Mitt allra första besök i Dalarna och Bergslagen var just en resa till Grängesberg en vinter. Jag och två vänner skulle åka skidor och bo i en släktstuga någonstans långt ute i skogen. Var minns jag inte, men jag kommer ihåg att vi pratade om gruvan, tog oss in till stan, handlade och hade det bra i största allmänhet.
 

Vinter var det, som sagt, precis som denna gång när jag nu på allvar tar mig an ett Grängesberg som det var och som det är och upptäcker en hel palett av spännande små berättelser som tillsammans skänker liv åt en gruvbygd vars historia visar att man varit synnerligen betydelsefull för svensk ekonomi under flera sekel.
På Lyckliga gatans bageri, i närheten av järnvägsstationen, smälter jag sedan intrycken över en rejäl räkmacka och ett par koppar kaffe.
 

 
Kontrasterna är stora så jag vet knappt var jag ska börja? Här finns Cassels konsert- och kulturhus, den gamla matsalen Mojsen som numera är ett museum, arbetarbostäderna inne i centrum, maskinerna och maskinhuset och så gruvhålen förstås.
Jag måste erkänna att det svindlar en aning att gå omkring i den här miljön som andas så mycket svensk industrihistoria och som möjligen snart kan vara en del i den moderna utvecklingen igen. Och vem vet… Då kanske det stora bryggeriet, som ersatt gruvorna som den största arbetsgivaren, får flytta på sig, för precis som i Kiruna kräver utvidgade gruvgångar en ny stadsplanering.

 
Det började på 1500-talet och slutade 1989, däremellan den engelske finansmannen Ernest Cassel som investerade stort och bidrog till att Grängesbergs AB var en av Sveriges mest lönsamma företag kring förra sekelskiftet.
I mitten av 1970 talet fanns här 1600 gruvarbetare som tog hissen i Maskinhuset, åt sin lunch på Mojsen och sedan vandrade hem till Stora hagen, bostadsområdet som byggts efter engelsk förlaga. Jag försöker se det framför mig. Både det idealsamhälle som Cassel ville skapa med bättre bostäder, drägligare arbetsvillkor och tillgång till kultur och den betydligt tuffare tillvaro som gällde för dem som slet i de 200 gruvhål och dagbrott som fanns i och kring Grängesberg i slutet av 1800-talet.

 
Utan att på något vis vilja hävda att det är bättre att besöka Grängesberg på vintern än på sommaren, känns det ändå helt rätt med den vind som biter i kinderna, snöflingorna som yr och den halka jag anar på somliga ställen.
Grängesberg befinner sig någonstans mellan hopp och förtvivlan. Den mest lättåtkomliga järnmalmen är redan utvunnen och hela orten andas ett lätt vemodigt ”det var bättre förr”. Samtidigt talas det om sällsynta jordartsmetaller i den gruvsand som redan är upptagen ur gruvhålen och dessa metaller är synnerligen eftertraktade i den gröna omställning som kräver mängder av batterier.

 
Uppe i Disponentparken är känslan en annan. Här kanske en vacker vårdag vore det bästa tillfället att flanera runt, även om här är nog så vackert med snön som tynger träden och som bidrar till att göra en annars ganska mörk decemberförmiddag något ljusare. Jag står länge och betraktar det casselska huset som erbjuder konserter och andra föreställningar året om. Det är en imponerande byggnad som dyker upp både oväntat och självklart här i gruvornas Grängesberg.
Som alltid öppnar nyfikenheten för nya frågor som leder till mer kunskap och så med samma logik; fler frågor, men nu utifrån en annan utgångspunkt.
 
Jag vill förstås veta ännu mer om den här adlade engelsmannen vid namn Ernest Cassel som påverkat Grängesberg så mycket. Ja, för det första var han tydligen född i Tyskland, men gifte sig brittiskt. Han var med om att finansiera den första Assuandammen i Egypten, den första tunnelbanan i London och han blev konstnären Anders Zorn mecenat. Och när han tyckte att han var klar med gruvorna i Grängesberg sålde han sina aktier i dessa plus järnvägen och gjorde en vinst på smått ofattbara 70 miljoner kronor. Att han då hade råd att donera 250 000 kronor till arbetarna i gruvan är inte så konstigt. En donation som ledde till att just denna magnifika byggnad där jag står just nu kunde uppföras. Något modifierad är den emellertid efter en brand 1992, som bland annat innebar att man var tvungen att hålla stängt i två år.
 
Grängesberg, ja… En liten tätort med några tusen invånare i Ludvika kommun, som man lätt missar på resan mellan Örebro och Bollnäs på riksväg 50, eller Bergslagsdiagonalen som den också kallas. Men det är synd och då tänker jag verkligen inte bara på räkmackan och kaffet, utan snarare på att man i Grängesberg hittar så många trådar som leder vidare; bakåt i historien, framåt i vad som rymmer såväl gruvnäringen som den teknologiska utvecklingen och världen i form av Ernest Cassel och hans visioner.
Personligen märker jag hur jag plötsligt får sällskap av författaren Per Anders Fogelström och hans epos över utvecklingen i Stockholm och som börjar med ”Mina drömmars stad”. Det är just det som händer här när man tar sig an Grängesberg och livet i den lilla Bergslagsorten tillsammans med Ekomuseum. Allting blir levande, jag blir nyfiken och det bästa av allt; det är inte slut än. Fortsättning följer, både här på platsen och på alla andra utflyktsmål som erbjuds.
 
Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.
Cafét hittar man sedan på höger sida, strax före järnvägs-
stationen och en bit in på samma sida ligger så Stora hagens
arbetarbostäder.
 
Stefan Strömberg, författare

Kan man skriva så; ”muséernas museum”? Jo, jag tycker nog det, trots allt. Så många hemska mörka lokaler jag vandrat igenom. Visst, de fantastiska upplevelserna finns där också. Med jämna mellanrum besöker jag Fotografiska i Stockholm för att hämta inspiration till mina egna bilder. Nyligen hänfördes jag av Eduard Munchs målningar och livsöde i Oslo och någon gång ska jag ta mig till Amsterdam och njuta av de konstverk som föddes ur Vincent van Goghs magiska pensel.

Alldeles för ofta blir jag dock trött i både huvud och ben av bristen på sammanhang eller ett överflöd som avslöjar att många gånger är ”less is more” den bästa lösningen.
 
Och så har vi då Ekomuseum Bergslagen som är lite som att skala en lök; lager på lager med den skillnaden att det tar aldrig tar slut. Ju mer du synar innehållet, desto mer inser du att det återstår att upptäcka och det är en härlig känsla.
Det spelar ingen roll om du beger dig till Dan Anderssons Luossastuga för musikens skull och återvänder hem med en nymornat intresse för skogsfinnarnas ankomst till bygden eller om anhalten är Engelsbergs bruk och du sedan plötsligt befinner dig på Oljeön och inser att den är platsen för världens äldsta bevarade oljeraffinaderi; samma sak händer hela tiden. Det är upplevelser som har både djup och bredd. Ja, det är upplevelser som gör att du förflyttar dig i både tid och rum.
 
När jag skriver dessa rader har tidens tand redan tuggat några dagar på det nya året. Snö har fallit och snö har smält. Dagarna känns redan längre och många har säkert börja drömma vår. Själv tänker jag både bakåt och framåt. Vad jag upplevt och vad jag vill göra.
På Ekomuseums hemsida läser jag ”innehållsdeklarationen” och letar nya platser att besöka. Samtidigt är jag en återvändare och den plats jag längtar allra mest till är allt som oftast Schisshyttan med sin vandringsled, som för mig personifierar de följande raderna på ett alldeles lysande sätt:
”Ekomuseum Bergslagen är sedan 1986 ett nätverk av nästan 70 olika platser att besöka, alla på temat industrihistoria. Det handlar om ett 20 mil långt område från Grangärde Finnmark i Dalarna till Mälardalen i Västmanland. De flesta besöksmålen är autentiska och finns på samma plats i landskapet som när de en gång var i bruk. Platserna berättar idag om liv och arbete, teknik och bergsbruk i Bergslagen förr.”

Jag måste utforska Smedjebacken med omnejd noggrannare. Vandra i Werner Aspenströms poesi, gå längs med Kyrkogatan, sedan ner till hamnen för att avsluta med en utställning och en kaffe på Meken, som det gamla valsverket numera kallas.
Det är så lätt att bli blind för det som finns närmast, i hemkommunen där jag handlar, åker skridskor och lånar böcker. Jag ska ändra på det nu.
Naturligtvis blir det en tur till Flatenbergs hytta när jag ändå är i trakten. Visst har jag varit där förut, men då var det barn med och minns jag rätt fokuserade vi mest på smultronen.
 
Men också det är en del av muséet, tänker jag. Naturupplevelserna och det alldeles oavsett om det är ett oväntat möte med en älg eller den planerade svampplockningen. Återigen; varje upplevelse föder nya upplevelser och närheten till naturen gör det lättare att sätta sig in i den vardag som var verkligheten för gruvarbetare, industrifolk och alla andra som befolkat Bergslagen under århundraden.

En dröm inför sommaren är att paddla kanot i Kolbäcksån och Strömholms kanal och den del av Bergslagen som ännu är en vit fläck för mig. Jag ska villigt erkänna att jag inte undersökt vad som är möjligt och inte, men när jag tittar på kartan blir jag sugen på att börja i närheten av Hallstahammar. Kanske vid Skantzens dubbelsluss och kanalmuséet för att sedan fortsätta mot Strömsholms slott. Och går det inte paddla just där får jag väl börja med att vandra och lägga i kanoten någon annanstans. För paddla ska jag med samma självklarhet som jag ska besöka de just nämnda platserna.
 
När jag ändå är inne på det här med transporter får jag inte glömma järnvägen. Jag älskar att åka tåg och naturligtvis finns det möjlighet att utforska de svenska tågen och dess historia inom ramen för Ekomuseum Bergslagen. Mellan Kärrgruvan och Engelsberg, via Norberg, lade man räls som trafikerades av de första loken som drog en betald last. Spännande är bara förnamnet och om sommaren kan man åka samma slags rälsbuss som jag själv hoppade på en gång när jag skulle bege mig ut i världen och startade resan i den småländska småstad där jag växte upp.

Ute sänker sig mörkret över ung och gammal och, avslutningsvis, får det mig att tänka på ytterligare en sak som gör Ekomuseum Bergslagen så fantastiskt. Årstiden spelar inte någon roll. Tvärtom är det så att Grängesberg om våren är en helt annan sak än Grängesberg om vintern, för att ta ett exempel, och vilket alternativ man än väljer först rekommenderar jag ett återbesök en annan månad. Utnyttja de variationer som våra fyra årstider skapar. Lager på lager som löken, som sagt, men ett äventyr och en upplevelse som inte har något slut.
 
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.

Hur tar man sig an och hur tar man sig in i Ängelsberg/Engelsbergs bruk? En gång kom jag via Sala, stannade först till i det märkliga landskap som den stora branden lämnade efter sig 2014.

Förundrad över att lågorna till slut avbrutit sin framfart, eller hejdats, och att det lilla samhället klarade sig rullade jag in bland husen och parkerade vid bruket.
Jag minns doften av brandrök, trots att jag befann mig flera mil bort. 500 meter från Engelsbergs bruk var elden som allra närmast har jag läst. Det är mycket nära. Ja, nästan omöjligt att förstå.

En annan gång kom jag med tåg. Eller rälsbuss som jag föredrar att kalla det. En rälsbuss jag hoppat på i Västerås, som tagit mig genom industristaden Fagersta och som jag skulle lämna i det Smedjebacken där poeten Werner Aspenström givit namn åt det trivsamma bibliotek där jag ständigt lånar nya böcker.
Det är ett vackert stationshus. Imponerande där det ligger vid sjön Åmänningen. Här kan man stanna länge, men det gör inte tåget – förlåt rälsbussen – som snart fortsätter längre in i Bergslagens storslagna natur och hisnande historia.

Men det var själva angörandet av Engelsbergs bruk jag skulle uppehålla mig vid. Inte dröja mig kvar vid järnvägsstationen och den vackra sjön. Men det är svårt att låta bli. Jag uppfylls av magi och ödmjukhet när jag tänker på rallarna som lade räls till den järnväg som kompletterade Strömholms kanal, som tagits i bruk ett knappt sekel tidigare, och som nu blev en viktig länk när Bergslagens ekonomi expanderade.

Oljeön tar jag dock en annan gång. Ja, det måste bli så och jag ska dit. Flera gånger har jag suttit med min gode vän i hans trädgård, några meter ovanför järnvägen, blickat ut över sjön och sagt att i sommar ska jag besöka den ö där världens första oljeraffinaderi låg. Så har sommaren gått utan att någon hänt. Inte en gång, utan flera. Men nästa sommar. Då…

Så lyckas jag till slut ta mig vidare i den här texten och in i Engelsbergs bruk en tredje gång. Och en fjärde. Från Surahammar och ett besök vid bruket där. Man får inte ha bråttom när man reser genom Bergslagen, tänker jag. Berättelserna ligger ständigt på lur. Berättelser som sedan leder vidare och när man väl står där och har fått svar på frågan man ställde finns där tio nya att forska vidare kring. Som det här med att den första bilen med förbränningsmotor i vårt land tillverkades i just Surahammar. Som det här med ishockeyns storhetstid i samma Surahammar där ortens störste son Ronald Sura-Pelle Pettersson var den första i Sverige att utnyttja sin karriär till att lansera underkläder; ”kalsongen som klarar ett nedsläpp” löd den mening som skulle skapa en storsäljare. Hur det gick med det vet jag emellertid inte.


I första hand är det Engelsbergs bruk jag vill besöka. Den magnifika anläggning som blev ett världsarv 1993, men vars verksamhet upphörde redan det år Versaillesfreden undertecknades, 1919. Och möjligen finns där ett samband. När första världskriget var till ända minskade behovet av stål till krigsmaskinerna. Att avtalets hårda villkor för Tyskland skulle komma att lägga grunden till ett hämndbegär som förde Adolf Hitler till makten och därmed också nästa krig kunde ingen ana. Freden var vunnen, Europa skulle byggas upp igen och i Bergslagen gick en storhetstid i graven.

Som alltid försöker jag tänka mig in i hur det var. Godstågen. Ånglokens visslor. Båtarna som trafikerade kanalen och Åmänningen. Arbetarnas slit för torftig ersättning. Ljudet från fabriken och så smutsen. För det är klart att kolröken måste ha legat som en dimma över området när produktionen gick för högvarv.

1681 togs bruket i drift, men långt tidigare hade bergsmännen framställt järn i dessa trakter. Redan på 1100-talet var, som jag skrev i min förra text, den första mulltimmerhyttan igång i Olsbenning blott ett stenkast bort.

Men Engelsberg är inte bara bruket. Det är också arvet efter den konstnärskoloni som bildades i början av förra seklet. Vill man kan man lite vårdslöst hävda att när dammet från järnproduktionen lagt sig återstod ett samhälle så sanslöst vackert att de allra flesta någon gång borde stanna till här och studera brukets vackra byggnader och välbevarade industrianläggningar, vandra längs med ån och njuta den stationära konsten innan man beger sig till någon tillfällig utställning och låter sig förundras av de vackra villor som arkitekter som Isac Gustaf Classon (Nordiska muséet) och Erik Lallerstedt (Kungliga Tekniska Högskolan) lät bygga.

Som alltid ska man strunta i det som kommer sedan och istället njuta de ögonblick som flanerandet bland Engelsbergs bruks fantastiska byggnader generöst bjuder på. Här finns mulltimmerhytta och hammarhus. Här finns ”krogen” där brännvinet tillhandahölls och daglönarna kunde sova över. Smedja och valsverk förstås liksom kontor, slaggstenstorn, masugn, smedja, vattenhjul och en hel del annat.

En vacker trädgård som sig bör och så grusvägen som leder bort till sjön där man kan slå sig ner på en bänk en stund och fundera över varför allt som byggdes förr ter sig så mycket vackrare än det som uppförs idag, samtidigt som arbetsvillkoren för dem som slet ihop företagens vinster i gengäld var så mycket sämre.

Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Text och bilder, Stefan Strömberg, författare.