Kategoriarkiv: Tips

Minnen från finnmarken

Ovan den trevliga tidskriften med omslagsbild av Hélène Littmarck och här de underbara bilderna från den tid då Kocka-Lotta levde, det är bilder från hennes bygder lite utanför Grängesberg och uppåt mot Säfsen.

Ovan den informativa tidskriften med omslagsbild av Hélène Littmarck och här de underbara bilderna från den tid då Kocka-Lotta levde, det är bilder från hennes bygder lite utanför Grängesberg och uppåt mot Säfsen.

Sista mars redan….och imorrn ska man lura nån. Jaja, det är imorrn det….idag bläddrar jag i nya numret av ”FINNMARKEN förr och nu”, tittar på bilder och läser några texter – det är kul! Tidskriften kommer två gånger per år. Ekomuseum har äntligen fått igång en prenumeration! Jag är glad för det eftersom halva redaktionsstyrkan, nämligen makarna Nils Holmdahl och Hélène Littmarck Holmdahl, finns på finngården Rikkenstorp som sedan 2009 är ett besöksmål på vår lista. Gå in på deras hemsida www.rikkenstorp.se och titta på finngården, den håller på att utvecklas till ett naturligt centrum i finnmarken, det är vad jag ser. Här kan ni själva beställa tidskriften om ni är intresserade! Nils är en stor kännare av finnmarkslivet och har byggt upp ett omfattande arkiv av både handlingar och bilder. Rikkenstorp är självklart med i EU-projektet Finnskogarna.com.

Jag läser Nils inledande text om Kocka-Lotta, som föddes 1852 i Kåkkaåsen inte långt från Säfsen. Fattig men stark, fick ett svårt liv, födde ett utomäktenskapligt barn med en man som svek henne ”fast hon släpat och trälat för att hjälpa honom”. Karln betraktades som en bov av Dan Anderssons far Adolf, som skrivit om saken i sin dagbok och väl kände Kocka-Lotta. Men trots det tunga livet var hon ”mycket kraftig och rörlig ända till inemot 70 års ålder, men så tog hon sig före ett rengöringsarbete, varigenom hon genom överansträngning bröt sin förut så starka helsa” och inte långt därefter så ”miste hon andningen” och avled 1922. Så kunde det gå till.

Det är intressant att läsa om människor som levt en gång, om livsval och öden. Det triggar min fantasi. Och jag ser fram emot vår bok Järnladies som vi arbetar på för fullt nu, med texter och bilder som flyter in. Boken håller på att ta form. Den kommer i början på juli – då blir det boksläpp på Ekomuseums kansli!

Och så blev det fredag igen

Lämna ett svar

Annevie Barth bakom disken i byggnadsvårdbutiken Nordiska kaminer vid Ludvika Gammelgård.

Visst går veckorna fort! En vecka till och vi är inne i april. Idag jobbar jag med att göra klart verksamhetsberättelsen för den ska iväg på måndag för tryck. Men man behöver röra lite på sig, jag tog därför nyss en kort promenad upp till Kulturbutiken som jag kallar den – det är byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer som ligger här på området intill Ludvika Gammelgård, ja de hyr lokalerna av Gammelgården liksom jag hyr ett rum för Ekomuseums kansli. Det är en sådan trivsam butik sprängfylld med roliga grejer för gamla hus och för inredning också. Språkade lite med Annevie Barth som hjälper sonen Tom med butiken. Tom är expert på att renovera gamla järnspisar och järnkaminer. Mycket rost är inget hinder, nej här återställs gamla spisar till full funktion igen. Det är ett nöje att se. Renoveringen pågår i uthuset, där står kaminer på rad och väntar på behandling. Fem anställda är de nu! På fem år, jag såg när de började bygga upp verksamheten. Och både kaminer och spisar av järn är begärliga idag, många vill komplettera sina hus med en sådan. Vi pratade om sociala medier. Annevie har lagt upp företaget på både Facebook och Twitter.…hon sa att det gav dem rätt mycket! Jag kände mig så omodern med tanke på Ekomuseum, jag bara bloggar jag. Nu har man också öppet varje dag hela veckan mellan 10-18 och lördagar 11-14. Utökade öppettider alltså. Bor ni i närheten och vill göra en utflykt så lägg in det här stället på programmet! Här är hemsidan: www.nordiskakaminer.se.

Och vet ni, idag såg jag blå krokusar blomma längs en södervägg!!! Det artar sig bra…..

Gamla Meken i Smedjebacken

Lämna ett svar

Irene Samuelsson Ohlanders målning "Tillstånd I" i Gamla Meken, Smedjebacken

I lördags var jag i Smedjebacken i ärenden, jag skulle in på biblioteket och låna en bok. Då gled jag in på Gamla Meken som ligger längs Kyrkogatan vid ån och nära hamnen. Det är en fin lokal, skön stämning med den där lite ruffiga interiören från den gamla mekaniska industrin. Hoppas den känslan får bestå framöver, tänker på alla ruffiga miljöer i Ruhrområdet som tillåtits att vara just ruffiga för det ingår i berättelsen om den industri som lämnat. Sen det röda teglet utvändigt. Och alla fönster. Ja, det är fint här. Nu pågår en utställning som heter Dala Kunstkraft, det var den jag ville titta på. I Dala Kunstkraft ingår tio konstnärer som arbetar med grafik, måleri, textil och skulptur av keramik. Utställningen var i Ruhr under kulturhuvudstadsåret ”Ruhr 2010” och vände. Året dessförinnan kom en grupp på tolv konstnärer från Hagenring Ruhr Kunstkraft till Avesta och visade upp sig i Verket. Det är ett utbytesprojekt. Nu beundrade jag Irene Samuelsson Ohlanders färgstarka stora måleri! Hon är en mycket envis konstnär som imponerar på mig. Hon har även gjort en serie på fem skulpturer som står utplacerade i Grangärde finnmark i norra Ludvika kommun. Två av skulpturerna hamnade på ekomuseimiljöer: byn Gravendal i Säfsenområdet och Lekombergs gruva norr om Ludvika. Den skulptur jag gillar allra bäst är ”Hoppets båt” som står högt uppe på Lekomberg och som man måste betrakta med stora vackra djupa sjön Väsman som bakgrund. Den står alltså ytterst på bergskanten. Utställningen står fram till 5 april!

Läs om Gamla Meken på: www1.smedjebacken.se/gamlameken

Tillbaka till framtiden

Lämna ett svar

Roligt tema för årets möbelformgivare, det står om det i DN idag söndag. Just nu pågår utställningen ”Slow living – en grön möbelmässa” på Kulturhuset i Stockholm – ett tips till er som är nära Stockholm! Måste nog dit och kolla läget själv, en stol som växer sig i form? Måste ses! Låter helt bisarrt men det är vide som växer i en form av plexiglas, det tar några år men stolen gör sig själv. Vilken idé! Michel Bussein, designer skriver om den självväxande stolen: Vi har nu nått den punkt där vägen framåt går bakåt. Det var det jag fastnade för! Det är en så intressant och paradoxal tanke: att vägen framåt går bakåt! Vi går framåt men ändå bakåt, kanske för att framtiden cirklar runt oss – fattar ni? Vi går som i stora cirklar, det är så jag ser det. Framtiden böjer av (precis som ljuset!) och plötsligt är vi tillbaka och så går det runt på det viset hela tiden. Och när man varit i framtiden och fått impulser så kommer man tillbaka och förnyar och så ger man sig framåt igen och så håller det på. Det är som en jättelik spiral. Nu hänger ni med va?

Och jag tänker även på fenomenet ”ekomuseum” så klart. Det handlar mycket om människans liv förr, hur hon använde naturresurserna för att överleva och hur hon skapade en livsstil som var fulländat småskalig med lokal produktion. Så uppstod en lokal stark identitet som vi idag närmast betraktar som en kvalitet. Vi vänder oss om och ser detta när vi är på väg mot framtiden med sina stora grepp och stora visioner. Vi skaffar oss en global livsstil, bär kläder, köper möbler och äter mat och allt är importerat från jordens alla hörn som en självklarhet. Tillståndet varar ett tag, vi lever stort och vi tänker stort men det stora krackelerar snart i små delar. Och så böjer framtiden av och vi är plötsligt tillbaka igen med trender som småskalighet, lokalproducerat (mat, kläder, möbler), återbruk, hantverk, resor med tåg och cykel och en kommunikation som mer och mer liknar den gamla djungeltelegrafen….Facebook, twitter, snackisar, skvaller….jaa, då kan man ta sig en titt på Ekomuseum igen med sina rester av gediget hantverk, god teknik, enkla kraftöverföringar, byggnader som fortfarande står sig (timmer och sten förstås!), lokala matsedlar som ”Kåhl och Kjött” eller hemmagjord korv, bakugnar beredda att livas upp i surdegstrendens spår, till och med barkbröd är inne, det såg jag på teve. Och nu kan vi förnya vår livsstil, vi har fått impulser och sen bär det iväg framåt igen!

Modern bergsmansmat ”Kåhl och Kjött”

Lämna ett svar

Här en tallrik med modern bergsmansmat, en lyxig variant – jo, så skulle nog en gammal bergsman tycka som blev serverad denna måltid. Lyx och kalas!! Grädd- och smörkokt strimlad savoykål med färskt stekt sidfläsk, punkt och slut, inget mer. Får jag säga att det var gott?? Det var det! Och för oss är det bara enkel vardagsmat. Ni läste väl blogginlägget från förra veckan, den 10 mars? ”Kåhl och Kjött” och ”Ärter och Kjött” för hela slanten hela veckan. Men kål är gott och med fläsk är det jättegott. Riktigt fin husmanskost. En kall öl till? Själv tog jag faktiskt ett glas rödvin till, det passar väl inte perfekt men det gick ner. Mätt blir man och mer behöver man inte på många många timmar. Jo, en bit camembert till den sista slurken rödvin satt fint. En bra måltid!

Så här gjorde jag: jag tog ett helt huvud savoykål och skar i klyftor och strimlade dem fint på tvären. I en stor järngryta la jag stora smörklickar som fick smälta. Ner med alla kålstrimlor i grytan och så lät jag dem mjukna i smöret. Inte för hög värme, då bränns kålen! Sen ska en trea vispgrädde ner och två grönsaksbuljongtärningar (ekologiska utan transfetter!!) och så får hela härligheten puttra ihop en stund, ni ser när det är klart. Smaka! Dra åt sidan. Stek sen det färska sidfläsket – eller om ni väljer rimmat sidfläsk. Men hur enkelt kan det bli? Himla bra mat den här lyxvarianten av bergsmansmaten! Och mat som blir över fryser jag ner och spar till senare tillfällen. Smaklig spis!!

Ekorådsmöte i Halvarsviken

Lämna ett svar

Här sitter de två systrarna som bodde sist i huset. På övre bilden visar Olle Olsson med ryggen mot kameran runt i det gamla köket. Fr vänster står Kalle Nordebring från Riddarhyttan, Lennart Lindgren från Hallstahammar, Gunnar Ahl från Karmansbo och Ulla Carlsson från Malingsbo.

I snögloppet igår eftermiddag hade vi Ekorådsmöte hos Olle Olsson i Halvarsviken, som ligger mellan Ängelsberg och Virsbo i Fagersta kommun. Det är alltså företrädare för de ideella föreningarna som möts. Olle Olsson bor på en stor och urgammal gård och driver den tillsammans med sin bror. Nu har de startat upp ”Bo på lantgård” – en verksamhet som är tänkt att växa med andra aktiviteter på gården. Bröderna har inrett en gammal ladugård för uthyrning. Där höll vi vårt möte. Gården har gått i släkten i 16 generationer och har rötter långt ner i 1300-talet. Visst är det fascinerande….?? Här bor folk kvar, generation efter generation……Vi blev visade gammelstugan från slutet av 1700-talet – en låg timrad byggnad fylld av historia och Olle kunde berätta om släkten. Utanför fönstret stod det 300-åriga päronträdet. På chiffonjén fanns kort på farfar som var född i huset och den ende som gifte sig av fyra syskon. De sista som bodde i huset var två små gummor – de fanns på bild flankerade av sina två bröder! Det var farfars två ogifta systrar som delade hushåll och det måste ha varit i början på 1900-talet nån gång. Det var mycket att titta på!! Men vi skulle ju hålla ett möte också! Olles svägerska Ing-Marie Carlsson kom till mötet och berättade om ett Leader-projekt om trädgårdar som hon varit med om att starta och driva och som resulterat i en rad kurser om Trädgårdsvård och Upplevelser i det gröna i och runt Halvarsviken. Om Halvarsviken och deras aktiviteter kan man läsa på deras egen hemsida, www.halvarsviken.se. Och så var det då vårt Ekorådsmöte. Jodå – vi hann med det till slut också fast det drog ut lite på tiden och blev lite kortare än vanligt. Idag ska jag skriva ut minnesanteckningarna! Ja, det är i alla fall min ambition….

Glad Kvinnodag!!

Lämna ett svar

Här är det tänkta utseendet på boken Järnladies. Bilden på omslaget togs av Eva Timm som var fotograf och bodde i Västmanland. Bokens grafiska form och bildval görs av Jenny Findahl/Snowtrail.

Idag är det ju den 8 mars och den internationella kvinnodagen!! Jag fick ett mejl från Yvonne Gröning i Norberg igår med det glada utropet: GLAD KVINNODAG!! Det var lite kul, för jag är rätt dålig på det där med dagar. Men Kvinnodagen – den behövs uppenbarligen. Så är det bara. Själv har jag inget emot den, den sätter ljuset bland annat på självständiga och självrådiga kvinnor och det är inte illa alls. Just nu jobbar ett antal kvinnor med vår bok Järnladies och texterna har börjat landa på vårt redaktionsbord. Jodå, vi har en liten redaktion som ska träffas på torsdag i Söderbärke och börja gå igenom allt. Jag har redan läst några texter som legat klara ett tag. Det är berättelser som fascinerar, det handlar om ganska så tuffa levnadsvillkor och märkliga öden, även dåtidens höga känsla för heder och moral är intressant. Det var (då som nu?) en kamp och ett slit i en vilja att skapa sig ett liv och där till slut finna både viss framgång och en smula glädje (man ska inte förhäva sig…). En del är födda med silversked i munnen men får kämpa likaväl. Andra börjar bygga från grunden och redan som barn! Wilhelmina Skogh hade siktet inställt vid 12-års ålder då hon for ensam från Gotland till Stockholm för att söka sig ett jobb! Och hon fick jobba för sin framgång!! Men vem har det lätt egentligen?? Jag vet faktiskt inte. Människor i gemen har svårt att få livet att gå ihop och vips är livet förbi och man börjar blicka bakåt (om tid finns!) – och då kan man fundera över vad man uträttat. Det är den här blicken bakåt som träder fram i berättelserna – vi får se vad damerna har gjort. Vi sitter ju här med facit i hand och vet hur det gick för dem. De själva visste väl inte riktigt medan de levde och jobbade på. Först i efterhand framträder mönstret och deras levnadshistorier kan ge oss både kraft och inspiration långt framöver. Boken Järnladies kommer till sommaren – senast 1 juli. Det är beslutat.

Kulturarvet i Falun

Lämna ett svar

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten. Foto ChL.

Visst låter det trevligt med Kulturarvet!? Verksamheten finns i ett vit låg tegelbyggnad i industriområdet Ingarvet uppåt koppargruvan i Falun med en mycket sympatisk verksamhet: föremålsvård. Från början kom idén som så många andra idéer från Dalarnas museum. Det var då landsantikvarien hette Erik Hofrén (1970-talet). Erik ligger även bakom Ekomuseum Bergslagen, Framtidsmuseet i Borlänge, Arbetets museum i Norrköping. Att vara idérik är en sak, men att genomföra dem är en helt annan! Inte många är som Erik Hofrén. Han blev sen professor i museologi vid Umeå universitet och idag är han en kreativ pensionär, snart 75 år och har ännu ett levande intresse i de verksamheter han har varit med och skapat. Nu spårade jag visst ur……nåväl, i många år tillhörde Kulturarvet Nordiska museet. Under 90-talet när jag jobbade på Nordiska museet så var jag ofta i Falun och undervisade i föremålsvård och materialkunskap. Jag var ju konservator på den tiden. Då skrev jag också boken ”Våga vårda” – en handbok i föremålsvård tänkt för hembygdsrörelsen. Jag har i år återvänt till Kulturarvet med både bok och föredrag. Det är ny regim där och därmed nya behov. Nordiska museet har släppt verksamheten och Falu kommun driver den i form av tvåårigt ESF-projekt i ett försök att permanenta den. Det finns absolut behov av den här sortens vårdarbete – tror jag! Dalarnas museum med hembygdskonsulent Maria Björkroth är involverad i kompetensutveckling på Kulturarvet och via Maria är jag inhyrd ett antal gånger under våren för att bidra med träkunskap och allmän matierialkunskap. Innan jag blev konservator gick jag på Carl Malmstens Verkstadsskola och tog gesällprov i möbelsnickeri. Härliga tider!! Och om någon nu undrar så lånar Ekomuseum ut mig och fakturerar sen för mina tjänster. Det är aldrig fel med intäkter. Ekorrhjulet snurrar.

Och här är en länk till Kulturarvet som det fungerar idag: här!

…och mera om Polen!

Lämna ett svar

Här står kollegan Barbara Kazior i kyrkorummet vid en tavelram. Övre bilden visar en liten del av klostret Leubus i byn Lubiaz, Schlesien.

Schlesien! Den del av västra Polen som hörde till Tyskland före andra världskriget, dit for vi också. Jag kan bara inte hoppa över det gigantiska gamla barockklostret, som fått förfalla under lång tid. Min polska kollega Barbara Kazior körde mig i bil till Wroclaw, före detta Breslau, och därifrån på småvägar västerut till Lubiaz vid floden Oder. Byn Lubiaz har vuxit upp runt klostret Leubus, som en gång var Europas absolut utan konkurrens största kloster. Det grundades av cistercienserorden 1175 och övergavs 1810. Sen blev det både sinnesjukhus och militärförläggning i olika perioder fram till idag. Vi vandrade genom s t o r a barocksalar från 1600-talet, tomma höga kyrkorum och halvt igenvuxna klosterträdgårdar med vår ledsagare som var klädd som en munk! Den dressen hade han på sig varje dag under besöket i Bergslagen också. Liksom för att berätta något för oss svenskar, men det var inte många som förstod. Klostret var som en enorm jättelik slumrande skönhet med växtlighet som kröp inpå murverk och puts. Och stora planer fanns nu på att göra om hela klostret till ett ekomuseum och ett kulturcentrum med floden Oder som viktig turist- och vattenled. Man genomförde redan konserter i den ännu skönt orestaurerade kyrkodelen. Renoveringarna hade påbörjats och det var inte småsaker som krävdes. Byggnaderna måste renoveras båda invändigt och utvändigt, ja överallt – det kommer att ta åratal för i Polen tänker man hantverksmässigt. Man satsar på kvalitet. Detta är också en plats som vi alla borde besöka! Det kändes lite som Europas hjärta. En resa till Polen kanske….?

…och apropå Polen.

Lämna ett svar

Ett trähotell för vila intill skogen och byn Lanckorona. Polska kollegor vilar i trädgården efter en långpromenad. Övre bilden visar de vida vyerna från byn som ligger högt över jordbrukslandskapet.

Av bilden i förra inlägget kom jag på nåt! Polen!! Jag var i Krakow för drygt två år sen på en intressant konferens om geoturism ”Geotour 2008”. Sen reste jag runt med min polska kollega Barbara Kazior söder om Krakow ett par dar. Vi var även en vända till Schlesien mot den tyska gränsen. Tio dagar senare kom en grupp på 18 polska kollegor i buss hit till Bergslagen, snabbt beslutat pga mitt besök där! Så är det i Polen – det är spontant, nyfiket och varmt impulsivt! Nu kom jag på att jag ville peka på en mycket intressant plats: Ekomuzeum Lanckorona med 18 besöksmål söder om Krakow. Här finns fina trähotell och otroligt vacker natur med vandringsleder och utsikter. Det är en plats för Krakowbor att vila ut på men vi borde alla åka hit! På torget ligger ekomuseets besökscentrum med café och butik. Byn ligger längs en turistled ”Amber Trail Greenways” som går från Gdansk genom Polen ner till Budapest. Greenways är cykelleder och Amber Trail är namnet på den gamla handelsvägen för bärnsten från Östersjökusten ner mot Centraleuropa. Lanckorona ligger mitt i en rik bondebygd med småskaligt gammaldags jordbruk av ekologisk karaktär. Det var lite som förr. Här vajade sädesfälten med gammaldags meterhöga strån! I Sverige finns inte längre sådana fält. Maten kändes hemlagat god med bra lokalproducerade råvaror. Denna bygd är också full av minnesmärken från 1600-talets krig. Svensk stormaktstid med svenska trupper som tågade kors och tvärs genom Polen. Och det kan man förstå för denna jordbruksbygd kunde producera mat för stora arméer – det var också Polens olycka. Byns storhetstid som ett handelscentrum tog ett abrupt slut i och med svenskarnas härjningar kring 1655. Det är ett ännu levande kollektivt minne och på skyltar runt i bygden kan man läsa om illdåden. Det är inte alltid kul att vara svensk!

Länkar till Ekomuzeum Lanckorona här och the Amber Trail här.