Innan jag fick reda på att jag var färgblind, ville jag bli lokförare. Det var i lågstadieåldern och jag fick nöja mig med att leka med min Märklinjärnväg. Så småningom blev det tågluff ut i Europa och även en del märkliga tågupplevelser i Syd- och Centralamerika.
Minnena kommer över mig som en flodvåg när Torgny Blylod, Sten Nordström och Tore Långbacka med gemensamma krafter öppnar portarna till vad som är Sveriges äldsta bevarade lokstall.

Vi befinner oss i Kärrgruvan, i utkanten av Norberg, och det är en sådan där härlig vårdag då man verkligen känner hur livet börjar om efter en lång och seg vinter. Jag har stämt möte med tre medlemmar i ENJ – Engelsberg Norbergs Järnvägshistoriska Förening – för att få höra mer om den tågtrafik som dess värre ligger nere denna sommar på grund av problem med tillstånd från Trafikverket, om historien som lade grunden till Bergslagens järnvägar och om framtiden för den spårbundna trafiken.
– Det började redan på 1100-talet”, säger Sten Nordström när jag ber om en tillbakablick och det är förstås sant. För redan då fanns det en hytta i Olsbennings bergsmansby, på andra sidan Norberg, där man framställde järn och ska man sammanfatta Bergslagens ekonomiska historia ryms stora delar just i järnet, skogen och transporterna.

Innan ENJ startade sin verksamhet 1999 fanns det föreningar som verkade för att bevara rälsen som Transportstyrelsen ville riva upp, som värnade lokstallet och som intresserade sig för ånglok.
2000 började man köra dressiner för att rädda järnvägen och enligt Sten Nordström var det många som lärde känna backarna mellan Kärrgruvan och Ängelsberg den hårda vägen, när de skulle trampa uppför.
Och där har ni förresten sträckan på den järnväg som ENJ normalt trafikerar med rälsbuss om somrarna; Kärrgruvan – Snyten – Ängelsberg, där den sista delen är elektrifierad.
Rälsbussen, ja… Det var den jag fick syn på när portarna till lokstallet öppnades. Nu blev den ingången till den här texten. En gång var det just en sådan som var min länk ut i världen, när den tog mig genom det småländska höglandet, från Vetlanda till Södra stambanan i Nässjö. Minnen var det och jag kan riktigt känna hur den kränger medan farten ökar, när vi äntrar det stillaståendet fordonet med sina slitna säten och en historia som tog sin början någon gång under 1950-talets andra hälft.
ENJ köpte sin första rälsbuss i Bollnäs. Det var 2 medlemmar i föreningen som körde godståg, som upptäckte den övergivna vagnen som 2003 började gå i sommartrafik för turister. Sedan dess har man skaffat sig ytterligare två som nu står parkerade i Ängelsberg.

1853 rullade det första tågsetet i Kärrgruvan och det drogs av ”Förstlingen” som tillverkats i Eskilstuna och namnet kom sig – naturligtvis – av att det var det första svensktillverkade ångloket.
Sedan följde lite konkurser, andra problem och tillbyggnader, men från 1856 finns en fungerande bana som tar malmen från gruvorna kring Norberg till Ängelsberg vid sjön Åmänningen för vidare transport, via Strömsholms kanal och Kolbäcksån, till Mälaren för att sedan forslas till järnverk i Sverige och Europa.

Mönstret var detsamma, då som nu. Det handlar om en råvara som ska transporteras från platsen för brytning till bearbetningsplatserna och sedan slutkunden. Tillgång, efterfrågan, drivmedel och teknik avgör.
I mitten på 1800-talet tänkte man inte så mycket på klimatet, men utvecklingen ledde till att ångan blev diesel och så småningom elektricitet.

Den här sommaren, när rälsbussarna inte kan köras, får medlemmarna i ENJ ägna sig åt underhåll och det behövs det också. Något som, om vi förflyttar oss till nutid och framtid, problemen med malmbanan i norr visar. Det talas om expanderande gruvbrytning, fossilfritt stål och grön tillväxt i största allmänhet, men det fungerar inte eftersom man sparat pengar och inte hållit järnvägen i gott skick, eller byggt dubbelspårigt för den delen. För LKAB handlar det om miljonförluster varje dag på grund av transportproblemen.

När vi skiljs åt – jag och de tre vänliga och kunniga männen i ENJ som berättat mycket mer än vad som får plats här – har jag samma känsla som vanligt när jag besökt något av Ekomuseum Bergslagens intressanta utflyktsmål. Det ÄR en levande resa i tiden. Medan jag pratat med Sten Nordström, Torgny Blylod och Tore Långbacka har jag kört Märklinjärnväg, tågluffat, sett det första malmtåget lämna Kärrgruvan 1853, följt utvecklingen av det svenska järnvägsnätet, reflekterat över drömmen om fossilfritt stål och betydelsen av järnvägsunderhåll samt beundrat det stationshus i Kärrgruvan som medlemmarna i ENJ byggt upp efter att ha flyttat det hit från Ängelsberg.

1962 upphörde den reguljära persontrafiken mellan Kärrgruvan och Ängelsberg, på 1970- och 80-talet fraktades flytande järn till Surahammar och sedan pågick ytterligare en tid transport av makadam.
Nu är det ENJ som håller sträckan vid liv och låt oss hoppas att tillståndsproblemen löser sig snart så att turisttrafiken – som också kan omfatta buss och ångbåt på Åmänningen – snart kommer igång igen. Jag längtar redan efter att ta med mig min sonson hit, hoppa på rälsbussen och berätta om mina äventyr med ryggsäck på räls. Och så all spännande historia förstås.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Kommer du söderifrån på 66:an svänger du av
mot Norberg i Fagersta på väg 68/69.
I Norberg tar du av på väg 69 mot Hedemora och
Kärrgruvan och följer den ett par kilometer. Sedan
är det bara att följa skyltarna.

Idag nås vi av beskedet att Anna-Greta Leijon, före detta svensk justitieminister, har gått ur tiden. Anna-Greta hade sommarhus i Ängelsberg i många år, vilket framkommer i den här texten, skriven av  Stefan Strömberg som  besökte Ängelsberg för ett par veckor sedan.

Född berättare – med Gudrun Söderberg genom Ängelsberg.
Min mormor var en berättare som knöt ihop då med nu och jag tror det är från henne jag ärvt min lust att skriva och föra sådant jag hört, sett och läst vidare. Två av hennes systrar dog i spanska sjukan och ligger i de äldsta gravarna på Lessebo kyrkogård. Många gånger under den senaste pandemin kom jag att tänka på dem och hur hemsk avslutningen på deras unga liv måste ha varit.

Nu har livet i Lessebo mycket lite med Ängelsbergs historia att göra. Däremot kommer jag omedelbart att tänka på min mormor, när Gudrun Söderberg – som är min ciceron för dagen – och jag möts i den branta backe bortom järnvägsstationen som är startpunkten för vår vandring.
Kanske har jag fel förresten. Kanske är likheterna större än jag först tänkte. Små samhällen som blomstrat. I Lessebo var det pappret. Här järnmalmen och tågen. Nu vilar de båda på minnet av storhetsdagar som flytt och en tid med hotell, caféer, hantverkare och biografer.

För första gången sedan jag började skriva blogg här på Ekomuseum Bergslagens hemsida känns det en smula problematiskt att återge vad jag har varit med om. Och det är verkligen inte för att det inte finns något att skriva om. Tvärtom, vandringen genom det lilla brukssamhället tillsammans med Gudrun Söderberg innehöll så mycket minnen och levande historia att jag önskar att var och en som läser det här, ska ta chansen och tillsammans med en kunnig guide långsamt förflytta sig från det som en gång var ett av ortens fem hotell i söder till Leijonkurvan i norr.
Däremellan ryms ett stycke svensk historia som inte är alltför avlägsen i tid, men likaväl helt väsensskild från den samhällsutveckling som gör det nära nog omöjligt att hålla hotell, butiker och caféer öppna i samhällen som Ängelsberg.

– Det är ingen by utan ett samhälle och det är viktigt att komma ihåg, säger Gudrun Söderberg när vi stannar till vid Ängelsbergs vackra stationshus och blickar ut över sjön Åmänningen och Oljeön, där Pehr August Ålund 1875 byggde vad som nu är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi.
Det är en bra plats vi stannat på om man vill fundera över Ängelsberg och varför orten sjöd av liv under några decennier.
Ungefär samtidigt som verksamheten började på Oljeön – som egentligen heter Barrön – invigdes järnvägen mellan Ludvika och Stockholm. Sjön Åmänningen utgjorde redan tidigare en viktig länk i den vattenväg som, med Strömsholms kanal, förbinder gruvorna med Mälaren. Och så bortom Leijonkurvan; det imponerande Ängelsbergs bruk.

Allra mest uppseendeväckande är dock slottet Ulvaklev där min guide Gudrun varit på besök. Jag blir förstås lite avundsjuk och tänker att dit in skulle jag också vilja komma. Numera är det dock en privatbostad, sedan försäkringsbolaget Sirius avyttrat det, men likaväl är den av renässansen inspirerade byggnad, som arkitekten Isak Gustaf Clason ritade, ett ståtlig minne över det som en gång var.

Innan vi hamnade vid järnvägsstationen stod vi, som sagt, mitt emot det som en gång var Pensionat Furutorp och som drevs av fröken Nilsson från Sunne.
– Hennes föräldrar umgicks med Selma Lagerlöfs föräldrar och det sägs att Selma kom hit till Furutorp ibland.
Och varför inte? Förutom att Ängelsberg var lika vackert då som nu, fanns här i början av 1900-talet 5 hotell, caféer, biografer, restauranger, alla möjliga slags hantverkare, en läkarmottagning, matbutiker, apotek och en fotoateljé.
När jag börjar räkna på det, är det i princip omöjligt att förstå hur allt det här kunde fungera i ett samhälle – obs! inte en by – med bara några hundra invånare. Men det är klart; turisterna var många, järnvägen lockade människor till bygden och så betydelsen som nav i ett viktigt transportnätverk.

Namnen på somliga byggnader är både beskrivande och fantasieggande, berättar Gudrun. Stinsens ställe kallades Kolunda, eftersom han skulle ha möjlighet att hålla djur. I Systerbo låg sjuksköterskemottagningen som var öppen varje dag.
Det finns verkligen många spännande historier, och rykten, om saker som hänt i Ängelsberg. Ett mindre trevligt, och obekräftat, är att nazisten Hermann Göring var här på besök under mellankrigstiden.
Det glömmer jag dock snabbt när jag vandrar gatan fram, med Åmänningen och järnvägen på ena sidan och de många fantastiska husen på den andra och lyssnar till hur Gudrun Söderberg på ett personligt sätt målar den tid som var:
– Tittat på toaletterna invid det gamla stationshuset. De är fina, tycker jag. På trappan till pappershandeln brukade jag och mina väninnor sitta när vi var unga. Och dit, till restaurangen som fortfarande håller öppet går jag två – tre gånger i veckan.

Så slutar vår vandring och den gör det vid den vackra villa som går under namnet Hvilan, som ritades av samme Clason som låg bakom Ulvaklev och som byggdes av konstnären Arvid Mauritz Lindström.
Lindström, som för övrigt var vän med Carl Larsson, föll för de vackra omgivningarna och bildade något som bäst kan beskrivas som en konstnärskoloni.
I närheten finns också den övergivna baptistkyrkan och bortom Leijonkurvan väntar sedan den vackra skulpturparken, men den får jag berätta om en annan gång.

Men varför Leijonkurvan? Jo, i ett av husen håller en före detta justitieminister till, men om det finns inte så mycket att skriva tänker jag, när jag och min ledsagare Gudrun Söderberg vänder tillbaka genom ett samhälle, som tack vare hennes berättelser nu genomsyras av ett helt annat liv än vad det gjorde när jag anlände för ett par timmar sedan.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Ängelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.

Jag har stämt möte med poeten Robert Sandin i Ludvika. I närheten av järnvägsstationen på långtidsparkeringen.
Hur det kommer att bli med vädret är oklart. Molnen lovar regn. Hoppet säger sol och några timmar senare, när vi sitter framför den naturscen där föreställningen ”Det kallas vidskepelse” ska framföras, ska det visa sig att det blir en vacker kväll i Skattlösberg.
Där är vi dock inte än, utan istället ser vi till så att fika och stolar får sällskap av regnställ, stövlar och paraplyer i Roberts bil.

Det känns alltid en smula högtidligt att ge sig av mot Skattlösberg, Luossastugan och Dan Anderssons hemtrakter.
Långt innan jag visste vem Dan Andersson var hade jag hört Hootenanny Singers version av Omkring tiggarn från Luossa ett otal gånger på min mammas transistorradio och många år senare skulle Perssons Packs tolkning av Brooklandsvägen bli en favorit. Så man kan väl säga att han liksom smugit sig på, denne av mystik omgärdade diktare vars musik vi snart ska lyssna till framförd av Jimmy Tingstedt och Jimmy Ginsby. Mellan sångerna ska Sandra Christiansen sedan berätta om all möjlig slags vidskepelse som människorna i trakterna av Skattlösberg levde med och trodde på.

Aldrig har jag väl träffat en mer hängiven Dan Andersson-älskare än Robert. Han besöker flera av evenemangen under veckan och dessutom, får jag veta, skriver han på en roman som utspelar sig i dessa trakter.
Under vår vistelse blir han också intervjuad av Ulrika Korkala från Skattlösbergs bygdegille om sitt stora intresse för Andersson och för bygden.
Bättre sällskap och bättre kompletterande guidning till kvällens upplevelse kunde jag alltså inte ha fått denna kväll.
Vi är tidigt på plats och hinner vandra lite bland blåbärsris som är så tyngda av bär att jag aldrig sett något liknande. I skogen strövar kor och en konstutställning hinner vi också besöka. Medan Robert pratar med arrangörerna söker jag mig bort mot stigen som leder till Luossastugan. Tiden räcker inte denna gång för att ta mig ända dit, men jag minns med värme det senaste besöket när en av kvällens trubadurer, Jimmy Tingstedt, framförde Dan Anderssons sånger och berättade om det liv som slutade blott alltför tidigt 1920 på Hotell Hellman i Stockholm. Vätecyanidförgiftning var dödsorsaken och vad som kunde blivit mer av dikter och musik får vi aldrig veta.

Så strömmar publiken till. Bilparkeringen fylls, de flesta har precis som vi tagit med sig stolar och allteftersom molnen viker undan för en behaglig kvällssol blir det fart på den ved där kolbullarna steks som ska serveras i pausen.
Föreställningen som har namn efter Dan Andersson novellsamling är två timmar lång. Eller kort, beroende på hur man ser det. Publiken lyssnar uppmärksamt på historierna från skogarna om säregna händelser och om troll och andra väsen med märkliga krafter. Det är en ständig strid mellan det onda och det goda och det är inte alltid man vet vad som är vad eller vem som är vem.
Vi får lyssna till ”Dans ord” som Jimmy Tingstedt uttrycker det och medan solen försvinner bakom scenen och temperaturen sakta sjunker och dagen övergår i skymning, njuter jag av de vackra sångerna. Min favorit är ”Jag väntar vid min mila” och att få höra den här i skogsbrynet är något alldeles speciellt.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå”

Aldrig kan jag väl föreställa mig hur det var att ensam vakta milan utan tillgång till dagens möjligheter till kommunikation och förströelse. Likaväl har jag allt oftare på senare tid funderat just över hetsen i det moderna samhället och frånvaron av de stunder till reflektion som männen vid milorna möjligen hade alldeles för mycket av.
När vi vänder åter mot Ludvika faller mörkret och det märks att juli avlösts av augusti. Om kvällarna kan man nu åter studera stjärnorna på himlen och när jag sedan ensam kör den sista biten hem till mitt gamla hus fascineras jag av en lågt stående och mycket gul måne som nästan tycks segla fram över sjön Barken.
Alldeles säkert betydde det något förr när månen var så där ostgul och lite extra stor som den ter sig ibland. Vad vet jag inte, men vad jag däremot vet är att det var en lyckad kväll i gott sällskap där historien åter fick liv och ännu en gång manade mig till eftertanke och besinning.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
En bit hitom parkeringen ligger Gammelgården
som är platsen för föreställningen. Fortsätter man
vidare till fots, en så där 800 meter, kommer man
till Luossastugan.

Tanken om upplösningen av tiden och en ökad förmåga att förstå hur det var och varför det blev som det blev.

Bränntjärnstorpet som uppfördes 1793 är vackert, men jag tänker att det är en bedräglig skönhet. Anna Stina Knas var farmor till diktaren Dan Andersson och det var hennes farfar Mats Pålsson, med rötter i Finland, som byggde stugan.

Ensam med 5 barn gjorde hon sedan vad hon kunde för att överleva på den plats som ter sig så harmonisk denna julidag fylld av solljus, en himmel som är blå och underbara blommor.
Men vad tänkte hon när hon gick där? Hur försörjde hon sig? Jag kan föreställa mig tillfällighetsarbeten som tvätterska, vid skörden och kanske hade hon möjlighet att odla potatis och lite grönsaker.
Att en av hennes söner skulle bli pappa till en av våra förnämsta diktare visste hon förstås inte. Lika lite kunde hon ana att hon just på grund av detta skulle bli hågkommen för eftervärlden och att Dan Andersson i ett av sina poem skrev om sin längtan till Sovanto, det lilla kärret strax nedanför torpet.

Vi kom från gruvbygden i och kring Grängesberg och beger oss efter nedslaget hos Anna Stina Knas mot Skifsens Finnmark, jag och Ekomuseums verksamhetschef Malin Andersson. Vi kör rätt och vi kör fel. Tar genvägar som blir omvägar och tvärtom.
De tankar som virvlade runt i mitt huvud vid Bränntjärn föddes redan när jag klev in i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg och mötte affischen som berättade om utställningen om gruvstrejken i Persberg 1869. Eller om ”liv, arbete och död” som det står.
För det är ju precis det här som Ekomuseum handlar om på så många olika vis, beroende på till vilken plats man tar sig. Ofta med aktualitet inför den utveckling vi ser idag.
Naturen är ständigt med. Ibland hotad av de mänskliga aktiviteterna. Ibland så där sanslöst vacker och fullkomlig som man hoppas den ska få förbli.

Just Grängesberg är ju lite av en symbol både för hur det en gång var och hur det kanske kommer att bli. Som stora i gruvbranschen levererade man mycken malm, satsade på kultur och byggde arbetarbostäder som var ett föredöme.
Idag finns en del av de sällsynta jordartsmetaller som behövs när tillvaron ska elektrifieras i slagghögarna som blev kvar efter bygdens storhetstid och kanske kommer det också att leda till ny brytning i framtiden.
Än vet vi inte, men medan vi väntar kan vi ta en tur in i den demonstrationsgruva som finns i berget bakom Mojsen och ta del av hur arbetsförhållande utvecklats över tid och hur maskinerna ersatt mänsklig muskelmassa och på så sätt ökat effektiviteten och minskat riskerna.
Men – och det är ett viktigt men – maskinerna i sig skapar ett allt större behov av de mineraler som kräver gruvor som allt oftare hotar vår natur.

Så går färden vidare. Vi pratar. Om verksamhet på skolor och om möjliga resor för turister. Ibland stannar vi till vid någon vacker vy och fotograferar. Konstaterar hur svårt det är att förmedla den storhet som landskapet rymmer.
Vi far förbi vägen upp mot Skattlösberg, där Dan Andersson-veckan är i antågande vid tiden för vår färd. När detta publiceras har den alldeles säkert gått av stapeln och många har hunnit förundrats av den vackra musiken, texterna och en historia som alltså hade sett helt annorlunda ut om Mats Paulsson inte hade byggt den där stugan i Bränntjärn i slutet av 1700-talet. (Red. anm: Dan Andersson-veckan pågår 29 juli – 5 augusti 2023: https://dananderssonveckan.com/ )

Vi avslutar denna innehållsrika dag vid sjön Skifsen där man på ideell basis anlagt en ny Finnmarksgård dit man både kan vandra och ta sig med bil till den vackra plats som ligger drygt 7 kilometer från Fredriksberg i Ludvika kommun.
Här kan man njuta av rökbastun och skönt svettig kasta sig ut i vattnet för att sedan följa upp med en mugg gott kokkaffe som tillagats över öppen eld.
En gång om året firas Skifsendagen och det är just denna dag som Malin Andersson tar oss till platsen. Då erbjuds man tipspromenad, guidning, bastun är förstås igång och så det som, enligt min mening, är höjdpunkten; motti (nävgröt) med lingon och fläsk.

Sveriges största museum står det i reklamfoldern och nog känns det så, tänker jag när vi till slut stannar på parkeringen utanför Ekomuseum Bergslagens kontor i Ludvika och tar kväller.
Resten av vägen hem, ensam i bilen, funderar jag kring dagen och det som länge varit ett mantra för mig; för att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden måste vi känna till vår historia.
Jag tror det gäller i stort som i smått.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Jag brukar ta med en vägbeskrivning till mina texter, men
denna gång ber jag att få hänvisa till Ekomuseums kartor
eller vanliga vägkartor. https://ekomuseum.se/besoksmalen/

Vi rörde oss kring Ludvika, Grängesberg och Fredriksberg på
asfalterade vägar, grusvägar och någon gång på vad jag skulle
beskriva som en traktorväg.
Allt hade sin behållning.