Man blir bara så glad när man hör och ser Ludvika ström forsa! För den hörs på långt håll och nu har en av tre dammluckor varit öppen i drygt tre veckor på grund av allt regnande. Det är mycket vatten i Väsman och man tappar inför vintern och den kommande snön. Sen fram på vårkanten blir det snösmältning och då är det bra att ha lite marginal nämligen.

Jag gick längs med strömmen i lördags och verkligen njöt av synen och därefter av Väsman som låg så stilla och vackert i höstdiset. Hade bara min iPhone med mig och tog bilder med den. Där var några änder som vilade på vattenytan, jag tror de sov. Två änder stod på stenarna och putsade sig. En hel flock låg och flöt helt stilla längre in i viken. Och långt därute på sjön låg flotten, från vilken de scannar av botten och gör borrprover ner i berggrunden. Det är här den gigantiska järnkroppen ligger och väntar på att bli bruten, här rakt under ens fötter. Det gäller nu att komma underfund med hur stor den är och hur man ska komma åt den på bästa sätt. Sjön är 60 meter djup men inte här inne i viken och det är åt det här hållet som järnmalmen ligger – under ABB, under Piren, under Skuthamnen och Hammarbacken. Jag har sett en bild och fattade att den låg längs med hela viken fast långt därnere i djupet. Den kommer nog att attackeras från två håll får man förmoda: från Håksberg och från Blötberget. Bara de inte tömmer Väsman på vatten. Tänk att järnhistorien ska få fart igen…alla som trodde den var förbi, slut, finito….men icke så!