Länge var Surahammar bara en bensinmack där jag fyllde på vattendunkar, tankade och drog i mig en korv innan jag körde vidare mot mitt hägrande hus i skogen. Tanken att fortsätta längre in i den gamla bruksorten slog mig inte ens. Lusten att komma fram och längtan att återse bergsmannagården drog mig snabbt vidare.
Nej, det var inte förrän jag fick i uppdrag att skriva om Sveriges första bil med förbränningsmotor som tillverkades i just Surahammar som jag hamnade där. Det var en vacker vår-vinterdag för ett år sedan och jag minns att jag, innan jag var framme, stannade till invid en stenmur och drack kaffe ur termosen jag plockat med mig. Och nog funderade jag över mitt uppdrag. Att jag, med högst begränsat motorintresse, om en liten stund skulle sitta och prata bilar och andra fordon med en grupp män som har det som största intresse och som vet hur man både skruvar isär och får ihop en Vabis från början av förreaseklet, kändes både lockande och skrämmande.

Nu återvänder jag för att fördjupa mig i den svenska industrihistorien och njuta en stund av vackra byggnader för såväl bostad som produktion. Det är en av de där typiska februaridagarna då man börjar hoppas på våren, men inte riktigt vågar lita på den.

Vinden är kall och tillsammans med Kolbäcksån gör den vandringen från mc-muséet Gyllene Hjulet till den magnifika herrgården som uppfördes av Erik Adolf Zethelius, som var en guldsmed från Stockholm, på 1850-talet en smula bister, men det är det värt. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att kostnaden för herrgården blev 65 000 riksdaler och att takplåtarna tillverkades på Surahammars bruk.
Samme Zethelius köpte bruket 1845 och med honom inleddes också en ny storhetstid för bruket och för Surahammar.
För att fortsätta med kuriosan finns verk av Erik Adolf Zethelius på Nationalmuseum i huvudstaden och det är även han som ligger bakom kronan och spiran i de norska riksregalierna. En tid var han dessutom riksdagsman för Borgarståndet.

Brukets historia, som startade med en kronohammare vid Kolbäcksån redan på 1500-talet, följer konjunkturerna i världen i sin produktion. Man har gått från järntackor av hög kvalité till att idag, som en del av Tata Steel med huvudkontor i indiska Bombay, tillverka tunn elektroplåt. Däremellan har det varit allt från järnvägshjul till bilar och grundande av företaget Vabis som sedan flyttade till Södertälje. Den som blir nyfiken på biltillverkningen i Surahammar kan läsa mer om detta i Ekomuseums magasin från 2022. En skrift som har det passande namnet ”Makalösa manicker”.

Den bitande vinden förenar sig med historiens vingslag när jag går längs med det brusande vattnet i ån fram till bruksmuseet som är inrymt i det som en gång var verkstadslokalen. Tyvärr är det stängt, men därinne kan man följa hela kedjan från tackjärnen till de färdiga järnvägshjulen.
Där finns också loket Vaulunder som tillverkats i Kristinehamns mekaniska verkstad och som trafikerade den järnväg som invigdes 1876. Anställda fick åka med om de ville, men om de gjorde det var det på egen risk.

Muséet är, som sagt, inte öppet denna dag, men i gengäld hör jag ljuden från den tillverkning som sker idag borta på bruket där jag står invid ån och låter blicken på nytt fastna på herrgården.
Det mesta i Surahammar andas transporter, tänker jag. Från min egen som går från Stockholm till min bergsmannagård i södra Dalarna, till den plåt som nu tillverkas med ett indiskt företag som huvudman.
Produktion ska ha startat redan under Gustav Vasas tid och får nytt bränsle när Strömsholms kanal invigs och accelererar sedan med järnvägens utbyggnad. Så småningom gör bilen entré och det blir Gustaf Eriksson, som anställs 1897, som får uppdraget av bruksdisponenten major Pettersson att utveckla en bil som kan ”rulla minst 10 meter”.

Till sist funderar jag en stund över namnet Surahammar och var det kan komma ifrån. Nyligen var jag i Småland och fascinerades av alla kronobergska ortsnamn som slutar med ”måla”. Det betyder ”inhägnad jordbit”. I Hälsingland är det mycket ”ånger” och det syftar i sin tur ”vik”.
Och så ”sura” då i Surahammar… Det har sitt ursprung i de sanka stränderna invid de närliggande sjöarna Västersjön och Östersjön, medan ”hammar” förstås har med järntillverkningen att göra.


Så långt kommen i mitt besök i den gamla bruksorten känner jag att det, trots kaffe och bulle, börjar suga i magen. Det får blir en korv på macken innan jag fortsätter. Men potatismos och räksallad. Det är dumt att bryta en väl inkörd tradition.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Surahammar ligger 2,5 mil från Västerås, på vänster sida om 66:an.
Bruksmiljön, MC-muséet, herrgården och de andra miljöerna når du
om du svänger av vid första avfarten och följer Västeråsleden ner till
Bruksvägen.