Utvalda konstnärer till Ekomuseum Art Space 2020

Ekomuseum Art space 2020

 


Under maj månad utlystes ett unikt konstnärsresidens för sommaren 2020. Nu har Neringa Stjernman och David Molander utsetts till residenskonstnärer i Ekomuseum Art Space 2020 och får tillbringa sommaren i den unika kulturhistoriska miljö som slussar och omgivning utgör längs Strömsholms kanal.

 

 

 

Residensvistelsen består av; en resa, en residensplats och en presentation i form av en tillfällig installation på tre platser. Vistelsen börjar med en 7 dagars båttur genom Västmanland längs Strömsholms kanal. Resan startar i Borgåsund 2020-06-30 och avslutas i Fagersta 2020-07-06.

 

Juryns motivering

 

 

 

Neringa StjernmanNeringa Stjernman

 

 


Neringa Stjernman

 

 

 

Arbogabaserade Neringa Stjernman har ett genuint intresse för kulturarv och en stark utgångspunkt i platsers historia och deras fysiska och immateriella beståndsdelar. Med ett ekologiskt perspektiv sprunget ur jorden och med digitala metoder aktualiserar hon frågor om industrihistoria, nutid och människans förhållningssätt till landskapet som tillgång. Neringa Stjernmans konstnärliga process rör sig i gränslandet mellan olika konstnärliga tekniker och synliggör människoöden likt avlagringar i jorden. Genom reseanteckningar, arkiv och platsspecifika material vill hon porträttera människor som befolkat denna res- och transportväg i Västmanland och på så sätt synliggöra nya perspektiv från platsen. Genom den utforskande processen väcks tankar till liv och bjuder in till fördupningar och samtal. Juryn tar fasta på Neringas forskande blick på Västmanland och inkännande materialinhämtning och ser fram emot mötet mellan hennes spännande konstnärskap och Strömsholms kanal.

 

Neringa Stjernman har studerat på konsthögskolan i Vilnius och fördjupat sig i traditionella tekniker i Japan. Hennes verk finns representerade både i Sverige och internationellt och hon rör sig fritt mellan digitala och traditionella tekniker.

 

neringa.stjernman@gmail.com
Tel 072-865 36 17

 

David Molander

 

 

 

David Molander

David Molander

David Molanders starka konstnärskap väcker fascination och engagemang.
Med digitala tekniker och med utgångspunkt i insamlat material bygger han samman nya visioner av platser och händelser, ofta med kulturhistorisk förankring. Han involverar gärna andra i processen och på ett inkännande sätt skapar han egna byggstenar av berättelser, material och lokalt kunskapsutbyte.
Med sitt intresse för släktforskning söker han kunskap om platser ibland annat Västmanland och ser kopplingar som han vill fördjupa. Stor nyfikenhet, kunskapsinhämtning, en drivkraft och skärpa i att skildra och tolka både platser och skeenden löper som en röd tråd i David Molanders arbete. Juryn ser med stor glädje fram emot det oupptäckta och vad som kan uppstå i hans konstnärliga process i växelverkan med människor och platser längst Strömsholms kanal.

 

David Molander (f. 1983) har studerat på högskolan för fotografi i Göteborg samt på Harvard i Boston. Han har ett mångsidigt konstnärskap och arbetar så väl i urbana, kulturhistoriska som i konstinstitutionella miljöer, med både offentliga, onlinebaserade och digitala videoverk.
David Molander finns representerad i flera samlingar i Sverige och internationellt, han har fått Beckers konstpris 2014 och Hasselbladstiftelsens Victor stipendier 2011, samt Harvard GSD Loeb Fellowsip 2017.

 

david@davidmolander.com
Tel 070-496 08 08

 

Vi vill tacka alla sökanden för väl genomförda och intressanta ansökningar!

 

Ekomuseum Art Space 2020 genomförs inom projektet Ett kulturliv för alla Konst i samverkan mellan; Fagersta, Hallstahammar och Surahammars kommuner, Strömsholms kanal AB och Ekomuseum Bergslagen.

 

 

 

Kontaktpersoner

 

 

 

Maria Lindgren
Kulturutvecklare Bild och form, Region Västmanland
maria.lindgren@regionvastmanland.se
tfn 021-17 38 26

 

Anna Törrönen
Konstfrämjandet Västmanland
vastmanland@konstframjandet.se
tfn 073 779 93 78

Utflykt till en smedja.

Karmansbo smedja ligger intill Hedströmmen. Inuti är den näst intill intakt, så som den såg ut när den senast användes 1958. Den första smedjan här byggdes redan på tidigt 1600-tal.

 

Den vita smedjan intill ån.

Den vita smedjan intill ån.

Om du har turen att kunna åka hit till Järnets dag, varje sensommar, så får du se gubbar i vita ”lusselinnen” som valsar järn. Det ser dramatiskt ut. En bit hett järn pressas in i valsen, kommer ut något smalare, pressas in i nästa vals, kommer ut ännu smalare och så vidare, tills det ringlande, glödande järnet har blivit så tunt som man vill ha det.

Det gällde att arbeta snabbt, innan järnet svalnade och inte gick att valsa mer.

 

Foto Örjan Svane. Valsning på Järnets dag.

Foto Örjan Svane. Valsning på Järnets dag.

 

På visningarna här – som du kan boka in året om, bara det inte är för mycket snö för att ta sig fram till dörren – så får du se blåsmaskinen igång, det pustar och gnekar, den var en modern och effektiv uppfinning som såg till att ugnarna fick syre. Det fungerade bättre än de gamla blåsbälgarna som användes tidigare.

 

Blåsmaskinen inne i smedjan.

Blåsmaskinen inne i smedjan.

 

I ugnarna lade man in tackjärn från masugnen i hyttan. Det här järnet innehöll för mycket kol som gjorde det sprött. Nu skulle kolet bort.
Man sa’ att man färskade järnet. I hettan brann kolrester i järnet bort så att kolhalten sänktes – när järnet kom från hyttan var kolhalten ungefär 4%, när man var klar i färskningshärden var halten strax under 1%. Då var järnet smidbart och hållbart.

Skulle man råka få bort för mycket kol så blev järnet istället alltför mjukt – sådant järn kallades för ”blötjärn”.

 

Här färskas järnet i en färskningsugn.

Här färskas järnet i en färskningsugn.

De där ”lusselinnena” som smederna har på sig på Järnets dag – det är blaggarnsskjortor. Smederna hade sådana förr, ofta med bara strumpor och träskor till, en keps på huvudet och trasor lindade om händerna. Det handlade om arbetsmiljön: det var varmt att färska och valsa järn! Skjortans grova lintyg brann det inte hål i så lätt, så om det stänkte från ugnar och järn så höll tyget ändå. Lite sval luft kunde fläkta in under skjortfållen som satt i knähöjd. Ordet ”blaggarn” kommer från ”blånad, blågarn” som var det grövsta som blev kvar när man gjorde tyg av lin. Blågarnet tog man till smedsskjortorna: blaggarnsskjortor.

 

De som vävde skjortorna bodde i smedsbostäderna en bit från smedjan. Den långa vita längan med dörr på dörr in till små arbetarlägenheter ligger bara en bit från smedjan. Här fick en vävstol lov att få plats i kök eller kammare. Smedshustrurna hade hand om barn, det lilla hushållet som hörde till lägenheten och de jobbade dessutom på bruket: kanske inne i herrgården, eller i ladugården eller med tvätt, bakning eller i jordbruket.

 

Inne i en av arbetarbostäderna.

Inne i en av arbetarbostäderna.

 

Området är vackert, en liten lekpark och många picknickbord finns kring arbetarlängan och smedjan. Det gick åt mycket kol till ugnarna i smedjan – kolhuset står kvar och kan hyras till fester.

 

Inne i kolhuset.

Inne i kolhuset.

 

Att promenera längs ån är härligt, en bit söderut ligger Hedströmmens naturreservat, med lämningar efter alla de hammare som funnits här sedan tidigt 1600-tal. Sällsynta fåglar som kungsfiskare och mindre hackspett finns här. Utter och bäver likaså. I de forsande vattnen trivs flodpärlmusslan, som är fridlyst och hotad och som kräver rent, strömmande vatten och rena bottnar för att överleva. Den kräver också öring, vars gälar musslans larver bor och äter parasiter i, innan de utvecklas till musslor. Det finns information om var du köper fiskekort uppsatta i reservatet.

Här finns frodig lövskog, men även några rejäla granar, med en omkrets på stammen på omkring två meter i brösthöjd!

Genom reservatet, som är ett omtyckt utflyktsmål, går två stigar, en på knappt 500 meter och en på 1,2 kilometer.

 

Lövskog och vatten.

Lövskog och vatten.

Stollberg, hål i bergets topp.

Upp, upp, upp går den långa backen mot Stollberg från Silfhyttan. Grusvägen går förbi tandvärkstallen, så har du tandvärk bör du stanna där på vägen och få hjälp.

 

 

Tandvärkstallen är gammal och reslig. Det sitter spikar i stammen, se om du hittar några. Spikarna har man först petat sig i den onda tanden med och sedan hamrat in i tallen. Då flyttades värken ut ur tanden och togs omhand av tallen…

Eller ”flyttades” och ”togs” – flyttar och tas, snarare, för det fungerar väl än.

 

Tandvärksfri kan du nu fortsätta resan upp mot toppen. Längst upp svänger vägen och när du kommer in på parkeringen är utsikten fantastisk! Skogen böljar sig ner mot Smedjebacken som skymtar i fjärran. Bakom ryggen har du då det inhägnade gruvområdet och utsiktstornet.

 

Om det är det minsta värme i luften känner du en doft av … svavel? … som stiger upp från slaggen som omgärdar marken kring gruvhålen.

Här växer några tussar gräs och inte mycket mer, men en ovanlig liten växt trivs ändå här: fjällnejlikan. Den är ovanlig så här lågt söderut och är en av få växter som klarar av att växa där marken är så kopparhaltig som här.

 

 

Här började verksamheten 1552, med brytning av silvermalm. Sedan har man hämtat blymalm, zinkmalm, limonit med mera här.

All gruvverksamhet avslutades 1982.

 

Föreningen här, Väster Silfbergs vänner, firar 30 årsjubiléum i år. 1 juli är det fest på området.

De har genom åren byggt ett utsiktstorn, så att du kan se ÄNNU längre än från parkeringen, här finns picknickbord och slogbod med eldstad, en av Ekomuseum Bergslagens teknikparker för barn och skyltade vandringsleder och stigar i området.

Och det finns ett utedass, öppet för besökare.

 

 

En stolgång finns, där man alltså kan gå in i berget. Just nu inte ”skrotad” som det heter, när man kontrollerar väggar och tak och ser till att inget sitter löst och kan falla ner på besökare, men annars kommer man genom gången fram till öppningen som mynnar ut i det gruvhål man ser närmast parkeringen.

 

 

 

En liten samlingslokal finns också här, som går att hyra och där det hålls trivselkvällar på sommaren, som föreningen arrangerar.

 

Här går Sméleden förbi, så att du kan ta dig till ett annat av Ekomuseum Bergslagens besöksmål: Schisshyttan.

Då går du genom skogen, förbi skogsdammar där det växer näckrosor på somrarna och vandrar på grusvägar och stigar.

 

Detta är en fantasieggande, vacker och faktiskt lite kuslig plats, med de gapande svarta gruvhålen mitt uppe på toppen av berget.

 

Vackert och kusligt på samma gång i Klackberg.

Det här berget har det hackats, grävts, borrats och sprängts i ända sedan 1300-talet.

Tidigt 1300-tal till och med – då kallades berget för Mons Ferri: järnberget.

 

 

När du kommer in på området från parkeringen finns informationsskyltar, bland annat en med en bra karta över området.

Genast du svänger in här ser du slaggbyggnader. Här finns två märkliga ”torn” byggda av slagg. De är gruvlavar och är byggda över flera hundra meter djupa gruvschakt, I lavarna fanns maskinerierna som skötte ”uppfordringen” ur gruvan, alltså drog upp allt som skulle upp. I en av lavarna kan man fortfarande köra uppfordringsanordningen – boka via Norbergs besökscentrum: 0223 – 290 30.

Det finns också en kalkugn bevarad.

 

 

Det här är ett sådant där område där det växer många speciella växter, tack vare den unika miljön. Det finns skyltar om växter och blommor lite här och där utefter stigarna. En rolig bok, i höjd så att även barn når att bläddra, finns vid stigen i närheten av Blå grottan.

Hela området är fint att promenera omkring i, på små stigar och vägar, där man så gott som hela tiden skymtar något gruvhål inne bland träden. När snön ligger är det inte så skönt att gå här, det sandas inte!

Här bröt man både järnmalm och kalk. Kalk användes i all järnframställning för att lättare skilja slaggen från järnet. En kalkugn finns också kvar, i ena änden av området.

 

 

Men Blå grottan och Storgruvan då? Ja, det är här det blir kusligt. Träbron som går över Storgruvan är stabil och väl inhägnad så någon fara är det inte, men berget sträcker sig högt ovanför och långt nedanför, så det kan suga lite i magen när man går här!

I ena änden av bron kommer man in i en gruvgång. Här kan fantasin få leka, man kan tänka sig hur det var att vara inne i berget utan en utgång bara en bit bort, flera hundra meter ner.

 

 

Alldeles i närheten av Storgruvan och gruvgången ligger Blå grottan, där du går in några meter i berget och ser rakt över ett vattenfyllt hål. Tack vare ämnen i berget ser vattnet alldeles blått ut och mer vatten strömmar ner från ett hål i väggen mitt emot.

 

 

Titta på väggarna i de båda gruvgångarna. Gången in till Blå grottan gjordes tidigare – här användes metoden som kallas tillmakning, när man eldade i berget så att stenen blev porös och så bröt man sig in, eldade och bröt, eldade och bröt. Spåren i bergväggen blir lite ”mjukt rundade” när den metoden används.

I modernare tid sprängde man, som i gången vid Storgruvan, väggarna är här mer söndertrasade och man kan se rester av borrhål där man petat in krut eller dynamit.

 

Ta ett par timmar att promenera runt här. Blåsipporna kommer tidigt, de blommar här nu och fler blir de lite längre fram i vår. Tussilagon lyser också i fjolårsgräset. En härlig plats för utflykter, med gruvhål att ropa ner i, gångar in i berget, trolsk skog och fantasieggande byggnader.

 

Utflykt till Skantzen.

Dagens utflykt på egen hand-tips är Skantzen i Hallstahammar.

Här är det alltid trevligt att gå, extra mycket nu när du kan lyssna på berättelser om de historiska husen och platserna med hjälp av en app i din mobil.

Har du inte mobilen med dig så finns det skyltar på olika platser.

 

Skantzen har fått sitt namn av en borg, en skantz, som fanns här för länge sedan. Resterna av den ligger uppe på berget på östra sidan om vattnet. Dit kan man gå man får då utsikt över Skantzsjön och hela området.

 

Strömsholms kanal går tvärs igenom området, här är det just grävd kanal och det syns – det är en spikrak vattensträcka, med stenbelagda kanter. Det passar ju bra, för Skantzen var själva centrumet när Strömsholms kanal kom till.

 

Här bodde arbetare, här odlades mat till alla som jobbade med kanalbygget, här fanns de som styrde och organiserade det hela, här bodde då och då Johan Ulfström som är personen bakom hela kanalbygget. Härifrån sköttes hela administrationen kring detta enorma projekt.

 

Allt det här kan du höra i appen – ladda ner den i din mobil, här är en länk där du kan se hur den ser ut: 1482911317

 

Med eller utan app kan du gå runt bland områdets alla fina hus. Det är kuskens bostad, bagarstugan, stallbyggnader och lador, bostadshus, huset där Ulfström bodde som kallas Mekanikus och mycket mer.

Det finns en ”teknikpark” för barnen, där de kan köra ångbåt och slussa.

I södra änden av området finns en sluss, du kan promenera på båda sidorna om kanalen och det finns grönytor för barnen att springa runt på.

Inte långt ifrån ligger Åsby, dit går det att gå på en fin liten gångväg längs vattnet och inne i lummig grönska – nåja, inte så lummig nu, kanske, men det är natur och vackra omgivningar.

 

Vatten, natur, vackra hus, spännande historia, plats för barn att leka, picknickplatser – ta gärna med filt att sitta på, det finns många fina backar att sitta i…

 

Det finns en restaurang på området – hur de håller öppet nu i virustider är det bäst att ni kontrollerar med dem: https://skantzenkanalkafe.se

 

Här på området ordnar hembygdsföreningen en massa aktiviteter under året. Grupper kan beställa fika och föreningen kan allt om husen och historien. För att få kontakt med dem och se vad de ordnar under året, läs här: https://www.hembygd.se/svedvi-berg

 

Hembygdsföreningen visar också gärna runt i de fina museerna, men det kanske är bäst att vänta med det tills virusfaran gått över.

Utflyktstips Dunshammar.

Undrar vad de som först kom till Dunshammar döpte platsen till? Och hur de tog sig dit. Kom de kanske med en stockbåt över sjön, lade till i viken och gick uppför backen och började utforska…

Det vi vet är att för ganska länge sedan nu upptäckte markägaren att här fanns spår av mänsklig aktivitet från länge, länge sedan.

Ett par arkeologiska utgrävning gjordes så småningom och det konstaterades att här hade människor levt och tillverkat järn på 300- till 800-talen.

 

Ugnarna där järnet tillverkades finns kvar.

Du kan stå och titta på dem, bra någon meter ifrån. De är skyddade under toppiga trätak.

I liknande stil är museet som innehåller sjömalm och slagg och en pedagogisk och fin utställning om hur det gick till att tillverka järn här för 1500 år sedan.

 

Utanför museet finns ett picknickbord. Ett utedass står där man kommer in på området från parkeringen. Från parkeringen är det ungefär 300 meter att gå.

Skyltar med information finns vid parkeringen och en bit in mot området.

Hit åker du på egen hand, svänger in mot Dunshammar från vägen mellan Virsbo och Ängelsberg och följer träpilarna. Du kan också ta sjövägen – det finns en stabil och bra brygga i viken och därifrån en stig upp på området.

 

På somrarna öppnar Västervåla hembygdsförening museet varje dag, så att man kommer in. Vill du in under andra tider på året kontaktar du föreningen. Uppgifter finns på deras hemsida: http://www.vastervala.nu

 

Du kan läsa mer här på Ekomuseum Bergslagens hemsida också: dunshammar

Ett golv under golvet.

När du går in i byggnaden där serveringen ligger intill slottet i Strömsholm kan du se en ruta i golvet som är täckt med tjockt plexiglas. Där under, några decimeter ner, syns tegel, liknande det som ligger i golvet du går på.

Skillnaden är att teglet där nere är gammalt. Så pass gammalt att på det gick drottning Hedvig Eleonora under senare halvan av 1600-talet.

 

Det var nämligen hon som lät bygga slottet så som det ser ut nu och även just det här huset med tegelgolvet, med hjälp av arkitekten Nicodemus Tessin den äldre.

Tidigare fanns ett annat stenhus här på området, byggt 1550 av Gustav Vasa, och det fick hans fru Katarina Stenbock ärva när han dog.

Vad gjorde Katarina Stenbock i byggnaderna här då, hur såg hennes vardagar ut, hur kändes hennes kläder, vad hade hon för arbetsuppgifter och vilka sociala sammanhang levde hon i? Och hur såg samma saker ut för Hedvig Eleonora?

 

Slottet är öppet för visningar under sommarhalvåret och då kan du få svar på en del av de här frågorna och du får veta mycket mycket annat om kungligheter och saker som har hänt här genom århundradena.

 

2020 öppnar slottet för visningar i juni. Här är länken till slottets egen hemsida: stromsholms-slott.html

Ekorådsresan 2019.

En halvklar septemberdag gick årets Ekorådsresa till biografmuseet i Säter, Staberg och Korså bruk. Temat kan man säga var film, bergsmän och bruk.

Bussen från Söderbärke trafik blev fullsatt och några åkte i egen bil, så det var en stor grupp som for iväg på resan i år.

Första anhalten var biografmuseet i Säter, inrymt i en gammal yxfabrik.

Här slogs vi genast av hur fina utställningarna var och vilka otroliga samlingar här är!

 

Först fikade vi i samlingsrummet, där några fick sitta i biografbänkar, och vi var omgivna av projektorer, filmaffischer och kameror. Kaffe och smörgås satt fint efter en tidig start.

 

Därefter visades vi in i biografen, där vi på röda sammetsstolar först fick öra berättas om biografmuseets historia och sedan se gammal reklamfilm och annat roligt, visat med en stor, surrande projektor.

 

Så blev det dags att gå runt i museets alla skrymslen och vrår. Doften av framkallningsvätska som anades i lokalerna visade sig komma från det mattrengöringsmedel som används och den som städar – och gör ett väldigt bra jobb, allt var fräscht som om det var nytt! – har blivit ombedd att aldrig byta märke!

Här fanns en av Sveriges Televisions bussar från 50-talet. Flera rum, inredda från olika årtionden: 1930, -50, -70, -90-tal och även från 2000-talet. Det fanns uppbyggda studios, en liten biljettkiosk, bilder på grottmålningar, rader med kameror och projektorer, affischer i massor, regissörsstolar, biljettluckor, ja allt man kan tänka sig som är förknippat med bild och film.

ACO-kola fanns i skålar att tugga på medan man gick runt: biokänslan infann sig.

Vi for vidare till Staberg, den vackra barockträdgården med sin fina trädgård, utanför Falun. Här var höstarbetet igång med att klippa ner i rabatterna och plocka äpplen. Vi promenerade omkring på egen hand efter maten som var god och riklig.

 

I Korså häpnade vi över den långa raden enorma vattenhjul som stod intill ån. Vi blev uppdelade i två grupper och medan ena gruppen fick en guidning fick den andra gruppen se på film.

Filmen var den om Åg och Korså bruk – en fantastisk film som visar hur järnproduktionen gick till på de här bruken, dokumentärt och pedagogiskt filmat.

Rundturen tog oss förbi vattenhjulen och hamrarna, en lanchashireugn, ett gårdsmuseum med bland annat gamla vagnar i, längs vattendraget och förbi arbetarbostäder.

Vi avrundade med gott – och vackert! – fika i herrgården där guiden driver verksamhet.

Fulla av intryck for vi sedan hemåt och tänker redan på vad vi ska hitta på till nästa resa, som blir år 2021 – nästa år blir det istället en inspirationsdag!

Lin – från strå till duk och skjorta.

Mycket väsen för lite ull…

 

I Sverige har människor använt lin i omkring 2000 år, bland annat till kläder.

Hur de kom på att linet kunde användas till det och hur… det kan man undra, eftersom det är en lång och komplicerad process att få fram tyg av linets fibrer.

 

Sådd, skörd och frön.

Fröna såddes tidigt på våren, så snart tjälen släppte, för att det skulle ha tid att växa sig starkt. Då och då fick man rensa, så att inte ogräset tog över.

När linet blommar är det så vackert, det lyser blått på fältet. Efter blomningen bildas frökapslar och när de börjar mogna, ungefär tre månader efter blomningen, skördade man linet. Det rycktes upp, med rötterna, till ”en handfull”, som samlades ihop i större knippen, kärvar, och hängdes på tork.

 

Nu skulle man ta vara på fröna, så att man kunde så dem nästa vår. Det gjorde man i något som kan liknas vid en stor kam. Frökapslarna fastnade i kammens tänder och rycktes av strået och samlades ihop. Kapslarna krossades för att komma åt fröna och det kallades tröskning. Sedan fick man dela upp kapslarna från fröna, till exempel genom att kasta upp allt ihop i luften från en flat korg – då blåste vinden bort resterna av kapslarna medan de tyngre fröerna landade i korgen igen. Mörkt och torrt fick linfröna nu vänta på våren.

 

Ta fram fibrerna. Röta, torka, bråka, skäkta.

Så var det dags att börja utvinna fibrerna i linets strån och det gjordes genom att först röta stråna. De lades i vatten, vattenröting, eller på marken i tunna lager, markrötning.

Nu fick man läsa av vädret, hur fuktigt och varmt det var och så gå och känna på stråna. De långa fibertrådarna skulle gå lätt att lossa från resten av strået.

 

Så fort det gick att separera fiber och strå skulle linet läggas på tork! Fick det ligga i blöt för länge började det mögla.

 

De rötade och torkade stråna skulle nu bråkas. En bråka har en botten med spår i och en överdel som passar i spåren, så att stråna böjdes när botten och överdel slogs ihop. Då bröts linets vedaktiga strån av och föll bort, medan de flexibla fibrerna höll och förblev långa.

Bråkat lin ser ut som en hästs svans, ungefär. Och efter bråkningen skulle det skäktas. Det gäller nu att få bort de mindre bitarna av stråna, som kanske hängde kvar efter bråkningen. Ett liknande redskap som vid bråkningen användes, det kallas för en skäktstol och här skrapade man bort de sista resterna av stråna. Man kunde också dra linet genom en draga, en slags kam, lite mer fintandad än den som användes när frökapslarna skulle tas bort.

Börja göra garn. Häckla, spinna, väva, sy.

Nu börjar det likna något. Häcklingen kommer härnäst. Linet som nu är rensat, så att det faktiskt bara är linfibrer kvar, dras genom häcklornas nålar, först en grov-, sedan en mellan- och sist en finhäckla. Nu delades fibrerna upp; separerades från varandra och man fick även bort korta fibrer som fastnade i häcklorna.

 

De här korta fibrerna kallades för blånor och användes till grövre tyger till exempel de vita skjortorna som smederna hade. Skjortorna kallades ”blaggarnsskjortor” som kom från ”blågarnsskjortor” som förstås kom sig av ”blånor”.

 

Det här tyget var inte så behagligt. Rivigt och hårt var det, men det var också hållbart och fattade inte eld så lätt, vilket var en stor fördel i en smedja.

Nu när linet är häcklat kan man äntligen börja spinna det för att sedan sätta upp väven, väva linet till tyg, ta ner väven, klippa tyget och sy det man ville ha!

Lätt som en plätt!

 

Inbjudan till Ekorådets resa 2019.

Att träffas och att få inspiration – det är syftet med Ekorådets resor.

Alla som på något sätt är inblandade i något av Ekomuseum Bergslagens besöksmål är välkomna att delta i årets resa, programmet ser du i bilden.

Det är först till kvarn som gäller och begränsat antal platser, så anmäl dig så snart som möjligt – dock inte via Facebook, utan se uppgifter i inbjudan.
Hoppas att vi ses på resan!