Kategoriarkiv: Tips

Hurra för Västanfors!

Här ligger nog Sveriges finaste hembygdsgård – ja det tror jag. Det är Västanfors hembygdsförening som driver hembygdsgården. Den håller öppet alla dagar året runt. I princip. Utom julafton då, kanske även nyårsafton.  Men annars. Och öppettiderna är dessutom generösa – till kl 18. Kaffestugan serverar till och med frukost från kl 9. Det är bra att veta för folk som har vägarna förbi. Nu har de fått ett fint pris, och det är inte för den fantastiska tillgängligheten, nej det är för att de är så bra på att samtidigt bevara kultur och tradition.

Det är Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län som sedan 2005 utser ”Årets kulturbevarare”, som för år 2012 har utsett dem med följande motivering: ”Västanfors hembygdsförening, för ett levande hembygdsmuseum präglat av initiativkraft och nytänkande.”

Den här fina utmärkelsen delades ut i tisdags av landshövdingen Ingemar Skogö, då föreningen höll sin årsstämma på hembygdsgården. Det var ett vackert diplom utfört av Gun Larsson, en internationellt uppmärksammad kalligraf. Heder och ära! Stort Grattis.

Här är den nya fina informativa hemsidan också:  www.hembygdsgarden.nu

Bellmans rötter i Norrbärke

När jag var på Norrbärke hembygdsgård för ett tag sen klev jag in i en låg parstuga. Där fanns Kristina Bjerndal, för dagen utklädd till Andretta, som bodde i stugan för drygt 100 år sen. Hon berättade lite om livet kring förra sekelskiftet och även om ”Bellmansgården” som flyttades hit 1954 från den lilla byn Furbo uppåt skogen nära Smedjebacken.

Jag har varit i Furbo en enda gång och det var med Karin Johansson som sköter vår ekonomi. Där var nämligen ett litet torp till salu, där Karins faster hade bott en gång. Vi kikade på det. Hennes fars släkt kommer från Furbo och de bodde på Bellmansgården 1886-1944. Karin har gjort gedigna efterforskningar både om sin släkt och om byn Furbo, bergsmansbyn som togs över av Finnbo bruk pga skulder. Bergsmännen blev livegna under bruket, de fick i bästa fall arrendera sin egen gård. Karin har skrivit om detta i Norrbärkebygd 1987 och 1988.

Och självaste Carl Michael Bellman har sina rötter i just Furbo! Han är fallen efter bergsmän. Hans morfar hette Michael Hermansson och föddes 1680 i gården intill den gård som idag kallas Bellmansgården och som ursprungligen hette ”Nybons”. Nåja, så går det till i historien, inget konstigt med det. Lätta förväxlingar där kopplingar finns. Morfar Hermansson var läsbegåvad och blev prästvigd i Västerås, tog sig namnet Hermonius, gifte sig och hamnade så småningom i Stockholm i Maria Magdalena församling. Den äldsta dottern Catharina Hermonius gifte sig med tyske Johan Arendt Bellman och 1740 föddes Carl Michael.

Det här tycker jag var intressant. Jag som alltid gillat Bellman och hans mustiga visor. Det är mycket man får höra på hembygdsgårdarna.

Årsstämma vid Ebba Brahes lusthus

Kafé Bockhammar blev platsen för årets stämma tisdagen den 15 maj. Bakom kaféet ligger Ebba Brahes lusthus, ett riktigt smultronställe i Ekomuseum. Lusthuset är en rosa dröm! Bör besökas när det blommar i Bockhammars trädgård och då kan man mumsa på den urgoda blåbärskakan till kaffet.

Lite om Ebba Brahe krävs nu. Hon som var född 1596 och hade en berömd ungdomsromans med kung Gustav II Adolf. Hon gifte sig med fältherren Jakob de la Gardie och blev mor till 14 barn, sju överlevde. När hon var 37 ärvde hon Bockhammar, tre hamrar och en stångjärnssmedja, av sin far riksdrotsen Magnus Brahe. Änka blev hon vid 56 och som änka styrde hon över sina järnbruk och egendomar. Och hon var en byggare! Familjen bodde i slottet Makalös i Kungsträdgården i Stockholm, som ärvdes av sonen Magnus Gabriel. Hon lät grunda Jakobstad i Finland till minne av sin man, hon lät bygga ut slottet Jakobsdal (idag Ulriksdal!) utanför Stockholm. Hon blev 78 år. Om Ebba kan man läsa i Järnladies. Makalös förstördes i en stor brand 1825, men lusthuset i Bockhammar står kvar som ett skimrande minne.

Och stämmodagen blev solig till slut! Vi kunde sitta ute i det gröna och äta vår ”pick-nick”. Men stämmoförhandlingarna genomfördes på kaféets övervåning och därefter besökte vi lusthuset nere vid ån och… satt inte självaste Ebba Brahe där och väntade på oss? Hon berättade om sitt liv och sin romans. Lusthuset utstrålar romantik och här omkring svävar många underbara sägner. För er som får lust att åka dit och uppleva miljön finns öppettider här: www.bockhammar.se

Det var för övrigt Marlène Carlsson från Skinnskattebergs kommun som var Ebba Brahe. Och nu är årets stämma avklarad och varje år känns det som om jag avlagt examen! Nu får sommaren komma.

Tips på en duktig smed!

Träffade på en sådan förnämlig smed i lördags på Norrbärke hembygdsgård, han smidde denna dag i smedjan som ligger bredvid pärthyveln.

Smeden heter Joakim Frost och han var faktiskt med oss på en tur när vi körde runt i Ekomuseum med Sme’bussen sommaren 2004. Då hade han just börjat med smide. Det var en rolig tid, vi hade fältässjor med oss och stod på torg och skolgårdar. Inte så att vi kunde smida, absolut inte! Men tillräckligt för att låta barn prova på att göra enkla krokar.

Joakim Frost har utvecklats mycket de här åren, hans har ett alldeles naturligt sinne för form och hantverk, det syns lång väg, han har egna fina linjer och detaljer och en fallenhet för smidet. Jag har sett hans saker förr och han är en naturbegåvning. Nog ska han göra mästarprovet nån gång! Jo, han funderar. Han håller till i ett garage till vardags, men kan inte leva på smidet, nej han jobbar extra som många konsthantverkare gör.

Jag köpte tre krokar av honom på direkten! En något udda form med sin kula och fina i all sin enkelhet, vackert smidda. De ska upp till huset i Jämtland och sitta på verandan, där ska regnrocken hänga. Och kvasten.

Här är hans enkla och snygga hemsida: smedjafrost.se

Brödmässan på Norrbärke hembygdsgård

Lite kyligt och småregnigt, jovisst men det gick galant ändå och det bjöds dessutom på mycket mer än bröd, mjöler, böcker, föredrag och prova-på bakning. Hela hembygdsgården i By (nu har jag lärt mig nåt!) var öppen med diverse aktiviteter lite överallt för övrigt. Föreningen är aktiv!

Thomas Björnhager, ordförande i kulturnämnden, invigde Brödmässan med utställning i skolmuseet på fm och den lilla skolsalen fylldes med folk. Projektledare Eva Långberg hade satt upp ett band som högtidligen klipptes av. Sen var det igång! Kulmen på Leader-projektet Bröd i Bergslagen. Pga vädret flyttade mässan upp till det stora Sädesmagasinet, där det handlades för fullt! Och med föredrag i Bystugan av Manfred Enoksson från Saltå Kvarn. Och kaffeservering med goda bröd i Bellmansgården, där hängde vi en bra stund.

Den här hembygdsgården är mer som en by än en gård. Platsen råkar också heta just By och var centralort i begynnelsen, då när Smedjebacken verkligen ”bara” var en backe med smedjor som hörde samman med järntackeproduktionen vid hyttan längs Kolbäcksån. Norrbärke kyrka byggdes nära By och det bedrevs livlig handel längs en bygata neråt sjön. Det var då det. Sen brann byn 1717 och 28 gårdar eldhärjades, fyra blev kvar och utgör kärnan i dagens hembygdsgård. Centrum förskjöts till Smedjebacken.

Det slingrar sig en landsväg runt hembygdsgården och där finns även flera privatbostäder i gamla hus som man lätt kan tro hör till föreningen – så är inte fallet. Pittoreskt för besökarna som kan kika in på blomstrande små täppor och gårdar. De boende blir väl vana vid att vara omringade av folk som spanar på dem.

Minnesceremoni på Ryssvägen vid Rysstenen

Det var en märklig upplevelse att delta i den minnesceremoni, som genomfördes på Ryssvägen vid Rysstenen i går fredag. Kring den stenen sker sen ett antal år tillbaka en minnesceremoni i maj varje år. Det är en stor gråsten, där några ryssar ristat in stjärnan, hammaren och skäran samt CCCP och årtalet 1944 till minne av sin lägertid.

Blommor nedlades vid stenen, högtidstal hölls både på ryska och svenska. Våra nationalsånger sjöngs i tur och ordning och lokala Lions serverade bröd med korv efteråt. Hela högtiden tog nog två timmar ungefär och betänk nu att detta är mitt i skogen, långt från stora vägen!! Det hela är mycket högtidligt. Igår var det nog ca 100 deltagare som samlades. I sanning en märkvärdig upplevelse. Jag kände mig mycket förundrad.

För att komma till Ryssvägen och Rysstenen ska man passera Krampen och den gamla tvättstugan som hörde till rysslägret och som är det enda som finns kvar i dag. Där öppnar ett minimuseum nu! Det återkommer jag till. Jo, man kör nog minst 6 km bortöver skogen. Och på denna väg kommer varje år en stor buss fullpackad med ryska deltagare från ambassaden, barn och vuxna. Och det kommer diplomatbilar. Ambassadören brukar närvara, likaså landshövdingen samt kommunalrådet från Skinnskattebergs kommun.

Krampen blev ett besöksmål i Ekomuseum 2009 och jag ville ju själv se vad som pågick där, inte bara höra talas om. Den här ceremonin har uppstått för inte så väldigt länge sen, jag tyckte jag hörde 10-15 år… Det var två makar Gunnarsson som började forska kring den inristade stenen och så blev det som det blev. De ville inte att ett stycke rysk historia i Uttersberg skulle försvinna totalt i dimmorna. Ryssarna gjorde starkt intryck på lokalbefolkningen, de byggde inte bara vägar utan arbetade även i skogen. Det föddes en del barn också! Det finns ett starkt behov av att minnas. Och det finns en bok: Krampen och andra ryssläger i Sverige under andra världskriget skriven av journalisten Hans Lundgren. Boken kom 2008.

Magiska Väsman efter jobbet

Kl 21.00 i går kväll gick solen ner över Väsman, jag var ute på stavgång längs sjön. Tur att jag hade min iPhone med mig, så jag kunde ta en bild. Jag tror att Väsman är Ludvikabornas största tillgång. Och ser ni molnet som liknar en jättestor fågel? Den ser ut att komma flygande med natten i sina utbredda vingar.

Vid Roths äng nära Ludvika herrgård satt en flock ungdomar vid en brasa, en hade gitarr med sig. Det var magiskt, en uråldrig förnimmelse kröp på mig, av stenålder.  Att samlas runt en brasa, be till solguden att solen ska stiga upp på himlavalvet även nästa dag…. lite så. Vi bär det där urprimitiva livet inom oss. Men den stora omtalade månen dök inte upp så jag såg den i går tyvärr, den lär ha varit gigantisk.

Igår gjorde Jenny, Snowtrail, och jag klart med boken Älskade Mathilda – 100 brev om kärlek, slit och nöd och den gick iväg till tryckeriet före lunch. In i det sista letade vi fel och vi fann dem – förhoppningsvis alla! Hm. Det finns en chans att ändra nåt smått fortfarande men annars är det bara att se framåt mot leveransen den 5 juni när vi ska ha boksläpp på Västmanlands läns museum. Författaren 90-åriga Birgit Hirdman Rørslett kommer med sonen Øyvind med tåg från Oslo för att vara med. Nu ska boksläppet planeras lite.

Och så väntar även uppdateringar av diverse slag, hemsidor och annat. Och vandringsfoldrarna som jag bara hunnit tänka på ska nu hamna högt upp på listan. Och ett tjänstemannamöte ska jag kalla till, sent omsider! Jag drar igång med sånt. Synd att jag inte har fem huvuden, tjugofem händer och femti fötter – tänk vad det skulle hjälpa!! Och ha det som Pippi, en kista med guldpengar att ösa ur.

En tur på Ställberget i Ludvika

Jag kom från ett snöigt Jämtland i helgen och landade i en spirande vår, där björkarna redan fått musöron! Vintern var långt borta och solen sken. Då tog jag cykeln till Ställberget norr om Ludvika och gick vandringsleden ”Gula stigen”, den är gulmärkt även om alla märken inte finns kvar, men stigen ser man ju.

Ludvika är bra på det sättet, det finns många leder både för cykel och fötter. Den här leden är en ganska vältrampad stig som passerar urgamla gruvor, går över i en lika urgammal skogsväg ett litet stycke, en väg som en gång tog folk uppåt Burens och Sörvik och bortöver.  Sen svänger stigen av uppåt berget. Skogen har vuxit upp runt gruvhålen och står rätt så tät och högvuxen i dag. Men lite varstans när det dyker upp ljusa gläntor och även ett hygge och där finns fina blåbärsställen, klart jag passade på att kolla läget. Blåbärsriset har överlevt vintern, det bådar gott inför sommaren. Och när man kommer högst upp på berget så har man en milsvid utsikt över Ludvika, höjder och luft! Det är det som gör Ludvika. Alltså, jag är barnsligt förtjust i att vandra i Ludvikas nära skogar, jag tröttnar aldrig.

Studenter på exkursion

Idag har jag varit i Skinnskatteberg och träffat en ung blivande geograf, Michael Johansson, från Stockholms universitet. De är ute på en tredagarsexkursion med tre minibussar i Skinnskatteberg med omnejd. Det är mycket att titta på i Riddarhyttan och i Malingsbo-Klotenområdet intill, ett fint och tydligt istida landskap. Den som leder det hela är förstås Anders Yrgård, naturgeograf och lärare på universitetet. Honom har jag skrivit om förr här på bloggen.

Men nu var det Michael. Han ska göra sin kanditatuppsats om geoturism och har varit runt och intervjuat flera personer i Riddarhyttan och i Skinnskatteberg. Idag var det min tur. Vi satt en dryg timme på biblioteket i Skinnskatteberg och sen for vi till Riddarhyttan för att titta på tre besöksmål som kommer att bli inkluderade i den tänkta Geopark Riddarhyttan. Det är Bastnäsfältet, som fått bra uppskyltning nu av hembygdsföreningen och därför är lätt att hitta till numera. Sen unika Kopparverket, en gammal industrianläggning som bara till vissa delar finns kvar, en porlande öppen miljö – pga kopparrester i marken så växer det inte så bra runt forsar och dammar. Till sist besökte vi magiska Röda Jorden. Där hade hembygdsföreningen satt upp lappar om Röda Jordens dag, söndag 5 augusti. Då är alla välkomna att vara med och göra järn mellan kl 9-14. Det vill jag bara säga är en riktig upplevelse och det går på fem timmar ungefär. Så gjordes det för 2500 år sen på denna plats. Det är en kulturyttring på en fin geologisk plats, ett bra besöksmål för geoturister.

”Från Berg till Spik” har kommit

Minsann, idag kom leveransen, den länge väntade. Nu har jag en stapel med bokkartonger längs väggen igen. Järnladies har minskat i antal och kvar står bara några kartonger nu. Men vi fyller på med nya titlar och om en dryg månad har vi väggen full med Älskade Mathilda-boken. Den blir väldigt fin den också. Alla böcker kommer att säljas på Adlibris, det är ett bra sätt för mig, jag levererar dit och sen behöver jag just inte tänka så mycket på försäljning annat än i lokala sammanhang.

Ekomuseums Järnskola för barn. Från Berg till Spik är en nätt liten bok, liggande A5-format och välpackad med lätttillgängligt vetande och fina illustrationer i färg om hur man hanterar järn från början till slut, ja om spikens långa vandring från gruva till smedja. Där gjorde Barbro Jadling och Kerstin Bergström ett bra jobb på 1990-talet. De gjorde den skrift som Ekomuseum Bergslagen gav ut då och som vi har haft som underlag för denna nya utgåva. Vi har utgått från den och sen jobbat lite vidare på berättelsen – både vad gäller text och bild, Jenny Findahl, Snowtrail och jag. Efter Valborg nu i början på maj ska den läggas ut på boklistan och sen ska jag börja sprida den i vårt område. Och priset? Det lutar åt hundralappen till.