Ekomuseum Bergslagen finns till viss del tack vare konstnären Johan Ahlbäck och hans konst, som gjorde att man började kalla honom för ”arbetets målare”.
Det var när man på Dalarnas museum blev varse hela Johan Ahlbäcks bildskatt som man insåg att bergslagshistorien inte fanns representerad på något bra sätt på museet. Hela berättelsen om hur Ekomuseum Bergslagen kom till kan ni läsa här, klicka på Magasinet 2020 och bläddra till sidan 10.Johan gick i skolan i Smedjebacken och redan när han var nio år fick han börja jobba extra på valsverket efter skoldagens slut.
Det bullrade och var omväxlande hett och kallt, folk slet, det var ibland farligt och det hände olyckor. Otäckt för en liten pojke att se. Barnen stod också lågt i kurs, de sågs som billig arbetskraft. Allt detta kom att prägla honom mycket, hela livet.
När han var färdig med skolgången blev han fast anställd på bruket och jobbade där tills han var 27 år. Då kom han in på Carl Wilhelmsons Målarskola, och sedan på Konstakademien där han gick i ett respektive sju år. Han gjorde några uppmärksammade utställningar i Stockholm och sedan återvände han till Smedjebacken 1931, när han var 36 år.
Det han gestaltade i sin konst var just arbetets slit och möda. Man riktigt ser hur de tar i, människorna och hästarna i bilderna. Ibland anar man faran – när det är så tungt och man arbetar utan hjälpmedel så gäller det att inte göra något fel så att en olycka händer.
Medan han var borta och studerade och målade så tittade man hemmavid på hans konst och lät sig inte imponeras. De flesta kunde inte avgöra om målningarna var skickligt utförda eller inte, man såg på motivet och såg sitt eget vardagsslit avbildat på en duk.
Konst skulle vara vacker, inte visa bruket, tvättstugan eller gruvan.
Efter åren på bruket var Johans kropp redan märkt, han hade ont och motverkade det med träning. Han blev vegetarian och en renlevnadsman, som älskade friluftsliv. Han var med och startade Smedjebackens atletklubb och i hans ateljé ligger hantlarna framme.
Men åren efter hemkomsten var tunga och det vände inte förrän i slutet av 30-talet.
Svea Morin hette Johans livskamrat, de träffades 1939. Ett par år tidigare hade Johan blivit omskriven i Metallarbetaren, av konstvetaren Sixten Rönnow. I och med artikeln började man se på hans konst med lite andra ögon – kanske konsten inte var så tokig ändå, kanske Johan med sin konst visade att man gjorde något bra, något svårt och viktigt. Man fick lite respekt för hans verk och synen på honom och det han gjorde började förändras.
Även om minnena av arbetet på bruket fanns kvar, så ljusnade Johans konst efter den artikeln och i och med att han träffade Svea. När han sedan fick sin egen ateljé, den som fortfarande finns kvar och som är ett museum idag, så förändrades konsten igen, verken blev större, färg och ljus förändrades, människorna på bilderna började vända sig mot betraktaren, inte bort.
Johan använde sin ateljé ända fram till sin död år 1973, i över 20 år. Sedan behöll Svea den länge, men frågade så småningom kommunen om de ville ta över den.
Idag är det kommunen som visar lägenheten, som ligger på Vasagatan 18 E i Smedjebacken och på biblioteket har man gjort en utställning om Johan Ahlbäck och hans konst som man kan se utan kostnad när biblioteket är öppet bara inte lokalen är bokad för något möte.
Kommunen lät också bilda Ahlbäckstiftelsen, som delar ut pris till en konstnär som arbetar i Johans anda, och man ordnar Ahlbäckdagarna, med föreläsningar, varje år.
Historien börjar med våldsamma vulkanutbrott och går vidare till fyndet av järnet som förändrade livet för så många.
