månadsarkiv: maj 2011

Första ”Geodagen” genomförd

Geodagar måste bli en tradition! I fredags hade vi den första. Intressanta föredrag och en fin exkursion i bra väder, allt funkade och ett bra avslutande samtal blev det också. Vi var 26 personer totalt och kom från olika håll. Geologen Jan Mikaelsson och projektkunnige Lars Lundberg kom från Öland, naturgeografen Anders Yrgård från Stockholm, arkitekten Gustaf Wennerberg från Malmö, statsgeologen Gunnel Ransed från SGU, Uppsala, tre tjänstemän från Skinnskattebergs kommun och sen alla vi andra från Dala-Floda, Borlänge, Ludvika, Fagersta, Skinnskatteberg, Riddarhyttan. Jan Mikaelsson berättade om det fantastiska arbetet kring Ölands geopark och geoturism och allt vad det medfört för Ölands del, bl.a. 25 stycken utbildade Ölandsguider av vilka hälften arbetar i eget företag med geoturism. Det finns ett jätteintresse kring detta. Ja, det förstår man ju. Gustaf Wennerberg berättade om sitt x-jobb som handlade om att rita ett funktionellt geocentrum för Riddarhyttan. Det är ett mycket väl genomtänkt hus i råbetong och som i all sin enkelhet rymmer allt man behöver. Nu jobbar Gustaf som arkitekt hos Wingårds i Malmö. Jag vill ju se hans hus bli förverkligat i Riddarhyttan, det är som bäddat för ett geocentrum just där. Sen var det Anders Yrgårds tur, han är naturgeograf och han gjorde Geoslingan för många år sen. Den ringlar sig genom Malingsbo-Klotenområdet. Vi gav oss iväg på en exkursion på ca tre timmar längs en bit av geoslingan och visst blev det bekräftat att Riddarhyttan är som gjort för den här sortens upplägg. Vi fick oss en konkret baslektion i hur man sorterar markytan i block, sten, grus, sand, mo, mjäla och ler och till sist fattade jag äntligen vad morän var för något. Det är när allt är blandat huller om buller. Det mesta av Sveriges yta är täckt av morän. Med spade grävde Anders hål här och där i skogen och lyckades hitta bra exempel på precis alla sorterna utom block för dem gräver man inte upp, de pekar man på. Jag fick en inre bild av inlandsisen och det hav som sen fanns över Riddarhyttan, som svallade fram och tillbaka och med alla strandade isberg som man fortfarande ser groparna efter. En del är vattenfyllda fiskrika tjärnar. Andra är torra. Och så flygsanden som kom efteråt och fyllde upp runt isbergen innan de hann smälta. Det var en sån platå vi gick på. Med gropar och tjärnar runt omkring. Det var som att få nya glasögon på näsan…Och Gunnel Ransed från SGU berättade om det uppdrag de fått att samla alla geologiskt intressanta platser i nätverket ”Progeo” för att kunna stödja och utveckla geoturism. Dagen blev något av en kick-off.

Sen har vi ju Mojsen i Grängesberg

Lämna ett svar

Mojsen är ett kulturcentrum som tagit över gruvarbetarnas gamla matsal på den tiden då Grängesbergs gruva körde för fullt. Gruvan lades ner 1989 och nu är den vattenfylld, men vattnet ska bort och gruvbrytningen ska återupptas. Stora planer! Det är därför en munter stämning i Grängesberg. Men Mojsen förblir nog Mojsen även i fortsättningen. Jag var där i söndags på vernissage och boksläpp. Roine Jansson, gruvarbetare och konstnär från Dannemora ställer ut på Mojsen och utställningen ”Gruvarbetare i ord och bild” kommer att stå över sommaren så ni har tid att se den, ni som är intresserade. Det är stora bilder som visar gruvarbetet – inte bara från Sverige utan även från Belgien och Frankrike. Mycket känsla! Mojsen är öppet varje vardag mellan 10-15 och på sommaren även på helgerna.

Och Grängesberg är lite häftigt tycker jag. Samhället ligger på en sida av gruvan som rasade in för många år sen så där är en stor sjö nu, rasområdet som det kallas. Man får köra runt rasområdet till andra sidan för att komma till gruvområdet med sina tre lavar och vid den första laven, Centrallaven ligger Mojsen. Ovanför högre upp ligger det vackra Cassels, byggt som Bank of England, ett grekiskt tempel. Och bredvid Cassels ligger Disponentparken med sitt fina Trädgårdscafé.. Där finns även växthus med viss försäljning, gäss och ankor, dammar och det är barnvänligt. Trevligt ställe och en väldigt fin trädgård. Så efter ett besök på Mojsen så är det en bra idé att dricka en kopp kaffe i Trädgårdscaféet.

Och den som gillar att cykla, här ett tips! Det går en asfalterad gammal banvall från Ludvika rätt upp till Grängesberg via Blötberget, måttligt motlut hela vägen i knappa två mil. Jag tog cykeln i söndags, det var ju så härligt väder. Sen, när jag for tillbaka – då rullade det på fint neröver! Då var det riktigt underbart….

Branden vid Bränntjärn

Lämna ett svar

När jag ändå var uppe på Rikkenstorp och for runt på vägarna i måndags, så passade jag på att köra runt Kestina till Bränntjärnstorpet, det enklaste av alla Ekomuseums besöksmål. Det var här som Dan Anderssons farmor Anna-Stina Knas bodde som änka med sina fem barn. Det var här hon förde sin kamp mot Björnhyttans bruksägare, som ville vräka henne. Det var då hon kom på att hon kunde flytta sin stuga över länsgränsen 40 meter bort, från dåvarande Kopparbergs län till Örebro län. Sagt och gjort! Hon klarade sig och fick behålla stugan och hon passade samtidigt på att bygga om den med skorsten och en öppen spis samt ett litet fönster. Det blev en ”svenskstuga” av det gamla finska pörtet. Och sonen Adolf blev senare i livet far till Dan Andersson.

Då var det ett hårt liv, nu tycker vi att det är en underbar liten oas mitt i skogen och vi är glada att torpet står kvar. Och det är därför att det brann rejält sommaren 2008 på många ställen i Grangärde finnmark, stora hotande skogsbränder. Det var i början av juli har jag för mig, torra heta sommardagar. Den stickande röklukten kändes ända ner till Ludvika vill jag minnas. Och himlen fylldes av rökdis. Den gången var torpet i Bränntjärn hotat, elden gick rakt på men de som bekämpade branden lyckades med ansträngning stoppa flammorna 30 meter från torpet. Det brann faktiskt ända fram till ängskanten som i en kil riktad mot gaveln. Det var nog ett mirakel att torpet klarade sig. En stor del av skogen mellan Bränntjärn och torpet brändes av. Jag ville dit för att se hur återhämtningen har skett och jag såg att det fortfarande var väldigt svartbränt där elden farit fram men att ängarna runt torpet och skogen bakom såg ut precis som vanligt. Bränntjärnstorpet är fortfarande en oas och det finns en gammal finnstig framtagen av Nils Holmdahl på Rikkenstorp som går från hans finngård till Bränntjärn och Kestina och tillbaka – man vandrar som i en cirkel. Det är vandringar som brukar arrangeras av folket på Rikkenstorp.

Rikkenstorp plats för möte i finnskogsprojektet

Lämna ett svar

Här njuter av av svalkan inomhus. Fr vä Susanne Andersson, sen familjen Holmdahl med Joel, Nils och Hélène LIttmarck Holmdahl. Foto ChL.

Denna varma soliga dag möttes vi på Rikkenstorp, som är en 400-årig finngård som hänger på kanten till Ludvika kommun, liksom på gär’sgårn och är med i Ekomuseum sedan 2009. Formellt sett så ligger Rikkenstorp i Ljusnarsbergs kommun men nära Grängesberg. Man kör över Väster i Grängesberg, passerar Fjällberget, Örtjärn och följer norra Hörkens strandkant. Ena sidan stor blank sjö, andra sidan Dan Anderssons finnmarker. Susanne Andersson som är projektledare kom från andra hållet, från Säfsen. Vi skulle ha ett planeringsmöte i projektet finnskogarna.com. Jag var med för att jag ska delta i Finnmarknaden den 2 augusti på Rikkenstorps sluttande ängar. Det är Dan Anderssonveckan v.31 (30 jul-7 aug) och Ludvika kommun är huvudansvarig. Det är kulmen på sommaren och sen är i princip sommaren slut, det klingar av rätt snabbt sen. Men 2 aug blir det feststämning i paradiset Rikkenstorp. Vi gick ner till sjön, Lammtjärn, där de har byggt en ny timmerstuga som ska ingå i deras verksamhet och måhända bli ett undantag för makarna Holmdahl längre fram! De är ju gubevars unga än, kring 50 så där, den gyllene medelåldern. Sonen Joel har just flyttat hem från studier i Uppsala och med ambitionen att utveckla gården med nåt som heter permakultur. Hållbart!! Vi satt med kaffet utanför stugan och lyssnade på fågelsången. Vi har inte hört göken än…sa Hélène. Tio minuter senare hördes gökens ko-ko borta på skogen. Härligt var det! Västergök är bästergök. Och solen hettade till så starkt att vi var tvungna att gå in i stugan för att inte bli stekta i solgasset och det på förmiddagen den 9 maj! Vitsippor och hägg blommar samtidigt nu, är inte det lite ovanligt?

Läs om Rikkenstorp här

Igår drog loppisen igång i Ludvika

Lämna ett svar

Då är det sommar! Loppisen på Ludvika Gammelgård var först ut. Och med full sommarvärme. Här står man i vinterkängorna och har svårt att fatta……samma sak varje år! Fram med sandalerna, av med strumporna. Så klev jag ut och viftade på stortårna och det gick ju fint. Det är i varje fall försommar, jag mötte en utslagen hägg!! Med doft och allt. Och jag gick på den första loppisen som nu kommer att vara igång hela sommaren varje lördag mellan 9-15. Likadant blir det nere på Hammarbacken från och med nästa lördag. Två stora och riktigt bra loppisar i Ludvika gör att det blir värt en resa hit om lördagarna, glöm inte bort det! Loppisen vid Gammelgården kan även bjuda på en tur runt Gruvmuseet och ett besök hos den välfyllda byggnadsvårdsbutiken Nordiska Kaminer, nordiskakaminer.se som ligger kant i kant med allt det andra. Helt suveränt.

Loppisen nere vid Akvariet nedanför Hammarbacken ligger ju så vackert där nere vid kanten av Väsman med herrgården som granne och med tyvärr torrlagda Ludvika ström intill. Väsman är min favoritsjö och helt nära loppisen ligger den gamla Skuthamnen, idag en underbar badplats med en lika underbar kvällssol. Det är bara ett tips till er som gillar att ta ett bad. Och det blir en bra sommarmix: två loppisar, byggnadsvård, gruvmuseum, bad i klart rent vatten utan en massa alger, sjögräs och bottenslam, kaffe, glass och akvarium med svenska fiskar. Tar du cykel med så finns en asfalterad gammal banvall som går nästan ända fram till Grangärde och som följer Väsmans strandkant även om det ibland finns skogspartier och hus emellan. Det går fint att cykla Väsman runt också, fem mil kanske…. En liten matsäck i cykelkorgen skadar inte. Man har att göra i Ludvika med andra ord!

Johan Ahlbäck har förärats ny utställning

Lämna ett svar

Idag besökte jag Anna Falkengren, kulturchef i Smedjebacken. Hon visade mig Ahlbäcksalen i biblioteket, där utställningen om Johan Ahlbäck har förnyats helt och det är Ann Olander på Dalarnas museum som gjort jobbet. Rummet har blivit vackert! Och Johan Ahlbäck stiger fram som en alldeles ny och mer intressant konstnär då jag nu ser bredden i hans uttryck. Att han målat mycket expressivt, det vet jag sen förut, det är han mest känd för. Här finns nu tre delar att betrakta. En med ljusblå bakgrund som skildrar ungdomen, förhoppningarna och utbildningen. En med röd bakgrund som skildrar det hårda livet därefter med svårigheterna att överleva på måleriet. Och en med gul bakgrund där hans konstnärskap någorlunda har satt sig, han har fått en ateljé och kanske ett litet lugnare liv med särbon Svea och det är nu paret reser ut i Europa. På alla fotografier ses han arbeta med penna, pensel, papper, duk. Han var nog besatt av att teckna och måla. Det känns så. Han lär ha talat snabbt och tecknat lika snabbt. En otålig rastlös själ, som aldrig slog sig till ro och bildade familj utan plågades av demoner och levde säkert med stor oro i kroppen.

Johan Ahlbäck föddes 1895, började arbeta vid valsverket när han var åtta år. Det är sant! Barnen var tvungna att bidra till familjens försörjning, så var det bara! 1908 arbetade han heltid. Då var han 14 år. Det dröjde några år innan han tog mod till sig och följde den inre rösten och den begåvning han hade. Säkert pockade det på starkt. Det blev Stockholm och en fin utbildning på Konstakademin. Sen återvände han till Smedjebacken och målade arbetet i järnindustrin. Det blev stora lysande expressiva målningar och teckningar av arbetet i valsverket, som ingen kan undgå att påverkas av. Det är styrka han förmedlar. Men där finns också milda målningar och naturmotiv, kanske en slags försoning med de hårda villkor han smakat.

Tuna Hästbergs ”Äventyrsgruva” är invigd!

Lämna ett svar

Det skedde idag på eftermiddagen. Men innan jag hittade dit!! Jag irrade runt Idkerberget, tog fel på gruva. Det finns ju gruvor och gruvlavar överallt här!! Jag körde in på en skogsväg, höll på att förvilla mig helt (det är lätt i dessa trakter!) och förbannade mig själv för att jag inte tittat ordentligt på Eniro innan. Jag trodde jag visste…

Äventyrsgruvan ligger ovanför Tuna Hästberg rätt och slätt. Jag har ju varit där en gång för några år sen…men inte hjälpte det. Nästan 100 personer var nere på djupet. En lång ström av människor med hjälmar på huvudena försvann ner i ett hål, en efter en, Jag följde efter. Vi trampade en brant trätrappa neråt, ner, ner…oändligt långt ner. Det blev allt kyligare, allt fuktigare, andedräkten blev som vit rök, glasögonen blev immiga. 460 trappsteg och vi hamnade åtminstone på 40 metersnivån om inte lite mer. Schaktet med trappan hade en lutning på ca 45 grader tror jag och var upplyst något så när av svagt elljus. Nere på djupet fanns bara marschaller. De fladdrande ljusen ledde oss vidare in genom en ort, inte precis lättgången. Gick vi 400 meter i den? Jaa, säkert. Där i slutet öppnade sig stora bergrum med jätteschakt fyllda av det mest kristallklara vatten. De var upplysta av elljus. Suggestivt. Man stirrade ner i botten, det var 300 meter djupt men allt klart som kristall. Längst in var det som en brygga av trä. Där trängdes vi till slut. Högt upp i bergrummet på en avsats sjöng en kör i skenet av facklor med en bakgrund av en ljussättning i färger. Dramatiskt. Hur kom de dit? En av Baggbodykarna höll ett tal däruppifrån avsatsen. De arrenderar gruvan av dess ägare, ett bolag vars namn jag missade. De har efter åratal av dykverksamhet i gruvan fått tillåtelse att göra en Äventyrsgruva av den. De tackade Borlänge kommun, www.borlange.se som gjort den tillgänglig för besökare. Ja, det var verkligen bra gjort. De tackade Dalarnas museum för stöd och hjälp och Örjan Hamrin för hans särskilda engagemang. De får nu ta emot bokade besök.

Det var just Örjan Hamrin som ringde mig för några år sen och frågade: Vill du hänga med på en liten gruvtur?? Det lät ju oskyldigt. Ja absolut, svarade jag aningslöst och sen fick jag mig mitt livs upplevelse, utan trappor och ledstänger och vi var nere på 80 metersnivån i kolmörkret med tre ficklampor per person. Det är knappt jag vågar tänka på det!! Jag glömmer det aldrig och inte heller den glädje jag kände när jag efter fem timmar såg dagsljuset igen…

Läs om Baggbodykarna och titta på deras fantastiska bilder! www.baggbodykarna.org

Inga troll har varit här…

Lämna ett svar

Jaha, så är jag tillbaka i riktig tjänst igen, sitter på kansliet och undrar om jag någonsin ska kunna bringa ordning i den rådande oordningen? Jag inbillar mig ibland att det har varit troll här och stökat till. Ni ser hur det ser ut…suck! Men jag vill bara säga att saker kommer emellan hela tiden och som jag måste prioritera, helt enkelt ett måste om jobbet ska flyta på. Så länge jag hittar grejer så får det gå…det är så det funkar med oordning. Men min ambition är att en lugn period fixa till arkivalierna och bli av med dem. Vill gärna se på alla papper också. Det är ofta roliga dokument med händelser som jag gärna vill få lite inblick i och då sitter man genast fast i långa stunder. Ett veritabelt dilemma. Läser just nu på mejlen ett nyhetsbrev från Riksförbundet Sveriges Museer, www.sverigesmuseer.se om stafettbloggande, de har alltså en sån på sin hemsida där en bloggare inbjuds en vecka i taget. En kul idé! Just nu är det Lisa Rosén från MC Collection Museum som bloggar. Värst vad vi bloggar vid museerna nu? Hinner vi läsa allt och hinner vi jobba?? Jaha, haha…klart vi hinner! Jag bara skämtar lite….

Nu ska jag snart iväg till Smedjebacken, till Näringslivet och Lennart Silfverin där vi ska hålla ett styrgruppsmöte i projektet ”Bröd i Bergslagen”. Eva Långberg jobbar infernaliskt med detta, hon är en idog människa. Nyss damp det ner en inbjudan till en föreläsning hon ska hålla i Grangärde Bystuga den 19 maj kl 18.00 Hon ska berätta om hur man kan äta sig frisk med surdegsbröd och man ska ta med sig en glasburk och få hjälp att göra sin egen surdeg. Det blir nog kul!!