En del av en modell av Bråfors hyttby.

Häromdagen körde jag till Bråfors bergsmansby. Att åka på den smala grusvägen är en upplevelse i sig, vägen följer naturen i sköna svängar och blir en oväntad nostalgitripp. Min kompis Marie och jag startade resan från Norberg men det är exakt lika upplevelserikt  från  Söderbärkehållet genom Hemshyttan. Anledningen till besöket är att det så småningom ska bli en artikel i Ekomuseum Bergslagens Magasin nummer 2, som kommer ut till sommaren och har temat ”Så bodde man”.

Ett av husen i Kulturreservatet Bråfors bergsmansby, ett typiskt bergslagshus.

Framme i Bråfors. Viken by! Vilka hus! Tänk att det finns kvar så mycket historia mitt i levande vardagen. Här får man verkligen en fläkt av bergsmannens varierande arbete. Man förstår att det har varit mycket aktivitet och mycket folk här. Ljud från hyttan och djur i alla hagar. Allt av byn Bråfors finns förstås inte kvar idag, men stora delar. Erik och Margareta Brate som bor och verkar här visar oss modellen. Fortfarande finns ett femtiotal byggnader kvar. Ett kulturarv att vårda, för framtiden att ta del av. Det gläder mig att byn blivit Västmanlands första kulturreservat. Det är det sannerligen värt. Husens formspråk är igenkänningsbara, inte minst för den som kommer från närliggande Söderbärke, men jag känner inte till någon annan så hel och sammanhållen gårds- och bybildning. Tvåvånings rödfärgade timmerhus med brutna tak och stående panel, treluftsfönster och enkla fönsterfoder. Visst är det fint, enkelt robust och formsäkert, byggt på 1700-talet. Här i Bråfors kommer husen tack och lov att leva vidare i sitt ursprungliga skick tack vare kulturreservatet.  Erik och Margareta bjuder in oss i visningshuset. Erik är sjätte generationen på gården. Visningarna för grupper ingår i reservatet.

Margareta och Erik Brate i salen på Brategården i Bråfors bergsmanby.

När vi kommer in i salen på övervåningen kommer den stora överraskning. Ja, chock kanske är att överdriva men jag faller in i en annan sorts andning. Det är verkligen en ovanlig upplevelse. En äkta 1700-tals-sal med heltäckande målningar runt all väggar, vackra fönster med skimrande glas i tre väderstreck gör underverk med ljuset, och rummet är fortfarande i bruk. Historien vingslag stryker förbi.

När jag kom hem satte jag genast igång att läsa den förträffliga boken om Bråfors Bergsmansby, Minnen och hågkomster, skriven  av Paul Brate.  I boken sätter Paul (Eriks farfar) ord på allt möjligt som hände runt hyttbyn från det att han var liten pojke under det sena 1800-talet tills han blev äldre och Bergsman.

Anders Pettersson, Marléne Carlsson och Torbjörn Ahlin redo att visa mig  gruvan och hakspelet.

Dimman lättade så snyggt utmed både norra och södra Barken när jag körde från Smedjebacken i morse. Det var nästan sagolikt när solen bröt igenom. Eftersom jag missade Geologins dag för ett par veckor sedan och därmed invigningen av  nyreparerade hakspelet vid Bastnäs gruvfält så var jag på väg till Skinnskatteberg för att träffa Marléne  Carlsson på kulturförvaltningen där. Att vi inte skulle mötas på biblioteket hade jag också missat. Mitt lokalsinne är inte vad det borde på okända skogsvägar så snälle bibliotekarien Anders Pettersson erbjöd skjuts till gruvfältet.  Inom kort var vi på plats och där väntade Marléne tillsammans med Torbjörn Ahlin från Riddarhyttans hembygdsförening. Anders passade på att hänga med in i gruvan.

På väg in i den ungefär 150 meter långa stollgången i Bastnäs.

Bastnäs är en av världens mest mineralrika platser. Gruvan var igång till 1950-talet. Alldeles vid ingången har ny stämpling gjorts för säkerheten men annars är själva orten orörd sedan nedläggningen av gruvan. I väggarna sitter rostiga hållare för ljuskällor.

Dagsljus uppifrån och ner i gruvhålet, här behövs ingen dramatiserande elbelysning.

Plötsligt kommer man fram till ett vattenfyllt gruvhål, här sipprar ljuset ner från himlen högt däruppe. På en liten flotte ligger resterna av en spegel som ska spegla himlen. Flotten och spegeln ska återställas. Det kommer att bli häftigt. Jag för min del är dock alltid lättad när jag ser slutet på tunneln och närmar mig fria luften. Jag tänker på det tunga mörka arbetet i Bergslagens gruvor genom århundradena och ryser lite. Vi går vidare upp i skogen fram till hakspelet.

Torbjörn och Marléne framför det unika hakspelet som ägs av Tekniska museet i Stockholm.

Hakspelet är nyrenoverat. Tak och väggar är nu i mycket gott skick och själva spelet skyddat. Det bör stå pall i många år framöver. Visst finns det hakspel på fler ställen men det här är det enda på ursprunglig plats. Från huset styrdes och reglerades spelet med malmkorgarna som skulle dras upp från gruvan, kraften kom från forsande vatten längre bort, via en stånggång. Det har funnits gott om stånggångar i skogarna där kraft behövts till gruvor och hyttor. En som går att sätta igång finns att se på Gruvmuseet på Ludvika Gammelgård.

Delar av hakspelet.

Härinne i huset stod en person och styrde mekaniken. Ett ansvarsfullt jobb. Lite instängt kanske, men i dagsljus.

Bastnäsfältets varphögar.

Tillbaka på utgångspunkten för gruvturen. Det var riktigt spännande, både under jord och ovanpå. Till Bastnäsfältet kommer årligen geologer från när och fjärran, här är mineralrikt och geologi är ett populärt världen över. När arrangörerna för Geologins dag dök upp på morgonen för att ställa i ordning möttes de av en kille från Tjeckien som tältat på fältet i åtta dagar. Gissa om han blev glad när han förstod att Geologins dag skulle firas.

Smeder valsar järn i Karmansbo smedja varje sommar.

Västmanlands kulturmiljöförening delar årligen ut pris till ”Årets kulturmiljöbevarare”. I år uppmärksammades Karmansbo smedja och priset delades ut i somras i samband med att Föreningen Karmansbo smedja drog igång det gamla valsverket för att visa hur det går till när järn valsas för hand. Det är en spännande och ljudlig föreställning som på ett dramatiskt sätt visar det tunga och hantverksskickliga arbetet. Nu väntar nedmontering av vattenhjulet och ett nytt hjul ska byggas under vintern. Jag ser fram emot att nästa sommar stå på första parkett och se valsverksföreställningen igen.

Långa raden i Karmansbo.

Under dagen visades också ”Långa raden” en välbevarad museilägenhet som visar hur brukets arbetare kunde  bo. Ekomuseum Bergslagen gratulerar föreningen Karmansbo smedja för ett fantastiskt fint arbete med att levandegöra smedjan och miljön runt omkring.

Interiör i Långa raden i Karmansbo.

Borgmästaren  i Argenta  inviger Ekomuseimässan med inlevelse. Runt honom två personer från Ekomuseum Batana i Kroatien, Laura som samordnar museer i regionen  Emilia-Romagna och Mauro från LAG Delta 2000 (EU-medel).

Ekomuseer är en livskraftig museiform i världen idag. Jag är helt och hållet överväldigad av kraften, glädjen och allvaret i de ekomuseer jag träffade under museimässan arrangerad av Ecomuseo di Argenta i nordöstra Italien.

Vågar man smaka sardiner i lök enligt recept från Ekomuseum Batana Kroatien.

På själva mässan fanns ungefär ett 15-tal ekomuseer representerade, de allra flesta med en matprodukt eller hantverk att visa upp. Jag gick runt och smakade på frikadeller, balsamvinäger, risotto och nygjord pasta på längden och tvären med fyllningar och såser. Mässan pågick i fyra dagar samtidigt som staden i övrigt hade sin årliga fest med matlagande mästerkockar på scenen och försäljare i hundratal, inte olikt en stadsfest i Sverige. Det som skilde var det tydliga fokuset på ekomuseer. Jag förstod så klart inte mycket av borgmästarens invigningstal men ordet ecomuseo dök ideligen upp.

Ekomuseum Bergslagen och Ecomuseo di Argenta på scenen, i mitten vår tolk Simone.

I seminarierna deltog bland annat ekomuser från Brasilien, Portugal, Kroatien, Frankrike, Sicilien och Cervia i Italien och så Ekomuseum Bergslagen Sverige. Min djupa insikt från seminarierna är den att världens länder är i väldigt olika situationer. I fattiga länder har ekomuseer en annan betydelse än i ett rikt land som Sverige. I fattiga länder är ekomuseernas social karaktär stark. Claudia berättade att det ekomuseum hon arbetar med i Brasilien hjälper människor att beskriva sin historia som inte är berättad tidigare och på Sicilien arbetar man bland annat med att hjälpa människor att få mat för dagen. Trots min kunskap om att fattigdom och förryck finns så får jag en personlig ”inre kris” när faktum berättas direkt öga mot öga. Jag är djupt rörd över ekomuseers viktaga arbete och möjligheter med att berätta och bekräfta människor. Seminariets tema var om kulturarv och turism går att förena. Jag tänker att turism är bra för att öppna upp för förståelse och kunskap om varandra och gärna då så kallad ”slow turism”.

Saker gjorda av vass.

Italienska ekomuseer i Argentaområdet däremot är ett myller av aktiviteter, inte minst kring mat, hantverk och historia. Gamla lär unga. Ecomuseo delle Erbe Palustri berättar om produktionen av saker gjorda av vass. Argentaområdet ligger vid floden Po och i Podeltat växer vass i massor, av olika slag. Lika självklart som järnet är vår speciella produkt i Bergslagen så var tillverkning av vassprodukter det i Podeltat. Under 1960-talet när plasten kom tog efterfrågan på flätade och vävda produkter  av vass slut och kunskapen om tekniken likaså, nästan.

En kvinna visar  hur man väver mattor av vass.

Flätat i Ecomuseo delle Erbe Palustri.

Nu lärs kunskapen ut igen med hjälp av områdets äldre människor. Alla skolbarn kommer hit och provar och lär, och man jobbar med unga formgivare för att komma på nya idéer av produkter i tiden. Jag köpte med mig en fin korg hem. Den ska jag vårda ömt.

Hus för saltlagring och en båt av den typ som saltet transporterades i.

I Cervia, en bit från Argenta, vid Adriatiska havet, besökte vi Ecomuseo del Sale e del Mare, ett ekomuseum om havssalttillverkningen i staden Cervia. Havssalt tillverkades redan under renässansen och ända till en bit in på 1900-talet. Idag görs havssalt som säljs i museet och när båten kommer in till staden samlas människor.

Renässansarkitektur i Cervia.

Det fina renässanskvarteret restaureras försiktigt och bidrar tillsammans med saltmuseet till stadens puls och popularitet. Jag tycker att italienarna på ett bra sätt får ihop historia med nutid.

Fagersta Västanfors hembygdsgård

Hösten är här. Arbetet drar igång. Nu är tid att skörda det som såddes och planterades i våras. Åter på kansliet efter några varma sommarveckor konstaterar jag att MAGASINET som producerades för första gången i år föll i god jord. 4000 ex trycktes upp och har gått åt, inte minst vid besöksmålen utmed Strömsholms kanal förstås. Kul.

Vårens stora dialogdag som ledde fram till att stiftarna formulerade en viljeinriktning håller på att rota sig. En ledningsgrupp har format sig med utgångspunkt i den gamla tjänstemannagruppen men med ett tydligare uppdrag – det känns väldigt bra – och nu jobbar ledningsgruppen med förslag till verksamhetsplan 2015 med avstamp i den nya viljeinriktningen, för styrelsen att besluta om i december.

Alla  frön och plantor har tråkigt nog inte växtkraft nog. Det såddes ett hoppfullt frö i våras om att Surahammars kommun åter skulle ta del i Ekomuseum Bergslagens arbete och nätverk, men nu är jag inte hoppfull längre. Det verkar inte finnas liv i den plantan.

Sent i våras fick jag veta att ett gäng från Ecomuseum Argenta och LAG Delta 2000 (nordöstra Italiens motsvarighet till bland annat Leader Bergslagen) ville komma på besök för att hålla ekomuseers internationella nätverk levande. Det blev mycket förberedelser och tre intensiva dagar med Italienarna. De var mycket nöjda tack vare ett fantastiskt fint bemötande på alla de platser som besöktes. En inbjudan att delta i Ecomuseum Fair i Argenta i september har kommit. Man får tacka och ta emot. Det är mycket hedrande att få berätta om Ekomuseum Bergslagen ute i världen och det ska bli otroligt spännande att lyssna till professor Peter Davis.

Som sagt, det är höst och skördetid, men som alla odlare vet så måste man samtidigt börja lägga upp planer för nästa vår. På agendan finns behovet av en gemensam kommunikationsplan för EmB, ökade kontakter och möten med lokala föreningar i alla kommuner, starta gemensamma utvecklingsprojekt kring något som kan intressera många besöksmål. Och mycket mer.

På bilden syns Ilaria volontär på Italienska ekomuseer,  Angela Nazzaruolo samordnare av EU-projekt i norra Italien LAG Delta 2000, Nerina Baldi chef för Ecomuseum Argenta, Mauro Conficoni  och Daniela som jobbar med turismfrågor och så Svante Andersson som tolkade mellan svenska och Italienska och längst till höger Ingvar Henriksson ordförande i stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Nu har de åkt, det var intensivt, givande och mycket varmt under de tre dagar Ekomuseum Bergslagen tog emot besök från Italien, och veckan innan från Polen. Nu ska jag tänka tillbaka och reflektera över hur det gick och vad vi sa.

Från norra Polen kom sex personer som ville träffa oss under en dag. De  planerar för ett ekomuseum på temat traditionellt broderi och trähantverk och ville prata med oss om organisation och marknadsföring. Tanken med deras ekomuseum är att hantverket ska knyta ihop generationer och fördjupa kunskaper för boende och turister. Som tur var pratade Edyta Kryszoforska flytande svenska. Det ska bli kul att följa deras planer.

Fem personer från Italien kom i torsdags och stannade i tre dagar. Gänget bestod av chefen för Ecomuseum Argenta, chefen för LAG delta 2000 (som kan jämföras med vårt Leader Bergslagen). Med var även chef och samordnare för turismutveckling i området samt en ung flicka som jobbar som volontär på ett av italiens  mer än 100 ekomuseer. Som sagt var, det finns många Ekomuseer i italien, de är relativt små men många om man jämför med Sverige.

Mauro plåtar kolmilan i Olsjön i väntan på musikprogram mitt i storskogen.

Vi gjorde många studiebesök och hade också många tillfällen att sitta ner och prata och lära känna varandra. Som tur var hade vi med oss Svante Andersson som tolkade, annars tror jag kommunikationen hade gått på tok.

På Flogberget

I Grangärde kom Lennart Myrman förbi. Han är ordförande för Leader Bergslagen. Angela Nezzaruolo ska så småningom få kontakt med Barbro Fischerström på Leader Bergslagen för eventuell framtida samverkan i ett lämpligt EU projekt. De var nämligen ett av målen för deras resa, att nätverka och skapa kontakter med andra ekomuseer i Europa.

Konstutställning i Sädesmagasinet

En sväng förbi Sädesmagasinet hanns också med.  Att äta en enkel lunch på Hammarbacken är faktiskt inte så dumt, vacker utsikt över sjön Väsman, fina konstutställningar och smedsbostäderna gör det hela till en helhetsupplevelse.

I Gamla Norberg framför EmB:s infotavla.

I Norberg fick gruppen träffa Gennaro Muselli som bott där i många år. Anita Helgesdotter  visade och berättade om delar av Gamla Norberg och Gennaro översatte.  Våra gäster tog bilder oavbrutet.  Gamla Norberg är ju en ovanlig kulturhistorisk miljö på så sätt att den är väldigt levande. Folk bor mitt i historiken och här finns restauranger, caféer, pub, anrikt konditori, konstgalleri, konsthantverk, loppisar, antikvariat och mycket mer på ett ganska litet och koncentrerat område. Folklivet är tydligt.

Lapphyttan imponerade också på gruppen. Vi hade turen att få en superbra guidning av Kerstin som trots att vi hade ont om tid fick med det mesta och dessutom skapade en önskan att komma tillbaka till platsen.

Italienbesök vid Västanfors herrgårdsflygel.

Sist på lördagseftermiddagen hastade vi till Västanfors och kom precis lagom för att se en slussning. Det är maffigt att se slussportarna och processen är storslagen på nå´t sätt. Malin Andersson visade sedan  den autentiska herrgårdsflygeln. Det är verkligen som att kliva rakt in i en annan tid, väldigt väl arrangerat och sinnrikt för ögat. Sist men inte minst sammanfattade vi de tre dagarna vid kaffestugans uteservering. De kommer att få skriva ner sina reflektioner inom kort och jag ska arrangera en kontakt med Leader Bergslagen. Vad det ska leda till vet vi inta än, men kontakterna är tagna och i september ska jag hälsa på Ecomuseum Argenta.

Idylliskt i  Semla.

Idag blev en dag i bilen. Körde till Hallstahammar, Trångfors och Skanzen, sedan över Ängelsberg till Norberg för att leverera Ekomuseum Bergslagens broschyr och  det nya Magasinet. Inget fel i det. Att köra omkring i ekomuseums område en lagom varm och solig dag i juni är hur fint som helst, det är lätt att trivas. Det är rent otroligt vad fint det är och vad mycket det finns att se. Förutom Ekomuseum Bergslagens alla varierande besöksmål så vimlar det av loppisar, vintage och fikaställen. Och det är folk överallt, på ett helt annat sätt än vintertid. På väg hem bestämde jag mig för att leta rätt på avtagsvägen till Semla.  Sagt och gjort. Senast jag var i Semla var så där femtio år sedan. Jag och min kusin Eva var i Fagersta hos hennes farfar. Vi fick följa med honom i en lastbil, han jobbade på bruket och körde ut tvätt till folk. Vi kom till Semla och ett litet rött hus. En tant kom ut och fick sin korg med ren tvätt. Minns det så väl för tanten var ilsken. Eva och jag ville inte kliva ur bilen. Kanske inte konstigt att man inte varit i Semla sedan dess! Det fanns en kiosk i Semla. Där stannade Evas farfar och köpte en kvällstidning och  glass till oss. Det kändes spännande att köra in på vägen till Semla igen.

Semla, med djungelkänsla..

Det var grönt överallt. Små röda stugor i grönskan, en vandringsled och så vattnet. Perfekt för promenader längs med kanalen och de hisnande slussarna, lite vilt och farligt, lite igenvuxet men ändå en idyll. Ingenting var som i min minnesbild, men så har ju också åren gått.

I Kanalbolagets arkiv såg jag en kartbild över Semla bruksområde på 1700-talet. 1795 var kanalen och alla slussarna klara att tas i bruk. Mycket har förändrats runtomkring men kanske är några av de små stugorna kvar från tiden. Slussarna är kvar och är fantastiska byggnadsminnen som fungerar bra och fyller sin funktion än idag.

Jag kunde inte lämna några broschyrer i Semla, det fanns ingen brevlåda vid Ekomuseums informationsskylt.

Kanalen i berget.

Birgitta Ahrås berättar om Anna- Stina Knas och hennes kamp för att få bo kvar i sitt hus.

Under tre timmar den här soliga sommardagen åker jag på guidad tur med Birgitta Ahrås till tre byar i Ludvika Finnmark. Vid Bränntjärnstorpet har jag varit några gånger förut, men slås ändå av hur fin och fridfull den lilla och anspråkslösa platsen är. Bostadshuset är så litet och jag tänker på hur slitigt, fattigt och kallt på vintern det måste ha varit även om det nu är en idyll.

Litet uthus vid Bränntjärnstorpet.

Birgitta berättar med inlevelse om människorna som bott här och det är lätt att börja fantisera om livet och villkoren. Anna Stina Knas som tidigt blev ensamstående med fem barn var en person jag gärna skulle träffat. Hoppas berättelsen om henne lever vidare länge. Anna Stina Knas blev så småningom farmor till Dan Andersson. Kanske var det från henne han ärvde det lysande språket. Hon kunde nämligen uttrycka sig och använde sitt språk i kampen mot bruket som ville få bort henne från torpet hon ägde på deras mark.

Tidigare odlad mark i Bringsjöberg.

Vi åker förbi Kestina och Ragnar Fredrikssons stuga. ”Gubben i stugan” finns inte mer men stället ser fint ut. Det liv han levde har något att säga till oss som alltid har ont om tid. Borde se om filmen med det snaraste. Nu vidare till Bringsjöberg en fantastisk plats högt belägen med milsvid utsikt små gårdar odlad mark och ängar, mark som brutits upp för hand. Folk är ännu bofasta här. I Bringsjöbergs skola arbetade Dan Andersson under en tid. Undrar hur han var som lärare? Under Dan Anderssonveckan blir det musikprogram med gruppen Mylla i skolhuset och byvandring. Kanske åker jag hit då. Ekomuseum Bergslagen får besök från ekomuseer i Italien i juli, det här borde de få uppleva, byarna i Finnmarken och Bergslagsbergen.

Posthuset i Abborrberg.

Vi far vidare på grusvägar till Abborberg som är en ganska stor by. Utsikten över de blånande bergen är på sin ställen helt bedårande. Härifrån ser man över till Skattlösberg. Birgitta berättar att det är typiskt för Finnmarksbyarna, att man ser långt, över till nästa berg och by. I ett litet hus mitt i Abborberg sitter alla brevlådorna på rad, säkert en väl utnyttjad mötesplats när det begav sig. Byborna turades om att elda och hålla varmt.

Blånande berg sedda från Skattlösberg.

Resan avslutades i Skattlösberg. Här är det vackert så det förslår och här finns Dan Anderssons minnesstuga där han bodde under en kortare tid som vuxen. Han föddes i en annan stuga i byn. Hans far, Anna Stina Knas yngste son Adolf, var lärare här. Birgitta kan allt om Finnmarken och inte minst hittar hon i det nät av vägar som slingrar sig på skogen. Att resa i Finnmarken med henne är att lära genom upplevelser. Tack Birgitta.

Susanne Eriksson Ludvika, Ulf Öhman Norberg, Sven Olof Juvas Hallstahammar Staffan Bergman och Marléne Carlsson Skinnskatteberg och Anne Seppänen Smedjebacken. Med på mötet var även Sabine Dahlstedt Surahammar.

Nu var det dags, för ett tjänstemannamöte i och om Ekomuseum Bergslagen. Det första efter ”Open space”, samtalsdagen i våras. Sabine Dahlstdt från Surahammar, (som jag naturligtvis inte fick med på bild), var särskilt välkommen eftersom Surahammar inte har varit aktiva i stiftelsen eller verksamheten på ett bra tag. Kul att de är  med igen, i alla fall nästan med. Man vill vänta och se om stiftarnas nya viljeinriktning blir verklighet. Men det ska den förstås bli, det var därför vi träffades idag för att studera viljeinriktningen, bena ut. Till nästa möte den 21 augusti ska jag skriva ihop ett ett förslag till verksamhetsinriktning för 2015 som sedan ska presenteras för styrelsen i september.

Vad är det då som är nytt i stiftarnas viljeinriktning jämfört med förr ? Jo med utgångspunkt i det industrihistoriska arvet vill man att: 1. verksamheten ska söka utökad samverkan bland annat med näringsliv och turism  2. utsedda tjänstemän ska ta tydligare aktiv roll som referensgrupp och bollplank för verksamheten 3. att man ska kunna ha samverkan med kommuner utanför stiftelsen 4. öka samverkan med Strömsholms kanal, Bergslagssatsningen, Intresseföreningen Bergslagen och Bergslagsakademien med flera 5. arbeta fram en strategi för marknadsföring och kommunikation 6. kalla stiftarna till samverkansmöte en gång om året  7. öka fokus på barn och unga 8. tydliggöra politikernas roll 9. titta på Ekorådets roll gentemot kommunerna 10. verka för att besöksmålen får fler besökare genom nya kopplingar till olika konstformer.

Intressanta teman att jobba vidare med, tycker tjänstemannagruppen, är Barnens Bergslag som startats i Norberg, det vore också kul om Ekomuseum Bergslagen nappade på temat Konstrum Bergslagen som drogs igång med stöd av Bergslagssatsningen ihop med Avesta Art, Meken Smedjebacken och Maskinhuset Grängesberg och det stämmer ju bra med viljeinriktningen. Vi var även överens om att en kommunikationsplan måste göras inom kort och att se över vilka besöksmål som ska tillkomma, tas bort eller vara kvar. I och med det kommer skyltningen.

Ja detta gick vi igenom och reflekterade över idag.

Förbjuden frukt, installation/skulptur av Tina Frausin.

Idag, (7 juni) invigdes årets sommarutställning i skulpturparken i Ängelsberg. Massor av folk var där trots regn i luften precis vid invigningen. Det var vackert ändå och snart sken solen på konsten och fick både den och vattnet att skimra skönt i grönskan. Slulpturparken ligger mitt emellan Världsarvet Engelsbergs bruk och Ängelsbergs stationssamhälle. En alldeles lagom lång promenad längs med vattnet i det karaktäristiska industrilandskapet med överraskande konst för den som vill upptäcka. Gå den.

Alla konstnärerna presenterads vid invigningen.

Konstnärerna kommer från olika delar av landet, några känner jag till men de flesta är nya bekantskaper.

Svävande skulptur.

En liten grupp höstadieelever från Risbroskolan i Fagersta, art/media profil, deltar med konstverk. De svävande ”slaggstenarna” lyfter upp sig själva ur marken och gör grönskan ännu lite grönare tycker jag.

Båtmonster av Lena Flodman.

En rosa båt med en skum figur, kopierad ur en 3D-skrivare, flöt oroväckande stilla på vattnet. Jag gick vidare.

Efter vägen fastnade jag särskilt för Ulla Viottis ”Altare för stillhet” och Jill Höjebergs marmorskulptur ”Omfamning”. Bilderna fastnade däremot inte i min kamera, och tur var kanske det, det är svårt att fånga ett konstverks uttryck i kameran.

Sten Bernhardsson invigde utställningen ”Ro och oro”. 

Konst är resultat av människor och konst både roar och oroar oss sa Sten Bernhardsson när han invigde årets utställning. Sten höll ett klart och tydligt tal för konst och kulturs självklara plats i samhället. Jag gillar både det och att ströva i Skulpturparken och ta in både konst, natur och områdets historiska atmosfär. Det är Engelsbergs konstgille som arrangerar utställningen med stöd från Fagersta kommun, Konstfrämjandet i Västmanland och en mängd sponsorer. Den är öppen dygnet runt och finns att se till och med 28 september. Passa på.