De fantastiska sommardagarna lägger sig på rad. Förundrad ser jag lekfullt flygande ladusvalor som tycks tävla om vem som vågar flyga närmast mitt huvud.
På väg till en vän i Grängesberg stannar jag till i Klenshyttan, som jag tidigare bara åkt förbi, för att ta mig en titt på den välbevarade masugnen och rostugnen. Grängesberg – tillsammans med platser som Ängelsberg och Norberg – har förresten kommit att bli en ort som för mig förklarar mycket av industrialismens och folkhemmets framväxt i Sverige. Från det allra första brytandet av järnmalm, via storhetstiden med levande småorter, täta järnvägsförbindelser, fackföreningarnas ökade inflytande och allmänt bättre levnadsvillkor till dagens moderna samhälle där vi befinner oss i ett läge då man varken vet om man ska förtvivla eller hoppas.
 
Nu funderar jag över arbete och tro – en gång var de oskiljaktiga. Själv lever jag ju i en annan tid och det är inte helt lätt att sätta sig in i religionens betydelse på 1700-talet. Därför tar jag mig sedan, som ett slags komplement till besöket i Klenshyttan, till Lisjö brukskyrka.
Bara namnet… ”Brukskyrka”. Allt var kopplat till bruket förr, med ord som brukspatron och brukshandel som givna benämningar.
 
Att det överhuvudtaget byggdes brukskyrkor hade flera orsaker. Dels krävde hårdnande konkurrens bättre bostäder för smederna, för att locka till sig bra arbetskraft. Här byggdes kapellet på övervåningen och arbetarbostäder på nedervåningen. Fram till 1809 rådde kyrkoplikt i Sverige och eftersom det många gånger var långt till den ordinarie församlingskyrkan, blev det bekvämare för arbetarna med en brukskyrka på nära håll, samtidigt som patron inte riskerade att förlora i lönsamhet när hans anställda blev strandsatta någonstans, till exempel på grund av oväder, på väg till eller från den vanliga kyrkan.
Att brukspatron själv sedan fick utse prästen i sin kyrka hade han säkert inget emot. Då kunde han be prästen ingjuta arbetsmoral och lydnad, samtidigt som det utlovades lön för mödan i ett framtida himmelrike bortom döden.
Vill man kan man därför se uppförandet av en brukskyrka som en privat investering i tron med god ekonomisk avkastning som en ej oväsentlig ingrediens.
Lisjö brukskyrka stod färdig 1794, alltså 15 år innan kyrkplikten avskaffades. Historien förtäljer inte om patron Warner Groen, därför i efterhand tyckte det var en onödig kostnad. Å andra sidan inrymde ju byggnaden såväl bostäder åt smederna som en skolsal på övervåningen, så kanske var han trots allt nöjd.
Skolplikt för alla barn infördes visserligen inte förrän 1842, med folkskolestadgan, men nog var det bra redan innan dess med lite utbildning för barnen. Om inte annat kunde de ju nu som läskunniga lättare läsa ta till sig den bibel och den psalmbok som var den litteratur som fanns tillgänglig innan studieförbunden, nykterhetsorganisationerna och fackföreningarna förändrade detta faktum.
 
På den slingrande och smala vägen mellan Surahammar och Lisjö, för jag åter in det hårda slitet i Klenshyttan i mina funderingar. Där gick järnvägen som en nödvändig förbindelse mellan gruva, ugnar och slutanvändare. En ekonomins och produktionens nödvändiga pulsåder om man så vill.
Med brukskyrkan hittar jag kopplingen mellan jorden och himlen, mellan hopp och förtvivlan och ser hur den av Gud inrättade ordningen lyckas hålla de många i schack trots att de som bestämde bara var några få.
Allt hänger ihop och båda platserna är idag fantastiskt vackra, trots att den industriella verksamheten upphört. Eller kanske just därför…
Jag missar avtagsvägen till brukskyrkan och får syn på en man som stannat till med sin bil invid en skogsglänta och frågar honom om vägen. Han har inga problem med att leda mig rätt, eftersom det är självaste ordföranden för den stiftelse som sedan 1979, efter att den under ett sekel tillhört Sura församling, sköter kyrkan i Lisjö, som jag råkat stöta på.
Byggnaden gör sig bra i grönskan och jag tänker snarare på ett hus med många funktioner än på en kyrka när jag betraktar den, men fortfarande håller man gudstjänst några gånger om året.
När jag besöker Lisjö är dock stillheten i det närmaste total i den prunkande jordbruksbygd som rymmer åkrar och hästgårdar.
 

 
Stilla var det också i Klenshyttan, samtidigt som byggnader och informationstavlor skapar den nerv som en levande historia kan göra i sina bästa stunder. Rostugnens pipa som reser sig mot skyn och masugnen inne i huset. Här slet man. Här hoppades man. Här föddes och dog man, även om nu arbetet med järnmalmen också varvades med jordbruk.
Ibland slår det mig att det är lättare att förstå det som var än det som är. En arbetare som svettades i värmen invid ugnarna drömde om kortare arbetsdagar, en bättre bostad, säker skolgång och trygghet för barnen och att Gud skulle vara honom nådig.
Idag är jag inte lika säker på vad männen och kvinnorna i de moderna gruvor där svettiga och värkande kroppar ersatts av joysticks och självgående maskiner förväntar sig av morgondagen.
Jag menar absolut inte att idealisera; jag försöker bara, genom att söka i historien, förstå den samtid vi lever i och vad det är för framtid som drömmarna om fossilfritt stål och grön tillväxt bär i sitt sköte.
 
Besöken i Klenshyttan och i Lisjö ger mig nya ledtrådar och nya tankar. Det är ”samma” människor, men tekniken är ny. Ibland är det på gott, ibland på ont. Det är en insikt så god som någon.
Stefan Strömberg, författare
 
Ta sig dit
Klenshyttan hittar du utan problem. Den ligger invid väg 50,
mellan Ludvika och Grängesberg.
Lisjö brukskyrka hittar du en mil väster om Surahammar. Ta av från
66:an. Kör mot Hovgården och förbi Sura kyrka. Efter cirka 1 km
tar du av mot Västsura och Lisjö och fortsätter ytterligare ungefär 8 km.
Framme i Lisjö fortsätter du förbi GIA-gården, gamla skolan och
vidare mot Ursjötorp.