På tur i ekomuseet och utanför.

Då och då anordnar vi en resa eller en inspirationsdag för alla som på något sätt är aktiva i någon av ekomuseets miljöer. I år gick resan till Trångfors smedja, Strömsholm, Borgåsund, och så Kungsör, med Miniature Kingdom och Himmelsberga hembakt i Kungsgården.

Oden vid Trångfors.

Oden vid Trångfors.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Taxi Skinnskatteberg startade tidigt mot Ludvika och Smedjebacken där några klev på, och fortsatte via Söderbärke, Västanfors och Surahammar till Trångfors strax utanför Hallstahammar.

Där finns en smedja och ett enormt kolhus, med anor sen tidigt 1600-tal. Då anlade en Adolf Willemsen en liten smedja här.

Nuvarande smedjan byggdes 1875 och den lades ner 1915 redan. Vi fick gå in i labbit och fika, goda mackor, hembakta bullar och kaffe i termos, från Skantzen – och till kaffet hörde vi talas om projektet Älskade Västmanland, som Helena Arnell och Lina Sporrong berättade om. De arbetar på Västmanlands läns museum och projektet har just börjat, så det har inte riktigt hittat formen än – mer kommer om det här i bloggen längre fram.

Efter fikat var det guidning, vi delades upp i två grupper och guiderna Owe och Ingemar tog vid. Smedjan ligger vackert mellan Strömsholms kanal, där båten Oden låg vid bryggan, och forsen. Bakom kolhuset finns ”ungdomens källa” och i kolhuset ser man rampen där hästarna drog runt med de så kallade kolryssarna fullastade med träkol, som skulle användas i härdarna i smedjan.

Det finns inte så många välbevarade kolhus kvar, i ekomuseiområdet är det det här, det i Högfors och det i Karmansbo, sedan finns kolhuspelare kvar på flera ställen, exempelvis i Trummelsberg och Flatenberg.

Kolhuset i Trångfors.

Kolhuset i Trångfors.

I själva smedjan ser man det stora nyrenoverade vattenhjulet, vattenrännan som renoveras nu, mumblingshammaren, härdarna. När allt fungerar här så demonstreras färskning, alltså att man värmer tackjärn i härdarna och sätter igång mumblingshammaren som slår på det uppvärmda, mjuka järnet.

Vi for vidare mot Kanalbyggnadshyttan, där Strömsholms Kanalbolag AB har sin verkstad. VD Carina Janzon tog emot och började med att visa oss, utanför hyttan, hur man mäter och tänker när det gäller att skaffa virke till reparationer och renoveringar av slussar och murar. Det är ingen liten process och det börjar bli svårt att få tag på virke som fungerar. Nu används fura, längre fram blir det troligtvis lärk som kommer att få användas, när det inte finns fura kvar.

I Kanalbyggnadshyttan.

I Kanalbyggnadshyttan.

Inne låg ett slussportpar från Ramnäs på reparation. De var rejält stora, men kallas ändå för ett ”lillpar” eftersom de hör till de mindre i kanalen. Hela kanalen är ett byggnadsvårdsminne, och allt sker enligt gammalt sätt, reparationer, vilka material som används etcetera. Man reparerar och bygger ibland åt andra kanaler också, på vintern när man har tid över.

Nu började vi bli hungriga – färden gick till Borgåsund och hamnmagasinet där, där numer Borgåsunds restaurang ligger. I magasinet finns stångjärn på golvet och små högar med järntackor ligger här och där – detta var ju tidigare ett av de förråd där järn förvarades, när det transporterats ner från Bergslagen via kanalen, och skulle vidare till Stockholms järnvågar och världen.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming, potatismos, lingonsylt och pressgurka avnjöts, liksom en god chokladtryffel till kaffet – innan en liten rundtur i Borgåsund och Strömsholm tog vid.

Gävlebocken brinner.

Gävlebocken brinner.

Därefter for vi mot Kungsör och Miniature Kingdom. Som de ”ekomuseiare” vi är tittade vi förstås efter vilka av ekomuseets platser som fanns med: Färna herrgård, Fridabacken i Klackbergs gruvområde, Polhemshjulet och besökscentret i Norberg var det vi kunde se.

Annars fanns där det mesta från vårt avlånga land. Gävlebocken som brann var tjugonde minut, LKAB’s stora gruva i norr och vår fina huvudstad. Ett besök rekommenderas verkligen, här kan man gå länge och titta!

Vi var fortfarande mätta efter lunchen, men många hade en lång kväll framför sig på bussen – inte minst Hasse som startade tidigast av alla i morse! – så nu var det fikadags igen, på Kungsgården där Himmelsberga hembakt hade fixat rejäla och mycket goda smörgåsar som många dock valde att stoppa i en påse och ta med för att äta senare. Tid fanns för att titta på samlingarna på övervåningen och modellen av hur udden där kungsgården ligger såg ut på 1700-talet.

Miniature Kingdom.

Miniature Kingdom.

Fika, Himmelsberga hembakt.

Fika, Himmelsberga hembakt.

En liten tipspromenad hade vi att lösa under bussfärden, den rättades och vinnarna fick sina priser.

Hemfärden gick mestadels i tystnad, vi var trötta efter en lång och intressant dag. Tack till alla som följde med och till alla som tog emot oss under dagen!

I Kungsgården.

I Kungsgården.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Schisshyttan – jag vandrar genom vacker natur, reser i tiden.

För exakt 100 år sedan, 1922, genomfördes den sista blåsningen i Schisshyttans masugn. En epok gick i graven. Ja, en era var över, men när jag vandrar den fyra kilometer långa vandringsleden är det inte bara små brusande forsar, amiralfjärilar, ekorrar och spännande stigar som möter mig, utan också en närvaro av hårt arbetande män som slet för att kunna få ihop till mat för dagen åt sig själv och åt familjen.
 
 

Skrivet av Stefan Strömberg, författare. Foto Stefan Strömberg.
Kartan kommer från vandringsfoldern om Schisshyttan, som finns att ladda ner här.
 
Det var Gustav Vasa och hans bröder som ägde marken några kilometer nordväst om Smedjebacken där det redan på 1500-talet fanns en hytta. 200 år sedan anlade Sven Rinman, som brukar kallas den svenska bergshanteringens fader, ett laboratorium i Schisshyttan som gjorde området känt över hela Sverige och höjde kvalitén på stålet.

Med Rinman och hans framgångsrika experiment förs ytterligare en dimension till upplevelsen av natur och hårt slitande arbetare. Det var här den svenska industrins framgångssaga tog sin början. Just här i den vackra naturen mellan Ludvika och Smedjebacken. Inte bara på denna plats förstås, men precis som man gör i Lapphyttan – av somliga kallat 1100-talets Silikon Valley – utanför Norberg, kan man känna hur historiens vingslag förenar sig med den bris som sätter trädtopparnas grenverk i rörelse.
 

Jag har med mig kaffe i termos och några hembakade hallongrottor som tillsammans med ett sittunderlag, en vindjacka och ett anteckningsblock fyller min ryggsäck när jag långsamt följer den markerade stigen och jag tar mig tid att stanna vid de tydligt utmärkta stationer som berättar om Schisshyttans aktiviteter. Mest berör mig det som handlar om det hårda slitet dag ut och dag in. Masugnen var i drift dygnet runt och jag funderar över vad alla de arbetare som levt sina liv här i Bergslagen tänkt på och hur deras hopp och framtidsdrömmar en gång såg ut.
 
Omgivningarnas skönhet kontrasterar mot den verklighet som levdes kring masugnens värme. Denna gång får jag sällskap av den vackra sorgmantelfjärilen när jag dricker mitt kaffe och njuter hallongrottorna sittandes på en stubbe. En annan gång var det just flygfärdiga rödhakeungar på en gren strax intill. Under sensommaren och den tidiga hösten är kantarellerna många längs den trolska stig som slingrar sig genom såväl underbar John Bauerskog och böljande gräs som vid kanten av ett kalhygge som påminner om den moderna människans fortsatta intresse av de råvaror som vår jord tillhandahåller.
 
Allra mest tycker jag om att gå här när det regnat mycket. Då hör jag hela tiden hur vattnet söker sig nedför sluttningarna genom både naturliga forsar och anlagda fåror och det är inte svårt att förställa sig hur man använde fallhöjden för att få ut energi till verksamheten.
Ute vid grusvägen igen väntar Schisshyttans vackra herrgård som byggdes redan 1735 och som i dag är ett konferenscentrum med möjlighet att övernatta. Tillsammans med sjön Schissen bildar den en tidlös tavla som både rymmer allt vad man kan begära av skönhet och samtidigt är en påminnelse om skillnaderna mellan dem som hade vad de behövde och mer därtill och de vars värld inte sträckte sig längre än till arbetet, det enkla hemmet och ett och annat kyrkobesök.

 
Mossbeklädda stenbumlingar, väldiga träd som fallit, vattenfåror som skapats av stenar som staplats på varandra, husgrunder efter arbetarbostäder, herrgården och så Lustigkullagruvan… Tillsammans skapar de en berättelse som är omöjligt att inte beröras av. Och det är egentligen inte särskilt länge sedan aktiviteterna upphörde om man tänker efter, även om 100 år kan tyckas mycket.
Korsar man sedan vägen från utgångspunkten där bilen parkeras och informationstavlan finns, hittar man spännande våtmarker med sångsvanar, tranor, knipor och hägrar om årstiden är den rätta.
 
Själv känner jag mig alltid uppfylld av en inre frid och en ödmjukhet inför det som varit och den underbara natur som finns överallt här i Bergslagen när jag lämnar Schisshyttan. Jag upplever dock inte någon saknad eftersom jag vet att jag snart kommer att återvända till det som kommit att bli en av mina favoritplatser när jag vill göra en utflykt.
 

Karta över Schisshytteområdet

Schisshytteområdet


 
Ta sig dit
I Smedjebacken tar du av mot Morgårdshammar
och följer sedan vägen mot Gubbo som du
passerar. Efter en knapp mil har du parkeringsplats,
med informationsskylt, på vänster sida.

 

#schisshyttan #vandringsled #smedjebacken #bergslagen #museum #historia #ekomuseum #vandringsfolder #visitvästmanland #visitdalarna #besöksmål #hytta #svenrinman #starbobruk

 

 

 

Järnruttenveckan är igång.

Semestertips!
Mellan 2 och 10 juli har vi något som kallas #järnruttenveckan.

Det är att alla försöker anordna åtminstone en aktivitet under den tiden och alla aktiviteter sammanställs i en dag för dag-kalender under veckan.

Detta för att visa alla hur mycket det finns att göra i Ekomuseum Bergslagen, i en överskådlig tabell.

Det händer alltid lika mycket i ekomuseiområdet på somrarna, men resten av tiden finner man aktiviteterna genom annonser, Visit Dalarna, Västmanland turism och lokala turistbyråer och info-points.

Många av platserna har dessutom öppet året om – det finns alltid saker att upptäcka i Ekomuseum Bergslagen, Sveriges största museum.

Här finns programmet.

 

 

 

#järnruttenveckan

Malmen på väg till stencirkel i Stockholm.

Inför 50-årsdagen av den första FN-konferensen om miljön, skapas en minnesplats i form av en stencirkel vid Folke bernadotte-bron på Kungliga Djurgården i Stockholm, intill Etnografiska museet. I mitten av den cirkeln, omgiven av stenar från Sveriges 21 landskap, står ett malmblock från Grängesberg.

Grängesbergsblockets färd till New York. I FN-byggnaden i New York finns ett meditationsrum, inrett av svensken Dag Hammarskjöld, från Jönköping, som var Förenta nationernas generalsekreterare 1953 – 1961.
Rummet skulle finnas för medarbetare i fn-familjen att finna ro i, i en orolig värld och med viktiga och ibland tunga arbetsuppgifter, och mitt i rummet står ett enormt, 6 ton tungt, block med malm från gruvorna i Grängesberg i Bergslagen.

Dag Hammarskjöld skrev, angående detta malmblock: ”The stone in the middle of the room reminds us also of the firm and permanent in a world of movement and change. The block of iron ore has the weight and solidity of the everlasting. It is a reminder of that cornerstone of endurance and faith on which all human endeavor must be based.

The material of the stone leads our thoughts to the necessity for choice between destruction and construction, between war and peace. Of iron man has forged his swords, of iron he has also made his ploughshares. Of iron he has constructed tanks, but of iron he has likewise built homes for man. The block of iron ore is part of the wealth we have inherited on this earth of ours. How are we to use it?

Länk till FN’s sida om meditationsrummet.
Bilden högst upp i inlägget kommer från adressen ovan.

Ett nytt Grängesbergsblock till Stockholm. Under hösten 2021 kontaktades Ekomuseum Bergslagen av Kajsa Dahlström, på Globeträdet, som är en ackrediterad NGO (on Governmental Organisation) till FN’s miljöprogram och som har ECOSOC-status i FN.

 

Samtalet handlade om ifall det skulle vara möjligt att få fram ett nytt malmblock från Grängesberg inför en ceremoni kring 50-årsfirandet av världsmiljödagen. Planen om exakt hur stenen skulle användas, och var, växte fram hos Globetree vartefter och slutligen ”slöts cirkeln”.

Vid Folke Bernadotte-bron på Kungliga Djurgården i Stockholm, intill Etnografiska museet, kommer det att skapas en stencirkel, med en sten från Sveriges alla 21 landskap. I mitten av stencirkeln ska malmblocket från Grängesberg stå, format så att har samma proportioner som malmblocket i FN-byggnaden. Det nya Grängesbergsblocket symboliserar alltså inte Dalarna utan är en koppling till malmen i New York.

Grängesbergs gruvområde är en del av Ekomuseum Bergslagen och Olof Långberg, ordförande i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg, kontaktades. Han samlade ett gäng kunniga och erfarna gruvkännare i området och de gav sig ut, mitt i vintern, för att hitta ett nytt malmblock. Under tidig vår kom Kajsa Dahlström till Grängesberg för att välja ett lämpligt block bland de man hade hittat.
Detta block transporterades av Lars-Erik ”Skrotis” Andersson, Gräv och Schakt, Grängesberg, till företagets gårdsplan. Där låg det i väntan på vidare transport. Härnäst gick färden, med Jale transport som sponsor!, till Wasasten i Mångsbodarna i Älvdalen, för att där bearbetas och sedan transporteras vidare till Stockholm.

Stenar från de olika landskapen fraktas nu från hela landet, till Stockholm. Den 5 juni kommer de att vara på plats inför den stora jubileumsdagen.

Från Dalarna kommer en bit porfyr att placeras i stencirkeln, och från Västmanland ett stycke dolomit.

Foto Jale, som även sponsrade transporten. Malmblocket som valdes ut.Invigningen av stencirkeln Only One Earth. Den 5 juni är Världsmiljödagen och det är nu alltså 50 år sedan den första FN-konferensen för miljön hölls, på initiativ av Sverige. Det är den konferensen och det initiativet som nu ska högtidlighållas i och med invigningen av stencirkeln där malmen från Grängesberg ska stå i mitten.

Detta blir en barnens mötesplats. Det blir också en barnens ceremoni. På eftermiddagen kommer barn från hela landet att presentera stenen från varje län i stencirkeln. Cirka två minuter per sten finns i programmet, då får man höra just den stenens ursprung och historia och vad barnen önskar sig av framtiden. Se bilderna för det preliminära programmet för dagen.

Önskas kontakt med arrangörerna, maila Kajsa på: kajsa@globetree.org

 

 

En tanke att leka med: Järnladies 2.0.

Ibland leker vi med tanken om att låta ge ut Järnladies 2.0.
Boken Järnladies kom ut 2011 och finns nu i en tredje utgåva, den har varit och är så populär att böckerna ständigt går åt.
I den läser du om ”arvtagerskor, änkor, brukspatronessor husjungfrur, mjölkerskor, kolarhustrur, författare, konstnärer och några till” som det står i baksidestexten.
Vilka kvinnor i Bergslagen skulle du vilja läsa om, OM vi nu skulle ge ut ”Järnladies 2.0” – eller vilka av dem som är med i Järnladies skulle du vilja veta mer om?
De som är med i Järnladies är:
Änkedrottningen Katarina Stenbock
Arvtagerskan Ebba Brahe
Järndynastin Anna Mackeij, Eva Höök, Anna Kristina Mackeij
Järnets grand dame Catarina Bröms
Professorskan Brita Behm
Strategen Maria Hoffman (fortsättning nedanför bilden)

Assersorskan Sophia Christina Lilliestierna
Anmodern Alleta Maria Söderhielm
Husjungfrun Clara Hammarin
Kolarhustrun Karin Abrahamsdotter
Mjölkerskan Brita-Stina Rahm
Tvätterskan Anna Nordell

Änkan Anna-Stina Knas
Porträttfotografen Caroline von Knorring
Hotelldrottningen Wilhelmina Skogh
Konstnären Fanny Brate
Direktörshustrun Ruth Randall Edström
Prästfrun Eva Timm

Åldfrun Ida Leuhusen
Värdinnan Hedvig Ulfsparre
Konditorn Elsa Andersson
Industrimålaren Ragnhild Nordensten
Hemmadottern Florrie Hamilton
Socialisten Maj Hirdman

Pionjären Inez von Schoting
Snillenas vän Anny Wernström och
Författaren Annalisa Forssberger.

Så här till Internationella kvinnodagen passar det bra att fundera på vilka kvinnor, som jämsides med männen, har skapat, både det Bergslagen som vi ser i alla Ekomuseum Bergslagens miljöer och hela Sverige så som det ser ut idag.

Ebba Brahes lusthus renoveras.

Den som kommer till Ebba Brahes lusthus nu blir kanske förskräckt, där är sig inte likt. Huset är upplyft på land, de små broarna på var sida likaså, och vattendraget huset normalt står i är torrlagt.

Här pågår en stor renovering som Skinnskattebergs kommun, som köpt huset för att kunna ta på sig ansvaret för dess framtida skötsel, har arbetat för i flera år. I samarbete med Länsstyrelsen och Jordbruksverket har man sökt pengar och noga planerat arbetet.

Det sägs att lusthuset är byggt år 1636. Det fyller alltså snart 400 år. Efter renoveringen kanske det kan stå i fyrahundra år till.

Problemen nu har delvis berott på att stigande och fallande vatten har gjort grunden under huset ostadig, den har börjat luta alltmer. Nu ska den göras om, det är därför vattnet har dämts upp. Att grunden står i vatten påverkar förstås också träet som huset är byggt av.

I det här klippet kan ni se timmermannen Peter Ström berätta om hur man byter ut materialet i de gamla väggarna.

På kultur- och fritidsförvaltningen på Skinnskattebergs kommun arbetar Veronica Dahlberg och i det här klippet berättar hon om restaureringen.

Samtidigt som arbetet med lusthuset pågår samverkar kommunen och Länsstyrelsen även med Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund för att underlätta upp- och nedströmsvandring för vattendragets olika fiskar.

Ebba överlevde sin man med 22 år. När Jacob dog 1652 blev hon brukspatron på alla de gårdar och bruk hon redan haft ansvar över. Förutom arvet från Jacob hade hon dessutom tidigare ärvt Bockhammars Bruk av sin far.” ”Ebba hade redan lärt sig mycket av sin man, men nu när det var hon som var ansvarig gav hon sig hän åt alla uppgifter. Hon fick järnhanteringen att öka på sina bruk. Men hon var också noga med att järnet skulle ha rätt kvalitet. Och hon lyckades bland annat skaffa sig privilegier så att hennes bruk fick ensamrätt under tio år för att få gjuta pelare och stänger. Hon var en hårdhudad förhandlare och mer än en gång slutade hennes förhandlingar i tvister, som ibland även ledde till politiska kontroverser.

Ur boken Där eldarna dånade, utgiven av Ekomuseum Bergslagen 2020.

För information om renoveringsarbetet, följ Skinnskattebergs kommun på Facebook, eller kontakta Veronica Dahlberg på veronica.dahlberg@skinnskatteberg.se

Johan Ahlbäck, arbetets målare.

Ekomuseum Bergslagen finns till viss del tack vare konstnären Johan Ahlbäck och hans konst, som gjorde att man började kalla honom för ”arbetets målare”.
Det var när man på Dalarnas museum blev varse hela Johan Ahlbäcks bildskatt som man insåg att bergslagshistorien inte fanns representerad på något bra sätt på museet. Hela berättelsen om hur Ekomuseum Bergslagen kom till kan ni läsa här, klicka på Magasinet 2020 och bläddra till sidan 10.
Johan gick i skolan i Smedjebacken och redan när han var nio år fick han börja jobba extra på valsverket efter skoldagens slut.
Det bullrade och var omväxlande hett och kallt, folk slet, det var ibland farligt och det hände olyckor. Otäckt för en liten pojke att se. Barnen stod också lågt i kurs, de sågs som billig arbetskraft. Allt detta kom att prägla honom mycket, hela livet.
När han var färdig med skolgången blev han fast anställd på bruket och jobbade där tills han var 27 år. Då kom han in på Carl Wilhelmsons Målarskola, och sedan på Konstakademien där han gick i ett respektive sju år. Han gjorde några uppmärksammade utställningar i Stockholm och sedan återvände han till Smedjebacken 1931, när han var 36 år.
Det han gestaltade i sin konst var just arbetets slit och möda. Man riktigt ser hur de tar i, människorna och hästarna i bilderna. Ibland anar man faran – när det är så tungt och man arbetar utan hjälpmedel så gäller det att inte göra något fel så att en olycka händer.
Medan han var borta och studerade och målade så tittade man hemmavid på hans konst och lät sig inte imponeras. De flesta kunde inte avgöra om målningarna var skickligt utförda eller inte, man såg på motivet och såg sitt eget vardagsslit avbildat på en duk.
Konst skulle vara vacker, inte visa bruket, tvättstugan eller gruvan.
Efter åren på bruket var Johans kropp redan märkt, han hade ont och motverkade det med träning. Han blev vegetarian och en renlevnadsman, som älskade friluftsliv. Han var med och startade Smedjebackens atletklubb och i hans ateljé ligger hantlarna framme.
Men åren efter hemkomsten var tunga och det vände inte förrän i slutet av 30-talet.
Svea Morin hette Johans livskamrat, de träffades 1939. Ett par år tidigare hade Johan blivit omskriven i Metallarbetaren, av konstvetaren Sixten Rönnow. I och med artikeln började man se på hans konst med lite andra ögon – kanske konsten inte var så tokig ändå, kanske Johan med sin konst visade att man gjorde något bra, något svårt och viktigt. Man fick lite respekt för hans verk och synen på honom och det han gjorde började förändras.
Även om minnena av arbetet på bruket fanns kvar, så ljusnade Johans konst efter den artikeln och i och med att han träffade Svea. När han sedan fick sin egen ateljé, den som fortfarande finns kvar och som är ett museum idag, så förändrades konsten igen, verken blev större, färg och ljus förändrades, människorna på bilderna började vända sig mot betraktaren, inte bort.
Johan använde sin ateljé ända fram till sin död år 1973, i över 20 år. Sedan behöll Svea den länge, men frågade så småningom kommunen om de ville ta över den.
Idag är det kommunen som visar lägenheten, som ligger på Vasagatan 18 E i Smedjebacken och på biblioteket har man gjort en utställning om Johan Ahlbäck och hans konst som man kan se utan kostnad när biblioteket är öppet bara inte lokalen är bokad för något möte.
Kommunen lät också bilda Ahlbäckstiftelsen, som delar ut pris till en konstnär som arbetar i Johans anda, och man ordnar Ahlbäckdagarna, med föreläsningar, varje år.

Bränntjärnstorpet, nya ägare vårdar Anna Stinas torp.

Bränntjärnstorpet, har du varit där? Den lilla, lilla stugan där människor levde sina liv, mitt i den stora skogen, är nu ett besöksmål. Här bodde Anna Stina Knas, som det finns mycket att berätta om, och som är mest känd för att hon så småningom blev Dan Anderssons farmor.
Torpet är privatägt, och nu har det bytt ägare. De nya ägarna finns på ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: finngården Rikkenstorp där det bland annat finns ett fint finnmarksmuseum.

Så här såg pressreleasen ut om ägarbytet:

”BRÄNNTJÄRNSTORPET FÅR NYA ÄGARE
Det gamla torpet har stark Dan Andersson anknytning. Skaldens förfäder, hans farmor och hans far är födda där och många av skaldens dikter och noveller har inslag av namn, miljöer och personer kring torpet.

Nuvarande ägarrepresentanterna Nils Sjöström och Roland Björk överlåter nu torpet till Nils Holmdahl och hans familj i finngården Rikkenstorp som ligger nära Bränntjärnstorpet. Nils och Rolands förfäder köpte år 1890 Bränntjärnstorpet av Dan Anderssons farmor Anna Stina Knas som med hand på penna undertecknade köpebrevet. Gården var bebodd till slutet av 1930-talet och har ett par gånger varsamt renoverats av släkten så att den bevarats till våra dagar. Släkten har också under flera decennier ställt gården till förfogande, utan ersättning, för program under Dan Andersson-veckan!

Bränntjärnstorpet är ett av besöksmålen i Ekomuseum Bergslagen som också skyltar fint vid parkeringen intill torpet.

Nu startar en ny epok i torpets historia. Det finns flera personer som är intresserade av att ingå i en arbetsgrupp som kan underhålla gården och stigarna kring torpet. Om det finns fler intresserade som vill hjälpa till så går det bra att höra av sig till Nils Holmdahl. Nils Holmdahl 070 – 553 59 48.”

Foto: Joel Holmdahl.

Från kaos till ordning – bibliotek.

Ekomuseum Bergslagens kansli har nu ett bibliotek.

1 år och 4 månader har det tagit att registrera och ställa i ordning Ekomuseum Bergslagens alla böcker och tidskrifter. Men nu är det gjort och alla titlar finns nu till utlåning.

Det mesta handlar om järnhanteringen från medeltid till idag. Det är också mycket skrivet om mänskligt varande runt om Bergslagen och järnet. Ni som känner till bibliotekssystemet – N och P är störst.

I biblioteket finns också en del poesi, byggnadsvård, konst och förstås Ekomuseets egna böcker.

Så välkommen att höra av er om ni vill komma och titta eller låna bland våra närmare 3000 titlar.

Text och bild 2 och 3, Lena Hildeman, som är den som har gjort jobbet med biblioteket.