Kategoriarkiv: Allmänt

Branden i Bränntjärn

När man ändå är ute och kör i Ludvika finnmark så tar man gärna en genväg över skogen till Bränntjärn. Och genväg är senväg! Det är lätt att åka vilse i finnmarken, det ska jag bara säga. Utan karta villade jag bort mig rejält. Man ska aldrig tro att man hittar. Jag tog nog den längsta vägen till Bränntjärn men fram kom jag till slut.

I juni 2008 så brann skogarna häruppe och bränderna närmade sig Bränntjärnstorpet. Hundratals frivilliga och brandmän bekämpade elden och rökdoften spred sig många mil, man kände den ända ner till Ludvika stad. Torpet undgick med en hårsmån denna vilda brand. Det var en fråga om högst 50 meter. Torpet klarade sig precis och det pga av duktiga brandmän som slet som djur för att mota bort elden. Det har jag nämligen hört berättas. Jag var där ett år efter branden och tittade. Hela skogen mellan torp och tjärn var nedbränd. Tallarna stod med kolsvarta stammar och gröna ruskor högst upp, de verkade till en början ha klarat sig med livet i behåll. Jag har varit där varje år sen dess och tittat. Men i år, fyra år efteråt, var många tallar döda. Nu står de där som nakna pelare i den forna skogen. Och en grön matta av olika sorters högt gräs täcker marken.

Bränntjärnstorpet ligger där det ligger och när man är där på platsen så märker man just inte av skogsbranden så mycket. Nu är det snart Dan Anderssonveckan och då brukar man alltid ha någon aktivitet vid torpet, därför att det är en ovanligt magisk plats i en glänta mitt i skogen. Betänk att här bodde änkan Anna-Stina Knas med sina fem barn, ett av dem blev Dan Anderssons far.

I år är det fredag 3 augusti kl 19.00 och man samlas på tunet, det är fri entré, bara att komma. Där sjunger Per Sörman, där berättar Nils Holmdahl från Finngården Rikkenstorp om Bränntjärn och Dan Andersson. Allt sker utomhus, det är magiskt. Men glöm inte kartan!

Läs mer om veckans alla program på: dananderssonveckan.se

Kraften i Gravendal

Lämna ett svar

Byn Gravendal en mil från Säfsen har varje onsdag hela sommaren öppet ett par timmar på eftermiddan. Då visas smedjorna, spiksmedjan och hammarsmedjan, bland annat. Det händer saker i byn och vill man veta vad som händer så läser man på deras hemsida: www.gravendalsbyalag.se.

När jag var där häromsistens i Säfsenveckan så visades den hundraåriga privatägda kraftstationen. Det tuffar på fortfarande och tillverkar el som säljs till det allmänna nätet. Det är faktiskt intressant att se gamla kraftverk och dito stationer eftersom de hör till den enorma boom som kom kring förra sekelskiftet, då runt 1900. Och eftersom det blev en sån stark tillväxt i Sverige när elektriciteten kom, så lades det ned stor möda och mycket pengar på att göra kraftverk vackra. Arkitekter ritade byggnaderna och de utformades efter konstens alla regler inklusive alla de maskiner som fanns inuti, de där gigantiska turbinerna till exempel. Allt äger skönhet, allt är noga genomtänkt.

Här i Gravendals lilla kraftverk, som nog hörde till de minsta och därför heter det kraftstation, finns också vackra snurrande turbiner. Byggnaden är enkel men väldimensionerad, harmonisk och interiört är det väl utformat. Kliver man in i ett krafthus av detta slag så kan man ge sig den på att där står ett par karlar och beundrar tekniken och diskuterar den ingående. Aldrig att jag sett ett par kvinnor göra detsamma! Och själv begriper jag ingenting av detta, jag ser bara skönheten, tar bara in känslan av rummet, hör bara det vinande ljudet av en turbin som snurrar, känner bara doften av smörjfetter, ser de oljiga trasorna som ligger runt kanterna, de svarta glänsande maskinytorna…sen går jag ut. Karlarna står kvar. Länge.

Meken och leran i Smedjebacken

Lämna ett svar

Det här är ett tips på en kul utställning om man gillar keramik, konsthantverk och byggnadsvård. Jag gillar alla tre. Meken är en av Bergslagens tre konstscener i sommar. Maskinhuset i Grängesberg och Avesta Art i Koppardalen är de två andra. We love lera heter sommarens utställning och ett stort antal keramiker med skilda uttryck ställer ut tillsammans, både funktionella bruksföremål och konst. Många är lokala förmågor och andra kommer utifrån.

Jag gillade Gisela Karlestedts kvinna i badet, hon ligger som en romarinna i ett bad av åsnemjölk. Ja, sån association fick jag. Gisela är verksam i Köpenhamn och är dotter till kreativa Gigi Karlestedt i Ludvika, det är ju lite kul tycker jag. Gigi som på sistone jobbat med Maskinhusets urfina konstutställning, det som ligger i Grängesberg.

Meken är något i samma anda, men den är en mer iordningställd industrilokal än Maskinhuset, inte lika ljus och luftig. Det blir en annan känsla här. Tänk vilken lyx att ha två så fina konstscener i Ekomuseum. Det gillar jag skarpt! Och i slutet på augusti är det byggnadsvårdshelg. Det är bara att anmäla sig. Då blir det murbruk och tegel. Bland annat.

Läs om vad som sker på Meken här: www.mekensmedjebacken.se

Det istida landskapet i Riddarhyttan

Lämna ett svar

I torsdags for jag lastad med foldrar till Riddarhyttan, det går åt en hel del där. Vid Kopparverket, vid Lienshytte masugn och vid Lokstallet. Det är Ulla Fredriksson som bor i masmästarbostaden som sköter om lådorna och fyller på. Hon är så pålitlig. Nu tog vi även en tur på Geoslingan, den del som ligger i närheten av där hon bor. Ulla är aktiv även vad gäller den och hon åker omkring och kollar skyltarna, att allt är okej. Och hon har stor kunskap om den natur hon lever i.

Jag fotade med tanke på min presentation i Portugal i september. Vi rörde oss på den gamla havsbottnen, vi gick där den breda isälven forsade fram, vi körde längs den urgamla strandkanten som ligger 172 m över havet idag. Tänk att här låg ett 3 km tjockt istäcke ovanför oss för kanske 10-15 000 år sen innan det började smälta.

Riddarhyttan blev isfritt för 9000 år sen. Vi tittade på isgroparna, några är tjärnar idag, men andra är bara torra stora gropar i skogen. Här strandade isberg som bäddades in i sand på botten av den väldiga isälven och de smälte senare än övrig is. På så vis bildades gropar. Plötsligt ser jag landskapet med nya ögon, jag nästan känner isens tryck. Vi befinner oss i en mellantid och en ny istid beräknas komma om kanske 10-15 000 år. Då får våra efterlevande flytta söderut. Visst är det fascinerande? Men skönt att jag slipper vara med då!

Visst finns det blåbär!

Lämna ett svar

I tidningarna står det om blåbärsbristen. Då har de inte varit i Ludvika. Jag klev i veckan ut på skogen en kväll, långa ljusa kvällar är perfekta för blåbärsplockning och det fanns blåbär överallt!! Är ju en smått fanatisk blåbärsplockare. Alla var inte mogna, de är lite sena men ändå fanns det tillräckligt för att få ihop några liter. Och obs! då är de handplockade och färdigrensade. Det är så man gör. När man kommer hem åker de direkt in i frysen i påsar. Var ute två kvällar i rad och drog hem fyra liter. Det är lite av en meditation att handplocka blåbär, tankarna får flyga hur de vill, man är fokuserad på kvistarna och plötsligt har två timmar bara gått.

Vad jag gör med dem? Jo, jag gör blåbärspajer med mandeltäcke: 150 gr smör, en 200 gr påse riven mandel, ibland tar jag i en äggula, nån dryg halvdeciliter farinsocker. Ca 8 dl blåbär i botten av en pajform (det ska vara rejält med blåbär) och sen klickar man mandelsmeten över och gräddar i 200 gr i ca 20-25 min. På slutet lägger man en bit folie över för mandeln bränns lätt. Sen äter man pajen ljummen med vispgrädde, gärna med lite rivet citronskal i eller med vaniljglass, det funkar också. Och kylskåpskall blåbärspaj är verkligen jättegott också.

Kontraster i Grängesberg

1 svar

Grängesberg är något alldeles extra faktiskt, ja hela gruvmiljön med bostäderna från olika epoker och resterna från gruvindustrin som finns överallt, det är lite som vilda västern. Det är mycket att titta på. Det är något av det trendiga Östberlin över platsen, sade någon. Och ja, så är det. Ruffighet och kontraster!

Maskinhuset på Dillners väg i Grängesbergs gruvområde har rena vackra funkislinjer, det är Bauhauskänsla med rymd. Och nu är det invigt och iordningställt som konstscen. Och det var en upplevelse, absolut. Miljön var inte överdrivet välstädad heller, gud ske lov. Den fick lov att vara lite som den var, autentisk och äkta. Låt det nu förbli så här! Folk kan nämligen få för sig att vissa miljöer ovillkorligen måste putsas upp, med nya golv och skrubbade målade ytor, för att det ska bli ”snyggt”. Men då skulle stämningen i huset försvinna direkt. Nej, må nu den kvarvarande ruffigheten och dammet bland maskinerna bevaras. Det ger den äkta känslan. Men visst, trasiga fönster måste ju bytas. Och det görs också. Må de som fattar beslut begripa detta med gränser för renovering och om de tvekar så här ett tips: res till Berlin, till Ruhr – lär hur man går tillväga! Där har de förstått något viktigt.

Och så var det utställningen Den hemlighetsfulla trädgården med Mia Malmlöf-Häggs bilder målade med olja på plexiglas i färgglada krumelurer som satt som en smäck på väggytorna i Maskinhuset. Det var stora freskliknande konstverk men Maskinhuset var större, så konstverken närapå försvann, de liksom flöt in i som färgpaletter på maskinhallens väggfält. Man fick söka upp dem, de fanns lite här och där. Hallen är enormt stor! Fri och luftig. Det var många där igår och spanade. Och nu är Maskinhuset öppet fram till den 12 augusti: ti-fr 11-17, lö-sö 11-15.

Invigning av Maskinhuset, Grängesberg 15 juli

Lämna ett svar

Det är nu på söndag. Och det är ett spännande konstprojekt. Maskinhuset är en av tre konstarenor i Bergslagen, de andra två är Avesta Art i Koppardalen och Meken samt Arkivhuset i Smedjebacken. Och det hela sker genom Bergslagssatsningens projekt Kultur & Turism. Det är en bra satsning.

AB Samarkand2015 i Ludvika har jobbat med Maskinhuset i projektet Grängesberg 2020. Nu slår det ruffiga och spännande huset upp dörrarna för konstnären Mia Malmlöf som ställer ut målningar under temat Den hemlighetsfulla trädgården. Fotografen Albin Anderssons gruvbilder från Grängesberg omkring sekelskiftet 1900 finns även att beskåda samt en mindre gruvutställning. Albin Andersson (1866-1909) var en av de första industrifotograferna och fick många fina priser och diplom för sina bilder.

Invigning kl 11 på söndag av Ingvar Henriksson, Kulturnämndens ordförande i Ludvika kommun och tillika ordförande i Stiftelsen Ekomuseum Bergslagen. Maskinhuset ligger i gruvområdet och är förstås ett besöksmål i ekomuseet. Och gruvcentret Mojsen ligger lite längre ner på Dillners väg mittemot Centrallaven som syns på den nedre bilden.

Kulturdagarna i Hed 14-15 juli

Lämna ett svar

Det här är bara ett tips inför kommande helg: lörd-sönd kl 11-17 är det många roliga aktiviteter runt Hed och Karmansbo, bra tips för er som vill ut och röra på er lite. Heds Prästgård har öppnat upp igen med fint trädgårdscafé samt gårdsbutik med inredning, antik- och kuriosa. Det är absolut värt ett besök, väldigt fin miljö, väl iordningställd. Jag var själv där förra veckan så jag vet.

Och under kulturdagarna kommer man att köra två smältor i Karmansbo smedja igen, men obs! bara på lördag 14 juli: kl 12 och kl 13.30. I Långa Raden visas den hemtrevliga brukslägenheten där smeden Gustav Melin med hustru Ida bodde. Och man kan även dricka kaffe i Förvaltarbostadens bagarstuga nere vid Hedströmmen intill den stora smedjan. Men Karmansbo herrgård är förstås också öppen med kakbuffé, smörgåsar och enklare lunch men även à la carte. Det är en träherrgård byggd 1759. Och Lars Carnbrand visar sin trädgård som heter Solliden och som ligger till vänster om herrgården.

Sen visas även Bernshammars herrgård kl 12 och kl 14 och det är lite ovanligt, då det är privatbostad, men familj öppnar dörren för allmänheten. Det kostar 60 kr i inträde och visningen tar en timme. Herrgården byggdes 1787 av Fredrik Otto Hassel-Lorichs och finns fortfarande kvar i släkten.

Det brusar i Ludvika ström!

Lämna ett svar

Knappt hade jag vänt ryggen till så öppnades dammluckorna. Och jag som beklagade mig så i förrgår. Jag var på väg till Gravendal på morron, körde över bron och såg vattnet!! Det myckna regnandet har gjort att det måste släppas på för nu ökar trycket även från Väsmans alla tillflöden.

Mot kvällningen blev himlen plötsligt klarblå och jag ilade snabbt som katten ner till strömmen för att skåda vattnet. Där fotade jag kors och tvärs och hade gott sällskap av andra Ludvikabor som var ute i samma ärende. En levande forsande ström drar folk och många hade kameran med sig precis som jag. Detta ovanliga tillstånd måste förevigas. Det är så mäktigt med det strömmande kraftfulla vattnet. Bruset hör man från långt håll dessutom.

Och folk blir pratsamma. De berättar om den gången det var högvatten 1977 då gångbron till herrgården, den som går via lusthuset, nästan strök med. Det var då som Slussen i Stockholm höll på att svämma över ner i tunnelbanan också, det minns jag i varje fall för då bodde jag i Stockholm. Det hängde på nån liten centimeter har jag för mig. Och det är lite märkligt att tänka på att det vatten jag ser här i strömmen, är samma vatten som om några dagar passerar Slussen vid Gamla stan. Det här vattnet går rakt ner till Mälaren och sen ut i Östersjön, ajöss.

Det lilla ekotemplet i Ludvika ström

Lämna ett svar

En gång var ekotemplet en del av en romantisk engelsk park. Ja, jag kallar det för ekotempel. Det hörde till Ludvika herrgård och Roths äng på hitre sidan Ludvika ström. Herrgården anas uppe till vänster på andra sidan. Det var heller inte alls så långt från Marnäs gamla bergsmanshytta som låg nedanför forsarna. Herrgården med park ligger ovanför. Man ser på det gamla fotografiet hur damerna i brukspatron Roths familj besöker templet via en smal bro från strömmens kant mittemot herrgården. Bron är borta i dag men templet står kvar och är restaurerat. Det är roligt att jämföra bilder från förr med hur det ser ut i dag. Roths äng med tempel, kojor och stigar anlades på 1850-talet av Carl Edward Roth som tog över bruket efter fadern.

Den gamla bilden hänger uppe på Hammarbacken och jag skulle inte bli förvånad om det är Caroline von Knorring (1841-1925) som fotograferat. Hon gifte sig 1872 med brukspatrons yngste son Carl Ehrenfried och även om de tu bodde på Sunnansjö herrgård så var de ofta på besök i Ludvika. Före giftermålet arbetade hon som porträttfotograf i Stockholm med egen ateljé på Regeringsgatan 59. Efter flytten till Ludvika fotograferade hon miljöer och landskap istället och då för nöjes skull.

Med tiden drogs järnvägen med stadiga broar rakt igenom hela härligheten, det var bara att finna sig. Och lite senare tog kraftverket allt vatten och strömmen torrlades. Det var väl när verksamheten vid hyttan och smedjorna upphörde med sin vattenhjulsdrift. Järnhanteringen upphörde helt på 1890-talet och en epok var slut. I den torrlagda strömmen ser man björkbuskage växa sig stora och tuvor av blomster och gräs. I våras blommade forsen av stora fång kabbeleka. Nån gång ibland släpps vattnet på – sist jag såg det var i okt 2010 då man byggde om vid kraftverket. Då fick det forsa i flera veckor och det spolade rent. Herrgården ägs sedan länge av ABB i Ludvika.