Karmansbo smedja ligger intill Hedströmmen. Inuti är den näst intill intakt, så som den såg ut när den senast användes 1958. Den första smedjan här byggdes redan på tidigt 1600-tal.

Den vita smedjan intill ån.

Om du har turen att kunna åka hit till Järnets dag, varje sensommar, så får du se gubbar i vita ”lusselinnen” som valsar järn. Det ser dramatiskt ut. En bit hett järn pressas in i valsen, kommer ut något smalare, pressas in i nästa vals, kommer ut ännu smalare och så vidare, tills det ringlande, glödande järnet har blivit så tunt som man vill ha det.

Det gällde att arbeta snabbt, innan järnet svalnade och inte gick att valsa mer.

Foto Örjan Svane. Valsning på Järnets dag.

På visningarna här – som du kan boka in året om, bara det inte är för mycket snö för att ta sig fram till dörren – så får du se blåsmaskinen igång, det pustar och gnekar, den var en modern och effektiv uppfinning som såg till att ugnarna fick syre. Det fungerade bättre än de gamla blåsbälgarna som användes tidigare.

Blåsmaskinen inne i smedjan.

I ugnarna lade man in tackjärn från masugnen i hyttan. Det här järnet innehöll för mycket kol som gjorde det sprött. Nu skulle kolet bort.
Man sa’ att man färskade järnet. I hettan brann kolrester i järnet bort så att kolhalten sänktes – när järnet kom från hyttan var kolhalten ungefär 4%, när man var klar i färskningshärden var halten strax under 1%. Då var järnet smidbart och hållbart.

Skulle man råka få bort för mycket kol så blev järnet istället alltför mjukt – sådant järn kallades för ”blötjärn”.

Här färskas järnet i en färskningsugn.

De där ”lusselinnena” som smederna har på sig på Järnets dag – det är blaggarnsskjortor. Smederna hade sådana förr, ofta med bara strumpor och träskor till, en keps på huvudet och trasor lindade om händerna. Det handlade om arbetsmiljön: det var varmt att färska och valsa järn! Skjortans grova lintyg brann det inte hål i så lätt, så om det stänkte från ugnar och järn så höll tyget ändå. Lite sval luft kunde fläkta in under skjortfållen som satt i knähöjd. Ordet ”blaggarn” kommer från ”blånad, blågarn” som var det grövsta som blev kvar när man gjorde tyg av lin. Blågarnet tog man till smedsskjortorna: blaggarnsskjortor.

De som vävde skjortorna bodde i smedsbostäderna en bit från smedjan. Den långa vita längan med dörr på dörr in till små arbetarlägenheter ligger bara en bit från smedjan. Här fick en vävstol lov att få plats i kök eller kammare. Smedshustrurna hade hand om barn, det lilla hushållet som hörde till lägenheten och de jobbade dessutom på bruket: kanske inne i herrgården, eller i ladugården eller med tvätt, bakning eller i jordbruket.

Inne i en av arbetarbostäderna.

Området är vackert, en liten lekpark och många picknickbord finns kring arbetarlängan och smedjan. Det gick åt mycket kol till ugnarna i smedjan – kolhuset står kvar och kan hyras till fester.

Inne i kolhuset.

Att promenera längs ån är härligt, en bit söderut ligger Hedströmmens naturreservat, med lämningar efter alla de hammare som funnits här sedan tidigt 1600-tal. Sällsynta fåglar som kungsfiskare och mindre hackspett finns här. Utter och bäver likaså. I de forsande vattnen trivs flodpärlmusslan, som är fridlyst och hotad och som kräver rent, strömmande vatten och rena bottnar för att överleva. Den kräver också öring, vars gälar musslans larver bor och äter parasiter i, innan de utvecklas till musslor. Det finns information om var du köper fiskekort uppsatta i reservatet.

Här finns frodig lövskog, men även några rejäla granar, med en omkrets på stammen på omkring två meter i brösthöjd!

Genom reservatet, som är ett omtyckt utflyktsmål, går två stigar, en på knappt 500 meter och en på 1,2 kilometer.

Lövskog och vatten.

Upp, upp, upp går den långa backen mot Stollberg från Silfhyttan. Grusvägen går förbi tandvärkstallen, så har du tandvärk bör du stanna där på vägen och få hjälp.

Tandvärkstallen är gammal och reslig. Det sitter spikar i stammen, se om du hittar några. Spikarna har man först petat sig i den onda tanden med och sedan hamrat in i tallen. Då flyttades värken ut ur tanden och togs omhand av tallen…

Eller ”flyttades” och ”togs” – flyttar och tas, snarare, för det fungerar väl än.

Tandvärksfri kan du nu fortsätta resan upp mot toppen. Längst upp svänger vägen och när du kommer in på parkeringen är utsikten fantastisk! Skogen böljar sig ner mot Smedjebacken som skymtar i fjärran. Bakom ryggen har du då det inhägnade gruvområdet och utsiktstornet.

Om det är det minsta värme i luften känner du en doft av … svavel? … som stiger upp från slaggen som omgärdar marken kring gruvhålen.

Här växer några tussar gräs och inte mycket mer, men en ovanlig liten växt trivs ändå här: fjällnejlikan. Den är ovanlig så här lågt söderut och är en av få växter som klarar av att växa där marken är så kopparhaltig som här.

Här började verksamheten 1552, med brytning av silvermalm. Sedan har man hämtat blymalm, zinkmalm, limonit med mera här.

All gruvverksamhet avslutades 1982.

Föreningen här, Väster Silfbergs vänner, firar 30 årsjubiléum i år. 1 juli är det fest på området.

De har genom åren byggt ett utsiktstorn, så att du kan se ÄNNU längre än från parkeringen, här finns picknickbord och slogbod med eldstad, en av Ekomuseum Bergslagens teknikparker för barn och skyltade vandringsleder och stigar i området.

Och det finns ett utedass, öppet för besökare.

En stolgång finns, där man alltså kan gå in i berget. Just nu inte ”skrotad” som det heter, när man kontrollerar väggar och tak och ser till att inget sitter löst och kan falla ner på besökare, men annars kommer man genom gången fram till öppningen som mynnar ut i det gruvhål man ser närmast parkeringen.

En liten samlingslokal finns också här, som går att hyra och där det hålls trivselkvällar på sommaren, som föreningen arrangerar.

Här går Sméleden förbi, så att du kan ta dig till ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: Schisshyttan.

Då går du genom skogen, förbi skogsdammar där det växer näckrosor på somrarna och vandrar på grusvägar och stigar.

Detta är en fantasieggande, vacker och faktiskt lite kuslig plats, med de gapande svarta gruvhålen mitt uppe på toppen av berget.

Det här berget har det hackats, grävts, borrats och sprängts i ända sedan 1300-talet.

Tidigt 1300-tal till och med – då kallades berget för Mons Ferri: järnberget.

När du kommer in på området från parkeringen finns informationsskyltar, bland annat en med en bra karta över området.

Genast du svänger in här ser du slaggbyggnader. Här finns två märkliga ”torn” byggda av slagg. De är gruvlavar och är byggda över flera hundra meter djupa gruvschakt, I lavarna fanns maskinerierna som skötte ”uppfordringen” ur gruvan, alltså drog upp allt som skulle upp. I en av lavarna kan man fortfarande köra uppfordringsanordningen – boka via Norbergs besökscentrum: 0223 – 290 30.

Det finns också en kalkugn bevarad.

Det här är ett sådant där område där det växer många speciella växter, tack vare den unika miljön. Det finns skyltar om växter och blommor lite här och där utefter stigarna. En rolig bok, i höjd så att även barn når att bläddra, finns vid stigen i närheten av Blå grottan.

Hela området är fint att promenera omkring i, på små stigar och vägar, där man så gott som hela tiden skymtar något gruvhål inne bland träden. När snön ligger är det inte så skönt att gå här, det sandas inte!

Här bröt man både järnmalm och kalk. Kalk användes i all järnframställning för att lättare skilja slaggen från järnet. En kalkugn finns också kvar, i ena änden av området.

Men Blå grottan och Storgruvan då? Ja, det är här det blir kusligt. Träbron som går över Storgruvan är stabil och väl inhägnad så någon fara är det inte, men berget sträcker sig högt ovanför och långt nedanför, så det kan suga lite i magen när man går här!

I ena änden av bron kommer man in i en gruvgång. Här kan fantasin få leka, man kan tänka sig hur det var att vara inne i berget utan en utgång bara en bit bort, flera hundra meter ner.

Alldeles i närheten av Storgruvan och gruvgången ligger Blå grottan, där du går in några meter i berget och ser rakt över ett vattenfyllt hål. Tack vare ämnen i berget ser vattnet alldeles blått ut och mer vatten strömmar ner från ett hål i väggen mitt emot.

Titta på väggarna i de båda gruvgångarna. Gången in till Blå grottan gjordes tidigare – här användes metoden som kallas tillmakning, när man eldade i berget så att stenen blev porös och så bröt man sig in, eldade och bröt, eldade och bröt. Spåren i bergväggen blir lite ”mjukt rundade” när den metoden används.

I modernare tid sprängde man, som i gången vid Storgruvan, väggarna är här mer söndertrasade och man kan se rester av borrhål där man petat in krut eller dynamit.

Ta ett par timmar att promenera runt här. Blåsipporna kommer tidigt, de blommar här nu och fler blir de lite längre fram i vår. Tussilagon lyser också i fjolårsgräset. En härlig plats för utflykter, med gruvhål att ropa ner i, gångar in i berget, trolsk skog och fantasieggande byggnader.

Dagens utflykt på egen hand-tips är Skantzen i Hallstahammar.

Här är det alltid trevligt att gå, extra mycket nu när du kan lyssna på berättelser om de historiska husen och platserna med hjälp av en app i din mobil.

Har du inte mobilen med dig så finns det skyltar på olika platser.

Skantzen har fått sitt namn av en borg, en skantz, som fanns här för länge sedan. Resterna av den ligger uppe på berget på östra sidan om vattnet. Dit kan man gå man får då utsikt över Skantzsjön och hela området.

Strömsholms kanal går tvärs igenom området, här är det just grävd kanal och det syns – det är en spikrak vattensträcka, med stenbelagda kanter. Det passar ju bra, för Skantzen var själva centrumet när Strömsholms kanal kom till.

Här bodde arbetare, här odlades mat till alla som jobbade med kanalbygget, här fanns de som styrde och organiserade det hela, här bodde då och då Johan Ulfström som är personen bakom hela kanalbygget. Härifrån sköttes hela administrationen kring detta enorma projekt.

Allt det här kan du höra i appen – ladda ner den i din mobil, här är en länk där du kan se hur den ser ut: 1482911317

Med eller utan app kan du gå runt bland områdets alla fina hus. Det är kuskens bostad, bagarstugan, stallbyggnader och lador, bostadshus, huset där Ulfström bodde som kallas Mekanikus och mycket mer.

Det finns en ”teknikpark” för barnen, där de kan köra ångbåt och slussa.

I södra änden av området finns en sluss, du kan promenera på båda sidorna om kanalen och det finns grönytor för barnen att springa runt på.

Inte långt ifrån ligger Åsby, dit går det att gå på en fin liten gångväg längs vattnet och inne i lummig grönska – nåja, inte så lummig nu, kanske, men det är natur och vackra omgivningar.

Vatten, natur, vackra hus, spännande historia, plats för barn att leka, picknickplatser – ta gärna med filt att sitta på, det finns många fina backar att sitta i…

Det finns en restaurang på området – hur de håller öppet nu i virustider är det bäst att ni kontrollerar med dem: https://skantzenkanalkafe.se

Här på området ordnar hembygdsföreningen en massa aktiviteter under året. Grupper kan beställa fika och föreningen kan allt om husen och historien. För att få kontakt med dem och se vad de ordnar under året, läs här: https://www.hembygd.se/svedvi-berg

Hembygdsföreningen visar också gärna runt i de fina museerna, men det kanske är bäst att vänta med det tills virusfaran gått över.

Undrar vad de som först kom till Dunshammar döpte platsen till? Och hur de tog sig dit. Kom de kanske med en stockbåt över sjön, lade till i viken och gick uppför backen och började utforska…

Det vi vet är att för ganska länge sedan nu upptäckte markägaren att här fanns spår av mänsklig aktivitet från länge, länge sedan.

Ett par arkeologiska utgrävning gjordes så småningom och det konstaterades att här hade människor levt och tillverkat järn på 300- till 800-talen.

Ugnarna där järnet tillverkades finns kvar.

Du kan stå och titta på dem, bra någon meter ifrån. De är skyddade under toppiga trätak.

I liknande stil är museet som innehåller sjömalm och slagg och en pedagogisk och fin utställning om hur det gick till att tillverka järn här för 1500 år sedan.

Utanför museet finns ett picknickbord. Ett utedass står där man kommer in på området från parkeringen. Från parkeringen är det ungefär 300 meter att gå.

Skyltar med information finns vid parkeringen och en bit in mot området.

Hit åker du på egen hand, svänger in mot Dunshammar från vägen mellan Virsbo och Ängelsberg och följer träpilarna. Du kan också ta sjövägen – det finns en stabil och bra brygga i viken och därifrån en stig upp på området.

På somrarna öppnar Västervåla hembygdsförening museet varje dag, så att man kommer in. Vill du in under andra tider på året kontaktar du föreningen. Uppgifter finns på deras hemsida: http://www.vastervala.nu

Du kan läsa mer här på Ekomuseum Bergslagens hemsida också: dunshammar