En tanke att leka med: Järnladies 2.0.

Ibland leker vi med tanken om att låta ge ut Järnladies 2.0.
Boken Järnladies kom ut 2011 och finns nu i en tredje utgåva, den har varit och är så populär att böckerna ständigt går åt.
I den läser du om ”arvtagerskor, änkor, brukspatronessor husjungfrur, mjölkerskor, kolarhustrur, författare, konstnärer och några till” som det står i baksidestexten.
Vilka kvinnor i Bergslagen skulle du vilja läsa om, OM vi nu skulle ge ut ”Järnladies 2.0” – eller vilka av dem som är med i Järnladies skulle du vilja veta mer om?
De som är med i Järnladies är:
Änkedrottningen Katarina Stenbock
Arvtagerskan Ebba Brahe
Järndynastin Anna Mackeij, Eva Höök, Anna Kristina Mackeij
Järnets grand dame Catarina Bröms
Professorskan Brita Behm
Strategen Maria Hoffman (fortsättning nedanför bilden)

Assersorskan Sophia Christina Lilliestierna
Anmodern Alleta Maria Söderhielm
Husjungfrun Clara Hammarin
Kolarhustrun Karin Abrahamsdotter
Mjölkerskan Brita-Stina Rahm
Tvätterskan Anna Nordell

Änkan Anna-Stina Knas
Porträttfotografen Caroline von Knorring
Hotelldrottningen Wilhelmina Skogh
Konstnären Fanny Brate
Direktörshustrun Ruth Randall Edström
Prästfrun Eva Timm

Åldfrun Ida Leuhusen
Värdinnan Hedvig Ulfsparre
Konditorn Elsa Andersson
Industrimålaren Ragnhild Nordensten
Hemmadottern Florrie Hamilton
Socialisten Maj Hirdman

Pionjären Inez von Schoting
Snillenas vän Anny Wernström och
Författaren Annalisa Forssberger.

Så här till Internationella kvinnodagen passar det bra att fundera på vilka kvinnor, som jämsides med männen, har skapat, både det Bergslagen som vi ser i alla Ekomuseum Bergslagens miljöer och hela Sverige så som det ser ut idag.

Ebba Brahes lusthus renoveras.

Den som kommer till Ebba Brahes lusthus nu blir kanske förskräckt, där är sig inte likt. Huset är upplyft på land, de små broarna på var sida likaså, och vattendraget huset normalt står i är torrlagt.

Här pågår en stor renovering som Skinnskattebergs kommun, som köpt huset för att kunna ta på sig ansvaret för dess framtida skötsel, har arbetat för i flera år. I samarbete med Länsstyrelsen och Jordbruksverket har man sökt pengar och noga planerat arbetet.

Det sägs att lusthuset är byggt år 1636. Det fyller alltså snart 400 år. Efter renoveringen kanske det kan stå i fyrahundra år till.

Problemen nu har delvis berott på att stigande och fallande vatten har gjort grunden under huset ostadig, den har börjat luta alltmer. Nu ska den göras om, det är därför vattnet har dämts upp. Att grunden står i vatten påverkar förstås också träet som huset är byggt av.

I det här klippet kan ni se timmermannen Peter Ström berätta om hur man byter ut materialet i de gamla väggarna.

På kultur- och fritidsförvaltningen på Skinnskattebergs kommun arbetar Veronica Dahlberg och i det här klippet berättar hon om restaureringen.

Samtidigt som arbetet med lusthuset pågår samverkar kommunen och Länsstyrelsen även med Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund för att underlätta upp- och nedströmsvandring för vattendragets olika fiskar.

Ebba överlevde sin man med 22 år. När Jacob dog 1652 blev hon brukspatron på alla de gårdar och bruk hon redan haft ansvar över. Förutom arvet från Jacob hade hon dessutom tidigare ärvt Bockhammars Bruk av sin far.” ”Ebba hade redan lärt sig mycket av sin man, men nu när det var hon som var ansvarig gav hon sig hän åt alla uppgifter. Hon fick järnhanteringen att öka på sina bruk. Men hon var också noga med att järnet skulle ha rätt kvalitet. Och hon lyckades bland annat skaffa sig privilegier så att hennes bruk fick ensamrätt under tio år för att få gjuta pelare och stänger. Hon var en hårdhudad förhandlare och mer än en gång slutade hennes förhandlingar i tvister, som ibland även ledde till politiska kontroverser.

Ur boken Där eldarna dånade, utgiven av Ekomuseum Bergslagen 2020.

För information om renoveringsarbetet, följ Skinnskattebergs kommun på Facebook, eller kontakta Veronica Dahlberg på veronica.dahlberg@skinnskatteberg.se

Johan Ahlbäck, arbetets målare.

Ekomuseum Bergslagen finns till viss del tack vare konstnären Johan Ahlbäck och hans konst, som gjorde att man började kalla honom för ”arbetets målare”.
Det var när man på Dalarnas museum blev varse hela Johan Ahlbäcks bildskatt som man insåg att bergslagshistorien inte fanns representerad på något bra sätt på museet. Hela berättelsen om hur Ekomuseum Bergslagen kom till kan ni läsa här, klicka på Magasinet 2020 och bläddra till sidan 10.
Johan gick i skolan i Smedjebacken och redan när han var nio år fick han börja jobba extra på valsverket efter skoldagens slut.
Det bullrade och var omväxlande hett och kallt, folk slet, det var ibland farligt och det hände olyckor. Otäckt för en liten pojke att se. Barnen stod också lågt i kurs, de sågs som billig arbetskraft. Allt detta kom att prägla honom mycket, hela livet.
När han var färdig med skolgången blev han fast anställd på bruket och jobbade där tills han var 27 år. Då kom han in på Carl Wilhelmsons Målarskola, och sedan på Konstakademien där han gick i ett respektive sju år. Han gjorde några uppmärksammade utställningar i Stockholm och sedan återvände han till Smedjebacken 1931, när han var 36 år.
Det han gestaltade i sin konst var just arbetets slit och möda. Man riktigt ser hur de tar i, människorna och hästarna i bilderna. Ibland anar man faran – när det är så tungt och man arbetar utan hjälpmedel så gäller det att inte göra något fel så att en olycka händer.
Medan han var borta och studerade och målade så tittade man hemmavid på hans konst och lät sig inte imponeras. De flesta kunde inte avgöra om målningarna var skickligt utförda eller inte, man såg på motivet och såg sitt eget vardagsslit avbildat på en duk.
Konst skulle vara vacker, inte visa bruket, tvättstugan eller gruvan.
Efter åren på bruket var Johans kropp redan märkt, han hade ont och motverkade det med träning. Han blev vegetarian och en renlevnadsman, som älskade friluftsliv. Han var med och startade Smedjebackens atletklubb och i hans ateljé ligger hantlarna framme.
Men åren efter hemkomsten var tunga och det vände inte förrän i slutet av 30-talet.
Svea Morin hette Johans livskamrat, de träffades 1939. Ett par år tidigare hade Johan blivit omskriven i Metallarbetaren, av konstvetaren Sixten Rönnow. I och med artikeln började man se på hans konst med lite andra ögon – kanske konsten inte var så tokig ändå, kanske Johan med sin konst visade att man gjorde något bra, något svårt och viktigt. Man fick lite respekt för hans verk och synen på honom och det han gjorde började förändras.
Även om minnena av arbetet på bruket fanns kvar, så ljusnade Johans konst efter den artikeln och i och med att han träffade Svea. När han sedan fick sin egen ateljé, den som fortfarande finns kvar och som är ett museum idag, så förändrades konsten igen, verken blev större, färg och ljus förändrades, människorna på bilderna började vända sig mot betraktaren, inte bort.
Johan använde sin ateljé ända fram till sin död år 1973, i över 20 år. Sedan behöll Svea den länge, men frågade så småningom kommunen om de ville ta över den.
Idag är det kommunen som visar lägenheten, som ligger på Vasagatan 18 E i Smedjebacken och på biblioteket har man gjort en utställning om Johan Ahlbäck och hans konst som man kan se utan kostnad när biblioteket är öppet bara inte lokalen är bokad för något möte.
Kommunen lät också bilda Ahlbäckstiftelsen, som delar ut pris till en konstnär som arbetar i Johans anda, och man ordnar Ahlbäckdagarna, med föreläsningar, varje år.

Bränntjärnstorpet, nya ägare vårdar Anna Stinas torp.

Bränntjärnstorpet, har du varit där? Den lilla, lilla stugan där människor levde sina liv, mitt i den stora skogen, är nu ett besöksmål. Här bodde Anna Stina Knas, som det finns mycket att berätta om, och som är mest känd för att hon så småningom blev Dan Anderssons farmor.
Torpet är privatägt, och nu har det bytt ägare. De nya ägarna finns på ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: finngården Rikkenstorp där det bland annat finns ett fint finnmarksmuseum.

Så här såg pressreleasen ut om ägarbytet:

”BRÄNNTJÄRNSTORPET FÅR NYA ÄGARE
Det gamla torpet har stark Dan Andersson anknytning. Skaldens förfäder, hans farmor och hans far är födda där och många av skaldens dikter och noveller har inslag av namn, miljöer och personer kring torpet.

Nuvarande ägarrepresentanterna Nils Sjöström och Roland Björk överlåter nu torpet till Nils Holmdahl och hans familj i finngården Rikkenstorp som ligger nära Bränntjärnstorpet. Nils och Rolands förfäder köpte år 1890 Bränntjärnstorpet av Dan Anderssons farmor Anna Stina Knas som med hand på penna undertecknade köpebrevet. Gården var bebodd till slutet av 1930-talet och har ett par gånger varsamt renoverats av släkten så att den bevarats till våra dagar. Släkten har också under flera decennier ställt gården till förfogande, utan ersättning, för program under Dan Andersson-veckan!

Bränntjärnstorpet är ett av besöksmålen i Ekomuseum Bergslagen som också skyltar fint vid parkeringen intill torpet.

Nu startar en ny epok i torpets historia. Det finns flera personer som är intresserade av att ingå i en arbetsgrupp som kan underhålla gården och stigarna kring torpet. Om det finns fler intresserade som vill hjälpa till så går det bra att höra av sig till Nils Holmdahl. Nils Holmdahl 070 – 553 59 48.”

Foto: Joel Holmdahl.

Från kaos till ordning – bibliotek.

Ekomuseum Bergslagens kansli har nu ett bibliotek.

1 år och 4 månader har det tagit att registrera och ställa i ordning Ekomuseum Bergslagens alla böcker och tidskrifter. Men nu är det gjort och alla titlar finns nu till utlåning.

Det mesta handlar om järnhanteringen från medeltid till idag. Det är också mycket skrivet om mänskligt varande runt om Bergslagen och järnet. Ni som känner till bibliotekssystemet – N och P är störst.

I biblioteket finns också en del poesi, byggnadsvård, konst och förstås Ekomuseets egna böcker.

Så välkommen att höra av er om ni vill komma och titta eller låna bland våra närmare 3000 titlar.

Text och bild 2 och 3, Lena Hildeman, som är den som har gjort jobbet med biblioteket.

Recension av Där eldarna dånade.

Boken Där eldarna dånade, som Ekomuseum Bergslagen gav ut i november förra året, har redan lästs av många och uppskattas. Det kommer fina recensioner, och här är en av dem, skriven av Lennart Wettmark, för Wermlandiana, som är Föreningen Värmlandsliteraturs medlemsblad.
 
”Falk, Bisse, Där eldarna dånade. Ekomuseum Bergslagen 2020. 248 s.
 
Värmland delar sin historia med Bergslagen och är en del av detta en gång så kraftfulla centrum för svensk tillväxt. Den bruksepok som under tre sekler från 1600-talet satt sin prägel på den värmländska historien startar där.
Hela denna historia har Ekomuseum Bergslagen som uppgift att berätta. Och det har man låtit göra i en attraktiv bok, Där eldarna dånade, med text av Bisse Falk och formgiven av Jenny Findahl. Och fraktagranskad av Jernkontoret.
Tonvikten ligger på järnets historia, men där ryms hela det historiska bergslagslivet på 250 sidor, fyllda med vackra bilder. Där återges natur, gruvor, bruk i spatiösa bilduppslag. Genom århundradena får vi pedagogiskt följa hur järnet alltmer förädlas. Hur innovationer utvecklar och förändrar Bergslagen. Det som börjar som ett sorts kooperativ av bergsmän, ”Bergslag”, på medeltiden, mynnar på 1900-talet ut i stora kapitalkrävande stålverk.
 
I de många bilderna ser vi spåren av historien: övergivna gruvhål och gångar, där inte bara män utan även kvinnor – ”Gruvpigor” – och barn arbetade. Här återges välhållna bergsmansgårdar, bevarade industrimiljöer och herrgårdar, som alla speglar olika epokers välstånd.
 
Arbetsförhållandena är inte lika lätta att återge i bild, men finns i texten beskrivna. Fallolyckor, sprängolyckor i gruvorna. Under 1800-talet växte arbetarnas motstånd mot de svåra arbetsvillkoren, man organiserade sig och försökte förbättra sina villkor på olika sätt (fackföreningar, Norbergsstrejken 1891 – 92).
 
Kvinnorna får plats i boken. Allt från änkor som blev brukspatroner, under 1600-talet t. ex. Ebba Brahe och under 1700-talet Magdalena Elisabet Söderhielm, till Elsa Andersson i Norberg som ”Bakade kakor som ingen annan” och öppnade ett legendariskt konditori 1916.
 
Boken vill inte bara berätta Bergslagens historia, utan också locka oss att resa runt i det nutida Bergslagen och se alla stolta vittnesbörd om en epok.
 
Men också för skolan är boken en guldgruva. Bisse Falk, med en bakgrund som journalist och författare med stor produktion, skriver lättillgängligt också om alla moment i järnmalmens omvandling. Och hon börjar från den verkliga början – när jorden skapades och via magma, jordskalv, krockande kontinentalplattor och inlandsisen utvecklade järnmalmen.
 
I texten förklaras alla de ord som hör ihop med den historiska järnhanteringen. Och förklaringar upprepas pedagogiskt när det antagligen behövs för att i bokens slut samlas i en sammanhållen ordlista. Liksom ett register och andra hänvisningar.
 
Insprängda i boken finns minibiografier över män och kvinnor som spelat en roll i historien, t ex Christopher Polhem, vars uppfinningar betytt mycket för gruvdriften. Dessutom skönlitterära citat, recept, kulturhistoriska glimtar…
Det är alltså en innehållsrik, lättläst och vackert layoutad bok, värd en stor och varierad läsekrets. Och varför inte en resa till Bergslagen.
 
Lennart Wettmark.”

Ny bok om Bergslagen.

Efter två års arbete kommer äntligen Ekomuseum Bergslagens nya bok ”Där eldarna dånade” ut, lagom till första advent 2020.

 

 

Historien börjar med våldsamma vulkanutbrott och går vidare till fyndet av järnet som förändrade livet för så många.
Boken berättar hur Bergslagens historia format det samhälle vi lever och arbetar i här i Bergslagen idag.

 

Detta är inte en vanlig faktabok. Vi har valt att berätta om Bergslagens historia genom de människor som levt och verkat här. Den är en tidsresa genom årtusenden, med personporträtt, faktasidor och vackra bilder, tagna av mer än 20 olika fotografer.

 

Kungar och drottningar samsas med kvinnor och män av folket. Alla har de utfört fantastiska gärningar och var och en har på sitt sätt påverkat och påverkats av bergsbruket.

 

Författaren Bisse Falk har skrivit mer än 40 böcker, både fakta och fiktion. Nu har hon tagit sig an Bergslagen och upptäckt människor och sammanhang som vi alla kommer att fascineras av.

 

Formgivningen är gjord av Jenny Findahl som i många år har gett allt material utgivet av Ekomuseum Bergslagen dess tilltalande prägel.

 

Den kulturhistoriska faktagranskningen är gjord av Jernkontoret.

 

Boken ”Där eldarna dånade” berättar på ett lättfattligt och engagerat sätt om ett Bergslagen där vårt land började sin utveckling mot välfärd och rikedom tack vare järnet som fanns i ett överflöd i bergen.
Den är en kärleksförklaring till Bergslagens natur och till de människor som bott och verkat här.

 

Titel: Där eldarna dånade
Sidor: 248
Mått: 215 x 286 mm
Vikt: 1240 g

 

Författare: Bisse Falk
Formgivning: Jenny Findahl, snowtrail.net

 

Pris: 339:- inkl. moms
Porto: tillkommer

 

Återförsäljare: välkommen att kontakta kansliet, Malin Andersson, malin@ekomuseum.se eller telefon 070 – 376 74 25.

 

Utkommer: 29 november 2020.
Beställning: Beställ redan nu för snabb leverans då boken utkommit.
Kontakta Malin Andersson, malin@ekomuseum.se eller telefon 070 – 376 74 25.

Surahammars hjulsmeder smider än.

Hjulsmederna sätter sin prägel på Surahammar. Den stora statyn framför ingången till biblioteket heter just hjulsmeden.

När bruket grundades här smiddes nog inte så många hjul – det var på 1500-talet. 1865 var det dags, efter mer än 300 års produktion på bruket började man tillverka det Surahammar blev känt för: järnvägshjul och -axlar.

I bruksmuseet, som finns i en byggnad från 1840-talet, kan man se hur arbetsplatsen såg ut förr. Hit togs tackjärn som smiddes till hjul.
Även här finns en skulptur. Dessa hjulsmeder är belysta så att skuggan på väggen tycks röra sig, som om de fortfarande var i arbete…

Och arbetar med hjultillverkning gör man inte långt därifrån, på Lucchini som nu är italiensk-ägt men som alltså fortsätter en snart tvåhundraårig Surahammartradition. Undrar om någon som arbetar där har haft förfäder som arbetat i det som nu är bruksmuseet.


Runt bruket kan man promenera, från hembygdsgården och Stenhuset, till mc-museet, förbi Lucchinis lokaler, det stora gamla brukskontoret och förbi bruksmuseet – över bron till slussen och så längs stora vägen så att man passerar herrgården på sin väg tillbaks till startpunkten. Det finns skyltar uppsatta så att man kan läsa om allt som hänt här och se bilder av hur det såg ut förr.

Bruksmuseet kan du få guidade visningar på året om, liksom på mc-museet och hembygdsgården. Stenhuset har utställningar och café året om (just nu förstås med restriktioner på grund av covid-19). Lucchini har jag haft turen att få besöka, de har av eget intresse satt upp en skylt, likadan som de övriga på Suravandringen, utanför sin entrédörr.

Nästa gång du åker tåg, tänk på att hjulen på tåget troligtvis är tillverkade i Surahammar, resultatet av en månghundraårig tradition.