så länge. Jaha, norrmännen är bäst i detta.

Det här är lite som Model Forest-rörelsen här, som tar med skogen som kvalitetsfaktor i ett samhälle, skogssamhällen. Jag tänker på Säfsenskogarna nu och de två skogskarlarna som besökte mig i juni (se bloggen 15 juni). Ekomuseirörelsen drar lite åt samma håll. Sen har vi permakulturen här, med det hållbara odlandet, den hållbara djurhållningen. Alla de här rörelserna sammantagna skulle kunna bli nåt: ge upphov till nya samhällssystem, nya ekonomiska system, nya verksamheter, småskalighet och kvalitet, nya livsåskådningar (detta härliga ord!) och ett skönare liv för alla. Hoppfullt? Jajamen, just dessa idéer behöver klotet!

Platsen för Marnäs bergsmanshytta

Lämna ett svar

Var där i går kväll och det var andra gången. Mycket märklig plats vid Ludvika ström, nästan omöjlig att finna för nu ligger den verkligen vid sidan av. På den lilla vägen ner ligger det fullt med blå och turkosa glasaktiga småbitar av slaggsten vid vägkanten vilket skvallrar om att hyttan fanns här. Man slog slaggen i bitar och sen användes den till utfyllnad av vägar och uppbyggnad av vägar, man ser det här och var i Bergslagen om man har ögonen med sig. Ibland har jag det. Här var det så tydligt också.

Här finns några gamla bostadshus kvar, ett av dem ska väl vara masmästarbostaden. Och resterna av Marnäs smedja ligger bland buskarna. Vi har en kort videofilm på kansliet som heter Smeden. Det är Johan Rydberg som filmade den siste smeden Eric Haglund just här en novemberdag och året var 1996 (!!). I går kväll kändes det helt obegripligt, det är ju bara några år sen och nu är smedjan nästan övervuxen. Snacka om naturkrafter!!

Nån har nyligen bott i husen också. ja, jag var inte kvar så himla länge, det blev lite spöklikt till slut, jag gick runt lite och spanade efter några masugnsrester men såg inget alls. Men här låg alltså Marnäs bergsmanshytta en gång. Och på Ludvika Gammelgård finns ju bergsmansgården kvar intakt. Hit gick bergsmännen med sin järnmalm, här gjorde de sig förtjänster och inte bara från Marnäs utan även från Harnäs intill. Hyttan togs med tiden över av Ludvika bruk vars herrgård ligger på andra sidan strömmen åt Väsman till.

Strömmen? Ja, den är torrlagd! Tänk att Ludvika ström ska ligga här utan strömmande vatten – ja, det är en tråkig historia.