Kanalen, slussar och ett slott.

Strax innan Fagersta får jag för några ögonblick för mig att jag ska lägga om planerna och bege mig mot Oljeön, belägen i sjön Åmänningen invid Engelsberg. En skylt om att guidningen börjat där inleder mig i frestelse. Men så slår jag bort de tillfälliga tankarna och håller mig till ursprungsidén vars innehåll är att ta mig till Strömsholms slott via väg 66 och sedan väg 252.

Det är en vacker majdag. En sådan där dag då det känns som om livet börjar om på riktigt. Gräset blir allt grönare, himlen är blå, solen värmer och vitsipporna är många. Ja, det är helt enkelt vår.
Strax efter Surahammar svänger jag in på 252:an, som snart löper parallellt med Strömsholms kanal, och kör mot Hallstahammar.
Tanken är inte alls att göra några stopp, men när jag får syn på skylten in mot Skantzen och slussarna kan jag inte låta bli att ta mig en titt. Det första jag tänker när jag ser de vackra omgivningarna är att hit ska jag åka tillbaka och titta länge på allt som finns att se.

Det här var det administrativa centrumet för Strömsholms kanal, invigd 1795, som förbinder Smedjebacken och sjön Barken och Borgåsund där den mynnar ut ett stenkast från det Strömsholms slott jag är på väg till.
Här fanns också ett värdshus där kanalresenärerna övernattade och just det ger ett spännande perspektiv på hur vår relation till tiden förändrats genom åren. Det som förr var ett mindre äventyr och ett projekt att planera genomförs idag med en axelryckning.
På muséet tillsammans med de kvarvarande husen och den imponerande dubbelslussen kan man skapa sig bild av all aktivitet som rådde i vad som kan beskrivas som transportnätets centrum och navet för den tio mil långa kanalen med en nivåskillnad på hundra meter som hanterades med sammanlagt 26 slussar.

Så fortsätter jag. I Kolbäck tar jag en omväg och reser genom en landsbygd med asfalterade vägar som skär genom det bördiga jordbrukslandskapet, så smala att jag med tankens hjälp gör ett hastigt nedslag i skånska Österlen och mina besök där.
Jag närmar mig Strömsholm med spänd förväntan. Visst har jag sett bilder, men verkligheten är en annan.
Beläget på en ö i Kolbäcksån ger slottet ett imponerade intryck som förstärks av den brusande forsen och en himmel som är så blå som en himmel kan vara.

Fem år efter att ha blivit vald till kung 1523, ärvde Gustav Vasa den mark där Strömsholms slott ligger idag.
Ja, det har alltså gått fem sekel sedan han kröntes till kung och det kommer att firas, inte minst på nationaldagen den 6 juni, på Sveriges 10 kungliga slott av vilka slottet i Strömsholm är ett.
En av de verkliga styrkorna med Ekomuseum Bergslagen anser jag vara att man inte stannar i stunden – nej, inte ens på platsen – utan snart hamnar på en resa som rör sig i både tid och rum. Som jag själv rest mycket i Syd- och Centralamerika, så kan jag inte låta bli att ta en vända dit för en tidlös jämförelse.
Ungefär samtidigt som Mölnetorp bytte namn till Strömsholm besegrade Hernán Cortéz och hans spanska här aztekerna i nuvarande Mexiko och längre söderut var det Inkarikets tur att gå under när Fransisco Pizarro anlände med sin trupper Cuzco i det som idag är Peru.
Det är en hisnande tanke att samtidigt som Sverige blev ett kungadöme och Bergslagen blev ett centrum för den första svenska industrialiseringen, bytte en hel kontinent borta i väster ägare och ett folkmord på urbefolkningen inleddes.
Om det var helt oberoende av varandra kan förstås diskuteras, men när de gruvor som öppnades så småningom, flera hundra år senare, moderniserades fanns det svenskt stål i de maskiner som användes.

Så återvänder jag till nuet och Sveriges bäst bevarande karlolinerslott som fortfarande disponeras av det svenska kungahuset. Sommartid är här öppet för visningar och året runt är den vackra naturen ner mot Mälaren tillgänglig för vandringar och kontemplation.
Ursprunget till själva slottet hittar vi i Nicodemus Tessin den äldres ritningar. 1660 fick han uppdraget av änkedrottning Hedvig Eleonora och 1669 satte bygget igång. Tre år senare stod den första versionen klar och därefter har förändringarna varit många med tillbyggnader, rivningar, anläggning av slottsträdgård och anslutande hus och ett kapell.
När arméns ridskola förlades till platsen 1868 blev slottet en förläggning, även om kungavåningen behölls intakt. När man nu reser i omgivningarna är det inte svårt att upptäcka spåren efter denna tid i form av stuterier och andra anläggningar där hästar tränar, betar och föds upp.

Även denna dag har sitt slut och när jag lämnar slottet och efter några kilometer svänger ut på den hårt trafikerade E18 och styr mot Västerås och Stockholm är utflykten slut och jag återvänder till nuet och den pågående vardagen.
Ett beslut är dock fattat. Snart ska jag återvända till Skantzen och i sommar ska jag paddla kanot i Strömsholms kanal.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Här behövs inte någon närmare beskrivning. Leta
reda på väg 252 på kartan, så finner du både Strömsholms
slott och Skantzen. Och det går precis lika bra att resa
norrut som söderut.

Skogen, järnvägen, malmen och kulturen – jag ger mig av mot Uttersbergs bruk.

Den nedlagda järnvägsstationen, som en gång var en betydelsefull omlastningsplats, med det något märkliga namnet Krampen, känns som en bra plats att börja på när jag ska berätta om min dag i Uttersberg och dess intressanta omgivningar.
Det är min vägvisare Lasse som tar mig dit. Annars hade jag nog missat denna speciella plats där det förflutna gör sig gällande på gott och ont. Som en påminnelse om vikten av att vårda den värld vi lever i här och nu.

Vi befinner oss 12 kilometer söder om Skinnskatteberg och här höll, i slutet av andra världskriget, några hundra sovjetiska soldater till. De hade lyckats fly nazisternas fångläger och trodde nog att allt därmed var gott och väl.
Det var det inte. Sverige lämnade ut dessa av kriget sargade män, forslade dem i låsta tågvagnar, till Josef Stalins Sovjetunionen. Vad som hände med dem där, vet jag inte, men Stalin såg på krigsfångar som förrädare som hellre borde ha tagit sina liv än kapitulera…

Krampen rymmer också en mer komisk aspekt av det här med järnvägar och anläggandet av dessa. Jag kommer att tänka på alla problem som det var med tunneln genom Hallandsåsen, när jag läser om att det, på grund av ett missförstånd, blev fel spårvidd på den räls som leder bort till Uttersberg. Därav Krampens betydelse som omlastningsplats när godset skulle vidare på stambanan mellan Krylbo och Mjölby.

I Uttersberg är friden total denna vackra vårdag när knopparna precis börjat slå ut. Vi vandrar på den gamla banvallen bort mot det vackra stationshus som rymmer en konstutställning och där det i direkt anslutning till detta finns en minst sagt spektakulär skulpturpark. Jag finner en variant av Reuterswärds obrukbara revolver, en skulptur av den riksbekanta och avlivade vargen Ylva och så en fascinerande bildpark som Eva Zettervall färdigställt.
Senare får jag se foton tagna under andra årstider och börjar så smått förstå det fina samspelet mellan konst, klimat och natur. Varje månad har sin charm. Ljuset faller olika och inramningen varierar mellan prunkande grönska och gnistrande snö.

Då och då ges det konserter här. Ja, det gör det ju på många håll, men här har man lyckats få skogsbolagen att låta bli att avverka just på grund av den akustik som den inramande skogen skapar.
Det är en vacker tanke omsatt i praktiken och återigen en underbar relation mellan natur och den av människan skapade kulturen.

Jag måste erkänna att jag upplever ett slags glädjeliknande rus när vi sedan traskar tillbaka till Galleri Astley för en kaffe och en bulle, innan vi tar trapporna upp till tredje våningen och utställningen med Ernst Neizveztnys verk.
Här är inte platsen att berätta utförligt om denne ryss, som fick tillstånd att flytta till USA, och sedan kom att tillbringa en rad somrar i det vackra Uttersberg där han blev en föregångare för många andra konstnärer som gjort samma sak.
Allt finns att läsa på nätet och i broschyrer, men jag måste nämna de två skulpturer som berör mig allra starkast: ”Livets träd” och så den som hyllar Raul Wallenberg för hans humanitära insatser.

Jag bär intrycken och känslorna med mig när jag beger mig av mot Östanfors hytta. Den plats där jag väl egentligen skulle ha börjat denna berättelse.
Redan på 1500-talet var det verksamhet här och sedan rullade det på. Moderniserades allt eftersom tills allting så småningom lades ner på 1920-talet efter en sista storhetstid med produktion av vedspisar. Då var man också en av Sveriges modernaste anläggningar med närliggande kraftstation och ett 30-tal gjutmästare anställda.
Idag ligger allt i ruiner, men det är likaväl spännande att vandra bland det som en gång var en hytta, en rostrugn, en banvall, ett kolhus och en del annat. Själv kan jag heller inte låta bli att försöka föreställa mig hur livet tedde sig för de familjer som levde i arbetarbostäderna i Uttersberg.

Ofta återkommer jag till samma tankar. Vilken historia Bergslagen bär på, och det spelar inte någon roll om man hamnar hemma hos Dan Andersson i Luossa, söker sig till Lapphyttan borta i Norberg, funderar över Strömsholms kanal och järnvägen eller, som nu, betraktar den väldiga slagghögen vid masugnen i Lienshyttan.
Det är spännande vart man än tar vägen. I Lienshyttan läser jag om slaggstenen man använde för att bygga hus och grunder i syfte att hushålla med träet som behövdes för andra ändamål.
Precis som vid Krampen, där jag inledde denna berättelse, känner jag hur förr och nu hör ihop och vad mycket vi har att lära av det förflutna. Hur behandlar vi människor? Vad gör vi med skogarna och hur mycket bryr vi oss om de vilda djur som lever där?
Så fungerar ett museum när det är som allra bäst.

Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Kommer du från Västeråshållet tar du 66:an mot Fagersta och
svänger av mot Skinnskatteberg strax efter Surahammar.
Väl framme i Skinnskatteberg är det vänster som gäller innan du
kör in i samhället.
Reser du istället 66:an från Sälen och Ludvika, svänger du höger nästan
framme i Fagersta och tar 68:an mot Örebro och följer skyltningen mot först
Riddarhyttan och sedan Uttersberg.

Surahammar – Mer än en korv på vägen

Länge var Surahammar bara en bensinmack där jag fyllde på vattendunkar, tankade och drog i mig en korv innan jag körde vidare mot mitt hägrande hus i skogen. Tanken att fortsätta längre in i den gamla bruksorten slog mig inte ens. Lusten att komma fram och längtan att återse bergsmannagården drog mig snabbt vidare.
Nej, det var inte förrän jag fick i uppdrag att skriva om Sveriges första bil med förbränningsmotor som tillverkades i just Surahammar som jag hamnade där. Det var en vacker vår-vinterdag för ett år sedan och jag minns att jag, innan jag var framme, stannade till invid en stenmur och drack kaffe ur termosen jag plockat med mig. Och nog funderade jag över mitt uppdrag. Att jag, med högst begränsat motorintresse, om en liten stund skulle sitta och prata bilar och andra fordon med en grupp män som har det som största intresse och som vet hur man både skruvar isär och får ihop en Vabis från början av förreaseklet, kändes både lockande och skrämmande.

Nu återvänder jag för att fördjupa mig i den svenska industrihistorien och njuta en stund av vackra byggnader för såväl bostad som produktion. Det är en av de där typiska februaridagarna då man börjar hoppas på våren, men inte riktigt vågar lita på den.

Vinden är kall och tillsammans med Kolbäcksån gör den vandringen från mc-muséet Gyllene Hjulet till den magnifika herrgården som uppfördes av Erik Adolf Zethelius, som var en guldsmed från Stockholm, på 1850-talet en smula bister, men det är det värt. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att kostnaden för herrgården blev 65 000 riksdaler och att takplåtarna tillverkades på Surahammars bruk.
Samme Zethelius köpte bruket 1845 och med honom inleddes också en ny storhetstid för bruket och för Surahammar.
För att fortsätta med kuriosan finns verk av Erik Adolf Zethelius på Nationalmuseum i huvudstaden och det är även han som ligger bakom kronan och spiran i de norska riksregalierna. En tid var han dessutom riksdagsman för Borgarståndet.

Brukets historia, som startade med en kronohammare vid Kolbäcksån redan på 1500-talet, följer konjunkturerna i världen i sin produktion. Man har gått från järntackor av hög kvalité till att idag, som en del av Tata Steel med huvudkontor i indiska Bombay, tillverka tunn elektroplåt. Däremellan har det varit allt från järnvägshjul till bilar och grundande av företaget Vabis som sedan flyttade till Södertälje. Den som blir nyfiken på biltillverkningen i Surahammar kan läsa mer om detta i Ekomuseums magasin från 2022. En skrift som har det passande namnet ”Makalösa manicker”.

Den bitande vinden förenar sig med historiens vingslag när jag går längs med det brusande vattnet i ån fram till bruksmuseet som är inrymt i det som en gång var verkstadslokalen. Tyvärr är det stängt, men därinne kan man följa hela kedjan från tackjärnen till de färdiga järnvägshjulen.
Där finns också loket Vaulunder som tillverkats i Kristinehamns mekaniska verkstad och som trafikerade den järnväg som invigdes 1876. Anställda fick åka med om de ville, men om de gjorde det var det på egen risk.

Muséet är, som sagt, inte öppet denna dag, men i gengäld hör jag ljuden från den tillverkning som sker idag borta på bruket där jag står invid ån och låter blicken på nytt fastna på herrgården.
Det mesta i Surahammar andas transporter, tänker jag. Från min egen som går från Stockholm till min bergsmannagård i södra Dalarna, till den plåt som nu tillverkas med ett indiskt företag som huvudman.
Produktion ska ha startat redan under Gustav Vasas tid och får nytt bränsle när Strömsholms kanal invigs och accelererar sedan med järnvägens utbyggnad. Så småningom gör bilen entré och det blir Gustaf Eriksson, som anställs 1897, som får uppdraget av bruksdisponenten major Pettersson att utveckla en bil som kan ”rulla minst 10 meter”.

Till sist funderar jag en stund över namnet Surahammar och var det kan komma ifrån. Nyligen var jag i Småland och fascinerades av alla kronobergska ortsnamn som slutar med ”måla”. Det betyder ”inhägnad jordbit”. I Hälsingland är det mycket ”ånger” och det syftar i sin tur ”vik”.
Och så ”sura” då i Surahammar… Det har sitt ursprung i de sanka stränderna invid de närliggande sjöarna Västersjön och Östersjön, medan ”hammar” förstås har med järntillverkningen att göra.


Så långt kommen i mitt besök i den gamla bruksorten känner jag att det, trots kaffe och bulle, börjar suga i magen. Det får blir en korv på macken innan jag fortsätter. Men potatismos och räksallad. Det är dumt att bryta en väl inkörd tradition.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Surahammar ligger 2,5 mil från Västerås, på vänster sida om 66:an.
Bruksmiljön, MC-muséet, herrgården och de andra miljöerna når du
om du svänger av vid första avfarten och följer Västeråsleden ner till
Bruksvägen.

Smedjebacken – jag tar av från 66:an.

Utsikten är bedårande vacker den sista biten längs med sjön Barken innan man når Smedjebacken, över det vatten som en gång var startpunkten för den transportled som tog järnmalmen till Mälaren, med bland annat Wanbo herrgård och rastplatsen som utsetts till Sveriges vackraste…

Flatenbergs hytta. Foto Stefan Strömberg.

Själv brukar jag svänga av från 66:an en bit innan man når den rondell som förbinder infarten till Smedjebackens tätort med fortsättningen mot Dalafjällen. Här ligger en gammal secondhandbutik. Här vilar friden över vackra trähus och gamla bergsmannagårdar. Här tangerar den slingrande grusvägen rälsen som länkar Ludvika med Västerås. Här börjar Dalarna på riktigt.

 

Smedjebacken är min hemort, åtminstone på deltid, och ibland är det verkligen så att det som är allra närmast kan vara det man upptäcker sist av allt. Som ung gav jag mig av till Syd- och Centralamerika. Upptäckte de samtida urkulturernas rikedom medan jag fascinerades av historien med först aztekernas framfart och Mayaimperiets vetenskapliga nivå och sedan Inkarikets utbredning och deras avancerade administrativa förmåga innan jag, efter lång tid, började intressera mig för samernas kultur, historia och rättigheter i vårt land.

Samma hände mig inom Sverige. Det blev fjällen, Gotland och Österlen innan jag på allvar tog mig tid att upptäcka det Småland där jag växte upp och dess natur och magi. Nu Bergslagen. Jag har (med rätta) hänförts av Dan Anderssons hemtrakter, Engelsberg med sina omgivningar och Norbergs spännande industrihistoria.
Men Smedjebacken… Här har jag provianterat, åkt skridskor och lånat böcker. Viktiga saker förstås, men jag har glömt bort det som annars driver mig. Nyfikenheten. Trots att jag själv bor i en bergsmannagård och kliver in i och ut ur det sammanhang som utgör bygdens historia varje dag.

Efter ett par kilometer på grusvägen når jag Flatenbergs hytta som anlades på 1500-talet. Den sista blåsningen utfördes 1918 och nu finns anläggningen där som ett vackert minne av ett förflutet som däremot inte var särskilt behagligt för de som arbetade här.
Ett stenkast bort ligger sjön Barken och blundar jag anar jag aktiviteten kring rostugnen eller i kolhuset där blott pelarna återstår och bildar ett slags svenskt Stonehenge, om än inte med samma magi och innebörd, men väl så vackert när skuggorna långsamt blir längre i den tidiga solnedgången.
Ja, det är som om jag befinner sig i ännu ett av alla dessa industricentrum som tillsammans utgör Bergslagens spännande historia. Efter att vandrat omkring en stund i den inspirerande miljön, fortsätter jag till Smedjebackens hamn som var startpunkten för transporterna till Mälaren och vidare mot havet.
Den elva mil långa Strömsholms kanal stod klar 1795 och i mitten av 1800-talet kompletterades transportnätet för malmen med en smalspårig järnväg från sjön Väsman i Ludvika. Lokstallarna i hamnområdet vittnar om detta.

Konsthallen Meken. Foto Stefan Strömberg.

Om man anstränger sig något lite går det fortfarande att upptäcka det gamla i det nya. Där stålföretaget Ovakos industrilokaler nu reser sig, anlades 1631 en bergsmanssmedja. Och när både kanal och järnväg stod färdiga byggdes Smedjebackens Walsverk på platsen och Smedjebacken blev på allvar en ort att räkna med.

Det känns som om upplevelserna krokar i varandra här nere i hamnen. I valsverkets gamla mekaniska verkstad ligger Meken som idag är en vacker utställningshall som bereder plats för alla möjliga kulturupplevelser. Återigen möts det som var med det som är. Arbetarnas slit sitter i väggarna, samtidigt som mången utställning manar till vördnad och återhållsamhet när det gäller vårt förhållande till naturen.
Konstnären Johan Ahlbäck hinner jag inte med denna gång, men hans konst kommer jag att återvända till i ännu oskrivna texter. Till dess nöjer jag mig med ett citat från Mekens hemsida:
”Tillsammans med Johan Ahlbäckstiftelsen, presenterar vi årligen en utställning med mottagaren av Ahlbäckspriset. Ett pris instiftat i konstnären Johan Ahlbäcks namn och som delas ut till en konstnär varje år som skildrar arbetarkultur, arbetslivsmiljöer och arbetarklass.”

Som sagt: Allt hänger ihop här i Smedjebacken och i Bergslagen. På biblioteket, som förstås har namn efter författaren, poeten och akademiledamoten Werner Aspenström, finns målningar av Ahlbäck (liksom i hans gamla ateljé). Men, som sagt, konstnären får vänta och istället avslutar jag min hemortsodyssé med att svänga av mot Torrbo för att leta reda på den plats där nämnde Aspenström växte upp.
Precis som alldeles nyss vid omgivningarna kring Flatenbergs hytta är här gudomligt vackert med böljande kullar, kor som går ute, ett gammalt mejeri och så bäcken förstås. Den bäck som givit namn åt den bok – ”Bäcken” – där han på ett kärleksfullt sätt skildrar sin uppväxt på den plats där jag nu befinner mig.

Werner Aspenströms hem i Torrbo. Foto Stefan Strömberg.

Några år tidigare stod en annan av Dalarnas berömdheter, Göran Greider, just här och lät sig hänföras både av Bergslagens natur och dess skildrare. Jag hittar hans text i ett gammalt nummer av Aftonbladet (13/11–2018) och väljer att avsluta mitt möte med Smedjebacken med Greiders ord. Som en sammanfattning av dagen och av det som utgör kärnan i Ekomuseum Bergslagen, tycker jag det är lysande. Ja, för det är just det här det handlar om. Möten…
”När jag nu står på det som en gång var byvägen, som strök förbi så nära att snöplogen skrapade mot väggen, tänker jag: Vi som lever nu kan använda dig, Karl Werner Aspenström, för att förstå klyvnaden mellan stad och land, för att hitta vägar ut ur den kapitalistiska sardinburken och för att lära oss älska det lilla körsbärsblad vi till slut lever på.”

Text, Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Egentligen behövs det inga vägbeskrivningar.
Smedjebacken ligger längs med 66:an och väl
där hittar du skyltar mot såväl Flatenberg som
mot hamnen.
Blir du nyfiken på Werner Aspenströms uppväxt,
kör du ut mot Borlänge och tar av mot Villa Gladtjärn
och Korsheden så kommer du snart till Torrbo.

Bergslagen. Foto Stefan Strömberg.

Grängesberg – Också på vintern

Mitt allra första besök i Dalarna och Bergslagen var just en resa till Grängesberg en vinter. Jag och två vänner skulle åka skidor och bo i en släktstuga någonstans långt ute i skogen. Var minns jag inte, men jag kommer ihåg att vi pratade om gruvan, tog oss in till stan, handlade och hade det bra i största allmänhet.
 

Vinter var det, som sagt, precis som denna gång när jag nu på allvar tar mig an ett Grängesberg som det var och som det är och upptäcker en hel palett av spännande små berättelser som tillsammans skänker liv åt en gruvbygd vars historia visar att man varit synnerligen betydelsefull för svensk ekonomi under flera sekel.
På Lyckliga gatans bageri, i närheten av järnvägsstationen, smälter jag sedan intrycken över en rejäl räkmacka och ett par koppar kaffe.
 

 
Kontrasterna är stora så jag vet knappt var jag ska börja? Här finns Cassels konsert- och kulturhus, den gamla matsalen Mojsen som numera är ett museum, arbetarbostäderna inne i centrum, maskinerna och maskinhuset och så gruvhålen förstås.
Jag måste erkänna att det svindlar en aning att gå omkring i den här miljön som andas så mycket svensk industrihistoria och som möjligen snart kan vara en del i den moderna utvecklingen igen. Och vem vet… Då kanske det stora bryggeriet, som ersatt gruvorna som den största arbetsgivaren, får flytta på sig, för precis som i Kiruna kräver utvidgade gruvgångar en ny stadsplanering.

 
Det började på 1500-talet och slutade 1989, däremellan den engelske finansmannen Ernest Cassel som investerade stort och bidrog till att Grängesbergs AB var en av Sveriges mest lönsamma företag kring förra sekelskiftet.
I mitten av 1970 talet fanns här 1600 gruvarbetare som tog hissen i Maskinhuset, åt sin lunch på Mojsen och sedan vandrade hem till Stora hagen, bostadsområdet som byggts efter engelsk förlaga. Jag försöker se det framför mig. Både det idealsamhälle som Cassel ville skapa med bättre bostäder, drägligare arbetsvillkor och tillgång till kultur och den betydligt tuffare tillvaro som gällde för dem som slet i de 200 gruvhål och dagbrott som fanns i och kring Grängesberg i slutet av 1800-talet.

 
Utan att på något vis vilja hävda att det är bättre att besöka Grängesberg på vintern än på sommaren, känns det ändå helt rätt med den vind som biter i kinderna, snöflingorna som yr och den halka jag anar på somliga ställen.
Grängesberg befinner sig någonstans mellan hopp och förtvivlan. Den mest lättåtkomliga järnmalmen är redan utvunnen och hela orten andas ett lätt vemodigt ”det var bättre förr”. Samtidigt talas det om sällsynta jordartsmetaller i den gruvsand som redan är upptagen ur gruvhålen och dessa metaller är synnerligen eftertraktade i den gröna omställning som kräver mängder av batterier.

 
Uppe i Disponentparken är känslan en annan. Här kanske en vacker vårdag vore det bästa tillfället att flanera runt, även om här är nog så vackert med snön som tynger träden och som bidrar till att göra en annars ganska mörk decemberförmiddag något ljusare. Jag står länge och betraktar det casselska huset som erbjuder konserter och andra föreställningar året om. Det är en imponerande byggnad som dyker upp både oväntat och självklart här i gruvornas Grängesberg.
Som alltid öppnar nyfikenheten för nya frågor som leder till mer kunskap och så med samma logik; fler frågor, men nu utifrån en annan utgångspunkt.
 
Jag vill förstås veta ännu mer om den här adlade engelsmannen vid namn Ernest Cassel som påverkat Grängesberg så mycket. Ja, för det första var han tydligen född i Tyskland, men gifte sig brittiskt. Han var med om att finansiera den första Assuandammen i Egypten, den första tunnelbanan i London och han blev konstnären Anders Zorn mecenat. Och när han tyckte att han var klar med gruvorna i Grängesberg sålde han sina aktier i dessa plus järnvägen och gjorde en vinst på smått ofattbara 70 miljoner kronor. Att han då hade råd att donera 250 000 kronor till arbetarna i gruvan är inte så konstigt. En donation som ledde till att just denna magnifika byggnad där jag står just nu kunde uppföras. Något modifierad är den emellertid efter en brand 1992, som bland annat innebar att man var tvungen att hålla stängt i två år.
 
Grängesberg, ja… En liten tätort med några tusen invånare i Ludvika kommun, som man lätt missar på resan mellan Örebro och Bollnäs på riksväg 50, eller Bergslagsdiagonalen som den också kallas. Men det är synd och då tänker jag verkligen inte bara på räkmackan och kaffet, utan snarare på att man i Grängesberg hittar så många trådar som leder vidare; bakåt i historien, framåt i vad som rymmer såväl gruvnäringen som den teknologiska utvecklingen och världen i form av Ernest Cassel och hans visioner.
Personligen märker jag hur jag plötsligt får sällskap av författaren Per Anders Fogelström och hans epos över utvecklingen i Stockholm och som börjar med ”Mina drömmars stad”. Det är just det som händer här när man tar sig an Grängesberg och livet i den lilla Bergslagsorten tillsammans med Ekomuseum. Allting blir levande, jag blir nyfiken och det bästa av allt; det är inte slut än. Fortsättning följer, både här på platsen och på alla andra utflyktsmål som erbjuds.
 
Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.
Cafét hittar man sedan på höger sida, strax före järnvägs-
stationen och en bit in på samma sida ligger så Stora hagens
arbetarbostäder.
 
Stefan Strömberg, författare

Bergslagen, muséernas museum.

Kan man skriva så; ”muséernas museum”? Jo, jag tycker nog det, trots allt. Så många hemska mörka lokaler jag vandrat igenom. Visst, de fantastiska upplevelserna finns där också. Med jämna mellanrum besöker jag Fotografiska i Stockholm för att hämta inspiration till mina egna bilder. Nyligen hänfördes jag av Eduard Munchs målningar och livsöde i Oslo och någon gång ska jag ta mig till Amsterdam och njuta av de konstverk som föddes ur Vincent van Goghs magiska pensel.


Alldeles för ofta blir jag dock trött i både huvud och ben av bristen på sammanhang eller ett överflöd som avslöjar att många gånger är ”less is more” den bästa lösningen.
 
Och så har vi då Ekomuseum Bergslagen som är lite som att skala en lök; lager på lager med den skillnaden att det tar aldrig tar slut. Ju mer du synar innehållet, desto mer inser du att det återstår att upptäcka och det är en härlig känsla.
Det spelar ingen roll om du beger dig till Dan Anderssons Luossastuga för musikens skull och återvänder hem med en nymornat intresse för skogsfinnarnas ankomst till bygden eller om anhalten är Engelsbergs bruk och du sedan plötsligt befinner dig på Oljeön och inser att den är platsen för världens äldsta bevarade oljeraffinaderi; samma sak händer hela tiden. Det är upplevelser som har både djup och bredd. Ja, det är upplevelser som gör att du förflyttar dig i både tid och rum.
 
När jag skriver dessa rader har tidens tand redan tuggat några dagar på det nya året. Snö har fallit och snö har smält. Dagarna känns redan längre och många har säkert börja drömma vår. Själv tänker jag både bakåt och framåt. Vad jag upplevt och vad jag vill göra.
På Ekomuseums hemsida läser jag ”innehållsdeklarationen” och letar nya platser att besöka. Samtidigt är jag en återvändare och den plats jag längtar allra mest till är allt som oftast Schisshyttan med sin vandringsled, som för mig personifierar de följande raderna på ett alldeles lysande sätt:
”Ekomuseum Bergslagen är sedan 1986 ett nätverk av nästan 70 olika platser att besöka, alla på temat industrihistoria. Det handlar om ett 20 mil långt område från Grangärde Finnmark i Dalarna till Mälardalen i Västmanland. De flesta besöksmålen är autentiska och finns på samma plats i landskapet som när de en gång var i bruk. Platserna berättar idag om liv och arbete, teknik och bergsbruk i Bergslagen förr.”

 

Jag måste utforska Smedjebacken med omnejd noggrannare. Vandra i Werner Aspenströms poesi, gå längs med Kyrkogatan, sedan ner till hamnen för att avsluta med en utställning och en kaffe på Meken, som det gamla valsverket numera kallas.
Det är så lätt att bli blind för det som finns närmast, i hemkommunen där jag handlar, åker skridskor och lånar böcker. Jag ska ändra på det nu.
Naturligtvis blir det en tur till Flatenbergs hytta när jag ändå är i trakten. Visst har jag varit där förut, men då var det barn med och minns jag rätt fokuserade vi mest på smultronen.
 
Men också det är en del av muséet, tänker jag. Naturupplevelserna och det alldeles oavsett om det är ett oväntat möte med en älg eller den planerade svampplockningen. Återigen; varje upplevelse föder nya upplevelser och närheten till naturen gör det lättare att sätta sig in i den vardag som var verkligheten för gruvarbetare, industrifolk och alla andra som befolkat Bergslagen under århundraden.

En dröm inför sommaren är att paddla kanot i Kolbäcksån och Strömholms kanal och den del av Bergslagen som ännu är en vit fläck för mig. Jag ska villigt erkänna att jag inte undersökt vad som är möjligt och inte, men när jag tittar på kartan blir jag sugen på att börja i närheten av Hallstahammar. Kanske vid Skantzens dubbelsluss och kanalmuséet för att sedan fortsätta mot Strömsholms slott. Och går det inte paddla just där får jag väl börja med att vandra och lägga i kanoten någon annanstans. För paddla ska jag med samma självklarhet som jag ska besöka de just nämnda platserna.
 
När jag ändå är inne på det här med transporter får jag inte glömma järnvägen. Jag älskar att åka tåg och naturligtvis finns det möjlighet att utforska de svenska tågen och dess historia inom ramen för Ekomuseum Bergslagen. Mellan Kärrgruvan och Engelsberg, via Norberg, lade man räls som trafikerades av de första loken som drog en betald last. Spännande är bara förnamnet och om sommaren kan man åka samma slags rälsbuss som jag själv hoppade på en gång när jag skulle bege mig ut i världen och startade resan i den småländska småstad där jag växte upp.

Ute sänker sig mörkret över ung och gammal och, avslutningsvis, får det mig att tänka på ytterligare en sak som gör Ekomuseum Bergslagen så fantastiskt. Årstiden spelar inte någon roll. Tvärtom är det så att Grängesberg om våren är en helt annan sak än Grängesberg om vintern, för att ta ett exempel, och vilket alternativ man än väljer först rekommenderar jag ett återbesök en annan månad. Utnyttja de variationer som våra fyra årstider skapar. Lager på lager som löken, som sagt, men ett äventyr och en upplevelse som inte har något slut.
 
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.

Engelsbergs bruk i mitt hjärta.

Hur tar man sig an och hur tar man sig in i Ängelsberg/Engelsbergs bruk? En gång kom jag via Sala, stannade först till i det märkliga landskap som den stora branden lämnade efter sig 2014.

Förundrad över att lågorna till slut avbrutit sin framfart, eller hejdats, och att det lilla samhället klarade sig rullade jag in bland husen och parkerade vid bruket.
Jag minns doften av brandrök, trots att jag befann mig flera mil bort. 500 meter från Engelsbergs bruk var elden som allra närmast har jag läst. Det är mycket nära. Ja, nästan omöjligt att förstå.

En annan gång kom jag med tåg. Eller rälsbuss som jag föredrar att kalla det. En rälsbuss jag hoppat på i Västerås, som tagit mig genom industristaden Fagersta och som jag skulle lämna i det Smedjebacken där poeten Werner Aspenström givit namn åt det trivsamma bibliotek där jag ständigt lånar nya böcker.
Det är ett vackert stationshus. Imponerande där det ligger vid sjön Åmänningen. Här kan man stanna länge, men det gör inte tåget – förlåt rälsbussen – som snart fortsätter längre in i Bergslagens storslagna natur och hisnande historia.

Men det var själva angörandet av Engelsbergs bruk jag skulle uppehålla mig vid. Inte dröja mig kvar vid järnvägsstationen och den vackra sjön. Men det är svårt att låta bli. Jag uppfylls av magi och ödmjukhet när jag tänker på rallarna som lade räls till den järnväg som kompletterade Strömholms kanal, som tagits i bruk ett knappt sekel tidigare, och som nu blev en viktig länk när Bergslagens ekonomi expanderade.

Oljeön tar jag dock en annan gång. Ja, det måste bli så och jag ska dit. Flera gånger har jag suttit med min gode vän i hans trädgård, några meter ovanför järnvägen, blickat ut över sjön och sagt att i sommar ska jag besöka den ö där världens första oljeraffinaderi låg. Så har sommaren gått utan att någon hänt. Inte en gång, utan flera. Men nästa sommar. Då…

Så lyckas jag till slut ta mig vidare i den här texten och in i Engelsbergs bruk en tredje gång. Och en fjärde. Från Surahammar och ett besök vid bruket där. Man får inte ha bråttom när man reser genom Bergslagen, tänker jag. Berättelserna ligger ständigt på lur. Berättelser som sedan leder vidare och när man väl står där och har fått svar på frågan man ställde finns där tio nya att forska vidare kring. Som det här med att den första bilen med förbränningsmotor i vårt land tillverkades i just Surahammar. Som det här med ishockeyns storhetstid i samma Surahammar där ortens störste son Ronald Sura-Pelle Pettersson var den första i Sverige att utnyttja sin karriär till att lansera underkläder; ”kalsongen som klarar ett nedsläpp” löd den mening som skulle skapa en storsäljare. Hur det gick med det vet jag emellertid inte.


I första hand är det Engelsbergs bruk jag vill besöka. Den magnifika anläggning som blev ett världsarv 1993, men vars verksamhet upphörde redan det år Versaillesfreden undertecknades, 1919. Och möjligen finns där ett samband. När första världskriget var till ända minskade behovet av stål till krigsmaskinerna. Att avtalets hårda villkor för Tyskland skulle komma att lägga grunden till ett hämndbegär som förde Adolf Hitler till makten och därmed också nästa krig kunde ingen ana. Freden var vunnen, Europa skulle byggas upp igen och i Bergslagen gick en storhetstid i graven.

Som alltid försöker jag tänka mig in i hur det var. Godstågen. Ånglokens visslor. Båtarna som trafikerade kanalen och Åmänningen. Arbetarnas slit för torftig ersättning. Ljudet från fabriken och så smutsen. För det är klart att kolröken måste ha legat som en dimma över området när produktionen gick för högvarv.

1681 togs bruket i drift, men långt tidigare hade bergsmännen framställt järn i dessa trakter. Redan på 1100-talet var, som jag skrev i min förra text, den första mulltimmerhyttan igång i Olsbenning blott ett stenkast bort.

Men Engelsberg är inte bara bruket. Det är också arvet efter den konstnärskoloni som bildades i början av förra seklet. Vill man kan man lite vårdslöst hävda att när dammet från järnproduktionen lagt sig återstod ett samhälle så sanslöst vackert att de allra flesta någon gång borde stanna till här och studera brukets vackra byggnader och välbevarade industrianläggningar, vandra längs med ån och njuta den stationära konsten innan man beger sig till någon tillfällig utställning och låter sig förundras av de vackra villor som arkitekter som Isac Gustaf Classon (Nordiska muséet) och Erik Lallerstedt (Kungliga Tekniska Högskolan) lät bygga.

Som alltid ska man strunta i det som kommer sedan och istället njuta de ögonblick som flanerandet bland Engelsbergs bruks fantastiska byggnader generöst bjuder på. Här finns mulltimmerhytta och hammarhus. Här finns ”krogen” där brännvinet tillhandahölls och daglönarna kunde sova över. Smedja och valsverk förstås liksom kontor, slaggstenstorn, masugn, smedja, vattenhjul och en hel del annat.

En vacker trädgård som sig bör och så grusvägen som leder bort till sjön där man kan slå sig ner på en bänk en stund och fundera över varför allt som byggdes förr ter sig så mycket vackrare än det som uppförs idag, samtidigt som arbetsvillkoren för dem som slet ihop företagens vinster i gengäld var så mycket sämre.

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.

Norberg och Lapphyttan – Tid att mötas, tid att minnas

”Jag minns inte riktigt när jag upptäckte Norberg, bara att det tog ett tag. För det allra mesta tar jag till vänster i rondellen i Fagersta, den vid den vackra bygdegården, och fortsätter 66:an mot Smedjebacken, Ludvika och Sälen.”
Här skriver Stefan Strömberg, författare och föreläsare, om Norberg.



Någon gång har jag haft ett ärende till Avesta och passerat Norberg. Sett skylten där man tar av.
Inte mycket mer.
Tills… Just det, tills. Tills jag en dag saktade farten, växlade ner och svängde av mot centrum, passerade biblioteket och parkerade i närheten av Elsa Anderssons café som var mitt första, men långt ifrån sista, mål i denna vackra lilla stad som jag nu tagit till mitt hjärta.

Jo, jag vet… Det är inte originalbyggnaden från 1916 utan den som uppfördes efter branden 2015. Ändå är det som om jag reser i tiden när jag slår mig ner med en kopp kaffe och en räksmörgås i den vackra miljön.
Huset är gult och jag älskar gult. Min mormor berättade med jämna mellanrum – allt oftare ju äldre hon blev – att jag som barn ville bli målare och alla hus skulle jag måla just gula. Elsa Anderssons café hade varit helt i min smak. Och är.
Nu blev jag inte målare utan författare och där på cafét, allt medan jag fyller på min kopp både en och två gånger, funderar jag över vad jag skulle kalla en bok om Norberg ifall skrivarandan skulle komma över mig. Kanske ”från Engelbrekt till Hansdotter”. Han som kom från en rysk bergsmannasläkt och gjorde uppror mot unionskungen Erik av Pommern på 1400-talet. Hon som tog OS-guld i slalom och som sedan slog svenskarna med häpnad när hon i Mästarnas mästare satt längre i jägarställning än någon annan tidigare gjort. Nu har hon fått ge namn åt en skidbacke, en bakelse och en idrottshall.

Men det började ännu tidigare som det brukar heta. Närmare bestämt redan på 1100-talet. Borta vid Olsbenning där den första mulltimmerhyttan låg. Lapphyttan som den kallades och som nu blivit Nya Lapphyttan och är belägen vid Karlbergs bygdegård.
Hit kan man ta sig och lära sig mer om hur det var på den tiden Sverige fick sin första stora exportframgång.
Jag är nyss hemkommen från en resa där jag bland annat besökte Mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala och jag kan inte låta bli att dra några paralleller. Tankar om balans och harmoni som vi kan ha nytta av idag när vår framtid hotas av både krig och naturförstörelse.
Tikal gick, trots sin avancerade struktur, förmodligen under på grund av en blandning av för många människor och överutnyttjande av både jord och skog som i sin tur ledde till våld.
I Lapphyttan var man tvungna att balansera det ökande behovet av råvaror som gran och tall till bostäder, hytta och kol med de begränsningar av användandet som krävdes om verksamheten skulle vara hållbar på lång sikt.
Och jag tänker att det är just det här som är det allra finaste med upplevelserna jag får i det som utgör Ekomuseum Bergslagen; vackra naturupplevelser, kunskap om hur det var förr och tankar om den samtid vi lever i och den framtid som väntar.

Första gången jag besöker Nya Lapphyttan gör jag det i sällskap med timmermannen Ola Jonsson som är i färd med att renovera den mulltimmerhytta man använder sig av för att visa hur järn en gång framställdes i det som ibland kallas för 1100-talets Silicon Valley.
Han visar mig hur man får bort barken från en timmerstock och hur man sedan fogar ihop dem utan vare sig spik eller skruv.
Nya Lapphyttan är uppbyggd efter de fynd som arkeologerna gjort där den ursprungliga järnframställningen ägde rum. Här finns nu bostäder, stall, vattenränna, färskningshärdar, vattenhjul och så mulltimmerhyttan förstås.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle vilja kunna resa i tiden. Besöka platsen och uppleva hur det verkligen var en gång och inte bara just här då. Norberg formligen svämmar över av en historia som rymmer allt från den lyckosamma brytningen av järnmalm på 1100-talet till Engelbrekts bravader, till Carl von Linnés besök i omgivningarna och till Hjalmar Brantings tal för att lugna ner de strejkande arbetarna i Kallmora silvergruva.

Tillbaka på Elsa Anderssons café fortsätter jag med mina anteckningar och någonstans känns det som jag bara börjat min upptäcktsresa i trakterna kring Norberg. Fortfarande återstår mycket att lära känna. Som Klackberg, där gruvdriften var igång ända tills 1967, och där jag än så länge bara stannat till en kort stund och njutit av de vackra byggnaderna i slaggtegel och fantiserat om de öppna gruvschakten som finns där.

Så känner jag förresten ofta numera. Ja, jag skulle kalla mig en återvändare och det alldeles oavsett om det handlar om vandringsleden vid Schisshyttan, Dan Anderssons hemtrakter i Skattlösberg eller det Engelsberg som jag besökt så många gånger nu och aldrig tröttnar på. Ja, minsann, tänker jag och tittar upp från mitt block. Det är dags att ta en ny tur till bruket i Engelsberg och utan att lova säkert är det inte omöjligt att jag nästa gång skriver om mina upplevelser där.

Ta sig dit
Norberg är lätt att hitta alldeles oavsett om du kommer
på väg 68 från Avesta eller Fagersta. Väl där är det tydligt
skyltat till Nya Lapphyttan och centrum, där Elsa
Anderssons café finns, utforskar du smidigt till fots.
Sedan har du nära till Engelsbergs bruk, Oljeön och
en rad andra spännande platser som ingår i Ekomuseum
Bergslagens repertoar.

Luossastugan – dikterna, musiken, milorna och lägerelden.

När min mamma lyssnade till ”Omkring tiggarn från Luossa”, Hootenanny Singers version, hemma i köket hade jag inte en aning om vem Dan Andersson (1888-1920) var. Många år senare, när Perssons Pack spelade in ”Brooklandsvägen”, hade jag bättrat på den bristen på kunskap, men jag var ändå förvånad att också det här var ett verk av Dan Andersson.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Jimmy Tingstedt, en av guiderna vid Luossastugan. Foto, Stefan Strömberg.

Ytterligare några år senare besöker jag Luossastugan vid Skattlösberg för första gången och det ger mig en helt ny inblick i Anderssons skapande. Det var här i Finnmarken han drömde sig iväg. Det var här det frö såddes till det alltför kortvariga livsverk som kommit att bli en av våra vackraste kulturskatter. Ja, det var här berättelserna om och upplevelsen av fattigdomen, slitet i kolmilorna och Finnmarkens verklighet omvandlades till sånger, poesi och noveller.

Senaste gången jag besökte Skattlösberg och Luossastugan var det tidig sommar och riktigt varmt. Som jag vandrade där på stigen kände jag mig plötsligt förföljd och när jag vände mig om såg jag att jag fått sällskap av en flock kor som uppenbarligen tyckte det var mer spännande att ta rygg på mig än att beta och idissla i trädens skugga.
Stigen slingrade sig fram genom det böljande odlingslandskapet från bilparkeringen och bort mot stugan. Skogen närvarande naturligtvis, och så där framme; en man i vit skjorta, väst och hatt. En gitarr.
Var det månne Dan Andersson själv som återuppstått vid den stuga där han författade några av sina finaste alster? Nej, naturligtvis inte, men väl Jimmy Tingstedt, en av de fantastiska guider som till musik berättar historien om Anderssons liv från födelsen i skolhuset i Skattlösberg till den alltför tidiga döden på hotell Hellman i Stockholm, där man slarvat med vädringen efter att ha använt vätecyanid mot väglöss.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

På väg till stugan från parkeringen. Foto, Stefan Strömberg.

Ja, till musik får jag historien om Dan Andersson liv. Resan som tonåring på egen hand till USA. Utbildningen på Brunnsviks folkhögskola. Kärleken och skapandet. Och så döden då förstås när han var på väg att söka jobb på en tidning i Stockholm.
Tingstedt ömsom sjunger fram och ömsom berättar om det hårda livet där fadern först var lärare och sedan torpare och skomakare. Här fanns bröder; en syster som dog och en som överlevde.
Kärleken hette Olga och hon var gravid när Dan Andersson dog. Såväl på moderns som faderns sida fanns skogsfinnarna. De som kommit vandrande från öst och nyttjade svedjebruket för att få rikliga skördar.
Ja, så var det och när Dan Andersson föddes var det också kamp om den skog som, precis som idag, skulle räcka till allt. Överallt eldades det. Milorna krävde mycket ved när järnet skulle fram och det som låter så vackert i ”Omkring tiggarn från Luossa” var ett hårt slit som man kan bevittna överallt i det på natur, kultur och historia så rika område som kallas Bergslagen.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

I stugan. Foto, Stefan Strömberg.

Inne i Luossastugan, som sköts om av Skattlösbergs bygdegille, finns en bokhylla, en gitarr och ett skrivbord kvar som minne av Dan Anderssons liv och gärning. Tillsammans med naturen, Jimmy Tingstedts sånger och berättelser och poetens egna ord, skapar de en bild av en orolig själ, en sökare, en man som ville mer med sitt liv än att följa i sin faders spår i hembygden.
Sedan 1988 – då det var 100 år sedan Dan Andersson föddes – firas varje år Dan Anderssonveckan, en vecka som i själva verket är nio dagar med musik, poesi, olika aktiviteter och som avslutas med Luossafesten den första söndagen i augusti.

När jag lämnar Luossastugan och trubaduren med sin gitarr hör jag fortfarande sången från lägerelden och minns min mamma och hur vi tillsammans lyssnade på den melodi som fått nytt liv med mina besök i Skattlösberg. Och när jag en stund senare passerar Brunnsviks folkhögskola och följer riksväg 66 längs med sjön Väsman är det inte längre en flock nyfikna kor som följer mig utan en poet som skrev sin och bygdens historia och som lämnade oss med en sorgsen undran om vad han skulle ha åstadkommit om han fått leva lite längre.

Stefan Strömberg, författare, har skrivit denna text och mer av honom kan du läsa i ett blogginlägg från 3 oktober 2022 samt i Magasinet 2021 och 2022

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
Från parkeringen går man sedan 800 meter.

Här kan du läsa om Skattlösberg och Luossastugan på Ekomuseum Bergslagens hemsida.

På tur i ekomuseet och utanför.

Då och då anordnar vi en resa eller en inspirationsdag för alla som på något sätt är aktiva i någon av ekomuseets miljöer. I år gick resan till Trångfors smedja, Strömsholm, Borgåsund, och så Kungsör, med Miniature Kingdom och Himmelsberga hembakt i Kungsgården.

Oden vid Trångfors.

Oden vid Trångfors.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Taxi Skinnskatteberg startade tidigt mot Ludvika och Smedjebacken där några klev på, och fortsatte via Söderbärke, Västanfors och Surahammar till Trångfors strax utanför Hallstahammar.

Där finns en smedja och ett enormt kolhus, med anor sen tidigt 1600-tal. Då anlade en Adolf Willemsen en liten smedja här.

Nuvarande smedjan byggdes 1875 och den lades ner 1915 redan. Vi fick gå in i labbit och fika, goda mackor, hembakta bullar och kaffe i termos, från Skantzen – och till kaffet hörde vi talas om projektet Älskade Västmanland, som Helena Arnell och Lina Sporrong berättade om. De arbetar på Västmanlands läns museum och projektet har just börjat, så det har inte riktigt hittat formen än – mer kommer om det här i bloggen längre fram.

Efter fikat var det guidning, vi delades upp i två grupper och guiderna Owe och Ingemar tog vid. Smedjan ligger vackert mellan Strömsholms kanal, där båten Oden låg vid bryggan, och forsen. Bakom kolhuset finns ”ungdomens källa” och i kolhuset ser man rampen där hästarna drog runt med de så kallade kolryssarna fullastade med träkol, som skulle användas i härdarna i smedjan.

Det finns inte så många välbevarade kolhus kvar, i ekomuseiområdet är det det här, det i Högfors och det i Karmansbo, sedan finns kolhuspelare kvar på flera ställen, exempelvis i Trummelsberg och Flatenberg.

Kolhuset i Trångfors.

Kolhuset i Trångfors.

I själva smedjan ser man det stora nyrenoverade vattenhjulet, vattenrännan som renoveras nu, mumblingshammaren, härdarna. När allt fungerar här så demonstreras färskning, alltså att man värmer tackjärn i härdarna och sätter igång mumblingshammaren som slår på det uppvärmda, mjuka järnet.

Vi for vidare mot Kanalbyggnadshyttan, där Strömsholms Kanalbolag AB har sin verkstad. VD Carina Janzon tog emot och började med att visa oss, utanför hyttan, hur man mäter och tänker när det gäller att skaffa virke till reparationer och renoveringar av slussar och murar. Det är ingen liten process och det börjar bli svårt att få tag på virke som fungerar. Nu används fura, längre fram blir det troligtvis lärk som kommer att få användas, när det inte finns fura kvar.

I Kanalbyggnadshyttan.

I Kanalbyggnadshyttan.

Inne låg ett slussportpar från Ramnäs på reparation. De var rejält stora, men kallas ändå för ett ”lillpar” eftersom de hör till de mindre i kanalen. Hela kanalen är ett byggnadsvårdsminne, och allt sker enligt gammalt sätt, reparationer, vilka material som används etcetera. Man reparerar och bygger ibland åt andra kanaler också, på vintern när man har tid över.

Nu började vi bli hungriga – färden gick till Borgåsund och hamnmagasinet där, där numer Borgåsunds restaurang ligger. I magasinet finns stångjärn på golvet och små högar med järntackor ligger här och där – detta var ju tidigare ett av de förråd där järn förvarades, när det transporterats ner från Bergslagen via kanalen, och skulle vidare till Stockholms järnvågar och världen.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming, potatismos, lingonsylt och pressgurka avnjöts, liksom en god chokladtryffel till kaffet – innan en liten rundtur i Borgåsund och Strömsholm tog vid.

Gävlebocken brinner.

Gävlebocken brinner.

Därefter for vi mot Kungsör och Miniature Kingdom. Som de ”ekomuseiare” vi är tittade vi förstås efter vilka av ekomuseets platser som fanns med: Färna herrgård, Fridabacken i Klackbergs gruvområde, Polhemshjulet och besökscentret i Norberg var det vi kunde se.

Annars fanns där det mesta från vårt avlånga land. Gävlebocken som brann var tjugonde minut, LKAB’s stora gruva i norr och vår fina huvudstad. Ett besök rekommenderas verkligen, här kan man gå länge och titta!

Vi var fortfarande mätta efter lunchen, men många hade en lång kväll framför sig på bussen – inte minst Hasse som startade tidigast av alla i morse! – så nu var det fikadags igen, på Kungsgården där Himmelsberga hembakt hade fixat rejäla och mycket goda smörgåsar som många dock valde att stoppa i en påse och ta med för att äta senare. Tid fanns för att titta på samlingarna på övervåningen och modellen av hur udden där kungsgården ligger såg ut på 1700-talet.

Miniature Kingdom.

Miniature Kingdom.

Fika, Himmelsberga hembakt.

Fika, Himmelsberga hembakt.

En liten tipspromenad hade vi att lösa under bussfärden, den rättades och vinnarna fick sina priser.

Hemfärden gick mestadels i tystnad, vi var trötta efter en lång och intressant dag. Tack till alla som följde med och till alla som tog emot oss under dagen!

I Kungsgården.

I Kungsgården.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.