Mycket väsen för lite ull…
I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.
Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.
Sådd, skörd och frön.
Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.
När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.
Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.
Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.
Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.
Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.
Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.
De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.
Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.
Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.
Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.
De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.
Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.
Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!
Lätt som en plätt!
Boken ”Krasch! Bom! Bang! En bok om berg och stenar” gavs ut för några år sedan i syfte att hjälpa barn att förstå geologi. Det är inga enkla saker och det är säkert fler vuxna som med behållning läst eller kommer att läsa den här boken, för något barn de känner eller helt för sig själva. Bisse Falk som skrivit boken är en mångsidig barn- och ungdomsförfattare.
”Järnladies” är storsäljaren. I den berättas om arvtagerskor, änkor, brukspatronessor, husjungfrur, mjölkerskor, kolarhustrur, författare, konstnärer och fler därtill, som alla var kvinnor och som alla har spelat en roll i Ekomuseum Bergslagens historia, i stort eller smått.
I ”Älskade Mathilda” är det istället en kvinna vi får höra talas om, Mathilda Johannesdotter, som skrev brev till och fick brev från Lars Magnus Eriksson. Det är deras barnbarn Birgit Hirdman Rörslett som skrivit den här boken om dem och de var föräldrar till författaren Maj Hirdman.
Ännu en barnbok finns i Ekomuseum Bergslagens produktion: ”Från berg till spik – om spikens långa vandring från gruva till smedja.” Här kommer fortsättningen på geologiboken, kan man säga, fast den här gavs ut långt tidigare.
Så finns Ekomuseum Bergslagens ”Guideboken – om järn och människor” och den engelska motsvarigheten ”Of man and iron”. Dessa båda reas nu ut då de är inaktuella eftersom fler besöksmål har tillkommit sedan de gavs ut. Dock beskriver de fortfarande lika intressant området som är Bergslagen och de flesta av de nu 68 besöksmålen. Med den här i handskfacket förstår du den nästan 3000-åriga järnframställningen i området och hela det industri- och kulturarv som finns här.
Råttfällor av olika slag har förstås alltid funnits. I köksflygeln på Engelsbergs bruk finns en finfin sak som kallas för ”Råttfällan Lurifax”. I den skulle mössen krypa in i en slags labyrint, för att slutligen hamna i en vattentank där de skulle drunkna.