Kategoriarkiv: Ekomuseum Bergslagen

Norberg och Lapphyttan – Tid att mötas, tid att minnas

”Jag minns inte riktigt när jag upptäckte Norberg, bara att det tog ett tag. För det allra mesta tar jag till vänster i rondellen i Fagersta, den vid den vackra bygdegården, och fortsätter 66:an mot Smedjebacken, Ludvika och Sälen.”
Här skriver Stefan Strömberg, författare och föreläsare, om Norberg.



Någon gång har jag haft ett ärende till Avesta och passerat Norberg. Sett skylten där man tar av.
Inte mycket mer.
Tills… Just det, tills. Tills jag en dag saktade farten, växlade ner och svängde av mot centrum, passerade biblioteket och parkerade i närheten av Elsa Anderssons café som var mitt första, men långt ifrån sista, mål i denna vackra lilla stad som jag nu tagit till mitt hjärta.

Jo, jag vet… Det är inte originalbyggnaden från 1916 utan den som uppfördes efter branden 2015. Ändå är det som om jag reser i tiden när jag slår mig ner med en kopp kaffe och en räksmörgås i den vackra miljön.
Huset är gult och jag älskar gult. Min mormor berättade med jämna mellanrum – allt oftare ju äldre hon blev – att jag som barn ville bli målare och alla hus skulle jag måla just gula. Elsa Anderssons café hade varit helt i min smak. Och är.
Nu blev jag inte målare utan författare och där på cafét, allt medan jag fyller på min kopp både en och två gånger, funderar jag över vad jag skulle kalla en bok om Norberg ifall skrivarandan skulle komma över mig. Kanske ”från Engelbrekt till Hansdotter”. Han som kom från en rysk bergsmannasläkt och gjorde uppror mot unionskungen Erik av Pommern på 1400-talet. Hon som tog OS-guld i slalom och som sedan slog svenskarna med häpnad när hon i Mästarnas mästare satt längre i jägarställning än någon annan tidigare gjort. Nu har hon fått ge namn åt en skidbacke, en bakelse och en idrottshall.

Men det började ännu tidigare som det brukar heta. Närmare bestämt redan på 1100-talet. Borta vid Olsbenning där den första mulltimmerhyttan låg. Lapphyttan som den kallades och som nu blivit Nya Lapphyttan och är belägen vid Karlbergs bygdegård.
Hit kan man ta sig och lära sig mer om hur det var på den tiden Sverige fick sin första stora exportframgång.
Jag är nyss hemkommen från en resa där jag bland annat besökte Mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala och jag kan inte låta bli att dra några paralleller. Tankar om balans och harmoni som vi kan ha nytta av idag när vår framtid hotas av både krig och naturförstörelse.
Tikal gick, trots sin avancerade struktur, förmodligen under på grund av en blandning av för många människor och överutnyttjande av både jord och skog som i sin tur ledde till våld.
I Lapphyttan var man tvungna att balansera det ökande behovet av råvaror som gran och tall till bostäder, hytta och kol med de begränsningar av användandet som krävdes om verksamheten skulle vara hållbar på lång sikt.
Och jag tänker att det är just det här som är det allra finaste med upplevelserna jag får i det som utgör Ekomuseum Bergslagen; vackra naturupplevelser, kunskap om hur det var förr och tankar om den samtid vi lever i och den framtid som väntar.

Första gången jag besöker Nya Lapphyttan gör jag det i sällskap med timmermannen Ola Jonsson som är i färd med att renovera den mulltimmerhytta man använder sig av för att visa hur järn en gång framställdes i det som ibland kallas för 1100-talets Silicon Valley.
Han visar mig hur man får bort barken från en timmerstock och hur man sedan fogar ihop dem utan vare sig spik eller skruv.
Nya Lapphyttan är uppbyggd efter de fynd som arkeologerna gjort där den ursprungliga järnframställningen ägde rum. Här finns nu bostäder, stall, vattenränna, färskningshärdar, vattenhjul och så mulltimmerhyttan förstås.
Jag kan inte låta bli att tänka tanken att jag skulle vilja kunna resa i tiden. Besöka platsen och uppleva hur det verkligen var en gång och inte bara just här då. Norberg formligen svämmar över av en historia som rymmer allt från den lyckosamma brytningen av järnmalm på 1100-talet till Engelbrekts bravader, till Carl von Linnés besök i omgivningarna och till Hjalmar Brantings tal för att lugna ner de strejkande arbetarna i Kallmora silvergruva.

Tillbaka på Elsa Anderssons café fortsätter jag med mina anteckningar och någonstans känns det som jag bara börjat min upptäcktsresa i trakterna kring Norberg. Fortfarande återstår mycket att lära känna. Som Klackberg, där gruvdriften var igång ända tills 1967, och där jag än så länge bara stannat till en kort stund och njutit av de vackra byggnaderna i slaggtegel och fantiserat om de öppna gruvschakten som finns där.

Så känner jag förresten ofta numera. Ja, jag skulle kalla mig en återvändare och det alldeles oavsett om det handlar om vandringsleden vid Schisshyttan, Dan Anderssons hemtrakter i Skattlösberg eller det Engelsberg som jag besökt så många gånger nu och aldrig tröttnar på. Ja, minsann, tänker jag och tittar upp från mitt block. Det är dags att ta en ny tur till bruket i Engelsberg och utan att lova säkert är det inte omöjligt att jag nästa gång skriver om mina upplevelser där.

Ta sig dit
Norberg är lätt att hitta alldeles oavsett om du kommer
på väg 68 från Avesta eller Fagersta. Väl där är det tydligt
skyltat till Nya Lapphyttan och centrum, där Elsa
Anderssons café finns, utforskar du smidigt till fots.
Sedan har du nära till Engelsbergs bruk, Oljeön och
en rad andra spännande platser som ingår i Ekomuseum
Bergslagens repertoar.

Tidslinjen vi lever i.

En gång då jag guidade på Nya Lapphyttan i Norberg började jag med att fråga barnen om de visste när ”medeltiden” var. På barns vis ropade de ut sina svar samtidigt som de viftade med händerna i luften. Ett barn ropade ”på dinosauriernas tid” medan ett annat ropade ”när farmor var liten”.

Lars-Erik Lärnemark och Pia Carlsson guidar på Nya Lapphyttan i Norberg 2018.

 

Vi började guidningen med att göra en tidslinje, med ett barn som dinosaurie långt borta i skogsbrynet, ett barn som markerade ”nu” i andra änden, ”farmor” ett pyttelitet steg från ”nu” och medeltiden ett lite större steg till från ”farmor”.
Det är svårt att få grepp om historien utan sammanhang. Om ett historiskt föremål är unikt, är det för att det fanns tusentals sådana vid en viss historisk tid och de präglade människors liv och hela historien? Eller är det unik för att det fanns ett enda, som var unikt även då?
I Ekomuseum Bergslagen har vi alla chansen att se historien i ett sammanhang, i perspektiv, för här befinner du dig oftast mitt i historien, där den utspelade sig. Du får ett grepp om både tid och rum.
 
Vi är inte vana att uppleva historien på det här sättet, trots att det nu finns många Ekomuseer runt om i världen. Därför är det viktigt att tydliggöra för alla hur ett Ekomuseum fungerar, att besöksmålen kan sägas vara som montrarna i ett traditionellt museum och att hela området motsvarar själva den traditionella museibyggnaden.
Det betyder att alla vi som bor i någon av kommunerna Hallstahammar, Surahammar, Skinnskatteberg, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika bor mitt i ett stort museum, vi är ”museibor”. Och vi befinner oss i ena änden av tidslinjen för den historia som fortfarande utspelar sig i Ekomuseum Bergslagen och som vi är en del av.
 
Och när var medeltiden nu då. Jo, man brukar säga att medeltiden i Sverige började 1050 eller 1060 och slutade under 1520-talet, antingen när Gustav Vasa blev kung år 1523, eller vid reformationsriksdagen som hölls i Västerås, år 1527.

 

#järnruttenveckan 2019.

Datumen för #järnruttenveckan 2019 är lördag 29 juni till och med söndag 7 juli.
Alltid vecka 27.
”Save the date” brukar man säga: skriv upp datumen i kalendern!

20180704_183208I år, 2018, innehöll #järnruttenveckans program mer än 130 olika punkter.
Förhoppningen är att nästa års program ska vara lika gediget, intressant och utspritt i hela det område som är Ekomuseum Bergslagen.

Under årets #järnruttenvecka fick jag en chans att, inför jobbstarten i september, åka runt till så många av Ekomuseums 68 besöksmål som möjligt. 48 stycken hann jag med och ute på de olika besöksmålen fanns entusiastiska ideella och personal som tog emot.

Vattenhjulen snurrade, eldarna brann – där man fick elda, det var ju knastertorrt i markerna! – kaffe och mat serverades, guidningar gjordes, teatrar spelades upp.

Själv fick jag bära rödjord, starta en blåsmaskin, lyssna på många bra guider, äta härliga hembakta bullar, jag plockade på mig broschyrer som jag fortfarande sitter och bläddrar i, jag tittade på konst, vallhundar, körde vilse, upptäckte oväntade pärlor och återupptäckte platser jag besökt förr.
Jag gick på guidningar om allt ifrån slott till humlor, fotograferade, pratade med besökare och förstås med arrangörer.

Dessutom såg jag mig själv som tioåring på skolavslutning, i en tidningsartikel från 1978, i en utställning på hembygdsgården i Ramnäs. Bara en sån sak!

20180630_121113

Äventyret Ekomuseum Bergslagen.

När jag började arbeta som kommunanställd guide på Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen utanför Ängelsberg 1988 var jag bra ensam där på somrarna.
Kommunens turismansvarig tog semester och besöksantalet var inte större än att det räckte med en guide.

Med en magväska med växelkassan och biljetter samt nycklar i, cyklade jag mellan bruket och bryggan. Rodde ut besökarna till Oljeön och cyklade tillbaks till hyttbacken. Två turer på bruket per dag och en till ön, plus några enstaka bokade grupper över sommaren, så såg det ut.

Säsongen var ganska kort, från midsommar till andra halvan av augusti. Då lämnade jag in redovisningen, kvarvarande biljetter och kassan.

De första åren var jag ganska ovetande om att Ekomuseum Bergslagen höll på att växa fram, det bildades ju 1986 och har alltså nu fyllt mer än 30 år!
Snart blev jag dock medveten om att det fanns och vilken värld som öppnade sig för mig då!

Genom det då otroligt aktiva nätverket och de många bussarna som åkte runt i området, med guider, intresserade från de olika besöksmålen, med folk från kommuner och länsstyrelser och museer, fick jag se hela området.
Jag gick utbildningar, bland annat en lite större sådan som gav mig rätt att titulera mig Bergslagsguide.

Efter den utbildningen fick jag själv börja guida på bussarna och det var spännande att bege sig från ”min gata” Ängelsberg, ut i det stora område som Ekomuseum Bergslagen är.
Sju kommuner i två län är med: Skinnskatteberg, Hallstahammar, Surahammar, Fagersta, Norberg, Smedjebacken och Ludvika.

En resa jag minns speciellt väl är när en grupp från USA kom på besök. Deltagarna var lärare i biologi, vilket ledde till många stunder då vi slog våra kloka huvuden ihop över någon av deras böcker om arter av gräs och skalbaggar – inte precis mitt specialområde ens på svenska, än mindre då på engelska.

Det de – som kom från en stat där prärien brer ut sig och inte ett träd syns på mil efter mil – fascinerades mest av på hela resan, som bland annat gick till Ramnäs bruk och Lancashiresmedjan där, samt till Röda jorden, var när vi på väg till just Röda jorden fick stanna för att en timmerbil stod i vägen och lastade.

Innan jag hann förklara att nu skulle vi få lov att vänta ett tag innan vi kunde åka vidare såg jag att det ”bubblade” i hela bussen. De höll på att dra på sig ytterkläderna för att ge sig ut och fotografera detta exotiska som en timmerbil mitt i skogen innebar.

Att guida hör till det roligaste jag vet. Nästan varje sommar i 25 år återvände jag som guide till Ängelsberg, jag guidade på bussresorna genom Ekomuseum Bergslagen, på Gammaldags jul på Västanfors hembygdsgård i Fagersta och på Nya Lapphyttan.
Jag arbetade även på turistinformationer i Fagersta, Ängelsberg, i Norberg och på Västanfors.

Så småning om tog jag fartygsbefälsexamen klass 8 för att kunna köra passagerare till Oljeön i Ängelsberg. Tiden då vi rodde över besökarna i en plåteka med plats för åtta personer var snabbt förbi och färjan Petrolia transporterar nu sedan länge passagerarna istället.

I och med att jag började som verksamhetsledare på Fagersta-Västanfors hembygdsgård 2012 har jag inte arbetat som guide på somrarna sedan dess, utom vid enstaka tillfällen då jag fått en chans att guida en grupp någon stans.

I december 2017 slutade jag på Västanfors hembygdsgård och fick frågan om att ta över efter Anna Falkengren då hon går i pension från Ekomuseum Bergslagen i december 2018.

Därför blev det en kort sejour i mitt eget företag igen, innan jag avlutade verksamheten där för att börja halvtid på kansliet nu i september och jobba tillsammans med Anna året ut.

Företaget arbetade jag i 2007 – 2011, även där var temat kultur och turism: hemsidor och informationstexter till besöksmål och besöksföretag, att arbeta med tillgänglighetsdatabasen på uppdrag av Bergslagssatsningen, att guida och bemanna turistinformationer på uppdrag av kommuner och olika museer samt med guideutbildningar.

Ekomuseum Bergslagen gav mig en känsla av sammanhang. Samtidigt som mina kunskaper växte kvarstod känslan av mystik som det innebär när besöksmålen ligger kvar på sina ursprungliga platser, som de flesta av Ekomuseets besöksmål gör. Här har människor levt och verkat. Arbete, fritid, utbildning, familjeliv, kyrka och traditioner, rädslan vid nödår och glädjen vid lyckade framsteg – allt har hänt, liksom det händer nu, för oss, idag.

Samtidigt som vi känner närhet till människorna som varit här före oss, får vi använda vår fantasi för att fylla ut våra kunskapsluckor. Allt får vi aldrig veta – och det kanske är bra, för det väcker vår fantasi till liv och gör att vi nyfiket tittar vidare på historien och allt den kan lära oss.

Speciellt tack till Anna för det varma och proffsiga mottagandet, jag är tacksam för tiden vi får arbeta tillsammans!
Och tack Ekomuseum Bergslagen för allt jag fått hittills och för att jag nu fått förtroendet att arbeta vidare med verksamheten. Här i bloggen kommer jag att skriva om arbetet på kansliet, om det enorma nätverk som Ekomuseum Bergslagen är och om de olika miljöerna, nu 68 till antalet.

Jag hoppas vi ses här i bloggen, att du känner dig välkommen på hemsidan och att höra av dig till mig på kansliet, att du följer Ekomuseum Bergslagen på Facebook och att vi träffar på varandra ute i de fantastiska miljöerna.