För exakt 100 år sedan, 1922, genomfördes den sista blåsningen i Schisshyttans masugn. En epok gick i graven. Ja, en era var över, men när jag vandrar den fyra kilometer långa vandringsleden är det inte bara små brusande forsar, amiralfjärilar, ekorrar och spännande stigar som möter mig, utan också en närvaro av hårt arbetande män som slet för att kunna få ihop till mat för dagen åt sig själv och åt familjen.
 
 

Skrivet av Stefan Strömberg, författare. Foto Stefan Strömberg.
Kartan kommer från vandringsfoldern om Schisshyttan, som finns att ladda ner här.
 
Det var Gustav Vasa och hans bröder som ägde marken några kilometer nordväst om Smedjebacken där det redan på 1500-talet fanns en hytta. 200 år sedan anlade Sven Rinman, som brukar kallas den svenska bergshanteringens fader, ett laboratorium i Schisshyttan som gjorde området känt över hela Sverige och höjde kvalitén på stålet.

Med Rinman och hans framgångsrika experiment förs ytterligare en dimension till upplevelsen av natur och hårt slitande arbetare. Det var här den svenska industrins framgångssaga tog sin början. Just här i den vackra naturen mellan Ludvika och Smedjebacken. Inte bara på denna plats förstås, men precis som man gör i Lapphyttan – av somliga kallat 1100-talets Silikon Valley – utanför Norberg, kan man känna hur historiens vingslag förenar sig med den bris som sätter trädtopparnas grenverk i rörelse.
 

Jag har med mig kaffe i termos och några hembakade hallongrottor som tillsammans med ett sittunderlag, en vindjacka och ett anteckningsblock fyller min ryggsäck när jag långsamt följer den markerade stigen och jag tar mig tid att stanna vid de tydligt utmärkta stationer som berättar om Schisshyttans aktiviteter. Mest berör mig det som handlar om det hårda slitet dag ut och dag in. Masugnen var i drift dygnet runt och jag funderar över vad alla de arbetare som levt sina liv här i Bergslagen tänkt på och hur deras hopp och framtidsdrömmar en gång såg ut.
 
Omgivningarnas skönhet kontrasterar mot den verklighet som levdes kring masugnens värme. Denna gång får jag sällskap av den vackra sorgmantelfjärilen när jag dricker mitt kaffe och njuter hallongrottorna sittandes på en stubbe. En annan gång var det just flygfärdiga rödhakeungar på en gren strax intill. Under sensommaren och den tidiga hösten är kantarellerna många längs den trolska stig som slingrar sig genom såväl underbar John Bauerskog och böljande gräs som vid kanten av ett kalhygge som påminner om den moderna människans fortsatta intresse av de råvaror som vår jord tillhandahåller.
 
Allra mest tycker jag om att gå här när det regnat mycket. Då hör jag hela tiden hur vattnet söker sig nedför sluttningarna genom både naturliga forsar och anlagda fåror och det är inte svårt att förställa sig hur man använde fallhöjden för att få ut energi till verksamheten.
Ute vid grusvägen igen väntar Schisshyttans vackra herrgård som byggdes redan 1735 och som i dag är ett konferenscentrum med möjlighet att övernatta. Tillsammans med sjön Schissen bildar den en tidlös tavla som både rymmer allt vad man kan begära av skönhet och samtidigt är en påminnelse om skillnaderna mellan dem som hade vad de behövde och mer därtill och de vars värld inte sträckte sig längre än till arbetet, det enkla hemmet och ett och annat kyrkobesök.

 
Mossbeklädda stenbumlingar, väldiga träd som fallit, vattenfåror som skapats av stenar som staplats på varandra, husgrunder efter arbetarbostäder, herrgården och så Lustigkullagruvan… Tillsammans skapar de en berättelse som är omöjligt att inte beröras av. Och det är egentligen inte särskilt länge sedan aktiviteterna upphörde om man tänker efter, även om 100 år kan tyckas mycket.
Korsar man sedan vägen från utgångspunkten där bilen parkeras och informationstavlan finns, hittar man spännande våtmarker med sångsvanar, tranor, knipor och hägrar om årstiden är den rätta.
 
Själv känner jag mig alltid uppfylld av en inre frid och en ödmjukhet inför det som varit och den underbara natur som finns överallt här i Bergslagen när jag lämnar Schisshyttan. Jag upplever dock inte någon saknad eftersom jag vet att jag snart kommer att återvända till det som kommit att bli en av mina favoritplatser när jag vill göra en utflykt.
 

 
Ta sig dit
I Smedjebacken tar du av mot Morgårdshammar
och följer sedan vägen mot Gubbo som du
passerar. Efter en knapp mil har du parkeringsplats,
med informationsskylt, på vänster sida.

 

#schisshyttan #vandringsled #smedjebacken #bergslagen #museum #historia #ekomuseum #vandringsfolder #visitvästmanland #visitdalarna #besöksmål #hytta #svenrinman #starbobruk