Morgondagens geoturism

Geologi

Geologi i Riddarhyttan

Är du intresserad av frågor som rör geoturism och geoparker? Då är du välkommen till Riddarhyttan den 22 september. Föredrag om Trollfjell geopark i Norge samt exkursion i Riddarhyttan.  Anmäl dig på www.sgu.se/geoturism2015.

Varför ett ekomuseum?

KS i Surahammar

Kommunstyrelsen i Surahammar, möte den 17 augusti 2015. På ett av fotografierna i bakgrunden syns Kia Ericsson, tidigare kommunalråd i Surhammar och engagerad ordförande i stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Vad ska man ha ett ekomuseum till? Det blev aktuellt att fundera extra på den frågan i samband med att jag blev inbjuden till kommunstyrelsen i Surahammar. Ja, Surahammar är den av Ekomuseum Bergslagens nio stiftarna som inte varit aktiv på länge.  De drog sig tillbaka från samarbetet för sex sju år sedan. Men nu kom alltså en inbjudan från nye kommunalrådet Tobias Nordlander. Det kändes både extra roligt och oroligt att stiga in i Surahammars kommunhus och att träffa kommunstyrelsen där. Dagarna innan grubblade jag på frågan om den här stiftelsen verkligen behövs? Vad går förlorat om den upphör? Vad vinner stiftarna på att samverka i ett ekomuseum?

Själv är jag helt övertygad om ekomuseers förträfflighet men även en redan frälst kan behöva tänka efter och gå till botten med frågan utifrån en kritisk hållning. Jag letade fram Peter Davis bok ”A sense of place”. Boken är en bibel i sammanhanget, där beskrivs den grundläggande tanken om ekomuseer och hur olika ekomuseer i världen arbetar. Om jag med egna ord, otroligt kort, sammanfattar vad Peter Davis skriver så blir det så här:

Ett ekomuseum är en process där människor tar fram sin historia utifrån platsens genuina miljöer i landskapet. I ett ekomuseum knyts kontakter mellan historia, befolkningen och kommunens styre. Den processen skapar stolthet och ger fördelar till samhället i form av kunskaper, trivsel och därmed utveckling. Peter Davis talar om betydelsen av att ha en känsla för platsen. I motsats till gamla klassiska museer som oftast toppstyrt bestämmer vad som ska samlas in och visas så är ett ekomuseum levande nätverk, dialog, delaktighet och historia på plats där det en gång hänt.

Ordet ekomuseum föddes på 1970-talet och eko är detsamma som i ekologi och ekonomi. Det betyder alltså att ett ekomuseum är ett museum med ett helhetsperspektiv.

När jag arbetar med Ekomuseum Bergslagen ser jag att det stora nätverket av människor i föreningsliv och i kommuner och över kommun- och länsgränser verkligen kan, om det fungerar bra, göra skillnad. Ett ekomuseum kan användas som ett supereffektivt verktyg i samhällets utveckling – men då krävs viljan att både lyssna och prata med varandra.

Jag hoppas starkt på att Surhammar bestämmer sig för att åter igen bli aktiva stiftare i Ekomuseum Bergslagen.

Vandring på Flogberget

samling på gårdstunet

Per Oscarsson, Britt-Marie Hägerman, Anne Seppänen och Örjan Hamrin laddar för promenad på Flogberget.

Äntligen blev det av. På initiativ av Örjan Hamrin, han som redan för trettio år sedan var med och drog upp riktlinjerna för den här fantastiska besöksgruvan, träffades vi här om dagen för att få en historik tillbakablick och framtidsidéer. Det är inte helt lätt att pricka in ett datum som passar för fem personer, men nu fick vi till det, och även det vackra vädret var med, faktiskt årets första riktiga sommardag denna 9 juni 2015. Vi som träffade Örjan förutom jag själv var Smedjebackens kulturchef Anne Seppänen, kultursekreterare Britt-Marie Hägerman och Per Oscarsson från Flogbergssällskapet.

en karta med vandringsleder

Örjan visar karta med möjliga vandringsstigar över gruvområdet på Flogberget.

Vi började med att fika men snabbt låg kartan på bordet, en karta med förslag på intressanta vandringsvägar på berget. Idéerna har legat vilande i många år men är verkligen värda att lyftas fram. Tanken är att göra området så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Att enkelt och säkert vandra på spänger, broar och trappor med räcken i svårtillgängliga och hisnande gruvområden är en fin idé. Att få både natur- och kulturupplevelse på samma gång förhöjer värdet av besöket rejält.

Anne Seppänen, Britt-Marie Hägerman, Örjan Hamrin och Per Oscarsson

Här börjar vi vandringen på Flogberget.

Dags att gå på promenaden och på riktigt se vad kartan visade. På Flogberget finns sedan länge, iordningställda gångstigar och trappor och först kommer man till den vilda delen av besöksgruvan. Men det är det här som går att utveckla.

Örjan visar oss Flogberget

Örjan Hamrin visar vild natur på Flogberget.

Här har naturen tagit överhand och skapar tillsammans med bergets urholkningar (gjorda av gruvarbetare genom århundradena) en spännande natur. Här är det både naturromantiskt och fantasifullt och man vill stanna länge.

Flogbergets gruva

Anne, Britt-Marie och Ache på kanten till dagbrottet.

Här på kanten av Storbottengruvan är naturen kargare,  förmedlar en tydlig bild av en arbetsplats. Jag förundrar mig över hur enormt slitigt det måste ha varit att borra eller spränga bort så mycket sten för att få fram så relativt lite järnmalm?

Med utsikt över Leran

På toppen av Flogberget med utsikt över sjön Leran.

Flogberget bjuder på vidsträckt utsikt över sjö och berg men också på mörka gruvhål, orter och stollgångar.

Ett schakt och en genomgång.

Örjan pekar ut en ingång till berget. Där nere är det kallt.

På den här platsen kan man, om man vet om det, se ett hål in i berget som leder vidare in i gruvan. Naturen har tagit över, det var ju minst 100 år sedan gruvan sist var i drift.

ett berg av gråberg

Ett nytt berg av gråberg från något av gruvhålen.

När vi kommit en bit på vandringen, utanför den vanliga promenadslingan, tornade det upp sig jättestora högar av krossat gråberg. Naturligtvis, någonstans måste ju materialet från gruvhålen tagit vägen. Ett landskap i landskapet visade sig för oss, helt enkelt ett kulturlandskap som berättar historien om människors hårda arbete för att få fram järnmalm.

Britt-Marie på toppen av ett berg av krossat gråberg.

Britt-Marie och Ache på toppen av ett berg av krossat gråberg.

Örjan Hamrin

Örjan Hamrin på en annan gråbergstopp.

Sedan vände vi tillbaka över stock och sten till Gruvstugan. Det blev en äventyrlig vandring. Om man jämför med Sala silvergruva och Falu koppargruva så är Flogbergets järnmalmsgruva verkligen både småskalig och storslagen på samma gång. Har man intresse av Bergslagens historia så kan man ju besöka alla tre. De kompletterar verkligen varandra som besöksmål.   Vill man hålla sig i Ekomuseums område så finns massor av gruvhistoria och miljöer att ta del av. Till exempel i Norberg, Bastnäs gruvfält i Skinnskatteberg, Lekomberg och Grängesberg i Ludvika. Eller varför inte Stollbergs gruva alldeles nära Flogberget.

A sense and a place

affisch unga filmar

Elever i Ludvika, Smedjebacken, Norberg och Hallstahammar har filmat sin känsla för platsen. De korta filmerna med anknytning till ekomuseums besöksmiljöer visas på lördag 30 maj  i Folkets hus I Ludvika.

Luigi Micheletti Award, Brescia, Italien.

Micheletti award

Wim van der Weiden, ordförande i EMA:s styrelse intervjuar Wolfgang Müller- Kuhlmann, DASA, Ewa Bergdahl  som representerade Ekomuseum Bergslagen och Ivana Leskovec, Idrija municipal museum.

Luigi Micheletti award är ett europeiskt pris som tilldelas innovativa samtidsmuseer över hela världen. Ekomuseum Bergslagen hade 1998 äran att få det fina priset. Satyetten finns på ekomuseums kansli och diplom delades ut till besöksmålen. Nu har det gått sjutton år sedan dess och Fondazione Luigi Micheletti har funnits  20 år. Dags för jubileum. I våras kom en inbjudan till Ekomuseum Bergslagens kansli. En resa till Brescia i Italien planerades. Nu blev det till sist så att varken jag eller ordförande Ingvar Henriksson kunde åka, och det kändes lite trist. En räddning dök upp. Ewa Bergdahl som var chef för EmB under 1990-talet kontaktade mig. Vilken tur. Hon bor i Italien under långa perioder och den 8 maj när 20-årsjubileet skulle ske, skulle hon befinna sig där.  Ewa var ju dessutom med 1998 på Samos när EmB fick priset 1998. Sagt och gjort. Ewa hälsade på mig på kansliet, fick nya bilder och gamla bilder och laddade för jubileet. Gamla pristagare skulle berätta om sitt museum och om priset haft någon inverkan. Det hade det absolut, i varje fall under de första åren. Nu har det gått lång tid, men varför inte påminna om i vilket fint sällskap Ekomuseum Bergslagen befinner sig. Gå in på Micheletti awards webbsida och titta. Vi finns bland en lång rad supermuseer.

Årets Micheletti award

Årets Micheletti award gick till National Archives of Netherlands i Haag.

Finalister till priset i år var: Maritime museum of Denmark, Helsingör, Ozeaneum, Stralsund i  Tyskland, MAGMA museum of arts in iron in the Maremma, Italien, National archives of the Netherlands i Holland, SEM, Slovene ethnographical museum i Ljubliana, Slovenien och Museum of the city of Samsun metropolitan municipality i Turkiet. Riktigt fina museer allesammans alltså. Och det blev National archives of the Netherlands som tog hem priset i år. Det prisade arkivet arbetar som ett museum, dvs målmedvetet med utställningar och tillgänglighet för allmänheten. GRATTIS. Priset delas ut av EMA – European museum academy.

Utställning i MEKEN om ryssläger i Abbortjärn

Utställning om ryssläger

Delar av Maria Backmans utställning i MEKEN Smedjebacken

”Aldrig under hela den tid jag bodde i Morgårdshammar och Smedjebacken som barn och ung hörde jag den minsta hänsyftning till ryssläger i skogen” säger Maria Backman som just nu har en utställning i MEKEN i Smedjebacken om rysslägret i Abborrtjärn.

Jag instämmer i Marias reflektion. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört talas om ryssläger förrän nu ganska nyligen. Men faktum är att det under andra världskriget bodde hundratals ryska soldater i skogarna i Bergslagen. De hade flytt från tyska fångläger i  Norge och Finland. En av platserna för dessa ryssläger var Abborrtjärn strax utanför Snöån i Smedjebackens kommun. Tre andra platser fanns i Skinnskatteberg; Baggå herrgård, pensionat Udden i Baggbron och Krampen. I Krampen finns ett museum om rysslägret där.

Utställning i MEKEN

Läs,  lyssna och se, om rysslägret i Abbortjärn i utställning i MEKEN

De ryska krigsfångarna blev till sist utlämnade till Sovjetunionen. Men innan dess hade många hunnit skapat relationer till svenskarna på trakten. I utställningen får man se, lyssna och läsa om personliga minnen från de här nästan bortglömda händelserna och människorna.

MAria Backmans utställning i MEKEN

Se Maria Backmans utställning i MEKEN

Se Maria Backmans utställning i MEKEN. Maria är konstnär med rötterna i Smedjebacken och verksam i Stockholm. I ett nästa steg om rysslägret i Abborrtjärn kommer Maria förhoppningsvis att skapa ett minnesmonument på plats i skogen. Det kan behövas eftersom nästan alla spår är utplånade.

Unga filmar

Workshop

Projektet Unga filmar är i gång. Olle från Crazy Pictures föreläste och skrev autografer.

Nu är projektet ”Unga filmar” igång. Ett tjugotal elever och ungdomar från kommunerna i Ekomuseum Bergslagen samlades för ”kickoff” i Kulturhuset Korpen i lördags (28 mars). Uppgiften för de ung är att göra en kort film om sin egen känsla för platsen, knutet till någon av Ekomuseums besöksmiljöer. Dagen bjöd på workshop med övning i att att planera en film och därefter en föreläsning av Olle från produktionsbolaget Crazy Pictures. Den 30 maj avslutas projektet med en liten filmfestival i Ludvika då flimena kommer att visas på bioduk.

Lotta Wedérus och Linda Svensson

Linda Svensson från Film i Dalarna och Lotta Wedérus från Kulturutveckling Landstinget Västmanland samverkar i Ekomuseums projekt 2Unga filmar”.

Föreningen Ludvikabilder

Kök i smedsbostad

Interiör från kök på Hammarbacken, en bild som är bevarad av föreningen Ludvikabilder.

I början av 1960-talet bildades en förening som kallade sig Ludvikabilder. Idén var att samla in och fotografera av äldre foton på miljöer och människor från Ludviaktrakten. Det var en mycket bra idé tycker jag. En av de aktiva i föreningar var Henry Eriksson, av honom har jag lånat bland annat den här unika bilden från köket i nuvarande museibostaden på Hammarbacken. Det ger verkligen en extra dimension till museet med en bild från verkliga livet där, innan det blev museum. När föreningen Ludvikabilder startade var förutom Henry Eriksson även Nils-Göte Håkansson, Karl-Erik Nordström, Erik Söderqvist och Erik Örtlund med i arbetet. Dessa personer har utfört ett stort arbete med bilderna och idag tycker jag att man kan säga att det är guld värt. Alla bilder på ett ställe. Viken bra hjälp till alla som vill studera Ludvikas historia.

Hammarbacken och bruksområdet

Hammarbacken och delar av bruksområdet.

Kungen och brukspatron Roth

Brukspatron Roth och kung Gustav V.

Under årens lopp har föreningen Ludvikabilder försett böcker om Ludvika med bilder och producerat flera utställningar, den senaste 1997. Det börjar bli dags igen med en stor utställning ur Ludvikabilders samling. Visst vore det spännande. På Länsarkivet i Håksberg finn över 8 000 negativ arkiverade. Helt enkelt en guldgruva.

Kök i museibostaden Hammarbacken

Köket i museibostaden Hammarbacken, som det ser ut idag.