Annica Eriksson från Grängesbergs byalag och Gigi Karlestedt  kulturförvaltningen i Ludvika.

Ett litet mirakel! Det medfarna men charmiga och historiskt intressanta bostadsområdet Källfallet i Grängesberg räddas. Äntligen! Räddningen kommer från föreningen Grängesbergs byalag. Att rädda eller riva Källfallet har varit en fråga i mer än tio år, sedan området blev herrelöst. Från Ludvika kommuns sida har kulturförvaltningen arbetat för ett bevarande medan kommunledningen tänkt sig att rivning är enda vägen. Engagemanget och striden för områdets fortlevnad har varit en process med många inblandade och många åsikter.

Den en raden av hus varav ett i förvandling.

Men det är först nu sedan Grängesbergs byalag tagit över ägandet  som det på riktigt börjat hända saker. När jag besökte Källfallet i början av december var 15 av de 22 husen sålda. Jag är imponerad av föreningen. Här kan man verkligen tala om ideella föreningars kraft och betydelse för utveckling. Länsstyrelse och Länsmuseum stöttar naturligtvis det fortsatta livet för Källfallet eftersom  området är unikt och klassat som ett riksintresse inom kulturmiljövården.

De ursprungliga träfasaderna är intakta under den gula putsen.

Husen, som är tidstypiska arbetarbostäder byggdes 1896. Gruvarbetarna jobbade ju långt ner i berget hela dagarna därför skulle de bo högt med tillgång till mycket luft och ljus när de var lediga. Så var tanken när Källfallet byggdes. När man är på området slås man faktiskt av den perfekta placeringen av de 22 husen som i två rader löper över en kulle kantad av lövträd, dessutom nära till centrum. Jag tror att Källfallet inom kort är Grängesbergs stolthet.

Hyttplatsen vid Engelsbergs bruk

För bevarandet av svenskt kulturarv har ägarna till Engelsbergs bruk, Antonia och Viveca Ax:son Johnson tilldelats Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj. Engelsbergs bruk är en välkänd och välbevarad bruksmiljö, ja så unik att miljön är både byggnadsminne och ett världsarv. På området finns också ett arkiv där stora stora delar av Sveriges industrihistoria från 1900-talet bevaras och är tillgängligt bland annat för forskning.

Engelsbergs  bruks herrgård

Familjen som ägt byggnaderna i snart hundra år får medaljen och diplomet ”för långsiktigt arbete med bevarandet av bruket Engelsberg samt för att ha utvecklat Engelsbergsarkivet till ett av Sveriges största privata industrihistoriska arkiv”.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot, som överlämnade medaljen, med Viveca och Antonia Ax:sos Johnson. Medaljörerna om medaljen: Det är en stor ära och med lika stor glädje som vi tar emot denna utmärkelse som vi också uppfattar som en erkänsla även för tidigare generationers framsynta insatser samt av alla de som arbetat och arbetar vid bruket och arkivet.

Ekomuseum Bergslagen gratulerar! Engelsbergs bruk är verkligen en pärla att besöka och med rötter ända ner i medeltiden är platsens historia en viktig del av Bergslagens historia.

Eva Långberg på besök på Ekomuseum Bergslagens kansli med Ullbaggen.

I tisdags var det högtidlig ”Ullbaggegala” på Berns salonger i Stockholm. Sveriges nationella landsbygdsnätverk delade ut priser till årets bästa landsbygdssatsningar i Sverige. Ett av priserna ” Årets integrationssatsning ” togs hem av ABF Dala Finnmark. Eva Långberg, ledare för det vinnande projektet Bröd i Bergslagen hämtade priset på galan. Ullbaggen är nu integrerad i Ludvika med omnejd och väl omhändertagen. Bröd i Bergslagen kom igång  år 2010 och Ekomuseum Bergslagen var med och ansökte om de medel från Leader Bergslagen som sedan beviljades. Min företrädare Christina Lindeqvist och Eva Långberg gjorde tillsammans en inventering av vedeldade bakugnar i Ekomuseums Bergslagens område och Eva har sedan sett till att ugnar restaurerats och börjat användas, bröd  bakats och recept bytts. Människor från många olika länder har träffats runt bakplåtarna. Tänk ändå vilken stor betydelse bröd har för oss människor och hur lika brödrecepten är världen över.

Ullbaggen

Prismotivering: Ett projekt där den svenska kulturtraditionen med bak i vedeldad ugn är platsen för möten mellan människor. Gamla och nya brödrecept från hela världen byts och utvecklas samtidigt med både kunskaper och erfarenheter. Projektet har lett till nya kontakter mellan gamla och nya svenskar och på så vis byggt upp nätverk i bygden.

Brukspatronens julbord i herrgårdsflygeln  är nästan färdigdukat.

Det är inte klokt vad tiden går fort. Att det snart är första advent, igen, är jag inte riktigt med på. Jag är kvar i höstkänslan. Men faktum kvarstår och på hembygdsgårdarna är man väl medveten om årstiden.

Julgranen  pyntas.

Efter sommarens rusch med öppethållande, besökare och evenemang är det tiden före jul som toppar ”attgöralistan” för de flesta hembygdsföreningar. På Fagersta Västanfors hembygdsgård har man  inför varje jul, sedan 25 år tillbaka, visat olika jultraditioner i de olika husen. Brukspatronens jul i herrgårdsflygeln år 1900 med vackert dukade och dignande bord och Bergsmannens jul omkring 1850 med halm på golvet och brödhögar på bordet är bara några exempel. Också i soldattorpet och mor Stinas stuga kommer det att vara öppet och eldas i köksspisen för den som vill stiga in.I herrgårdsflygelns kök brinner det i vedspisen redan nu, värmen sprider sig när Carina Larsson och Satu Lindgren tar en fikapaus. Allt bakas på riktgt, saffransbröd såväl som struvor och klenäter och allt ska vara som på Malla Löwenhjelms tid, hon som var den sista som bodde i herrgårdsflygeln. Ända fram till jul kommer hembygdsgårdens alla hus att vara öppna på helgerna för allmänheten och under veckodagarna för skolklasser. I Handelsboden är det också bråda tider. Tre våningar ska ställas i ordning. Ann och Anita plockar fram fina julsaker till försäljning och arrangerar rumsmiljöer från olika tidsepoker att uppleva. Julstämningen börjar ta form på Hembygdsgården i Västanfors och jag ska verkligen inte missa att komma tillbaka när allt är klart.

Här expedieras allt bakom disk.

Det ena bladet av en slussport i väntan på transport till Kanalhyttan.

I det här yrket får jag uppleva de mest olika saker. Som igår, då det var dags att lyfta upp en slussport vid Västerkvarn, Hallstahammar, för reparation. Strömsholms kanal har 26 slussar vilket betyder 52 slussblad som alla ska underhållas med jämna mellanrum. Att få upp ett portblad på 3 ton ur vattnet och sedan ta det vidare till Strömsholms kanalhytta är ett stort och maffigt arrangemang och kräver både lyftkran, lastbil och ett tiotal människor. Strömsholms kanal är byggnadsminne sedan 1990. Det innebär att man  inte reparerar hur som helst. Samtliga slussportar är av trä, och det är kärnvirke som gäller och beck, lin och trätjära för tätning. Slussportarna ser än idag ut som de gjorde för mer än 200 år sedan. Jag är imponerad. Ett fantastiskt byggnadsminne, som används och fungerar. Behöver väl knappast tillägga att slussportarna naturligtvis fortfarande  handmanövreras vid slussning.

Här ligger slussportbladet på lastbilsflaket.

Strömsholms kanal betjänade förr bruken och människorna längs Kolbäcksån från Smedjebacken ända ut till Mälaren. 11 mil lång slingrar sig kanalen genom 14 sjöar, 12 km grävd kanal, och 100 meters höjdskillnad. Här har fraktats järn, timmer och varor och folk har använt kanalbåtarna för att resa. Steg man på båten i Smedjebacken på morgonen var man framme i Stockholm på kvällen dagen därpå. Måste varit avkopplande på nå´t sätt. Idag är kanalen en turistled. Att resa långsamt verkar lockande enkelt och  på samma gång lite exklusivt idag tycker jag. Med kulturhistoria på köpet. En turistisk fullträff.

Slussporbladet i Kanalhyttan redo för besiktning och reparation.

Väl framme i Kanalhyttan ska slussporten slås isär, besiktigas noga, delar repareras eller bytas ut. Arbetet med en port tar 2-3 månader. Tur att vintern är lång. Kanalbolaget ansvarar även för broar, bryggor och strandbankar. Det finns att göra. Men jag ser fram emot sommaren för då ska här upplevas en slussning från vattnet i en båt.

Till sommaren ska de nedre  slussportarna vara på plats igen.