Per Oscarsson, Britt-Marie Hägerman, Anne Seppänen och Örjan Hamrin laddar för promenad på Flogberget.

Äntligen blev det av. På initiativ av Örjan Hamrin, han som redan för trettio år sedan var med och drog upp riktlinjerna för den här fantastiska besöksgruvan, träffades vi här om dagen för att få en historik tillbakablick och framtidsidéer. Det är inte helt lätt att pricka in ett datum som passar för fem personer, men nu fick vi till det, och även det vackra vädret var med, faktiskt årets första riktiga sommardag denna 9 juni 2015. Vi som träffade Örjan förutom jag själv var Smedjebackens kulturchef Anne Seppänen, kultursekreterare Britt-Marie Hägerman och Per Oscarsson från Flogbergssällskapet.

Örjan visar karta med möjliga vandringsstigar över gruvområdet på Flogberget.

Vi började med att fika men snabbt låg kartan på bordet, en karta med förslag på intressanta vandringsvägar på berget. Idéerna har legat vilande i många år men är verkligen värda att lyftas fram. Tanken är att göra området så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Att enkelt och säkert vandra på spänger, broar och trappor med räcken i svårtillgängliga och hisnande gruvområden är en fin idé. Att få både natur- och kulturupplevelse på samma gång förhöjer värdet av besöket rejält.

Här börjar vi vandringen på Flogberget.

Dags att gå på promenaden och på riktigt se vad kartan visade. På Flogberget finns sedan länge, iordningställda gångstigar och trappor och först kommer man till den vilda delen av besöksgruvan. Men det är det här som går att utveckla.

Örjan Hamrin visar vild natur på Flogberget.

Här har naturen tagit överhand och skapar tillsammans med bergets urholkningar (gjorda av gruvarbetare genom århundradena) en spännande natur. Här är det både naturromantiskt och fantasifullt och man vill stanna länge.

Anne, Britt-Marie och Ache på kanten till dagbrottet.

Här på kanten av Storbottengruvan är naturen kargare,  förmedlar en tydlig bild av en arbetsplats. Jag förundrar mig över hur enormt slitigt det måste ha varit att borra eller spränga bort så mycket sten för att få fram så relativt lite järnmalm?

På toppen av Flogberget med utsikt över sjön Leran.

Flogberget bjuder på vidsträckt utsikt över sjö och berg men också på mörka gruvhål, orter och stollgångar.

Örjan pekar ut en ingång till berget. Där nere är det kallt.

På den här platsen kan man, om man vet om det, se ett hål in i berget som leder vidare in i gruvan. Naturen har tagit över, det var ju minst 100 år sedan gruvan sist var i drift.

Ett nytt berg av gråberg från något av gruvhålen.

När vi kommit en bit på vandringen, utanför den vanliga promenadslingan, tornade det upp sig jättestora högar av krossat gråberg. Naturligtvis, någonstans måste ju materialet från gruvhålen tagit vägen. Ett landskap i landskapet visade sig för oss, helt enkelt ett kulturlandskap som berättar historien om människors hårda arbete för att få fram järnmalm.

Britt-Marie och Ache på toppen av ett berg av krossat gråberg.

Örjan Hamrin på en annan gråbergstopp.

Sedan vände vi tillbaka över stock och sten till Gruvstugan. Det blev en äventyrlig vandring. Om man jämför med Sala silvergruva och Falu koppargruva så är Flogbergets järnmalmsgruva verkligen både småskalig och storslagen på samma gång. Har man intresse av Bergslagens historia så kan man ju besöka alla tre. De kompletterar verkligen varandra som besöksmål.   Vill man hålla sig i Ekomuseums område så finns massor av gruvhistoria och miljöer att ta del av. Till exempel i Norberg, Bastnäs gruvfält i Skinnskatteberg, Lekomberg och Grängesberg i Ludvika. Eller varför inte Stollbergs gruva alldeles nära Flogberget.

Wim van der Weiden, ordförande i EMA:s styrelse intervjuar Wolfgang Müller- Kuhlmann, DASA, Ewa Bergdahl  som representerade Ekomuseum Bergslagen och Ivana Leskovec, Idrija municipal museum.

Luigi Micheletti award är ett europeiskt pris som tilldelas innovativa samtidsmuseer över hela världen. Ekomuseum Bergslagen hade 1998 äran att få det fina priset. Satyetten finns på ekomuseums kansli och diplom delades ut till besöksmålen. Nu har det gått sjutton år sedan dess och Fondazione Luigi Micheletti har funnits  20 år. Dags för jubileum. I våras kom en inbjudan till Ekomuseum Bergslagens kansli. En resa till Brescia i Italien planerades. Nu blev det till sist så att varken jag eller ordförande Ingvar Henriksson kunde åka, och det kändes lite trist. En räddning dök upp. Ewa Bergdahl som var chef för EmB under 1990-talet kontaktade mig. Vilken tur. Hon bor i Italien under långa perioder och den 8 maj när 20-årsjubileet skulle ske, skulle hon befinna sig där.  Ewa var ju dessutom med 1998 på Samos när EmB fick priset 1998. Sagt och gjort. Ewa hälsade på mig på kansliet, fick nya bilder och gamla bilder och laddade för jubileet. Gamla pristagare skulle berätta om sitt museum och om priset haft någon inverkan. Det hade det absolut, i varje fall under de första åren. Nu har det gått lång tid, men varför inte påminna om i vilket fint sällskap Ekomuseum Bergslagen befinner sig. Gå in på Micheletti awards webbsida och titta. Vi finns bland en lång rad supermuseer.

Årets Micheletti award gick till National Archives of Netherlands i Haag.

Finalister till priset i år var: Maritime museum of Denmark, Helsingör, Ozeaneum, Stralsund i  Tyskland, MAGMA museum of arts in iron in the Maremma, Italien, National archives of the Netherlands i Holland, SEM, Slovene ethnographical museum i Ljubliana, Slovenien och Museum of the city of Samsun metropolitan municipality i Turkiet. Riktigt fina museer allesammans alltså. Och det blev National archives of the Netherlands som tog hem priset i år. Det prisade arkivet arbetar som ett museum, dvs målmedvetet med utställningar och tillgänglighet för allmänheten. GRATTIS. Priset delas ut av EMA – European museum academy.

Delar av Maria Backmans utställning i MEKEN Smedjebacken

”Aldrig under hela den tid jag bodde i Morgårdshammar och Smedjebacken som barn och ung hörde jag den minsta hänsyftning till ryssläger i skogen” säger Maria Backman som just nu har en utställning i MEKEN i Smedjebacken om rysslägret i Abborrtjärn.

Jag instämmer i Marias reflektion. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört talas om ryssläger förrän nu ganska nyligen. Men faktum är att det under andra världskriget bodde hundratals ryska soldater i skogarna i Bergslagen. De hade flytt från tyska fångläger i  Norge och Finland. En av platserna för dessa ryssläger var Abborrtjärn strax utanför Snöån i Smedjebackens kommun. Tre andra platser fanns i Skinnskatteberg; Baggå herrgård, pensionat Udden i Baggbron och Krampen. I Krampen finns ett museum om rysslägret där.

Läs,  lyssna och se, om rysslägret i Abbortjärn i utställning i MEKEN

De ryska krigsfångarna blev till sist utlämnade till Sovjetunionen. Men innan dess hade många hunnit skapat relationer till svenskarna på trakten. I utställningen får man se, lyssna och läsa om personliga minnen från de här nästan bortglömda händelserna och människorna.

Se Maria Backmans utställning i MEKEN

Se Maria Backmans utställning i MEKEN. Maria är konstnär med rötterna i Smedjebacken och verksam i Stockholm. I ett nästa steg om rysslägret i Abborrtjärn kommer Maria förhoppningsvis att skapa ett minnesmonument på plats i skogen. Det kan behövas eftersom nästan alla spår är utplånade.

Tre böcker om Bergslagen.

Nya böcker om Bergslagen kommer med jämna och ojämna mellanrum. Ekomuseum Bergslagens kansli samlar på litteratur som berör museets område historiskt och geografiskt, men även Bergslagen i stort. Nyligen gav Jernkontoret ut boken ”Järnet och Sveriges medeltida modernisering”. Där kan man läsa om att masugnen faktiskt inte är en tysk, utan en svensk uppfinning som har funnits i Sverige mer långt tillbaka i tiden än vad forskningen tidigare trott och att Norbergs Bergslag, som på medeltiden tillhörde Dalarna, industrialiserades väldigt tidigt. Intressant! Boken är skriven av professorer, arkeologer och forskare och en av dem är Ing-Marie Pettersson Jensen som tidigare arbetade med Nya Lapphyttan i Norberg och som disputerat i arkeologi med avhandlingen ”Norberg och järnet”.  Boken fördjupar kunskapen om Bergslagens betydelse för Sverige. Annorlunda men lika intressant att läsa är boken ”När det lura på bruket” utgiven av Bruksmusei Vänner i Fagersta. Boken är fylld av bilder och berättar om brukets och samhället Fagerstas historia i modern tid. Nutid blir ganska snabbt dåtid, det som för oss äldre känns nära är ljusår bort för en ungdom. ”Nyhammar, ett industrisamhälle i Grangärde” är skriven av Kjell Vadfors. Boken beskriver samhället Nyhammar som kom till omkring hyttan som uppfördes där under tidigt 1600-tal och som så småningom växte till med hammarsmedja och mekanisk verkstad och mycket liv och rörelse. För den industrihistoriskt intresserade och inte minst för den med rötter på trakten borde boken vara en guldgruva.

Köp böckerna:

Boken om Nyhammar köper man på Globe bokhandel i Ludvika.

När det Lura på bruket köps via Fagersta Bruksmusei Vänner Läs mer på: www.bruksmuseet.se

Järnet och Sveriges medeltida modernisering köper man via Jernkontoret.

Grrafiskt blad av Johan Ahlbäck

Ahlbäck i rörelse – streetdance i MEKEN Smedjebacken. Just nu bjuds en häftig upplevelse i MEKEN. På en stor skärm visas en dansföreställning. Unga dansare från kulturskolan tillsammans med professionella dansare tolkar Ahlbäcks arbetsbilder och tar dem ett steg vidare.  Johan Ahlbäck, som arbetade i verket som ung, är känd för sina bilder av arbetande män i Smedjebackens valsverk. Han har gjort en hel del annat också, men just arbetande människor och industrimiljöer är lite av hans signum. Hans namn blev känt för mig redan under min uppväxt i Söderbärke. Min far, nämnde hans namn ibland. Det dröjde tills jag kom till kulturförvaltningen i Smedjebacken i mitten av 1980-talet innan jag blev mer bekant med hans konst. Johan Ahlbäck-stiftelsen och boken Arbetets målare kom i samma veva.

Teckning av Johan Ahlbäck

Ofta, när det pratas och skrivs om Johan Ahlbäck nämns något om rörelsen i hans bilder. Jag förstår vad som menas, att bilderna förmedlar rörelse, arbetsmomentens och kropparnas rörelse. Jag förstår men håller inte med. För mig uttrycker bilderna istället kraft och styrka. Ahlbäck var en mästare på att teckna kroppar, han var själv atlet och övade styrketräning. Några av han tyngder finns kvar i ateljén på Vasagatan i Smedjebacken. När jag tittar på Ahlbäcks bilder ser jag tydligt han förtjusning i kropparnas kraft och jag ser hans arbetsbilder som ”frysta ögonblick” eller en kombination av krokiteckning och valsverksarbete. Den pågående utställningen i Meken In motion (i rörelse) sätter däremot fart på Ahlbäcks bilder. Toppen! Ahlbäcks arbetande figurer i streetdancekoreografi känns så rätt. Det är lysande att låta kulturskolan i samarbete med danspedagoger tolka konst, och faktum är att den här tolkningen tar konstnärens uttryck vidare till just rörelse. Läs mer på www.mekensmedjebacken

Utställningen i MEKEN pågår 15 februari – 15 mars 2014, onsdagar 17-21 tors – sön 14-18

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 17,000 times in 2014. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 6 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Lokala ekorådet i Smedjebacken drar igång igen.

Det var länge sedan sist men nu ska kulturföreningarna få en chans att ta upp den tidigare traditionen igen. Lokala ekorådet startades för 25 år  sedan ungefär, i samband med att Ekomuseum Bergslagen inledde sin verksamhet.

Lokala Ekorådets uppgift är att vara ett ”råd” en samtals- och samrådsgrupp till nytta för till exempel kulturnämnden och andra nämnder och förvaltningar som behöver förankra och kommunicera kulturfrågor. Det lokala Ekorådet ska också utse två representanter till stora Ekorådet som representerar föreningslivet i ekomuseets alla sju kommuner. När detta fungerar kan det bli mycket kraftfullt och vara en viktig grundsten i ekomuseets utveckling.

Uppslutningen var god. Föreningar och organisationer som nappat på kallelsen var Bärkebruket, Norrbärke hembygdsförening, Flogbergssällskapet, Barkens ångbåtar, Stora Harnäs byalag, Johan Ahlbäckstiftelsen och Väster Silfbergs vänner. Från stora Ekorådet deltog ordföranden Anna-Karin Andersson. Nya ordföranden i kulturnämnden Helena Andersson dök också upp vilket ju var bra, och så var stadsarkitekten Sanna Broman inbjuden.

Anne Seppänen, kulturchef i Smedjebacken inledde mötet med att hälsa alla varmt välkomna och berättade att kulturförvaltningen behöver en träffpunkt för dialog med kulturföreningar över lag och eftersom kommunen är en av stiftarna i Ekomuseum Bergslagen behövs även ett tillfälle, några gånger om året, att samla föreningar och organisationer som arbetar med den lokala industrihistoriken, inte minst de som på något sätt knyter an till Smedjebackens nio besöksmål i ekomuseet.

En idé om en ”tillsynsman” lyftes fram på mötet. Bengt Norstedt framförde behovet av tillsyn vid besöksmålen. Kanske en eller flera volontärer skulle kunna vara de rätta att fungera som ”tillsynare”. Någon som under sommarmånaderna reser runt och kontrollerar att allt fungerar på besöksmålet, att skyltarna är ok, att broschyrer finns, kanske även har koll på staket och röjning med mera. En bra idé är det i varje fall, som bör tas omhand.

Ny översiktsplan i Smedjebacken är på gång. Stadsarkitekt Sanna Broman presenterade innehåll och metod. Planen ska beskriva hur långsiktig och god utveckling ska främjas  när det gäller bebyggelse, mark och vatten, men även viktiga kulturmiljöerna. Sanna kommer att förankra förarbetet och även den färdiga planen ordentligt eftersom den ska peka ut riktningen för kommunens utveckling.

Lokala Ekorådet fick en övningsuppgift  på stående fot, och i mars kommer de att inbjudas till en workshop tillsammans med Sanna. Rådets uppgift är då att vara samrådsgrupp gällande planens formulering om kultur- och kulturmiljöernas betydelse i översiktplanen.

Lokala Ekorådet komma alltså direkt in i samhällsplaneringen. Det kunde inte bli en bättre start.

Nu är det klippt, Ingvar Henriksson klippte det blågula bandet och därmed invigdes den stora, fina skylten i Klenshyttan.

En grå och småkall dag som i tisdags kan behöva livas upp med en festlig invigning. Susanne Eriksson, kultursekreterare i Ludvika kommun, bjöd in till vernissage av en stor, snygg och informativ skylt på besöksmålet Klenshyttan. Det är illustratören Therese Lindström som så fint och pedagogiskt med färg och penna återgivit processerna vid Klenshyttans masugn, så som det gick till strax innan epoken tog slut på 1920-talet. För att   göra en så riktig beskrivning som möjligt, berättade Susanne, har det varit en lång period av arbete tillsammans med flera engagerade personer. Inte minst naturligtvis Örjan Hamrin som kunnigt belyst historiken om Klenshyttan har hjälpt till. Christer Fredriksson från Lokmuseet i Grängesberg har försett illustratören med bilder av lok som trafikerade banan och Ann-Marie Gunnarsson har bidragit med information om slagg. För den historiska granskningen av de tekniska processerna har Bengt Norstedt från Morgårdshammar tillfrågats, hans stora kunskaper i ämnet har varit ovärdeliga säger Susanne.

Klenshyttans masugn och  hyttområde av idag.

Idag ägs Klenshyttans hyttområde av Ludvika kommun och ingår i Ekomuseum Bergslagen. Eftersom orådet ligger så synligt till efter vägen mellan Ludvika och Grängesberg är platsen livligt besökt, det vet man eftersom broschyrerna snabbt tar slut. Området är synnerligen trevligt att besöka och från och med nu ska det också vara lätt att ta till sig information om historiken kring hyttan och järnframställningen.

Del av informationstavlan.

För att få bilden att stämma med verkligheten har Susanne levererat fotografier till illustratören under hela hösten, bland annat från Länsarkivet i Håksberg, men också från andra ställen. Dessutom har hon själv fotograferat hyttan ur alla vinklar och vrår och mejlat bilder i en strid ström till illustratören som faktiskt ännu inte varit på platsen.

Susanne vid den nya skylten.

Det är bara att konstatera, det hela blev mycket lyckat. Nu är det bara att ta sig dit, gå runt på egen hand eller vänta tills i sommar då hyttan visas med guide.

Lisbeth och Lisbeth i köket vid Ludvika Gammelgård.  De bakar för trettonde året i rad till föreningens julmarknad. I två veckor har de bakat oavbrutet hela dagarna.

De senaste två veckorna har  dofter av nybakat bröd från pepparkakor, saffrans- och matbröd spridit sig till mitt kontor. Mitt kontor ligger alltså i ett av husen på Ludvika gammelgård där det just nu bakas intensivt till julmarknaden den 2:a advent. Det är trettonde och tionde året i rad Lisbeth och Lisbeth bakar till föreningens julmarknad. Jag intygar att de arbetat intensivt och att brödet är perfekt. Att provsmaka har jag ju inte kunnat säga nej till. Lisbeth och Lisbeth tillhör vanligtvis  en av hembygdsföreningens arbetsgrupper som heter ”Husmödrarna”. De bakar titt som tätt till olika möten och arrangemang på hembygdsgården. Och så säljs brödet och förtjänsten går till föreningen vars uppgift bland annat är att underhålla ett femtiotal hus, sköta om samlingar och arkiv och så förstås tillgängliggöra alltsammans för allmänheten.

Pepparkakorna är tunna och spröda. Snart säljs de på julmarknaden.

Julmarknadens försäljning av bröd, kransar och hantverk är möjlig genom massor av ideellt arbete. Jag vet inte hur många människor som jobbar ideellt i hembygdsföreningens regi, men många är det. Förutom  ”husmödrarna” finns grupper som jobbar året runt med arkiv, trädgård, textilsamlingarna, föremålssamlingarna, gruvmuseet, byggnadsunderhåll, visningar och säkerligen finns det fler.  I Ekomuseum Bergslagen finns ett fyrtiotal aktiva föreningar. Det är enkelt att förstå att den kraften är gigantisk, utan de ideella människornas många arbetstimmar skulle många självklara aktiviteter som julmarknader, midsommar- och nationaldagsfirande och öppna kulturmiljöer helt enkelt inte finnas. Det är nå´t att tänka på.