Anders Pettersson, Marléne Carlsson och Torbjörn Ahlin redo att visa mig  gruvan och hakspelet.

Dimman lättade så snyggt utmed både norra och södra Barken när jag körde från Smedjebacken i morse. Det var nästan sagolikt när solen bröt igenom. Eftersom jag missade Geologins dag för ett par veckor sedan och därmed invigningen av  nyreparerade hakspelet vid Bastnäs gruvfält så var jag på väg till Skinnskatteberg för att träffa Marléne  Carlsson på kulturförvaltningen där. Att vi inte skulle mötas på biblioteket hade jag också missat. Mitt lokalsinne är inte vad det borde på okända skogsvägar så snälle bibliotekarien Anders Pettersson erbjöd skjuts till gruvfältet.  Inom kort var vi på plats och där väntade Marléne tillsammans med Torbjörn Ahlin från Riddarhyttans hembygdsförening. Anders passade på att hänga med in i gruvan.

På väg in i den ungefär 150 meter långa stollgången i Bastnäs.

Bastnäs är en av världens mest mineralrika platser. Gruvan var igång till 1950-talet. Alldeles vid ingången har ny stämpling gjorts för säkerheten men annars är själva orten orörd sedan nedläggningen av gruvan. I väggarna sitter rostiga hållare för ljuskällor.

Dagsljus uppifrån och ner i gruvhålet, här behövs ingen dramatiserande elbelysning.

Plötsligt kommer man fram till ett vattenfyllt gruvhål, här sipprar ljuset ner från himlen högt däruppe. På en liten flotte ligger resterna av en spegel som ska spegla himlen. Flotten och spegeln ska återställas. Det kommer att bli häftigt. Jag för min del är dock alltid lättad när jag ser slutet på tunneln och närmar mig fria luften. Jag tänker på det tunga mörka arbetet i Bergslagens gruvor genom århundradena och ryser lite. Vi går vidare upp i skogen fram till hakspelet.

Torbjörn och Marléne framför det unika hakspelet som ägs av Tekniska museet i Stockholm.

Hakspelet är nyrenoverat. Tak och väggar är nu i mycket gott skick och själva spelet skyddat. Det bör stå pall i många år framöver. Visst finns det hakspel på fler ställen men det här är det enda på ursprunglig plats. Från huset styrdes och reglerades spelet med malmkorgarna som skulle dras upp från gruvan, kraften kom från forsande vatten längre bort, via en stånggång. Det har funnits gott om stånggångar i skogarna där kraft behövts till gruvor och hyttor. En som går att sätta igång finns att se på Gruvmuseet på Ludvika Gammelgård.

Delar av hakspelet.

Härinne i huset stod en person och styrde mekaniken. Ett ansvarsfullt jobb. Lite instängt kanske, men i dagsljus.

Bastnäsfältets varphögar.

Tillbaka på utgångspunkten för gruvturen. Det var riktigt spännande, både under jord och ovanpå. Till Bastnäsfältet kommer årligen geologer från när och fjärran, här är mineralrikt och geologi är ett populärt världen över. När arrangörerna för Geologins dag dök upp på morgonen för att ställa i ordning möttes de av en kille från Tjeckien som tältat på fältet i åtta dagar. Gissa om han blev glad när han förstod att Geologins dag skulle firas.

Smeder valsar järn i Karmansbo smedja varje sommar.

Västmanlands kulturmiljöförening delar årligen ut pris till ”Årets kulturmiljöbevarare”. I år uppmärksammades Karmansbo smedja och priset delades ut i somras i samband med att Föreningen Karmansbo smedja drog igång det gamla valsverket för att visa hur det går till när järn valsas för hand. Det är en spännande och ljudlig föreställning som på ett dramatiskt sätt visar det tunga och hantverksskickliga arbetet. Nu väntar nedmontering av vattenhjulet och ett nytt hjul ska byggas under vintern. Jag ser fram emot att nästa sommar stå på första parkett och se valsverksföreställningen igen.

Långa raden i Karmansbo.

Under dagen visades också ”Långa raden” en välbevarad museilägenhet som visar hur brukets arbetare kunde  bo. Ekomuseum Bergslagen gratulerar föreningen Karmansbo smedja för ett fantastiskt fint arbete med att levandegöra smedjan och miljön runt omkring.

Interiör i Långa raden i Karmansbo.

Borgmästaren  i Argenta  inviger Ekomuseimässan med inlevelse. Runt honom två personer från Ekomuseum Batana i Kroatien, Laura som samordnar museer i regionen  Emilia-Romagna och Mauro från LAG Delta 2000 (EU-medel).

Ekomuseer är en livskraftig museiform i världen idag. Jag är helt och hållet överväldigad av kraften, glädjen och allvaret i de ekomuseer jag träffade under museimässan arrangerad av Ecomuseo di Argenta i nordöstra Italien.

Vågar man smaka sardiner i lök enligt recept från Ekomuseum Batana Kroatien.

På själva mässan fanns ungefär ett 15-tal ekomuseer representerade, de allra flesta med en matprodukt eller hantverk att visa upp. Jag gick runt och smakade på frikadeller, balsamvinäger, risotto och nygjord pasta på längden och tvären med fyllningar och såser. Mässan pågick i fyra dagar samtidigt som staden i övrigt hade sin årliga fest med matlagande mästerkockar på scenen och försäljare i hundratal, inte olikt en stadsfest i Sverige. Det som skilde var det tydliga fokuset på ekomuseer. Jag förstod så klart inte mycket av borgmästarens invigningstal men ordet ecomuseo dök ideligen upp.

Ekomuseum Bergslagen och Ecomuseo di Argenta på scenen, i mitten vår tolk Simone.

I seminarierna deltog bland annat ekomuser från Brasilien, Portugal, Kroatien, Frankrike, Sicilien och Cervia i Italien och så Ekomuseum Bergslagen Sverige. Min djupa insikt från seminarierna är den att världens länder är i väldigt olika situationer. I fattiga länder har ekomuseer en annan betydelse än i ett rikt land som Sverige. I fattiga länder är ekomuseernas social karaktär stark. Claudia berättade att det ekomuseum hon arbetar med i Brasilien hjälper människor att beskriva sin historia som inte är berättad tidigare och på Sicilien arbetar man bland annat med att hjälpa människor att få mat för dagen. Trots min kunskap om att fattigdom och förryck finns så får jag en personlig ”inre kris” när faktum berättas direkt öga mot öga. Jag är djupt rörd över ekomuseers viktaga arbete och möjligheter med att berätta och bekräfta människor. Seminariets tema var om kulturarv och turism går att förena. Jag tänker att turism är bra för att öppna upp för förståelse och kunskap om varandra och gärna då så kallad ”slow turism”.

Saker gjorda av vass.

Italienska ekomuseer i Argentaområdet däremot är ett myller av aktiviteter, inte minst kring mat, hantverk och historia. Gamla lär unga. Ecomuseo delle Erbe Palustri berättar om produktionen av saker gjorda av vass. Argentaområdet ligger vid floden Po och i Podeltat växer vass i massor, av olika slag. Lika självklart som järnet är vår speciella produkt i Bergslagen så var tillverkning av vassprodukter det i Podeltat. Under 1960-talet när plasten kom tog efterfrågan på flätade och vävda produkter  av vass slut och kunskapen om tekniken likaså, nästan.

En kvinna visar  hur man väver mattor av vass.

Flätat i Ecomuseo delle Erbe Palustri.

Nu lärs kunskapen ut igen med hjälp av områdets äldre människor. Alla skolbarn kommer hit och provar och lär, och man jobbar med unga formgivare för att komma på nya idéer av produkter i tiden. Jag köpte med mig en fin korg hem. Den ska jag vårda ömt.

Hus för saltlagring och en båt av den typ som saltet transporterades i.

I Cervia, en bit från Argenta, vid Adriatiska havet, besökte vi Ecomuseo del Sale e del Mare, ett ekomuseum om havssalttillverkningen i staden Cervia. Havssalt tillverkades redan under renässansen och ända till en bit in på 1900-talet. Idag görs havssalt som säljs i museet och när båten kommer in till staden samlas människor.

Renässansarkitektur i Cervia.

Det fina renässanskvarteret restaureras försiktigt och bidrar tillsammans med saltmuseet till stadens puls och popularitet. Jag tycker att italienarna på ett bra sätt får ihop historia med nutid.

Fagersta Västanfors hembygdsgård

Hösten är här. Arbetet drar igång. Nu är tid att skörda det som såddes och planterades i våras. Åter på kansliet efter några varma sommarveckor konstaterar jag att MAGASINET som producerades för första gången i år föll i god jord. 4000 ex trycktes upp och har gått åt, inte minst vid besöksmålen utmed Strömsholms kanal förstås. Kul.

Vårens stora dialogdag som ledde fram till att stiftarna formulerade en viljeinriktning håller på att rota sig. En ledningsgrupp har format sig med utgångspunkt i den gamla tjänstemannagruppen men med ett tydligare uppdrag – det känns väldigt bra – och nu jobbar ledningsgruppen med förslag till verksamhetsplan 2015 med avstamp i den nya viljeinriktningen, för styrelsen att besluta om i december.

Alla  frön och plantor har tråkigt nog inte växtkraft nog. Det såddes ett hoppfullt frö i våras om att Surahammars kommun åter skulle ta del i Ekomuseum Bergslagens arbete och nätverk, men nu är jag inte hoppfull längre. Det verkar inte finnas liv i den plantan.

Sent i våras fick jag veta att ett gäng från Ecomuseum Argenta och LAG Delta 2000 (nordöstra Italiens motsvarighet till bland annat Leader Bergslagen) ville komma på besök för att hålla ekomuseers internationella nätverk levande. Det blev mycket förberedelser och tre intensiva dagar med Italienarna. De var mycket nöjda tack vare ett fantastiskt fint bemötande på alla de platser som besöktes. En inbjudan att delta i Ecomuseum Fair i Argenta i september har kommit. Man får tacka och ta emot. Det är mycket hedrande att få berätta om Ekomuseum Bergslagen ute i världen och det ska bli otroligt spännande att lyssna till professor Peter Davis.

Som sagt, det är höst och skördetid, men som alla odlare vet så måste man samtidigt börja lägga upp planer för nästa vår. På agendan finns behovet av en gemensam kommunikationsplan för EmB, ökade kontakter och möten med lokala föreningar i alla kommuner, starta gemensamma utvecklingsprojekt kring något som kan intressera många besöksmål. Och mycket mer.