Idag nås vi av beskedet att Anna-Greta Leijon, före detta svensk justitieminister, har gått ur tiden. Anna-Greta hade sommarhus i Ängelsberg i många år, vilket framkommer i den här texten, skriven av Stefan Strömberg som besökte Ängelsberg för ett par veckor sedan.
Född berättare – med Gudrun Söderberg genom Ängelsberg.
Min mormor var en berättare som knöt ihop då med nu och jag tror det är från henne jag ärvt min lust att skriva och föra sådant jag hört, sett och läst vidare. Två av hennes systrar dog i spanska sjukan och ligger i de äldsta gravarna på Lessebo kyrkogård. Många gånger under den senaste pandemin kom jag att tänka på dem och hur hemsk avslutningen på deras unga liv måste ha varit.
Nu har livet i Lessebo mycket lite med Ängelsbergs historia att göra. Däremot kommer jag omedelbart att tänka på min mormor, när Gudrun Söderberg – som är min ciceron för dagen – och jag möts i den branta backe bortom järnvägsstationen som är startpunkten för vår vandring.
Kanske har jag fel förresten. Kanske är likheterna större än jag först tänkte. Små samhällen som blomstrat. I Lessebo var det pappret. Här järnmalmen och tågen. Nu vilar de båda på minnet av storhetsdagar som flytt och en tid med hotell, caféer, hantverkare och biografer.
För första gången sedan jag började skriva blogg här på Ekomuseum Bergslagens hemsida känns det en smula problematiskt att återge vad jag har varit med om. Och det är verkligen inte för att det inte finns något att skriva om. Tvärtom, vandringen genom det lilla brukssamhället tillsammans med Gudrun Söderberg innehöll så mycket minnen och levande historia att jag önskar att var och en som läser det här, ska ta chansen och tillsammans med en kunnig guide långsamt förflytta sig från det som en gång var ett av ortens fem hotell i söder till Leijonkurvan i norr.
Däremellan ryms ett stycke svensk historia som inte är alltför avlägsen i tid, men likaväl helt väsensskild från den samhällsutveckling som gör det nära nog omöjligt att hålla hotell, butiker och caféer öppna i samhällen som Ängelsberg.
– Det är ingen by utan ett samhälle och det är viktigt att komma ihåg, säger Gudrun Söderberg när vi stannar till vid Ängelsbergs vackra stationshus och blickar ut över sjön Åmänningen och Oljeön, där Pehr August Ålund 1875 byggde vad som nu är världens äldsta bevarade oljeraffinaderi.
Det är en bra plats vi stannat på om man vill fundera över Ängelsberg och varför orten sjöd av liv under några decennier.
Ungefär samtidigt som verksamheten började på Oljeön – som egentligen heter Barrön – invigdes järnvägen mellan Ludvika och Stockholm. Sjön Åmänningen utgjorde redan tidigare en viktig länk i den vattenväg som, med Strömsholms kanal, förbinder gruvorna med Mälaren. Och så bortom Leijonkurvan; det imponerande Ängelsbergs bruk.
Allra mest uppseendeväckande är dock slottet Ulvaklev där min guide Gudrun varit på besök. Jag blir förstås lite avundsjuk och tänker att dit in skulle jag också vilja komma. Numera är det dock en privatbostad, sedan försäkringsbolaget Sirius avyttrat det, men likaväl är den av renässansen inspirerade byggnad, som arkitekten Isak Gustaf Clason ritade, ett ståtlig minne över det som en gång var.
Innan vi hamnade vid järnvägsstationen stod vi, som sagt, mitt emot det som en gång var Pensionat Furutorp och som drevs av fröken Nilsson från Sunne.
– Hennes föräldrar umgicks med Selma Lagerlöfs föräldrar och det sägs att Selma kom hit till Furutorp ibland.
Och varför inte? Förutom att Ängelsberg var lika vackert då som nu, fanns här i början av 1900-talet 5 hotell, caféer, biografer, restauranger, alla möjliga slags hantverkare, en läkarmottagning, matbutiker, apotek och en fotoateljé.
När jag börjar räkna på det, är det i princip omöjligt att förstå hur allt det här kunde fungera i ett samhälle – obs! inte en by – med bara några hundra invånare. Men det är klart; turisterna var många, järnvägen lockade människor till bygden och så betydelsen som nav i ett viktigt transportnätverk.
Namnen på somliga byggnader är både beskrivande och fantasieggande, berättar Gudrun. Stinsens ställe kallades Kolunda, eftersom han skulle ha möjlighet att hålla djur. I Systerbo låg sjuksköterskemottagningen som var öppen varje dag.
Det finns verkligen många spännande historier, och rykten, om saker som hänt i Ängelsberg. Ett mindre trevligt, och obekräftat, är att nazisten Hermann Göring var här på besök under mellankrigstiden.
Det glömmer jag dock snabbt när jag vandrar gatan fram, med Åmänningen och järnvägen på ena sidan och de många fantastiska husen på den andra och lyssnar till hur Gudrun Söderberg på ett personligt sätt målar den tid som var:
– Tittat på toaletterna invid det gamla stationshuset. De är fina, tycker jag. På trappan till pappershandeln brukade jag och mina väninnor sitta när vi var unga. Och dit, till restaurangen som fortfarande håller öppet går jag två – tre gånger i veckan.
Så slutar vår vandring och den gör det vid den vackra villa som går under namnet Hvilan, som ritades av samme Clason som låg bakom Ulvaklev och som byggdes av konstnären Arvid Mauritz Lindström.
Lindström, som för övrigt var vän med Carl Larsson, föll för de vackra omgivningarna och bildade något som bäst kan beskrivas som en konstnärskoloni.
I närheten finns också den övergivna baptistkyrkan och bortom Leijonkurvan väntar sedan den vackra skulpturparken, men den får jag berätta om en annan gång.
Men varför Leijonkurvan? Jo, i ett av husen håller en före detta justitieminister till, men om det finns inte så mycket att skriva tänker jag, när jag och min ledsagare Gudrun Söderberg vänder tillbaka genom ett samhälle, som tack vare hennes berättelser nu genomsyras av ett helt annat liv än vad det gjorde när jag anlände för ett par timmar sedan.
Stefan Strömberg, författare
Ta sig dit
Ja, man kan ju, som jag skrev ta rälsbussen och kliva av vid det vackra stationshuset, men annars är nog det smidigaste, om man kommer söderifrån, att köra 66:an mot Fagersta och Sälen och ta av när man ser skylten mot Engelsberg.
Eller också väljer man riksväg 70 över Sala, fortsätter 256:an mot Norberg och svänger av vid Hästbäck mot Ängelsberg. Då får man som belöning se vad som hänt med området där det brann 2014.
