Kategoriarkiv: Ekomuseum Bergslagen

Ekomuseum Bergslagen – ett potpurri att vila i.

Isen har för länge sedan lagt sig på sjön en bit bort, frosten på gårdsplan har ersatts av snö i flera omgångar och nu tänder jag en brasa i kaminen varje kväll.
Det är tid för minnen, tid för eftertanke och tid för vemod. Sommarens äventyr byts mot läsning, samtal och skrivande. För alls inte längesedan stod jag vid Strömsholms slott och fascinerades av dess historia. Något senare vandrade jag mellan de gamla loken på muséet i Grängesberg. Och visst var det alldeles nyss jag lyssnade till spökhistorier och åt kolbulle i Dan Anderssons Luossa…

Jag vet inte vilka av alla upplevelser jag varit med om när jag rest runt i det vidsträckta Ekomuseum Bergslagen som berört mig mest. Det vore alltför enkelt att nöja mig med att hävda att det är helheten, även om det är nog så sant.
Människorna förstås. Gruvarbetarna och de som höll kolmilorna vid liv. Kvinnor med sträng blick som slitit på fälten och hållit ordning därhemma.
Drömmarna… Ja, kanske är det ändå alla drömmar och förhoppningar som jag både sett och anat i järnvägsbyggen, i anläggningar av transportleder på vatten eller det lite märkliga raffinaderiet på Oljeön.
För de är ju så lätta att översätta till dagens moderna samhälle där vi tror på nya mineraler, nya gruvor och ny energi.
Mycket må vara olika, men i Ekomuseum Bergslagen möts människor som en gång skapade med de som är i full färd med att utveckla, hoppas och bygga framtiden.

Jag har vandrat i Schisshyttans vackra natur och mött forsande vatten, vackra fjärilar och en historia som rymmer både de som slet och de som ägde. Vid Loussastugan lyssnade jag till historien om Dan Andersson som slutade sina dagar blott alltför tidigt på ett hotellrum i Stockholm.
Och just i de meningarna jag nyss skrev finns själen i Ekomuseum Bergslagen. Mötet. Mellan kultur, natur och industrihistorien. En tonsatt berättelse om människors utveckling i en bygd vars natur är så vacker och hänförande i sin skönhet att andetagen bara nätt och jämnt räcker till.
Nej, jag vill inte överdriva det vackra, för historien innehåller så mycket slit, så mycket uppoffringar och så mycket fattigdom.
Du ser det på gruvmuséet i Grängesberg. Kampen för en anständig lön och ett drägligt liv där barnen istället för att gå i skola får slita ont för att överleva. Samma sak i Norberg och det som kallas 1100-talets Silikon Valley. Där var utveckling, där var lidande, där var hopp och där var förtvivlan.

En plats som gjort starkt intryck på mig är Bränntjärnstorpet, där Anna Stina Knas – Dan Anderssons farmor – på egen hand uppfostrade 5 barn. Idag så fridfullt och så vackert, men som på så många andra platser ryms en helt annan berättelse om kampen och överlevnaden. Tänk att om så blott för några minuter kunna resa i tiden och får se den vardag som var Anna Stinas och hennes barns. Jag tänker mig ett slit på fälten, kanske drygade hon ut kassan som tvätterska eller också försörjde hon sig på varpen.
Så gjorde i alla fall Varp-Sara som en gång bodde i ett av uthusen på den plats där jag nu skriver dessa rader. Varpen var avfallet från gruvhanteringen som kasserats, men även i denna gick det att hitta lite mineral som sedan kunde säljas till gruvägaren.

Ja, det är midvinter efter det märkliga året 2023 och jag önskar verkligen att vi människor kunde lära lite mer av historien istället för att upprepa samma misstag gång på gång. Inte minst behöver vi tänka igenom vad det är vi verkligen värderar i livet och då är det både tankeväckande och inspirerande att söka sig till det Bergslagen som en gång utgjorde navet för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Till sist vill jag bara påpeka att Ekomuseum Bergslagen har ”vinteröppet”. Själv tänker jag bege mig till Uttersbergs bruk och studera hur utomhusutställningarna tar sig ut i vinterskrud.
Redan har jag varit där vår och sommar och den första upplevelsen liknade inte den andra.
Kanske tolkar jag Eva Zettervalls bildpark och de tillhörande texterna annorlunda med fötterna i pudersnö och bitande kyla. Kanske inte.
Jag är dock helt säker på att kaffet på Galleri Astley kommer att smaka minst lika gott som förra gången och lika övertygad är jag om att Ernst Neizveztnys skulptur som hyllar Raoul Wallenbergs gärning, uppe på andra våningen, kommer att beröra mig djupt också vid detta besök. Kanske rent av ännu mer nu när våldet kryper allt närmare och det är omöjligt att inte undra varför människan inte kan lära sig mer av de händelser som lett fram till det samhälle vi lever i idag…

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas
världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans
med Nette Wermeld Enström.Skifsen, tunet.

Smedjebacken – jag tar av från 66:an.

Utsikten är bedårande vacker den sista biten längs med sjön Barken innan man når Smedjebacken, över det vatten som en gång var startpunkten för den transportled som tog järnmalmen till Mälaren, med bland annat Wanbo herrgård och rastplatsen som utsetts till Sveriges vackraste…

Flatenbergs hytta. Foto Stefan Strömberg.

Själv brukar jag svänga av från 66:an en bit innan man når den rondell som förbinder infarten till Smedjebackens tätort med fortsättningen mot Dalafjällen. Här ligger en gammal secondhandbutik. Här vilar friden över vackra trähus och gamla bergsmannagårdar. Här tangerar den slingrande grusvägen rälsen som länkar Ludvika med Västerås. Här börjar Dalarna på riktigt.

 

Smedjebacken är min hemort, åtminstone på deltid, och ibland är det verkligen så att det som är allra närmast kan vara det man upptäcker sist av allt. Som ung gav jag mig av till Syd- och Centralamerika. Upptäckte de samtida urkulturernas rikedom medan jag fascinerades av historien med först aztekernas framfart och Mayaimperiets vetenskapliga nivå och sedan Inkarikets utbredning och deras avancerade administrativa förmåga innan jag, efter lång tid, började intressera mig för samernas kultur, historia och rättigheter i vårt land.

Samma hände mig inom Sverige. Det blev fjällen, Gotland och Österlen innan jag på allvar tog mig tid att upptäcka det Småland där jag växte upp och dess natur och magi. Nu Bergslagen. Jag har (med rätta) hänförts av Dan Anderssons hemtrakter, Engelsberg med sina omgivningar och Norbergs spännande industrihistoria.
Men Smedjebacken… Här har jag provianterat, åkt skridskor och lånat böcker. Viktiga saker förstås, men jag har glömt bort det som annars driver mig. Nyfikenheten. Trots att jag själv bor i en bergsmannagård och kliver in i och ut ur det sammanhang som utgör bygdens historia varje dag.

Efter ett par kilometer på grusvägen når jag Flatenbergs hytta som anlades på 1500-talet. Den sista blåsningen utfördes 1918 och nu finns anläggningen där som ett vackert minne av ett förflutet som däremot inte var särskilt behagligt för de som arbetade här.
Ett stenkast bort ligger sjön Barken och blundar jag anar jag aktiviteten kring rostugnen eller i kolhuset där blott pelarna återstår och bildar ett slags svenskt Stonehenge, om än inte med samma magi och innebörd, men väl så vackert när skuggorna långsamt blir längre i den tidiga solnedgången.
Ja, det är som om jag befinner sig i ännu ett av alla dessa industricentrum som tillsammans utgör Bergslagens spännande historia. Efter att vandrat omkring en stund i den inspirerande miljön, fortsätter jag till Smedjebackens hamn som var startpunkten för transporterna till Mälaren och vidare mot havet.
Den elva mil långa Strömsholms kanal stod klar 1795 och i mitten av 1800-talet kompletterades transportnätet för malmen med en smalspårig järnväg från sjön Väsman i Ludvika. Lokstallarna i hamnområdet vittnar om detta.

Konsthallen Meken. Foto Stefan Strömberg.

Om man anstränger sig något lite går det fortfarande att upptäcka det gamla i det nya. Där stålföretaget Ovakos industrilokaler nu reser sig, anlades 1631 en bergsmanssmedja. Och när både kanal och järnväg stod färdiga byggdes Smedjebackens Walsverk på platsen och Smedjebacken blev på allvar en ort att räkna med.

Det känns som om upplevelserna krokar i varandra här nere i hamnen. I valsverkets gamla mekaniska verkstad ligger Meken som idag är en vacker utställningshall som bereder plats för alla möjliga kulturupplevelser. Återigen möts det som var med det som är. Arbetarnas slit sitter i väggarna, samtidigt som mången utställning manar till vördnad och återhållsamhet när det gäller vårt förhållande till naturen.
Konstnären Johan Ahlbäck hinner jag inte med denna gång, men hans konst kommer jag att återvända till i ännu oskrivna texter. Till dess nöjer jag mig med ett citat från Mekens hemsida:
”Tillsammans med Johan Ahlbäckstiftelsen, presenterar vi årligen en utställning med mottagaren av Ahlbäckspriset. Ett pris instiftat i konstnären Johan Ahlbäcks namn och som delas ut till en konstnär varje år som skildrar arbetarkultur, arbetslivsmiljöer och arbetarklass.”

Som sagt: Allt hänger ihop här i Smedjebacken och i Bergslagen. På biblioteket, som förstås har namn efter författaren, poeten och akademiledamoten Werner Aspenström, finns målningar av Ahlbäck (liksom i hans gamla ateljé). Men, som sagt, konstnären får vänta och istället avslutar jag min hemortsodyssé med att svänga av mot Torrbo för att leta reda på den plats där nämnde Aspenström växte upp.
Precis som alldeles nyss vid omgivningarna kring Flatenbergs hytta är här gudomligt vackert med böljande kullar, kor som går ute, ett gammalt mejeri och så bäcken förstås. Den bäck som givit namn åt den bok – ”Bäcken” – där han på ett kärleksfullt sätt skildrar sin uppväxt på den plats där jag nu befinner mig.

Werner Aspenströms hem i Torrbo. Foto Stefan Strömberg.

Några år tidigare stod en annan av Dalarnas berömdheter, Göran Greider, just här och lät sig hänföras både av Bergslagens natur och dess skildrare. Jag hittar hans text i ett gammalt nummer av Aftonbladet (13/11–2018) och väljer att avsluta mitt möte med Smedjebacken med Greiders ord. Som en sammanfattning av dagen och av det som utgör kärnan i Ekomuseum Bergslagen, tycker jag det är lysande. Ja, för det är just det här det handlar om. Möten…
”När jag nu står på det som en gång var byvägen, som strök förbi så nära att snöplogen skrapade mot väggen, tänker jag: Vi som lever nu kan använda dig, Karl Werner Aspenström, för att förstå klyvnaden mellan stad och land, för att hitta vägar ut ur den kapitalistiska sardinburken och för att lära oss älska det lilla körsbärsblad vi till slut lever på.”

Text, Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Egentligen behövs det inga vägbeskrivningar.
Smedjebacken ligger längs med 66:an och väl
där hittar du skyltar mot såväl Flatenberg som
mot hamnen.
Blir du nyfiken på Werner Aspenströms uppväxt,
kör du ut mot Borlänge och tar av mot Villa Gladtjärn
och Korsheden så kommer du snart till Torrbo.

Bergslagen. Foto Stefan Strömberg.

Norberg och Lapphyttan – Tid att mötas, tid att minnas

”Jag minns inte riktigt när jag upptäckte Norberg, bara att det tog ett tag. För det allra mesta tar jag till vänster i rondellen i Fagersta, den vid den vackra bygdegården, och fortsätter 66:an mot Smedjebacken, Ludvika och Sälen.”
Här skriver Stefan Strömberg, författare och föreläsare, om Norberg.



Någon gång har jag haft ett ärende till Avesta och passerat Norberg. Sett skylten där man tar av.
Inte mycket mer.
Tills… Just det, tills. Tills jag en dag saktade farten, växlade ner och svängde av mot centrum, passerade biblioteket och parkerade i närheten av Elsa Anderssons café som var mitt första, men långt ifrån sista, mål i denna vackra lilla stad som jag nu tagit till mitt hjärta.

Jo, jag vet… Det är inte originalbyggnaden från 1916 utan den som uppfördes efter branden 2015. Ändå är det som om jag reser i tiden när jag slår mig ner med en kopp kaffe och en räksmörgås i den vackra miljön.
Huset är gult och jag älskar gult. Min mormor berättade med jämna mellanrum – allt oftare ju äldre hon blev – att jag som barn ville bli målare och alla hus skulle jag måla just gula. Elsa Anderssons café hade varit helt i min smak. Och är.
Nu blev jag inte målare utan författare och där på cafét, allt medan jag fyller på min kopp både en och två gånger, funderar jag över vad jag skulle kalla en bok om Norberg ifall skrivarandan skulle komma över mig. Kanske ”från Engelbrekt till Hansdotter”. Han som kom från en rysk bergsmannasläkt och gjorde uppror mot unionskungen Erik av Pommern på 1400-talet. Hon som tog OS-guld i slalom och som sedan slog svenskarna med häpnad när hon i Mästarnas mästare satt längre i jägarställning än någon annan tidigare gjort. Nu har hon fått ge namn åt en skidbacke, en bakelse och en idrottshall.

Men det började ännu tidigare som det brukar heta. Närmare bestämt redan på 1100-talet. Borta vid Olsbenning där den första mulltimmerhyttan låg. Lapphyttan som den kallades och som nu blivit Nya Lapphyttan och är belägen vid Karlbergs bygdegård.
Hit kan man ta sig och lära sig mer om hur det var på den tiden Sverige fick sin första stora exportframgång.
Jag är nyss hemkommen från en resa där jag bland annat besökte Mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala och jag kan inte låta bli att dra några paralleller. Tankar om balans och harmoni som vi kan ha nytta av idag när vår framtid hotas av både krig och naturförstörelse.
Tikal gick, trots sin avancerade struktur, förmodligen under på grund av en blandning av för många människor och överutnyttjande av både jord och skog som i sin tur ledde till våld.
I Lapphyttan var man tvungna att balansera det ökande behovet av råvaror som gran och tall till bostäder, hytta och kol med de begränsningar av användandet som krävdes om verksamheten skulle vara hållbar på lång sikt.
Och jag tänker att det är just det här som är det allra finaste med upplevelserna jag får i det som utgör Ekomuseum Bergslagen; vackra naturupplevelser, kunskap om hur det var förr och tankar om den samtid vi lever i och den framtid som väntar.

Första gången jag besöker Nya Lapphyttan gör jag det i sällskap med timmermannen Ola Jonsson som är i färd med att renovera den mulltimmerhytta man använder sig av för att visa hur järn en gång framställdes i det som ibland kallas för 1100-talets Silicon Valley.
Han visar mig hur man får bort barken från en timmerstock och hur man sedan fogar ihop dem utan vare sig spik eller skruv.
Nya Lapphyttan är uppbyggd efter de fynd som arkeologerna gjort där den ursprungliga järnframställningen ägde rum. Här finns nu bostäder, stall, vattenränna, färskningshärdar, vattenhjul och så mulltimmerhyttan förstås.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle vilja kunna resa i tiden. Besöka platsen och uppleva hur det verkligen var en gång och inte bara just här då. Norberg formligen svämmar över av en historia som rymmer allt från den lyckosamma brytningen av järnmalm på 1100-talet till Engelbrekts bravader, till Carl von Linnés besök i omgivningarna och till Hjalmar Brantings tal för att lugna ner de strejkande arbetarna i Kallmora silvergruva.

Tillbaka på Elsa Anderssons café fortsätter jag med mina anteckningar och någonstans känns det som jag bara börjat min upptäcktsresa i trakterna kring Norberg. Fortfarande återstår mycket att lära känna. Som Klackberg, där gruvdriften var igång ända tills 1967, och där jag än så länge bara stannat till en kort stund och njutit av de vackra byggnaderna i slaggtegel och fantiserat om de öppna gruvschakten som finns där.

Så känner jag förresten ofta numera. Ja, jag skulle kalla mig en återvändare och det alldeles oavsett om det handlar om vandringsleden vid Schisshyttan, Dan Anderssons hemtrakter i Skattlösberg eller det Engelsberg som jag besökt så många gånger nu och aldrig tröttnar på. Ja, minsann, tänker jag och tittar upp från mitt block. Det är dags att ta en ny tur till bruket i Engelsberg och utan att lova säkert är det inte omöjligt att jag nästa gång skriver om mina upplevelser där.

Ta sig dit
Norberg är lätt att hitta alldeles oavsett om du kommer
på väg 68 från Avesta eller Fagersta. Väl där är det tydligt
skyltat till Nya Lapphyttan och centrum, där Elsa
Anderssons café finns, utforskar du smidigt till fots.
Sedan har du nära till Engelsbergs bruk, Oljeön och
en rad andra spännande platser som ingår i Ekomuseum
Bergslagens repertoar.

Tidslinjen vi lever i.

En gång då jag guidade på Nya Lapphyttan i Norberg började jag med att fråga barnen om de visste när ”medeltiden” var. På barns vis ropade de ut sina svar samtidigt som de viftade med händerna i luften. Ett barn ropade ”på dinosauriernas tid” medan ett annat ropade ”när farmor var liten”.

Lars-Erik Lärnemark och Pia Carlsson guidar på Nya Lapphyttan i Norberg 2018.

 

Vi började guidningen med att göra en tidslinje, med ett barn som dinosaurie långt borta i skogsbrynet, ett barn som markerade ”nu” i andra änden, ”farmor” ett pyttelitet steg från ”nu” och medeltiden ett lite större steg till från ”farmor”.
Det är svårt att få grepp om historien utan sammanhang. Om ett historiskt föremål är unikt, är det för att det fanns tusentals sådana vid en viss historisk tid och de präglade människors liv och hela historien? Eller är det unik för att det fanns ett enda, som var unikt även då?
I Ekomuseum Bergslagen har vi alla chansen att se historien i ett sammanhang, i perspektiv, för här befinner du dig oftast mitt i historien, där den utspelade sig. Du får ett grepp om både tid och rum.
 
Vi är inte vana att uppleva historien på det här sättet, trots att det nu finns många Ekomuseer runt om i världen. Därför är det viktigt att tydliggöra för alla hur ett Ekomuseum fungerar, att besöksmålen kan sägas vara som montrarna i ett traditionellt museum och att hela området motsvarar själva den traditionella museibyggnaden.
Det betyder att alla vi som bor i någon av kommunerna Hallstahammar, Surahammar, Skinnskatteberg, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika bor mitt i ett stort museum, vi är ”museibor”. Och vi befinner oss i ena änden av tidslinjen för den historia som fortfarande utspelar sig i Ekomuseum Bergslagen och som vi är en del av.
 
Och när var medeltiden nu då. Jo, man brukar säga att medeltiden i Sverige började 1050 eller 1060 och slutade under 1520-talet, antingen när Gustav Vasa blev kung år 1523, eller vid reformationsriksdagen som hölls i Västerås, år 1527.

 

#järnruttenveckan 2019.

Datumen för #järnruttenveckan 2019 är lördag 29 juni till och med söndag 7 juli.
Alltid vecka 27.
”Save the date” brukar man säga: skriv upp datumen i kalendern!

20180704_183208I år, 2018, innehöll #järnruttenveckans program mer än 130 olika punkter.
Förhoppningen är att nästa års program ska vara lika gediget, intressant och utspritt i hela det område som är Ekomuseum Bergslagen.

Under årets #järnruttenvecka fick jag en chans att, inför jobbstarten i september, åka runt till så många av Ekomuseums 68 besöksmål som möjligt. 48 stycken hann jag med och ute på de olika besöksmålen fanns entusiastiska ideella och personal som tog emot.

Vattenhjulen snurrade, eldarna brann – där man fick elda, det var ju knastertorrt i markerna! – kaffe och mat serverades, guidningar gjordes, teatrar spelades upp.

Själv fick jag bära rödjord, starta en blåsmaskin, lyssna på många bra guider, äta härliga hembakta bullar, jag plockade på mig broschyrer som jag fortfarande sitter och bläddrar i, jag tittade på konst, vallhundar, körde vilse, upptäckte oväntade pärlor och återupptäckte platser jag besökt förr.
Jag gick på guidningar om allt ifrån slott till humlor, fotograferade, pratade med besökare och förstås med arrangörer.

Dessutom såg jag mig själv som tioåring på skolavslutning, i en tidningsartikel från 1978, i en utställning på hembygdsgården i Ramnäs. Bara en sån sak!

20180630_121113

Äventyret Ekomuseum Bergslagen.

När jag började arbeta som kommunanställd guide på Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen utanför Ängelsberg 1988 var jag bra ensam där på somrarna.
Kommunens turismansvarig tog semester och besöksantalet var inte större än att det räckte med en guide.

Med en magväska med växelkassan och biljetter samt nycklar i, cyklade jag mellan bruket och bryggan. Rodde ut besökarna till Oljeön och cyklade tillbaks till hyttbacken. Två turer på bruket per dag och en till ön, plus några enstaka bokade grupper över sommaren, så såg det ut.

Säsongen var ganska kort, från midsommar till andra halvan av augusti. Då lämnade jag in redovisningen, kvarvarande biljetter och kassan.

De första åren var jag ganska ovetande om att Ekomuseum Bergslagen höll på att växa fram, det bildades ju 1986 och har alltså nu fyllt mer än 30 år!
Snart blev jag dock medveten om att det fanns och vilken värld som öppnade sig för mig då!

Genom det då otroligt aktiva nätverket och de många bussarna som åkte runt i området, med guider, intresserade från de olika besöksmålen, med folk från kommuner och länsstyrelser och museer, fick jag se hela området.
Jag gick utbildningar, bland annat en lite större sådan som gav mig rätt att titulera mig Bergslagsguide.

Efter den utbildningen fick jag själv börja guida på bussarna och det var spännande att bege sig från ”min gata” Ängelsberg, ut i det stora område som Ekomuseum Bergslagen är.
Sju kommuner i två län är med: Skinnskatteberg, Hallstahammar, Surahammar, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika.

En resa jag minns speciellt väl är när en grupp från USA kom på besök. Deltagarna var lärare i biologi, vilket ledde till många stunder då vi slog våra kloka huvuden ihop över någon av deras böcker om arter av gräs och skalbaggar – inte precis mitt specialområde ens på svenska, än mindre då på engelska.

Det de – som kom från en stat där prärien brer ut sig och inte ett träd syns på mil efter mil – fascinerades mest av på hela resan, som bland annat gick till Ramnäs bruk och Lancashiresmedjan där, samt till Röda jorden, var när vi på väg till just Röda jorden fick stanna för att en timmerbil stod i vägen och lastade.

Innan jag hann förklara att nu skulle vi få lov att vänta ett tag innan vi kunde åka vidare såg jag att det ”bubblade” i hela bussen. De höll på att dra på sig ytterkläderna för att ge sig ut och fotografera detta exotiska som en timmerbil mitt i skogen innebar.

Att guida hör till det roligaste jag vet. Nästan varje sommar i 25 år återvände jag som guide till Ängelsberg, jag guidade på bussresorna genom Ekomuseum Bergslagen, på Gammaldags jul på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och på Nya Lapphyttan.
Jag arbetade även på turistinformationer i Fagersta, Ängelsberg, i Norberg och på Västanfors.

Så småning om tog jag fartygsbefälsexamen klass 8 för att kunna köra passagerare till Oljeön i Ängelsberg. Tiden då vi rodde över besökarna i en plåteka med plats för åtta personer var snabbt förbi och färjan Petrolia transporterar nu sedan länge passagerarna istället.

I och med att jag började som verksamhetsledare på Fagersta-Västanfors hembygdsgård 2012 har jag inte arbetat som guide på somrarna sedan dess, utom vid enstaka tillfällen då jag fått en chans att guida en grupp någon stans.

I december 2017 slutade jag på Västanfors hembygdsgård och fick frågan om att ta över efter Anna Falkengren då hon går i pension från Ekomuseum Bergslagen i december 2018.

Därför blev det en kort sejour i mitt eget företag igen, innan jag avlutade verksamheten där för att börja halvtid på kansliet nu i september och jobba tillsammans med Anna året ut.

Företaget arbetade jag i 2007 – 2011, även där var temat kultur och turism: hemsidor och informationstexter till besöksmål och besöksföretag, att arbeta med tillgänglighetsdatabasen på uppdrag av Bergslagssatsningen, att guida och bemanna turistinformationer på uppdrag av kommuner och olika museer samt med guideutbildningar.

Ekomuseum Bergslagen gav mig en känsla av sammanhang. Samtidigt som mina kunskaper växte kvarstod känslan av mystik som det innebär när besöksmålen ligger kvar på sina ursprungliga platser, som de flesta av Ekomuseets besöksmål gör. Här har människor levt och verkat. Arbete, fritid, utbildning, familjeliv, kyrka och traditioner, rädslan vid nödår och glädjen vid lyckade framsteg – allt har hänt, liksom det händer nu, för oss, idag.

Samtidigt som vi känner närhet till människorna som varit här före oss, får vi använda vår fantasi för att fylla ut våra kunskapsluckor. Allt får vi aldrig veta – och det kanske är bra, för det väcker vår fantasi till liv och gör att vi nyfiket tittar vidare på historien och allt den kan lära oss.

Speciellt tack till Anna för det varma och proffsiga mottagandet, jag är tacksam för tiden vi får arbeta tillsammans!
Och tack Ekomuseum Bergslagen för allt jag fått hittills och för att jag nu fått förtroendet att arbeta vidare med verksamheten. Här i bloggen kommer jag att skriva om arbetet på kansliet, om det enorma nätverk som Ekomuseum Bergslagen är och om de olika miljöerna, nu 68 till antalet.

Jag hoppas vi ses här i bloggen, att du känner dig välkommen på hemsidan och att höra av dig till mig på kansliet, att du följer Ekomuseum Bergslagen på Facebook och att vi träffar på varandra ute i de fantastiska miljöerna.