Roligt tema för årets möbelformgivare, det står om det i DN idag söndag. Just nu pågår utställningen ”Slow living – en grön möbelmässa” på Kulturhuset i Stockholm – ett tips till er som är nära Stockholm! Måste nog dit och kolla läget själv, en stol som växer sig i form? Måste ses!  Låter helt bisarrt men det är vide som växer i en form av plexiglas, det tar några år men stolen gör sig själv. Vilken idé! Michel Bussein, designer skriver om den självväxande stolen: Vi har nu nått den punkt där vägen framåt går bakåt. Det var det jag fastnade för! Det är en så intressant och paradoxal tanke: att vägen framåt går bakåt! Vi går framåt men ändå bakåt, kanske för att framtiden cirklar runt oss – fattar ni? Vi går som i stora cirklar, det är så jag ser det. Framtiden böjer av (precis som ljuset!) och plötsligt är vi tillbaka och så går det runt på det viset hela tiden. Och när man varit i framtiden och fått impulser så kommer man tillbaka och förnyar och så ger man sig framåt igen och så håller det på. Det är som en jättelik spiral. Nu hänger ni med va?

Och jag tänker även på fenomenet ”ekomuseum” så klart. Det handlar mycket om människans liv förr, hur hon använde naturresurserna för att överleva och hur hon skapade en livsstil som var fulländat småskalig med lokal produktion. Så uppstod en lokal stark identitet som vi idag närmast betraktar som en kvalitet. Vi vänder oss om och ser detta när vi är på väg mot framtiden med sina stora grepp och stora visioner. Vi skaffar oss en global livsstil, bär kläder, köper möbler och äter mat och allt är importerat från jordens alla hörn som en självklarhet. Tillståndet varar ett tag, vi lever stort och vi tänker stort men det stora krackelerar snart i små delar. Och så böjer framtiden av och vi är plötsligt tillbaka igen med trender som småskalighet, lokalproducerat (mat, kläder, möbler), återbruk, hantverk, resor med tåg och cykel och en kommunikation som mer och mer liknar den gamla djungeltelegrafen….Facebook, twitter, snackisar, skvaller….jaa, då kan man ta sig en titt på Ekomuseum igen med sina rester av gediget hantverk, god teknik, enkla kraftöverföringar, byggnader som fortfarande står sig (timmer och sten förstås!),  lokala matsedlar som ”Kåhl och Kjött” eller hemmagjord korv, bakugnar beredda att livas upp i surdegstrendens spår, till och med barkbröd är inne, det såg jag på teve. Och nu kan vi förnya vår livsstil, vi har fått impulser och sen bär det iväg framåt igen!