En utställning har vuxit fram i Konsthallen, Hallstahammars Kulturhus. Temat är Strömsholms Kanal – från Segeljakter till Pokerrun.

Utställningen visar nedslag i 230 år av kanalhistoria, men inte någon heltäckande framställning av historien för det finns ju Kanalmuseet på Skantzen. Till utställningen har istället mycket tagits fram som inte har visats på länge. Idéerna har varit många och alla har kanske inte gått att genomföra.

Albert Ängvalds tablå över båtar som gått på kanalen, borde inte den få komma ut i ljuset efter 25 år på en vind? Tyvärr var det svårt att få ut, transportera och få in den nästan sex meter långa tavlan. Hoppas materialet går att tillgängliggöra på något annat sätt i framtiden.

Arrangörerna har letat fram nya och gamla foton, texter, föremål och modeller. Resultatet blev fint och nu pågår utställningen! Den invigdes 23 juni och är öppen vardagar 10.00 – 17.00 fram till 13 augusti.

Arrangörer är Strömsholms Kanals Historiska Förening i samarbete med Svedvi Berg Hembygdsförening och Strömsholms Kanal AB.

Arrangörerna hoppas att utställningen kan turnera vidare till övriga kanalkommuner i anpassad form under de kommande åren.

Strax innan Virsbo dyker plötsligt två rådjur upp på vägen. Bilen framför hamnar mittemellan dem, men allt går väl. Det första hinner över och det andra vänder om och själv ligger jag så långt bakom att jag hinner bromsa i lugn och ro.

Jag har känslan av att höstfärgerna tar farväl idag och det intrycket förstärks en stund senare när jag står på bron på väg mot Vita Magasinet med sitt spännande arkiv och minnesrum, efter att ha vandrat genom gamla Virsbo, stannat till vid Gammelgården som byggdes 1646 och följer det forsandet vattnet söderut.
Det är en mycket vacker eftermiddag i Virsbo, en bruksort som rymmer allt från arvet från en av Gustav Vasas söner till en ännu oöppnad resväska som när innehållet får avslöjas om ett år, kanske gör att den lokala historien i allmänhet och familjen Lagercrantz i synnerhet, i somliga delar behöver skrivas om.

Tills idag har Virsbo för mig varit en vit fläck på kartan. En bensinmack och en skylt som på en av 66:ans många raksträckor indikerar att därinne, mittemellan Åmänningen och Virsbosjön, ligger ett samhälle.
Nu vet jag bättre. Mer…

Jag har stämt möte vid Vita Magasinet med Torgny Larsson, ”bygdekunnig” i ordets bästa bemärkelse. Innan dess strövar jag runt bland husen i en av alla dessa fantastiska bruksorter som finns lite överallt i vårt avlånga land.
Invid vägen ligger det gamla brukskontoret och en bit från samma väg hittar jag herrgården med anor från 1500-talet och renoverad till sitt nuvarande utseende 1917-18.
Strömsholms kanal och Kolbäcksån skär genom samhället och jag tänker på allt liv, alla livsöden som formar Virsbos historia.

– Lyft resväskan om du kan, säger Torgny Larsson när vi till slut står på bottenvåningen inne i Vita Magasinet som liksom har plats för allt; makt, religion, kungligheter, räkenskapsböcker, brukets och ortens historia och en hel del annat.
Och så resväskan då, med sitt hemliga innehåll som jag nämnde i inledningen, för hemligt är just vad det är. Till och med den 1 januari 2026.

Kanske finns det de som oroar sig för det som ryms i den oansenliga väskan, för så mycket är känt att den innehåller Mary Odencranz, som var en av Herman Lagercranz döttrar, brevsamling – med brev från 1900 till 1960 – och vem vet, kanske kommer innehållet att skapa nya sanningar eller göra så att nya grenar måste läggas till, eller huggas av, på släktträdet.

Herman Lagercrantz, ja… Far till Bror som är den som förvandlat Vita Magasinet till ett museum och det satte han igång med efter att ha gått i pension 1961. Ett minne över en tid som för släkten Lagerkrentz tar sin början 1897, när Herman återvände från Indien och upphör 1978 när bruket säljs.
Men som så mycket annat börjar allt mycket tidigare.

Redan på 1500-talet fick Pontus de la Gardie det gods som då hette Hwirtsboda som gåva när han gifte sig med kung Johan den tredjes utomäktenskapliga dotter Sofia. Efter ytterligare några decennier, 1620, anlades den första smedjan av Johan Pederson och i och med detta kan man säga att Virsbos framtid låg utstakad.

Stångstål var produkten under de första århundraden, men mycket förändrades när Herman Lagercranz tog över.
Torgny Larsson redogör för brukets modernare historia, samtidigt som han bläddrar i en av de många räkenskapsböckerna, med såväl kunskap som entusiasm:
– Kring förra sekelskiftet var det järnvägskoppel. Under första världskriget handlade det om gravkors och granater.
Och även i dag lever bruket i det lilla samhället med en så där 1500 invånare, även om nu ägarbytena varit flera och företaget delats.
– Idag produceras det plaströr och stålrör och det var faktiskt i Virsbo som golvvärmen såg dagens ljus.

Avslutningsvis vänder vi så tillbaka till Vita Magasinet och det minnesrum som Bror Lagercrantz iordningsställde. Det vilar en slags högtidlighet över föremålen och målningarna.
Kanske beror det på att de så tydligt visar på maktens olika centrum och hur de möts. Bruksherren som hade kapitalet och ansvarade för produktionen. Kungamakten som representeras både i form av en rad foton och praktiskt med Johan den tredje som skänkte godset i slutet av 1500-talet och med Oscar den andres inblandning när släkten Lagercrantz tog över 1897. Politiken där Herman Lagercranz själv var diplomat under några år.

Och så religionen då.
Vem är det, frågar jag Torgny Larsson, när jag får syn på en målning av en man som verkar bekant.
– Det är William Booth, frälsningsarméns grundare.
Både Herman och Hedvig Lagercranz var aktiva i frälsningsarmén och det var det som tog dem såväl till Storbritannien som till Indien.

I bilen på väg tillbaka till mitt hem i södra Dalarna funderar jag både på mina timmar i Virsbo och på samhällsutvecklingen i största allmänhet. En skillnad som jag tycker mig märka, är att medan man idag hela tiden bevittnar hur företag slås ihop och blir större, var den lokala makten mer koncentrerad förr. Brukspatrons ande vilade över hela samhället. Från affären till kyrkan, från det politiska styret till produktionen i gruvor och i smedjor.

Vad som är bra och vad som är dåligt, får jag fundera vidare på. Intressant är det i vilket fall som helst.
Stefan Strömberg, författare.

Hitta dit.
Det behövs knappt någon beskrivning. Mellan
Surahammar och Fagersta ligger Virsbo. Du ser
skylten som också visar vägen till Ängelsberg.

Jag rör mig mellan bergsmansgårdarna i Torrbo och Stimmerbo och Gammelgården och gruvmuséet i Ludvika. På vägen däremellan kan man svänga av till gruvor, platser där masugnar legat och leva sig in i hur vardagen en gång tedde sig här i bygden. Flogberget och Stollberg. Flatenbergs hytta. Namnen rymmer sin egen mystik, sin egen historia.
 

Vid källan intill gården där Werner Aspenström bodde.

Masugnen i Torrbo.