Doft av sommar – Dan Anderssonveckan; vidskepelser, dikter och musik.

Lämna ett svar

Jag har stämt möte med poeten Robert Sandin i Ludvika. I närheten av järnvägsstationen på långtidsparkeringen.
Hur det kommer att bli med vädret är oklart. Molnen lovar regn. Hoppet säger sol och några timmar senare, när vi sitter framför den naturscen där föreställningen ”Det kallas vidskepelse” ska framföras, ska det visa sig att det blir en vacker kväll i Skattlösberg.
Där är vi dock inte än, utan istället ser vi till så att fika och stolar får sällskap av regnställ, stövlar och paraplyer i Roberts bil.

Det känns alltid en smula högtidligt att ge sig av mot Skattlösberg, Luossastugan och Dan Anderssons hemtrakter.
Långt innan jag visste vem Dan Andersson var hade jag hört Hootenanny Singers version av Omkring tiggarn från Luossa ett otal gånger på min mammas transistorradio och många år senare skulle Perssons Packs tolkning av Brooklandsvägen bli en favorit. Så man kan väl säga att han liksom smugit sig på, denne av mystik omgärdade diktare vars musik vi snart ska lyssna till framförd av Jimmy Tingstedt och Jimmy Ginsby. Mellan sångerna ska Sandra Christiansen sedan berätta om all möjlig slags vidskepelse som människorna i trakterna av Skattlösberg levde med och trodde på.

Aldrig har jag väl träffat en mer hängiven Dan Andersson-älskare än Robert. Han besöker flera av evenemangen under veckan och dessutom, får jag veta, skriver han på en roman som utspelar sig i dessa trakter.
Under vår vistelse blir han också intervjuad av Ulrika Korkala från Skattlösbergs bygdegille om sitt stora intresse för Andersson och för bygden.
Bättre sällskap och bättre kompletterande guidning till kvällens upplevelse kunde jag alltså inte ha fått denna kväll.
Vi är tidigt på plats och hinner vandra lite bland blåbärsris som är så tyngda av bär att jag aldrig sett något liknande. I skogen strövar kor och en konstutställning hinner vi också besöka. Medan Robert pratar med arrangörerna söker jag mig bort mot stigen som leder till Luossastugan. Tiden räcker inte denna gång för att ta mig ända dit, men jag minns med värme det senaste besöket när en av kvällens trubadurer, Jimmy Tingstedt, framförde Dan Anderssons sånger och berättade om det liv som slutade blott alltför tidigt 1920 på Hotell Hellman i Stockholm. Vätecyanidförgiftning var dödsorsaken och vad som kunde blivit mer av dikter och musik får vi aldrig veta.

Så strömmar publiken till. Bilparkeringen fylls, de flesta har precis som vi tagit med sig stolar och allteftersom molnen viker undan för en behaglig kvällssol blir det fart på den ved där kolbullarna steks som ska serveras i pausen.
Föreställningen som har namn efter Dan Andersson novellsamling är två timmar lång. Eller kort, beroende på hur man ser det. Publiken lyssnar uppmärksamt på historierna från skogarna om säregna händelser och om troll och andra väsen med märkliga krafter. Det är en ständig strid mellan det onda och det goda och det är inte alltid man vet vad som är vad eller vem som är vem.
Vi får lyssna till ”Dans ord” som Jimmy Tingstedt uttrycker det och medan solen försvinner bakom scenen och temperaturen sakta sjunker och dagen övergår i skymning, njuter jag av de vackra sångerna. Min favorit är ”Jag väntar vid min mila” och att få höra den här i skogsbrynet är något alldeles speciellt.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den käraste, den käraste med ögon blå”

Aldrig kan jag väl föreställa mig hur det var att ensam vakta milan utan tillgång till dagens möjligheter till kommunikation och förströelse. Likaväl har jag allt oftare på senare tid funderat just över hetsen i det moderna samhället och frånvaron av de stunder till reflektion som männen vid milorna möjligen hade alldeles för mycket av.
När vi vänder åter mot Ludvika faller mörkret och det märks att juli avlösts av augusti. Om kvällarna kan man nu åter studera stjärnorna på himlen och när jag sedan ensam kör den sista biten hem till mitt gamla hus fascineras jag av en lågt stående och mycket gul måne som nästan tycks segla fram över sjön Barken.
Alldeles säkert betydde det något förr när månen var så där ostgul och lite extra stor som den ter sig ibland. Vad vet jag inte, men vad jag däremot vet är att det var en lyckad kväll i gott sällskap där historien åter fick liv och ännu en gång manade mig till eftertanke och besinning.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Skattlösberg ligger 35 km nordväst om Ludvika,
mellan Sunnansjö och Fredriksberg (väg 245).
En bit hitom parkeringen ligger Gammelgården
som är platsen för föreställningen. Fortsätter man
vidare till fots, en så där 800 meter, kommer man
till Luossastugan.

Ekomuseum Bergslagens fantastiska mångfald.

Lämna ett svar

Från lokmuseet i Grängesberg till Bråfors bergsmansby.

Det är en av de där förföriskt vackra sensommardagarna som man efteråt minns med vemodig förtjusning eller också ”glömmer bort” när dimman, regnet och kölden tycks vara det enda som ett par månader senare existerar i höstmörkret.
Jag stannar till vid rastplatsen invid sjön Barken, just utanför Smedjebacken. En av Sveriges vackraste sägs det och en bit ner slingrar sig rälsen bort mot Fagersta och Ängelsberg. Rälsen som utgör en ständig påminnelse om järnets betydelse i Bergslagen.
Ekomuseum Bergslagen, ja…Lika stort som Tokyo, berättade en professor från Japan som jag åkte runt med i två dagar till olika sevärdheter i området. Men Tokyo har 14 miljoner invånare. I det som utgör museet ryms, förutom människorna, också naturen, det förflutna, berättelserna och de sammanhang som bildar mänsklighetens och vår planets historia.

Jag är på väg från lokmuseet och Källfallets arbetarbostäder i Grängesberg till Bråfors bergsmansby utanför Fagersta. I minnet bär jag med mig stenhuset i Surahammar och besöket vid Trångfors smedja häromdagen.
I mitt huvud försöker jag skapa en historisk linje och ta till mig den förklaring som mina möten med det som en gång var, och som fortfarande till viss del består, skänker mig. Ekomuseum Bergslagen är på riktigt. Det börjar inte och det inte tar slut. Varken geografiskt eller i tiden.

Lokmuseet i Grängesberg är fantastiskt. Jag hamnar mitt emellan min barndoms modelljärnväg och den kommande resan med inlandsbanan. Den har jag rest på tidigare och nu förenar sig bilderna av fotona på rallarna på museet i Sorsele och deras mödosamma slit för att få ihop den järnväg som invigdes i Kåbdalis 1937 med de arbetare som arbetade med malmen i Trångfors. Den malm som krävde de transporterleder som band samman Bergslagens rika berggrund med havet i öster.
Och för att riktigt knyta ihop historien med nuet besöker jag några veckor efter de tilldragelser jag skriver om här Kiruna och den gruva som ska vara världens modernaste och där de starkaste lok som finns på vår jord drar till synes oändliga rader med vagnar till hamnarna i Narvik och Luleå.
För att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden på ett rimligt vis måste man känna till det förflutna. Jag vet inte hur många gånger jag uppfyllts av den tanken när jag rest runt och besökt Ekomuseums gruvor, stugor, vandringsstigar eller kolmilor. Det är ett ständigt pusslande för att förstå och för min del inleddes detta pusslade när jag häpnade inför mayakulturens pyramider på Yucatanhalvön i Mexiko. Ja, det var då jag begrep att skolans utantillinlärning av historiska fakta hade mycket lite att göra med de förklaringar jag sökte.
När jag vandrar genom tredjeklassvagnarna på lokmuseet i Grängesberg anar jag samma drömmar som jag möter i de vackra och renoverade arbetarbostäderna i Källfallet. Ett hopp som jag tycker saknas i dagens samhälle trots att vi, åtminstone materiellt, har det bättre på så många vis.

I Bråfors bergsmansby känns det som om tiden har stått stilla, trots att jag får veta att husen flyttats runt, kapats och nu bildar andra formationer än de än gång gjorde. Inuti är det samma sak. Möblemanget och målningarna i salen på andra våningen utgör ett levande museum som bebos av samma släkt sedan sex generationer tillbaka.
Redan på 1200-talet bröts järnmalm i gruvorna runtomkring och tillsammans med verksamheten runt närliggande Norberg bekräftar de bilden av trakten som Sveriges ekonomiska centrum och industrins vagga.
Inuti Brategården, som huvudbyggnaden heter, finns också – utöver all annan fantastisk konst, bland annat med bibliska motiv – akvareller av Fanny Brate som många menar var den som inspirerade Carl Larsson och inte tvärtom.

Jag kan inte släppa tanken på en resa som i själva verket är ett pussel när jag så småningom lämnar Bråfors bergsmansby och via Fagersta åter letar mig hemåt på 66:ans asfalt. Ett flerdimensionellt pussel med ett oändligt antal bitar som man kan hålla på med hur länge som helst utan att tröttna.
Ekomuseum Bergslagen inte bara berättar hur det var utan är också en del i en förklaringsprocess som gör det möjligt att förstå det som äger rum här och nu i Sverige. Jag tänker på allt från skogsbruk till järnhantering och de drömmar om fossilfritt stål som vi ännu inte vet om de kan bli verklighet i stor skala eller inte. Bergslagen söker sin plats i den här moderna processen och man gör det utifrån en historia som inte liknar någon annan i vårt avlånga land.


Stefan Strömberg, författare och nu tillsammans med Nette Wermeld Enström, aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord”.

Foto Stefan Strömberg.

Ta sig dit
Skaffa en karta (se länk) över Ekomuseum Bergslagen och sök upp
de platser som lockar dig mest.
Platserna jag nämner i texten finns där och den enda nödvändiga rådet
är; se till att du har gott om tid.
Karta • Ekomuseum Bergslagen

Det började i Bränntjärn –

Lämna ett svar

Tanken om upplösningen av tiden och en ökad förmåga att förstå hur det var och varför det blev som det blev.

Bränntjärnstorpet som uppfördes 1793 är vackert, men jag tänker att det är en bedräglig skönhet. Anna Stina Knas var farmor till diktaren Dan Andersson och det var hennes farfar Mats Pålsson, med rötter i Finland, som byggde stugan.

Ensam med 5 barn gjorde hon sedan vad hon kunde för att överleva på den plats som ter sig så harmonisk denna julidag fylld av solljus, en himmel som är blå och underbara blommor.
Men vad tänkte hon när hon gick där? Hur försörjde hon sig? Jag kan föreställa mig tillfällighetsarbeten som tvätterska, vid skörden och kanske hade hon möjlighet att odla potatis och lite grönsaker.
Att en av hennes söner skulle bli pappa till en av våra förnämsta diktare visste hon förstås inte. Lika lite kunde hon ana att hon just på grund av detta skulle bli hågkommen för eftervärlden och att Dan Andersson i ett av sina poem skrev om sin längtan till Sovanto, det lilla kärret strax nedanför torpet.

Vi kom från gruvbygden i och kring Grängesberg och beger oss efter nedslaget hos Anna Stina Knas mot Skifsens Finnmark, jag och Ekomuseums verksamhetschef Malin Andersson. Vi kör rätt och vi kör fel. Tar genvägar som blir omvägar och tvärtom.
De tankar som virvlade runt i mitt huvud vid Bränntjärn föddes redan när jag klev in i Mojsens gruvcentrum i Grängesberg och mötte affischen som berättade om utställningen om gruvstrejken i Persberg 1869. Eller om ”liv, arbete och död” som det står.
För det är ju precis det här som Ekomuseum handlar om på så många olika vis, beroende på till vilken plats man tar sig. Ofta med aktualitet inför den utveckling vi ser idag.
Naturen är ständigt med. Ibland hotad av de mänskliga aktiviteterna. Ibland så där sanslöst vacker och fullkomlig som man hoppas den ska få förbli.

Just Grängesberg är ju lite av en symbol både för hur det en gång var och hur det kanske kommer att bli. Som stora i gruvbranschen levererade man mycken malm, satsade på kultur och byggde arbetarbostäder som var ett föredöme.
Idag finns en del av de sällsynta jordartsmetaller som behövs när tillvaron ska elektrifieras i slagghögarna som blev kvar efter bygdens storhetstid och kanske kommer det också att leda till ny brytning i framtiden.
Än vet vi inte, men medan vi väntar kan vi ta en tur in i den demonstrationsgruva som finns i berget bakom Mojsen och ta del av hur arbetsförhållande utvecklats över tid och hur maskinerna ersatt mänsklig muskelmassa och på så sätt ökat effektiviteten och minskat riskerna.
Men – och det är ett viktigt men – maskinerna i sig skapar ett allt större behov av de mineraler som kräver gruvor som allt oftare hotar vår natur.

Så går färden vidare. Vi pratar. Om verksamhet på skolor och om möjliga resor för turister. Ibland stannar vi till vid någon vacker vy och fotograferar. Konstaterar hur svårt det är att förmedla den storhet som landskapet rymmer.
Vi far förbi vägen upp mot Skattlösberg, där Dan Andersson-veckan är i antågande vid tiden för vår färd. När detta publiceras har den alldeles säkert gått av stapeln och många har hunnit förundrats av den vackra musiken, texterna och en historia som alltså hade sett helt annorlunda ut om Mats Paulsson inte hade byggt den där stugan i Bränntjärn i slutet av 1700-talet. (Red. anm: Dan Andersson-veckan pågår 29 juli – 5 augusti 2023: https://dananderssonveckan.com/ )

Vi avslutar denna innehållsrika dag vid sjön Skifsen där man på ideell basis anlagt en ny Finnmarksgård dit man både kan vandra och ta sig med bil till den vackra plats som ligger drygt 7 kilometer från Fredriksberg i Ludvika kommun.
Här kan man njuta av rökbastun och skönt svettig kasta sig ut i vattnet för att sedan följa upp med en mugg gott kokkaffe som tillagats över öppen eld.
En gång om året firas Skifsendagen och det är just denna dag som Malin Andersson tar oss till platsen. Då erbjuds man tipspromenad, guidning, bastun är förstås igång och så det som, enligt min mening, är höjdpunkten; motti (nävgröt) med lingon och fläsk.

Sveriges största museum står det i reklamfoldern och nog känns det så, tänker jag när vi till slut stannar på parkeringen utanför Ekomuseum Bergslagens kontor i Ludvika och tar kväller.
Resten av vägen hem, ensam i bilen, funderar jag kring dagen och det som länge varit ett mantra för mig; för att förstå nuet och därmed kunna påverka framtiden måste vi känna till vår historia.
Jag tror det gäller i stort som i smått.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Jag brukar ta med en vägbeskrivning till mina texter, men
denna gång ber jag att få hänvisa till Ekomuseums kartor
eller vanliga vägkartor. https://ekomuseum.se/besoksmalen/

Vi rörde oss kring Ludvika, Grängesberg och Fredriksberg på
asfalterade vägar, grusvägar och någon gång på vad jag skulle
beskriva som en traktorväg.
Allt hade sin behållning.

Oljeön – Drömmar då, drömmar nu

Lämna ett svar

Jag kommer fortfarande ihåg när min gode vän Lasse berättade om Oljeön för första gången. Vi satt i trädgården utanför det hus – som förresten är Engelsbergs gamla stationshus – där han bodde då och pratade om bruket och blickade ut över den vackra sjön Åmänningen.

Nedanför gick järnvägsrälsen förbi det nyare stationshuset, som förresten tydligen inte är mycket mer än skön kuliss. Inuti är allt utrivet och förstört. Utanpå är det dock ett ståtligt minne från en tid då man brydde sig om hur nya byggnader såg ut.
Ett oljeraffinaderi… Här?
Jodå, där ligger det. Världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Mitt i Bergslagen, långt från allt vad oljetillgångar heter. Ja, i alla var det så då. Innan Norge fick sitt genombrott som oljexportör.

Några år senare tar jag den lilla färjan ut för en guidad visning av Oljeön, som egentligen heter Barrön. Jag vet inte hur det brukar vara i vanliga fall, men den här gången är vi många som guiden har att ta hand om.
Med tanke på det samtal som förs idag om allt som den gröna omställningen påstås kunna förändra med elbilar, fossilfrittstål och ett alltmer digitalt samhälle, är det minst sagt spännande att fundera över drömmarna såg ut 1875.

”1875 började fabriken byggas och året efter började röken bolma ur den då enda skorstenen på fabriken. Den 23 augusti det året fick Engelsbergs Oljefabriks AB Kungl. Majt:s tillstånd att raffinera maximalt tusen fat råolja per år. Ett fat innehöll 159 liter råolja. Tusen fat ger alltså 159 000 liter. På ett år. Det är ungefär vad vi i världen idag gör av med på en sekund.”
Jag finner uppgifterna på Oljeöns hemsida och även om de nu inte skulle vara hundraprocentigt exakta skänker de ett nyttigt perspektiv att reflektera kring. Det som från början var ett hopp om rena hem med järnspis i köket och fotogenlyktor som lyste upp de hem som tidigare fått sin belysning från öppna eldstäder, har nu blivit ett oljeberoende som världen försöker ta sig hur med varierande framgång.

Men tillbaka till besöket på Oljeön. Det känns smått magiskt att kliva i land och att efter en stund träda in i själva fabriken som bevarats så som den fungerande en gång. En bit bort ligger arbetarbostäderna och mitt emot ön ligger den slottsliknande byggnad där en av direktörerna, Bengt Zetterström, bodde.
Att raffinaderiet byggdes mitt i Åmänningen kan kanske tyckas märkligt, men Pehr August Ålund hade erfarenhet av ett blixtnedslag och en brand i hans första fabrik i Annelund och valde säkerheten först.
Dessutom var det smidigt med transporter på Kolbäcksån och Strömsholms kanal som förenade sjön Barken vid Smedjebacken med Mälaren och Östersjön. Samtidigt utvecklades det svenska järnvägsnätet alltmer och där ingick också Engelsberg med det bruk som skulle vara i drift ännu några decennier.
Råoljan kom från Pennsylvania i USA och hade följaktligen redan transporterats långt när den nådde Oljeön.
Slutprodukterna var många och innefattade bland annat den finaste och klaraste fotogenen, smörjoljor till gevär och läderfetter.

En storlom glider ut från den gistna gamla bryggan när gruppen vandrar bort mot bostäderna. Vyn mot Engelsberg är hänförande och jag kan inte låta bli att ännu en gång fundera över den vackra och fantasifulla arkitektur som harmoniserar med naturen. Och apropå naturen och dess krafter – om man nu kan kalla det som initialt hade människan som upphov så – så påminns man om dessa blott ett stenkast bort, där spåren efter jättebranden 2014 vittnar om vad kan hända när mänsklig verksamhet går överstyr och kombineras med torka och vind.
Att anlägga raffinaderiet på en ö var nog inte så dumt tänkt, trots allt.

Mer än ett 20-tal heltidsarbetare var det aldrig fråga om och till dessa kom sedan daglönare när så krävdes. Ändå handlade det om ett helt litet samhälle som byggdes upp med förmansbostad, bageri- och tvättstuga och allt annat som krävdes för att hålla verksamheten vid liv. En smalspårig räls berättar om hur råoljan transporterades och lagerrum i sin tur om hur den förvarades.
Inne i själva fabriken finns några svart-vita foton som visar hur det en gång var och som tillsammans med synintrycken och den kunniga guidens ord hjälper till att skapa ett pussel av förståelse för den oljeraffinering som upphörde 1902 och fettproduktionen som pågick fram till 1927.
Då hade också den storskaliga aktiviteten på Engelsbergs bruk gått i graven (1919) och ortens betydelse som ett viktigt nav i den svenska industrin existerade inte längre.

Ännu är emellertid Engelsberg och Oljeön väl värt att besöka för att öka förståelsen för såväl gamla drömmar om utveckling som aktuella försök att skapa en ny inriktning för vårt moderna samhälle i en tid när naturen är hotad och medeltemperaturen på vår jord slår nya rekord.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg. Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Engelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
Oljeön är öppen från 13 maj till 24 september och information om guidade visningar, tider och priser hittar du på den här länken:
Guidade visningar på Oljeön (fagersta.se)

Kulturreservatets folkhögskola – bortkastat eller högt värderat nav för landsbygdsutveckling, kultur och bildning.

Lämna ett svar

Texten nedan kommer från Kulturreservatets folkhögskola i Riddarhyttan.
Folkbildningsrådet har tyvärr fattat beslut om att skolan inte längre ska få statsbidrag och därmed måste skolan stänga.

Skolan är en drivande kraft i ekomuseets besöksmål ”Kulturreservatet i Skräppbo” och förutom att Ekomuseum Bergslagen tillfrågats om att gå in som medlemsorganisation i skolan, så finns idéer till många samarbeten och projekt mellan Ekomuseum Bergslagen och Kulturreservatets folkhögskola, som dokumentation, guideutbildning, integrationssamarbeten med mera.

Oavsett kopplingen till Ekomuseum Bergslagen är Kulturreservatets folkhögskola viktig för orten och området. Om den måste stänga kastas så många värdefulla möjligheter till utbildning, kulturutveckling, arbete, integration och mycket mer bort:

”För kännedom
Till invånare, verksamheter, föreningar, företag och kommun.

När Kulturreservatets folkhögskola stänger den 30/6 kommer några saker att försvinna.
Givetvis försvinner:

  • En skola med 70-80 deltagare som studerar svenska, grundskola, gymnasium, kultur och landsbygdsutveckling.
  • 8 engagerade lärare och skolledning som får söka sig annat arbete.
  • Dessutom försvinner ett 40-tal öppna program, teaterföreställningar och seminarier varje år.
  • Skolan försvinner också ur projekt, ur regionala och internationella samarbeten och kan inte längre vara en drivande kraft i dessa.
  • Skolan kan heller inte längre ansvara för samordning mellan studieförbund och vuxenutbildning – ett arbete som Kulturreservatets folkhögskola hittills bidragit till genom samordning av lokala scheman, programmet Mötesplats Skinnskatteberg och studievägledning mellan olika studieformer.
  • Skolan kan inte längre bidra till att stärka människors vilja till kunskap. Eller utgöra socialt stöd. Eller bygga mötesplatser på landsbygden.

Det är säkert uppenbart för de flesta.

Sedan finns det några saker man kanske tänker mindre på:

  • När skolan försvinner slutar morgonbussen från Skinnskatteberg till Riddarhyttan att gå.
  • När skolan försvinner går inte längre några deltagare uppför backen och ingen går ner till affären och köper matlåda.
  • När skolan försvinner, försvinner sannolikt gitarrundervisningen för barnen i Riddarhyttan.
  • När skolan försvinner, försvinner skolexpeditionen som hjälpt folk i byn med smått och stort.
  • När skolan försvinner, blir det färre som nås av kommunens program, för färre personer kommer att tipsa om det.
  • När skolan försvinner, försvinner vår möjlighet till samordning mellan verksamheter som exempelvis RSK:s barn- och ungdomsfotboll, gitarrundervisningen och framför allt den fina samverkan med förskolan Ekorren där det funnits en levande växelverkan mellan verksamheterna.
  • När skolan försvinner, hur blir det då med gräsklippning och skötsel av och runt lokalerna.
  • När skolan försvinner finns det inte längre någon som vattnar blommor och grönsaker.
  • När skolan försvinner, försvinner utrustning; bord, stolar, soffor, köksutrustning och inte minst skolans bibliotek.
  • När skolan försvinner släcks alla lampor och värmen skruvas ned på 10 grader.

När skolan försvinner, så ställs klockorna på noll och ansvaret som skolan tagit måste delas ut på andra eller lämnas för vinden.

När en skola försvinner måste tomrummet fyllas av andra.

Eller lämnas därhän.

Det är inte längre i våra händer. Vi tar däremot gärna emot förslag och initiativ fram till den 30 juni 2023. Sedan finns vi inte längre.”

Kanalen, slussar och ett slott.

Lämna ett svar

Strax innan Fagersta får jag för några ögonblick för mig att jag ska lägga om planerna och bege mig mot Oljeön, belägen i sjön Åmänningen invid Engelsberg. En skylt om att guidningen börjat där inleder mig i frestelse. Men så slår jag bort de tillfälliga tankarna och håller mig till ursprungsidén vars innehåll är att ta mig till Strömsholms slott via väg 66 och sedan väg 252.

Det är en vacker majdag. En sådan där dag då det känns som om livet börjar om på riktigt. Gräset blir allt grönare, himlen är blå, solen värmer och vitsipporna är många. Ja, det är helt enkelt vår.
Strax efter Surahammar svänger jag in på 252:an, som snart löper parallellt med Strömsholms kanal, och kör mot Hallstahammar.
Tanken är inte alls att göra några stopp, men när jag får syn på skylten in mot Skantzen och slussarna kan jag inte låta bli att ta mig en titt. Det första jag tänker när jag ser de vackra omgivningarna är att hit ska jag åka tillbaka och titta länge på allt som finns att se.

Det här var det administrativa centrumet för Strömsholms kanal, invigd 1795, som förbinder Smedjebacken och sjön Barken och Borgåsund där den mynnar ut ett stenkast från det Strömsholms slott jag är på väg till.
Här fanns också ett värdshus där kanalresenärerna övernattade och just det ger ett spännande perspektiv på hur vår relation till tiden förändrats genom åren. Det som förr var ett mindre äventyr och ett projekt att planera genomförs idag med en axelryckning.
På muséet tillsammans med de kvarvarande husen och den imponerande dubbelslussen kan man skapa sig bild av all aktivitet som rådde i vad som kan beskrivas som transportnätets centrum och navet för den tio mil långa kanalen med en nivåskillnad på hundra meter som hanterades med sammanlagt 26 slussar.

Så fortsätter jag. I Kolbäck tar jag en omväg och reser genom en landsbygd med asfalterade vägar som skär genom det bördiga jordbrukslandskapet, så smala att jag med tankens hjälp gör ett hastigt nedslag i skånska Österlen och mina besök där.
Jag närmar mig Strömsholm med spänd förväntan. Visst har jag sett bilder, men verkligheten är en annan.
Beläget på en ö i Kolbäcksån ger slottet ett imponerade intryck som förstärks av den brusande forsen och en himmel som är så blå som en himmel kan vara.

Fem år efter att ha blivit vald till kung 1523, ärvde Gustav Vasa den mark där Strömsholms slott ligger idag.
Ja, det har alltså gått fem sekel sedan han kröntes till kung och det kommer att firas, inte minst på nationaldagen den 6 juni, på Sveriges 10 kungliga slott av vilka slottet i Strömsholm är ett.
En av de verkliga styrkorna med Ekomuseum Bergslagen anser jag vara att man inte stannar i stunden – nej, inte ens på platsen – utan snart hamnar på en resa som rör sig i både tid och rum. Som jag själv rest mycket i Syd- och Centralamerika, så kan jag inte låta bli att ta en vända dit för en tidlös jämförelse.
Ungefär samtidigt som Mölnetorp bytte namn till Strömsholm besegrade Hernán Cortéz och hans spanska här aztekerna i nuvarande Mexiko och längre söderut var det Inkarikets tur att gå under när Fransisco Pizarro anlände med sin trupper Cuzco i det som idag är Peru.
Det är en hisnande tanke att samtidigt som Sverige blev ett kungadöme och Bergslagen blev ett centrum för den första svenska industrialiseringen, bytte en hel kontinent borta i väster ägare och ett folkmord på urbefolkningen inleddes.
Om det var helt oberoende av varandra kan förstås diskuteras, men när de gruvor som öppnades så småningom, flera hundra år senare, moderniserades fanns det svenskt stål i de maskiner som användes.

Så återvänder jag till nuet och Sveriges bäst bevarande karlolinerslott som fortfarande disponeras av det svenska kungahuset. Sommartid är här öppet för visningar och året runt är den vackra naturen ner mot Mälaren tillgänglig för vandringar och kontemplation.
Ursprunget till själva slottet hittar vi i Nicodemus Tessin den äldres ritningar. 1660 fick han uppdraget av änkedrottning Hedvig Eleonora och 1669 satte bygget igång. Tre år senare stod den första versionen klar och därefter har förändringarna varit många med tillbyggnader, rivningar, anläggning av slottsträdgård och anslutande hus och ett kapell.
När arméns ridskola förlades till platsen 1868 blev slottet en förläggning, även om kungavåningen behölls intakt. När man nu reser i omgivningarna är det inte svårt att upptäcka spåren efter denna tid i form av stuterier och andra anläggningar där hästar tränar, betar och föds upp.

Även denna dag har sitt slut och när jag lämnar slottet och efter några kilometer svänger ut på den hårt trafikerade E18 och styr mot Västerås och Stockholm är utflykten slut och jag återvänder till nuet och den pågående vardagen.
Ett beslut är dock fattat. Snart ska jag återvända till Skantzen och i sommar ska jag paddla kanot i Strömsholms kanal.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Här behövs inte någon närmare beskrivning. Leta
reda på väg 252 på kartan, så finner du både Strömsholms
slott och Skantzen. Och det går precis lika bra att resa
norrut som söderut.

Skogen, järnvägen, malmen och kulturen – jag ger mig av mot Uttersbergs bruk.

Lämna ett svar

Den nedlagda järnvägsstationen, som en gång var en betydelsefull omlastningsplats, med det något märkliga namnet Krampen, känns som en bra plats att börja på när jag ska berätta om min dag i Uttersberg och dess intressanta omgivningar.
Det är min vägvisare Lasse som tar mig dit. Annars hade jag nog missat denna speciella plats där det förflutna gör sig gällande på gott och ont. Som en påminnelse om vikten av att vårda den värld vi lever i här och nu.

Vi befinner oss 12 kilometer söder om Skinnskatteberg och här höll, i slutet av andra världskriget, några hundra sovjetiska soldater till. De hade lyckats fly nazisternas fångläger och trodde nog att allt därmed var gott och väl.
Det var det inte. Sverige lämnade ut dessa av kriget sargade män, forslade dem i låsta tågvagnar, till Josef Stalins Sovjetunionen. Vad som hände med dem där, vet jag inte, men Stalin såg på krigsfångar som förrädare som hellre borde ha tagit sina liv än kapitulera…

Krampen rymmer också en mer komisk aspekt av det här med järnvägar och anläggandet av dessa. Jag kommer att tänka på alla problem som det var med tunneln genom Hallandsåsen, när jag läser om att det, på grund av ett missförstånd, blev fel spårvidd på den räls som leder bort till Uttersberg. Därav Krampens betydelse som omlastningsplats när godset skulle vidare på stambanan mellan Krylbo och Mjölby.

I Uttersberg är friden total denna vackra vårdag när knopparna precis börjat slå ut. Vi vandrar på den gamla banvallen bort mot det vackra stationshus som rymmer en konstutställning och där det i direkt anslutning till detta finns en minst sagt spektakulär skulpturpark. Jag finner en variant av Reuterswärds obrukbara revolver, en skulptur av den riksbekanta och avlivade vargen Ylva och så en fascinerande bildpark som Eva Zettervall färdigställt.
Senare får jag se foton tagna under andra årstider och börjar så smått förstå det fina samspelet mellan konst, klimat och natur. Varje månad har sin charm. Ljuset faller olika och inramningen varierar mellan prunkande grönska och gnistrande snö.

Då och då ges det konserter här. Ja, det gör det ju på många håll, men här har man lyckats få skogsbolagen att låta bli att avverka just på grund av den akustik som den inramande skogen skapar.
Det är en vacker tanke omsatt i praktiken och återigen en underbar relation mellan natur och den av människan skapade kulturen.

Jag måste erkänna att jag upplever ett slags glädjeliknande rus när vi sedan traskar tillbaka till Galleri Astley för en kaffe och en bulle, innan vi tar trapporna upp till tredje våningen och utställningen med Ernst Neizveztnys verk.
Här är inte platsen att berätta utförligt om denne ryss, som fick tillstånd att flytta till USA, och sedan kom att tillbringa en rad somrar i det vackra Uttersberg där han blev en föregångare för många andra konstnärer som gjort samma sak.
Allt finns att läsa på nätet och i broschyrer, men jag måste nämna de två skulpturer som berör mig allra starkast: ”Livets träd” och så den som hyllar Raul Wallenberg för hans humanitära insatser.

Jag bär intrycken och känslorna med mig när jag beger mig av mot Östanfors hytta. Den plats där jag väl egentligen skulle ha börjat denna berättelse.
Redan på 1500-talet var det verksamhet här och sedan rullade det på. Moderniserades allt eftersom tills allting så småningom lades ner på 1920-talet efter en sista storhetstid med produktion av vedspisar. Då var man också en av Sveriges modernaste anläggningar med närliggande kraftstation och ett 30-tal gjutmästare anställda.
Idag ligger allt i ruiner, men det är likaväl spännande att vandra bland det som en gång var en hytta, en rostrugn, en banvall, ett kolhus och en del annat. Själv kan jag heller inte låta bli att försöka föreställa mig hur livet tedde sig för de familjer som levde i arbetarbostäderna i Uttersberg.

Ofta återkommer jag till samma tankar. Vilken historia Bergslagen bär på, och det spelar inte någon roll om man hamnar hemma hos Dan Andersson i Luossa, söker sig till Lapphyttan borta i Norberg, funderar över Strömsholms kanal och järnvägen eller, som nu, betraktar den väldiga slagghögen vid masugnen i Lienshyttan.
Det är spännande vart man än tar vägen. I Lienshyttan läser jag om slaggstenen man använde för att bygga hus och grunder i syfte att hushålla med träet som behövdes för andra ändamål.
Precis som vid Krampen, där jag inledde denna berättelse, känner jag hur förr och nu hör ihop och vad mycket vi har att lära av det förflutna. Hur behandlar vi människor? Vad gör vi med skogarna och hur mycket bryr vi oss om de vilda djur som lever där?
Så fungerar ett museum när det är som allra bäst.

Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Kommer du från Västeråshållet tar du 66:an mot Fagersta och
svänger av mot Skinnskatteberg strax efter Surahammar.
Väl framme i Skinnskatteberg är det vänster som gäller innan du
kör in i samhället.
Reser du istället 66:an från Sälen och Ludvika, svänger du höger nästan
framme i Fagersta och tar 68:an mot Örebro och följer skyltningen mot först
Riddarhyttan och sedan Uttersberg.

Surahammar – Mer än en korv på vägen

Lämna ett svar

Länge var Surahammar bara en bensinmack där jag fyllde på vattendunkar, tankade och drog i mig en korv innan jag körde vidare mot mitt hägrande hus i skogen. Tanken att fortsätta längre in i den gamla bruksorten slog mig inte ens. Lusten att komma fram och längtan att återse bergsmannagården drog mig snabbt vidare.
Nej, det var inte förrän jag fick i uppdrag att skriva om Sveriges första bil med förbränningsmotor som tillverkades i just Surahammar som jag hamnade där. Det var en vacker vår-vinterdag för ett år sedan och jag minns att jag, innan jag var framme, stannade till invid en stenmur och drack kaffe ur termosen jag plockat med mig. Och nog funderade jag över mitt uppdrag. Att jag, med högst begränsat motorintresse, om en liten stund skulle sitta och prata bilar och andra fordon med en grupp män som har det som största intresse och som vet hur man både skruvar isär och får ihop en Vabis från början av förreaseklet, kändes både lockande och skrämmande.

Nu återvänder jag för att fördjupa mig i den svenska industrihistorien och njuta en stund av vackra byggnader för såväl bostad som produktion. Det är en av de där typiska februaridagarna då man börjar hoppas på våren, men inte riktigt vågar lita på den.

Vinden är kall och tillsammans med Kolbäcksån gör den vandringen från mc-muséet Gyllene Hjulet till den magnifika herrgården som uppfördes av Erik Adolf Zethelius, som var en guldsmed från Stockholm, på 1850-talet en smula bister, men det är det värt. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att kostnaden för herrgården blev 65 000 riksdaler och att takplåtarna tillverkades på Surahammars bruk.
Samme Zethelius köpte bruket 1845 och med honom inleddes också en ny storhetstid för bruket och för Surahammar.
För att fortsätta med kuriosan finns verk av Erik Adolf Zethelius på Nationalmuseum i huvudstaden och det är även han som ligger bakom kronan och spiran i de norska riksregalierna. En tid var han dessutom riksdagsman för Borgarståndet.

Brukets historia, som startade med en kronohammare vid Kolbäcksån redan på 1500-talet, följer konjunkturerna i världen i sin produktion. Man har gått från järntackor av hög kvalité till att idag, som en del av Tata Steel med huvudkontor i indiska Bombay, tillverka tunn elektroplåt. Däremellan har det varit allt från järnvägshjul till bilar och grundande av företaget Vabis som sedan flyttade till Södertälje. Den som blir nyfiken på biltillverkningen i Surahammar kan läsa mer om detta i Ekomuseums magasin från 2022. En skrift som har det passande namnet ”Makalösa manicker”.

Den bitande vinden förenar sig med historiens vingslag när jag går längs med det brusande vattnet i ån fram till bruksmuseet som är inrymt i det som en gång var verkstadslokalen. Tyvärr är det stängt, men därinne kan man följa hela kedjan från tackjärnen till de färdiga järnvägshjulen.
Där finns också loket Vaulunder som tillverkats i Kristinehamns mekaniska verkstad och som trafikerade den järnväg som invigdes 1876. Anställda fick åka med om de ville, men om de gjorde det var det på egen risk.

Muséet är, som sagt, inte öppet denna dag, men i gengäld hör jag ljuden från den tillverkning som sker idag borta på bruket där jag står invid ån och låter blicken på nytt fastna på herrgården.
Det mesta i Surahammar andas transporter, tänker jag. Från min egen som går från Stockholm till min bergsmannagård i södra Dalarna, till den plåt som nu tillverkas med ett indiskt företag som huvudman.
Produktion ska ha startat redan under Gustav Vasas tid och får nytt bränsle när Strömsholms kanal invigs och accelererar sedan med järnvägens utbyggnad. Så småningom gör bilen entré och det blir Gustaf Eriksson, som anställs 1897, som får uppdraget av bruksdisponenten major Pettersson att utveckla en bil som kan ”rulla minst 10 meter”.

Till sist funderar jag en stund över namnet Surahammar och var det kan komma ifrån. Nyligen var jag i Småland och fascinerades av alla kronobergska ortsnamn som slutar med ”måla”. Det betyder ”inhägnad jordbit”. I Hälsingland är det mycket ”ånger” och det syftar i sin tur ”vik”.
Och så ”sura” då i Surahammar… Det har sitt ursprung i de sanka stränderna invid de närliggande sjöarna Västersjön och Östersjön, medan ”hammar” förstås har med järntillverkningen att göra.


Så långt kommen i mitt besök i den gamla bruksorten känner jag att det, trots kaffe och bulle, börjar suga i magen. Det får blir en korv på macken innan jag fortsätter. Men potatismos och räksallad. Det är dumt att bryta en väl inkörd tradition.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Surahammar ligger 2,5 mil från Västerås, på vänster sida om 66:an.
Bruksmiljön, MC-muséet, herrgården och de andra miljöerna når du
om du svänger av vid första avfarten och följer Västeråsleden ner till
Bruksvägen.

Smedjebacken – jag tar av från 66:an.

Lämna ett svar

Utsikten är bedårande vacker den sista biten längs med sjön Barken innan man når Smedjebacken, över det vatten som en gång var startpunkten för den transportled som tog järnmalmen till Mälaren, med bland annat Wanbo herrgård och rastplatsen som utsetts till Sveriges vackraste…

Flatenbergs hytta. Foto Stefan Strömberg.

Själv brukar jag svänga av från 66:an en bit innan man når den rondell som förbinder infarten till Smedjebackens tätort med fortsättningen mot Dalafjällen. Här ligger en gammal secondhandbutik. Här vilar friden över vackra trähus och gamla bergsmannagårdar. Här tangerar den slingrande grusvägen rälsen som länkar Ludvika med Västerås. Här börjar Dalarna på riktigt.

 

Smedjebacken är min hemort, åtminstone på deltid, och ibland är det verkligen så att det som är allra närmast kan vara det man upptäcker sist av allt. Som ung gav jag mig av till Syd- och Centralamerika. Upptäckte de samtida urkulturernas rikedom medan jag fascinerades av historien med först aztekernas framfart och Mayaimperiets vetenskapliga nivå och sedan Inkarikets utbredning och deras avancerade administrativa förmåga innan jag, efter lång tid, började intressera mig för samernas kultur, historia och rättigheter i vårt land.

Samma hände mig inom Sverige. Det blev fjällen, Gotland och Österlen innan jag på allvar tog mig tid att upptäcka det Småland där jag växte upp och dess natur och magi. Nu Bergslagen. Jag har (med rätta) hänförts av Dan Anderssons hemtrakter, Engelsberg med sina omgivningar och Norbergs spännande industrihistoria.
Men Smedjebacken… Här har jag provianterat, åkt skridskor och lånat böcker. Viktiga saker förstås, men jag har glömt bort det som annars driver mig. Nyfikenheten. Trots att jag själv bor i en bergsmannagård och kliver in i och ut ur det sammanhang som utgör bygdens historia varje dag.

Efter ett par kilometer på grusvägen når jag Flatenbergs hytta som anlades på 1500-talet. Den sista blåsningen utfördes 1918 och nu finns anläggningen där som ett vackert minne av ett förflutet som däremot inte var särskilt behagligt för de som arbetade här.
Ett stenkast bort ligger sjön Barken och blundar jag anar jag aktiviteten kring rostugnen eller i kolhuset där blott pelarna återstår och bildar ett slags svenskt Stonehenge, om än inte med samma magi och innebörd, men väl så vackert när skuggorna långsamt blir längre i den tidiga solnedgången.
Ja, det är som om jag befinner sig i ännu ett av alla dessa industricentrum som tillsammans utgör Bergslagens spännande historia. Efter att vandrat omkring en stund i den inspirerande miljön, fortsätter jag till Smedjebackens hamn som var startpunkten för transporterna till Mälaren och vidare mot havet.
Den elva mil långa Strömsholms kanal stod klar 1795 och i mitten av 1800-talet kompletterades transportnätet för malmen med en smalspårig järnväg från sjön Väsman i Ludvika. Lokstallarna i hamnområdet vittnar om detta.

Konsthallen Meken. Foto Stefan Strömberg.

Om man anstränger sig något lite går det fortfarande att upptäcka det gamla i det nya. Där stålföretaget Ovakos industrilokaler nu reser sig, anlades 1631 en bergsmanssmedja. Och när både kanal och järnväg stod färdiga byggdes Smedjebackens Walsverk på platsen och Smedjebacken blev på allvar en ort att räkna med.

Det känns som om upplevelserna krokar i varandra här nere i hamnen. I valsverkets gamla mekaniska verkstad ligger Meken som idag är en vacker utställningshall som bereder plats för alla möjliga kulturupplevelser. Återigen möts det som var med det som är. Arbetarnas slit sitter i väggarna, samtidigt som mången utställning manar till vördnad och återhållsamhet när det gäller vårt förhållande till naturen.
Konstnären Johan Ahlbäck hinner jag inte med denna gång, men hans konst kommer jag att återvända till i ännu oskrivna texter. Till dess nöjer jag mig med ett citat från Mekens hemsida:
”Tillsammans med Johan Ahlbäckstiftelsen, presenterar vi årligen en utställning med mottagaren av Ahlbäckspriset. Ett pris instiftat i konstnären Johan Ahlbäcks namn och som delas ut till en konstnär varje år som skildrar arbetarkultur, arbetslivsmiljöer och arbetarklass.”

Som sagt: Allt hänger ihop här i Smedjebacken och i Bergslagen. På biblioteket, som förstås har namn efter författaren, poeten och akademiledamoten Werner Aspenström, finns målningar av Ahlbäck (liksom i hans gamla ateljé). Men, som sagt, konstnären får vänta och istället avslutar jag min hemortsodyssé med att svänga av mot Torrbo för att leta reda på den plats där nämnde Aspenström växte upp.
Precis som alldeles nyss vid omgivningarna kring Flatenbergs hytta är här gudomligt vackert med böljande kullar, kor som går ute, ett gammalt mejeri och så bäcken förstås. Den bäck som givit namn åt den bok – ”Bäcken” – där han på ett kärleksfullt sätt skildrar sin uppväxt på den plats där jag nu befinner mig.

Werner Aspenströms hem i Torrbo. Foto Stefan Strömberg.

Några år tidigare stod en annan av Dalarnas berömdheter, Göran Greider, just här och lät sig hänföras både av Bergslagens natur och dess skildrare. Jag hittar hans text i ett gammalt nummer av Aftonbladet (13/11–2018) och väljer att avsluta mitt möte med Smedjebacken med Greiders ord. Som en sammanfattning av dagen och av det som utgör kärnan i Ekomuseum Bergslagen, tycker jag det är lysande. Ja, för det är just det här det handlar om. Möten…
”När jag nu står på det som en gång var byvägen, som strök förbi så nära att snöplogen skrapade mot väggen, tänker jag: Vi som lever nu kan använda dig, Karl Werner Aspenström, för att förstå klyvnaden mellan stad och land, för att hitta vägar ut ur den kapitalistiska sardinburken och för att lära oss älska det lilla körsbärsblad vi till slut lever på.”

Text, Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Egentligen behövs det inga vägbeskrivningar.
Smedjebacken ligger längs med 66:an och väl
där hittar du skyltar mot såväl Flatenberg som
mot hamnen.
Blir du nyfiken på Werner Aspenströms uppväxt,
kör du ut mot Borlänge och tar av mot Villa Gladtjärn
och Korsheden så kommer du snart till Torrbo.

Bergslagen. Foto Stefan Strömberg.

Grängesberg – Också på vintern

Lämna ett svar

Mitt allra första besök i Dalarna och Bergslagen var just en resa till Grängesberg en vinter. Jag och två vänner skulle åka skidor och bo i en släktstuga någonstans långt ute i skogen. Var minns jag inte, men jag kommer ihåg att vi pratade om gruvan, tog oss in till stan, handlade och hade det bra i största allmänhet.
 

Vinter var det, som sagt, precis som denna gång när jag nu på allvar tar mig an ett Grängesberg som det var och som det är och upptäcker en hel palett av spännande små berättelser som tillsammans skänker liv åt en gruvbygd vars historia visar att man varit synnerligen betydelsefull för svensk ekonomi under flera sekel.
På Lyckliga gatans bageri, i närheten av järnvägsstationen, smälter jag sedan intrycken över en rejäl räkmacka och ett par koppar kaffe.
 

 
Kontrasterna är stora så jag vet knappt var jag ska börja? Här finns Cassels konsert- och kulturhus, den gamla matsalen Mojsen som numera är ett museum, arbetarbostäderna inne i centrum, maskinerna och maskinhuset och så gruvhålen förstås.
Jag måste erkänna att det svindlar en aning att gå omkring i den här miljön som andas så mycket svensk industrihistoria och som möjligen snart kan vara en del i den moderna utvecklingen igen. Och vem vet… Då kanske det stora bryggeriet, som ersatt gruvorna som den största arbetsgivaren, får flytta på sig, för precis som i Kiruna kräver utvidgade gruvgångar en ny stadsplanering.

 
Det började på 1500-talet och slutade 1989, däremellan den engelske finansmannen Ernest Cassel som investerade stort och bidrog till att Grängesbergs AB var en av Sveriges mest lönsamma företag kring förra sekelskiftet.
I mitten av 1970 talet fanns här 1600 gruvarbetare som tog hissen i Maskinhuset, åt sin lunch på Mojsen och sedan vandrade hem till Stora hagen, bostadsområdet som byggts efter engelsk förlaga. Jag försöker se det framför mig. Både det idealsamhälle som Cassel ville skapa med bättre bostäder, drägligare arbetsvillkor och tillgång till kultur och den betydligt tuffare tillvaro som gällde för dem som slet i de 200 gruvhål och dagbrott som fanns i och kring Grängesberg i slutet av 1800-talet.

 
Utan att på något vis vilja hävda att det är bättre att besöka Grängesberg på vintern än på sommaren, känns det ändå helt rätt med den vind som biter i kinderna, snöflingorna som yr och den halka jag anar på somliga ställen.
Grängesberg befinner sig någonstans mellan hopp och förtvivlan. Den mest lättåtkomliga järnmalmen är redan utvunnen och hela orten andas ett lätt vemodigt ”det var bättre förr”. Samtidigt talas det om sällsynta jordartsmetaller i den gruvsand som redan är upptagen ur gruvhålen och dessa metaller är synnerligen eftertraktade i den gröna omställning som kräver mängder av batterier.

 
Uppe i Disponentparken är känslan en annan. Här kanske en vacker vårdag vore det bästa tillfället att flanera runt, även om här är nog så vackert med snön som tynger träden och som bidrar till att göra en annars ganska mörk decemberförmiddag något ljusare. Jag står länge och betraktar det casselska huset som erbjuder konserter och andra föreställningar året om. Det är en imponerande byggnad som dyker upp både oväntat och självklart här i gruvornas Grängesberg.
Som alltid öppnar nyfikenheten för nya frågor som leder till mer kunskap och så med samma logik; fler frågor, men nu utifrån en annan utgångspunkt.
 
Jag vill förstås veta ännu mer om den här adlade engelsmannen vid namn Ernest Cassel som påverkat Grängesberg så mycket. Ja, för det första var han tydligen född i Tyskland, men gifte sig brittiskt. Han var med om att finansiera den första Assuandammen i Egypten, den första tunnelbanan i London och han blev konstnären Anders Zorn mecenat. Och när han tyckte att han var klar med gruvorna i Grängesberg sålde han sina aktier i dessa plus järnvägen och gjorde en vinst på smått ofattbara 70 miljoner kronor. Att han då hade råd att donera 250 000 kronor till arbetarna i gruvan är inte så konstigt. En donation som ledde till att just denna magnifika byggnad där jag står just nu kunde uppföras. Något modifierad är den emellertid efter en brand 1992, som bland annat innebar att man var tvungen att hålla stängt i två år.
 
Grängesberg, ja… En liten tätort med några tusen invånare i Ludvika kommun, som man lätt missar på resan mellan Örebro och Bollnäs på riksväg 50, eller Bergslagsdiagonalen som den också kallas. Men det är synd och då tänker jag verkligen inte bara på räkmackan och kaffet, utan snarare på att man i Grängesberg hittar så många trådar som leder vidare; bakåt i historien, framåt i vad som rymmer såväl gruvnäringen som den teknologiska utvecklingen och världen i form av Ernest Cassel och hans visioner.
Personligen märker jag hur jag plötsligt får sällskap av författaren Per Anders Fogelström och hans epos över utvecklingen i Stockholm och som börjar med ”Mina drömmars stad”. Det är just det som händer här när man tar sig an Grängesberg och livet i den lilla Bergslagsorten tillsammans med Ekomuseum. Allting blir levande, jag blir nyfiken och det bästa av allt; det är inte slut än. Fortsättning följer, både här på platsen och på alla andra utflyktsmål som erbjuds.
 
Ta sig dit
Att hitta till Grängesberg är inga problem. Orten ligger
utmed riksväg 50 och kommer man från Örebro och
Kopparberg ligger både gruvområde och Disponentparken
med Cassels kulturhus på vänster sida.
Cafét hittar man sedan på höger sida, strax före järnvägs-
stationen och en bit in på samma sida ligger så Stora hagens
arbetarbostäder.
 
Stefan Strömberg, författare