Den nedlagda järnvägsstationen, som en gång var en betydelsefull omlastningsplats, med det något märkliga namnet Krampen, känns som en bra plats att börja på när jag ska berätta om min dag i Uttersberg och dess intressanta omgivningar.
Det är min vägvisare Lasse som tar mig dit. Annars hade jag nog missat denna speciella plats där det förflutna gör sig gällande på gott och ont. Som en påminnelse om vikten av att vårda den värld vi lever i här och nu.

Vi befinner oss 12 kilometer söder om Skinnskatteberg och här höll, i slutet av andra världskriget, några hundra sovjetiska soldater till. De hade lyckats fly nazisternas fångläger och trodde nog att allt därmed var gott och väl.
Det var det inte. Sverige lämnade ut dessa av kriget sargade män, forslade dem i låsta tågvagnar, till Josef Stalins Sovjetunionen. Vad som hände med dem där, vet jag inte, men Stalin såg på krigsfångar som förrädare som hellre borde ha tagit sina liv än kapitulera…

Krampen rymmer också en mer komisk aspekt av det här med järnvägar och anläggandet av dessa. Jag kommer att tänka på alla problem som det var med tunneln genom Hallandsåsen, när jag läser om att det, på grund av ett missförstånd, blev fel spårvidd på den räls som leder bort till Uttersberg. Därav Krampens betydelse som omlastningsplats när godset skulle vidare på stambanan mellan Krylbo och Mjölby.

I Uttersberg är friden total denna vackra vårdag när knopparna precis börjat slå ut. Vi vandrar på den gamla banvallen bort mot det vackra stationshus som rymmer en konstutställning och där det i direkt anslutning till detta finns en minst sagt spektakulär skulpturpark. Jag finner en variant av Reuterswärds obrukbara revolver, en skulptur av den riksbekanta och avlivade vargen Ylva och så en fascinerande bildpark som Eva Zettervall färdigställt.
Senare får jag se foton tagna under andra årstider och börjar så smått förstå det fina samspelet mellan konst, klimat och natur. Varje månad har sin charm. Ljuset faller olika och inramningen varierar mellan prunkande grönska och gnistrande snö.

Då och då ges det konserter här. Ja, det gör det ju på många håll, men här har man lyckats få skogsbolagen att låta bli att avverka just på grund av den akustik som den inramande skogen skapar.
Det är en vacker tanke omsatt i praktiken och återigen en underbar relation mellan natur och den av människan skapade kulturen.

Jag måste erkänna att jag upplever ett slags glädjeliknande rus när vi sedan traskar tillbaka till Galleri Astley för en kaffe och en bulle, innan vi tar trapporna upp till tredje våningen och utställningen med Ernst Neizveztnys verk.
Här är inte platsen att berätta utförligt om denne ryss, som fick tillstånd att flytta till USA, och sedan kom att tillbringa en rad somrar i det vackra Uttersberg där han blev en föregångare för många andra konstnärer som gjort samma sak.
Allt finns att läsa på nätet och i broschyrer, men jag måste nämna de två skulpturer som berör mig allra starkast: ”Livets träd” och så den som hyllar Raul Wallenberg för hans humanitära insatser.

Jag bär intrycken och känslorna med mig när jag beger mig av mot Östanfors hytta. Den plats där jag väl egentligen skulle ha börjat denna berättelse.
Redan på 1500-talet var det verksamhet här och sedan rullade det på. Moderniserades allt eftersom tills allting så småningom lades ner på 1920-talet efter en sista storhetstid med produktion av vedspisar. Då var man också en av Sveriges modernaste anläggningar med närliggande kraftstation och ett 30-tal gjutmästare anställda.
Idag ligger allt i ruiner, men det är likaväl spännande att vandra bland det som en gång var en hytta, en rostrugn, en banvall, ett kolhus och en del annat. Själv kan jag heller inte låta bli att försöka föreställa mig hur livet tedde sig för de familjer som levde i arbetarbostäderna i Uttersberg.

Ofta återkommer jag till samma tankar. Vilken historia Bergslagen bär på, och det spelar inte någon roll om man hamnar hemma hos Dan Andersson i Luossa, söker sig till Lapphyttan borta i Norberg, funderar över Strömsholms kanal och järnvägen eller, som nu, betraktar den väldiga slagghögen vid masugnen i Lienshyttan.
Det är spännande vart man än tar vägen. I Lienshyttan läser jag om slaggstenen man använde för att bygga hus och grunder i syfte att hushålla med träet som behövdes för andra ändamål.
Precis som vid Krampen, där jag inledde denna berättelse, känner jag hur förr och nu hör ihop och vad mycket vi har att lära av det förflutna. Hur behandlar vi människor? Vad gör vi med skogarna och hur mycket bryr vi oss om de vilda djur som lever där?
Så fungerar ett museum när det är som allra bäst.

Stefan Strömberg, författare.

Ta sig dit
Kommer du från Västeråshållet tar du 66:an mot Fagersta och
svänger av mot Skinnskatteberg strax efter Surahammar.
Väl framme i Skinnskatteberg är det vänster som gäller innan du
kör in i samhället.
Reser du istället 66:an från Sälen och Ludvika, svänger du höger nästan
framme i Fagersta och tar 68:an mot Örebro och följer skyltningen mot först
Riddarhyttan och sedan Uttersberg.

Länge var Surahammar bara en bensinmack där jag fyllde på vattendunkar, tankade och drog i mig en korv innan jag körde vidare mot mitt hägrande hus i skogen. Tanken att fortsätta längre in i den gamla bruksorten slog mig inte ens. Lusten att komma fram och längtan att återse bergsmannagården drog mig snabbt vidare.
Nej, det var inte förrän jag fick i uppdrag att skriva om Sveriges första bil med förbränningsmotor som tillverkades i just Surahammar som jag hamnade där. Det var en vacker vår-vinterdag för ett år sedan och jag minns att jag, innan jag var framme, stannade till invid en stenmur och drack kaffe ur termosen jag plockat med mig. Och nog funderade jag över mitt uppdrag. Att jag, med högst begränsat motorintresse, om en liten stund skulle sitta och prata bilar och andra fordon med en grupp män som har det som största intresse och som vet hur man både skruvar isär och får ihop en Vabis från början av förreaseklet, kändes både lockande och skrämmande.

Nu återvänder jag för att fördjupa mig i den svenska industrihistorien och njuta en stund av vackra byggnader för såväl bostad som produktion. Det är en av de där typiska februaridagarna då man börjar hoppas på våren, men inte riktigt vågar lita på den.

Vinden är kall och tillsammans med Kolbäcksån gör den vandringen från mc-muséet Gyllene Hjulet till den magnifika herrgården som uppfördes av Erik Adolf Zethelius, som var en guldsmed från Stockholm, på 1850-talet en smula bister, men det är det värt. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att kostnaden för herrgården blev 65 000 riksdaler och att takplåtarna tillverkades på Surahammars bruk.
Samme Zethelius köpte bruket 1845 och med honom inleddes också en ny storhetstid för bruket och för Surahammar.
För att fortsätta med kuriosan finns verk av Erik Adolf Zethelius på Nationalmuseum i huvudstaden och det är även han som ligger bakom kronan och spiran i de norska riksregalierna. En tid var han dessutom riksdagsman för Borgarståndet.

Brukets historia, som startade med en kronohammare vid Kolbäcksån redan på 1500-talet, följer konjunkturerna i världen i sin produktion. Man har gått från järntackor av hög kvalité till att idag, som en del av Tata Steel med huvudkontor i indiska Bombay, tillverka tunn elektroplåt. Däremellan har det varit allt från järnvägshjul till bilar och grundande av företaget Vabis som sedan flyttade till Södertälje. Den som blir nyfiken på biltillverkningen i Surahammar kan läsa mer om detta i Ekomuseums magasin från 2022. En skrift som har det passande namnet ”Makalösa manicker”.

Den bitande vinden förenar sig med historiens vingslag när jag går längs med det brusande vattnet i ån fram till bruksmuseet som är inrymt i det som en gång var verkstadslokalen. Tyvärr är det stängt, men därinne kan man följa hela kedjan från tackjärnen till de färdiga järnvägshjulen.
Där finns också loket Vaulunder som tillverkats i Kristinehamns mekaniska verkstad och som trafikerade den järnväg som invigdes 1876. Anställda fick åka med om de ville, men om de gjorde det var det på egen risk.

Muséet är, som sagt, inte öppet denna dag, men i gengäld hör jag ljuden från den tillverkning som sker idag borta på bruket där jag står invid ån och låter blicken på nytt fastna på herrgården.
Det mesta i Surahammar andas transporter, tänker jag. Från min egen som går från Stockholm till min bergsmannagård i södra Dalarna, till den plåt som nu tillverkas med ett indiskt företag som huvudman.
Produktion ska ha startat redan under Gustav Vasas tid och får nytt bränsle när Strömsholms kanal invigs och accelererar sedan med järnvägens utbyggnad. Så småningom gör bilen entré och det blir Gustaf Eriksson, som anställs 1897, som får uppdraget av bruksdisponenten major Pettersson att utveckla en bil som kan ”rulla minst 10 meter”.

Till sist funderar jag en stund över namnet Surahammar och var det kan komma ifrån. Nyligen var jag i Småland och fascinerades av alla kronobergska ortsnamn som slutar med ”måla”. Det betyder ”inhägnad jordbit”. I Hälsingland är det mycket ”ånger” och det syftar i sin tur ”vik”.
Och så ”sura” då i Surahammar… Det har sitt ursprung i de sanka stränderna invid de närliggande sjöarna Västersjön och Östersjön, medan ”hammar” förstås har med järntillverkningen att göra.


Så långt kommen i mitt besök i den gamla bruksorten känner jag att det, trots kaffe och bulle, börjar suga i magen. Det får blir en korv på macken innan jag fortsätter. Men potatismos och räksallad. Det är dumt att bryta en väl inkörd tradition.

Stefan Strömberg, författare

Ta sig dit
Surahammar ligger 2,5 mil från Västerås, på vänster sida om 66:an.
Bruksmiljön, MC-muséet, herrgården och de andra miljöerna når du
om du svänger av vid första avfarten och följer Västeråsleden ner till
Bruksvägen.