Kategoriarkiv: Allmänt

En smedja i Västerby, Söderbärke

Under helgen som gick träffade jag min kompis Ingrid. Vi var bästisar  redan när vi växte upp, och grannar. Nu bor vi långt ifrån varandra men när vi ses har vi massor att prata om. Inte minst gamla minnen. Den här gången plockade Ingrid fram en låda med fotografier från sin farmors samling. Till saken hör att även min mamma Kerstin och Ingrids pappa Sixten Sandberg också var kompisar och  grannar sedan de var små och så länge Sixten levde. Mamma växte upp på gården Carlmatts. Till gården hörde som sig bör en smedja som stod en bit bort. Den syns på bilden här nedan.IMG_3227Under 1920-talet kom smeden Gustav Sandberg till smedjan, startade hovslageri och smide, sån´t som behövdes på landsbygden på den tiden. Med tiden byggdes smedjan ut och Gustav köpte både den och lite mark intill av min morfar Calle Mattsson. Intill smedjan byggde han så småningom ett bostadshus där han flyttade in med sin fru Hilma och sonen Sixten. Smeden Gustav, smedjan och bostadshuset ses här nedan.

Smeden Gustav SandbergIMG_3228

Mamma och Sixten fick med tiden sina egna familjer. Jag växte upp på Carlmatts precis som mamma och morfar. Sixten byggde nytt intill smedjan där Ingrid växte upp. Vi blev så klart kompisar, eller lekkamrater som det hette då på 1950- 0ch 60-talet. Ingrids mamma Rut blev  dessutom min småskollärarinna. Sixten gick i sin fars fotspår och utvecklade arbetet i smedjan. Han konstruerade och tillverkade bland annat Sandbergs Sandspridare som ofta syntes på bilar som sandade vägar på vintrarna. På bilden här under ses smidesmästaren Sixten Sandberg. Han var också kommun- och landstingspolitiker. Precis så här minns jag honom.IMG_3233

Ludvika hembygdsförening, en ideell kraftansamling

Gruvmuseet

Gruvmuseet

Igår kväll fick jag chansen att medverka när Ludvika hembygdsförening bjöd in till stormöte. Det gör dom en gång om året. Då är föreningens alla arbetsgrupper där och berättar för varandra om vad de sysslar med. Väldigt trevligt och bra att få en bild av allt ideellt arbete som pågår. Grupperna jobbar var för sig och på olika tider av dygnet och under året, därför har de inte helt koll på varandra.

ideella

Ideella krafter sköter om hembygdsgården

Tänk dig att i det inom Ekomuseum Bergslagen finns  mer än 40 föreningar med anknytning till de 61 besöksmålen. Det blir mycket arbete det, drivet enbart av intresse och engagemang. Om man lägger till arrangörsföreningar, fritids- och idrottsföreningar kommer man upp i mycket stora arbetsinsatser. Man börjar undra hur det skulle se ut i samhället utan ideella människor. Majbrasor och majstångsresningar som välkomnar alla skulle det bli ont om. Det är då säkert. Liksom tillgänglig lokal historia. Hembygdsföreningarna förvaltar otroligt mycket från föremål och fotografier till gamla dokument. Sån´t som annars skulle försvunnit bort i förgängligheten utan att komma oss tillgodo som bakgrund och kunskap om platsens historia.

bergsmansgården

Interiör från Bergsmansgården

I Ludvika hembygdsförening finns det sju arbetsgrupper utöver själva styrelsen.  Alla arbetar med olika intresseområden. På Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum, som själva besöksmålet kallas, finns även Västerbergslagens geologiska förening som  driver ett geologiskt museum, det kompletterar de andra utställningarna perfekt.

Arbetsgrupperna är:

Husmödrarna som bakar kakor, bullar och matbröd till julmarknaden, nationaldagen och till sommarkaffet. De tillverkar och saker att sälja.

Arkivgruppen som arkiverar fotografier och tar hand om alla pappersdokument och lägger ut bilder på Bygdeband. Sköter om biblioteket och tar hand om nyinkommet donerat material.

I Hällsjöboden arbetar en grupp med att se till att det går att få tag på material till Ludvika sockendräkt. Gruppen vårdar också om föreningens textilsamling.

Industrigruppen som vårdar och utvecklar gruvmuseets byggnader och föremål.

Museigruppen som vårdar och utvecklar bergsmansgården alla byggnader och inventarier. Inventerar och fotograferar alla föremål.

Vävstugegruppen, här väver man dukar, tabletter sjalar som sedan går till försäljning i Hällsjöboden.

örtagården

Örtagården med Gruvmuseet i bakgrunden

Örtagårdsgruppen ser till, vårdar och odlar  och utvecklar den fina örtagården bakom Bergsmansgården.

Utöver allt det här så har man en halvtidsanställd ”fogde” som samordnar och håller igång det dagliga arbetet som sköts av ett gäng anställda personer. Det planeras för julmarknad, nationaldagsfirande, sommarcafé, nostalgidag, visningar och besök, dessutom ett skapande skolaprojekt. Och så ska man sköta räkenskaperna och scanna dokument med mera med mera…

Under ledning av föreningens ordförande renoverar man kök och fikarum, klipper gräs, renoverar fönster, lagar tak, rödfärgar, bygger staket, vårdar föremål. Matar höns och kaniner.  Ja det är mycket på en hembygdsgård som ska tas om hand och sedan utvecklas. Allt för att du och jag ska kunna gå dit och uppleva och ta till oss kunskap.

 

 

 

 

Tre nya händelser och ett jubileum

J-rutten

I år är det 30 år sedan Ekomuseum Bergslagens verksamhet drogs igång. Det är en lång tid, eller kort, det beror på hur man ser det. I museala sammanhang är 30 år förmodligen en droppe i havet. Tanken är ju att bevara för evigt. Hur som helst, det har hänt mycket i verksamheten under 30 år. Människor har passerat revy, andra har varit delaktiga mycket och länge. Alla behövs. Besöksmål har kommit och gått, några har varit med från början. Olika chefer har satt sin prägel på verksamheten. Jag tror att jag är den sjätte i raden. Min företrädare Christina Lindeqvist arbetade intensivt för utgivning av superbra böcker. En snygg guidebok på svenska och engelska, en lättläst färgglad bok för barn om hur en bit berg blir till spik, den innerliga historien om älskade Mathilda baserad på 100 brev om kärlek slit och nöd och så bästsäljaren Järnladies. Fantastiskt fina böcker, som så bra kompletterar besöksmålen ute i landskapet. Under 1990-talet fanns ett kansli med en hel stab av anställda medarbetare som jobbade med kurser och utbildningar, barnens Ekomuseum, Ekobladet och mycket mer. Idag finns en person anställd, det är jag. Men nätverket är fortfarande stort. Föreningarna runt besöksmålen, tjänstemännen i kommunerna och styrelsen.

Från början handlade det mycket om att bevara de industrihistoriska miljöerna från förfall eller total utplåning. Idag fortsätter det arbetet men nu handlar det också om att göra platserna tillgängliga för besökaren. Det finns otroligt mycket att göra i framtiden i ekomuseet, jag tänker på interpretation och upplevelse. Ekomuseum Bergslagen har nio stiftare, sju kommuner och två länsmuseer. Tillsammans kan man göra skillnad inom besöksnäringen, om man vill. Besökare idag vill uppleva äkta och genuina platser, gärna med personligt bemötande. Och det är ju det ekomuseet har sysslat med redan från början, men det kan utvecklas rätt mycket.

Vad händer under året 2016 då? Tre nya saker. Det första är redan genomfört. Den 12 mars bjöd Ekomuseum in alla i nätverket till en inspirationsdag i Västanfors med tre föreläsningar. Tidigare museilektorn Örjan Hamrin berättade om det massiva förarbetet innan allt sjösattes 1986 i maj. Professor Maths Isacson gav en bild av Bergslagens ekonomiska historia, samtid och framtid. Mikaela Hinks, översättare och föreläsare, berättade med inlevelse och humor om vad som kan hända i möten mellan människor från skilda kulturer och vad man på ett besöksmål faktiskt kan tänka på i det sammanhanget. Det andra som händer under året är en ny satsning på en gemensam aktivitetsvecka i sommar. #järnrutten. Under nio dagar i början av juli samordnas för första gången massor av aktiviteter, som annars skulle varit utspridda från juni till augusti. Förhoppningen är att underlätta för besökaren att ta en runda med familjen och uppleva Bergslagens speciella historia och charm. Det tredje är att ge ut en bok om geologi för barn. Från big bang till min smartphone är arbetsnamnet. Boken ska komplettera den tidigare barnboken Från berg till spik och ge både barn och nyfikna vuxna en chans att ta till sig mer kunskap om geologins betydelse som förutsättning för Bergslagens för Bergslagen.

Jag ser fram emot ett fortsatt jubileumsår 2016.

 

 

 

 

 

30 år i år

Jag minns det som igår, men det var för 30 år sedan nu. Någon gång under sommaren 1986 var det invigning  vid Lokstallet i Smedjebacken och  Örjan Hamrin lade sista handen vid någonting som jag minns som en stor tavla med röda trådar mellan olika platser. Jo så var det. Den där tavlan visade de cirka 50 besöksmålen i det nyinvigda samarbetet Ekomuseum Bergslagen.IMG_1690 (1)

Bilden här är en bild från Smedjebackens hamnområde sommaren 2014. Loket, med en hink på nosen som det står Nyberget på, står numera i Lokstallet och får komma ut någon gång varje sommar till allmän glädje.

 

När det begav sig tuffade loket på mot Ludvika med många vagnar och mycket last från pråmarna på kanalen, eller så körde loket vagnar med järn på från Västerbergslagen. Järnet skulle  sedan vidare ut i världen.

IMG_1680

I Smedjebackens hamn som varit ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen sedan start  kan man också se på eller ta en tur med ångbåt. Det var nog här ungefär, vid nuvarande ångbåtshamnen som man lastade järntackorna på båtarna, förr i tiden. Idag finns 61 intressanta besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Jag har ett förslag – gör en  JÄRNRUTT till sommaren. passa på i vecka 27 mellan 2 – 10 juli för då kommer det att finnas massor av aktiviteter på gång från Hallstahammar i söder till Grangärde i norr.

Läs mer på www.ekomuseum.se under våren.

 

Hatt, mössa, sjal och integration

Vad kan göras för att för att vi människor lär känna varandra och oss själva bättre. Ja inom kultursektorn finns många möjligheter. Ekomuseum Bergslagen har 61 besöksmål, alla handlar om Bergslagens bakgrund. Platserna är som gjorda för samtal om allt möjligt. Föremålssamlingar finns också, hembygdsföreningarna har massor. Jag tror att det är lätt att hitta samtalsämnen genom det. Prata om vår samtid med hjälp av vår historia. Länder och kulturer har mycket gemensamt.

För ett par år sedan deltog EmB i ett projekt som hette Bröd i Bergslagen. Man bakade i gamla bagarstugor tillsammans med invandrade kvinnor. Recept från många olika länder samlades sedan i en liten skrift. Det är slående lika recept.

Just nu planerar jag ett projekt där en trea från Marnässkolan, som har elever från många olika länder, ska besöka Ludvika hembygdsgård och gruvmuseum. Där ska de få träffa en museipedagog och samtala om huvudbonader. Ludvika hembygdsförening har en fin samling hattar som de ställde ut i somras. Det blir utgångspunkten för samtalen om vad man har, och av tradition har haft på sitt huvud, här i Sverige och i andra länder. Vad har vi på våra huvuden numera?  På bilderna nedan provar jag min 1970-talsmössa, Farmors hatt från 1960-talet och min nuvarande sjal.

mössa 2hatt2sjal2

Interpretation

Bergslagssatsningens workshop

Bergslagssatsningens 22 workshop i Verket Avesta Art, om Interpretation

Häromveckan deltog jag i Bergslagssatningens 22:a workshop. Jag har inte varit med vid alla 22 men rätt många sedan 2006, det här var en av de bästa. Två föreläsare berättade med stor tydlighet om arbetet med interpretation i Skottland och Wales, om hur begreppet har utvecklats genom åren. Jag trodde mig förstås veta ungefär vad interpretation var, men James Carter och Dave  Penberthy fick mig på andra tankar. När dagen var slut kände jag därför lätt stressymptom tränga sig på. Hjälp, hur förmedla det här till Ekomuseum Bergslagens 61 besöksmål? Är det ens möjligt? Det måste vara möjligt för det är viktigt.

Interpretation handlar verkligen inte bara om att få upp faktainformation på en skylt, eller rakt av berätta vad som helst om en plats. Nej det handlar istället om att väcka intresse. Då kan det löna sig att först veta vad man vill att besökare ska få med sig, och hur man gör för att berätta just det som man vill ha sagt.

Ett museum jag aldrig glömmer är Internationella slaverimuseet i Liverpool. Kanske för att ämnet slaveri  är så fruktansvärt i sig självt och att det inte går att värja sig från det hemska. Men det var också så skickligt berättat att jag stapplade ut ur museet förfärad och fylld av insikter.

The Bay Aquarium i staden Monterey i Californinen är ett annat museum som gjort intryck på mig. Hela vitsen med det museet är att besökaren ska få en känsla och ett intresse för  havet utanför akvariet. När känslan är väckt kan man, om man vill, fördjupa sig. Men dit når man ju inte om inte intresset väckts först.

Alltså, Ekomuseum Bergslagen har idag 61 besöksmål om industrihistoria. Undrar hur de skulle bli om upplevelsen av platserna, guidningarna och informationsskyltarna utgick ifrån människorna istället för tekniken?

 

 

 

 

 

 

 

 

#järnrutten, en ekomuseumvecka i sommar.

Järnet på Lapphyttan

Järntillverkning på Lapphyttan.

I sommar händer det. För första gången dessutom. Planerna är i full gång för #järnruttenen en ekomuseumvecka i början av juli 2016. För länge sedan, på 1990-talet gjordes en ekomuseumdag varje år i augusti då alla besöksmålen höll öppet samtidigt. Meningen var att folk på hemmaplan skulle ges möjlighet att bekanta sig med sin lokala bakgrundshistoria. Nu kommer en hel vecka, eller närmare bestämt 9 dagar i början av juli att vara späckade med händelser och saker att uppleva och göra i Ekomuseum Bergslagen. Meningen nu är att inspirera till många besök vid olika aktiviteter och upplevelser kring järnets historia i Bergslagen.

Under jord i Flogberget

Visning under jord i Flogberget.

En av höjdpunkterna hoppas jag kommer att bli järntillverkning på Nya Lapphyttan, en annan järnframställning på Röda Jorden i Riddarhyttan. Också valsning av järnstänger i Karmansbo smedja och dramatiserad visning av Flogbergets gruvor blir höjdare.

Röda Jorden

Rostning av röd jord i Riddarhyttan.

smeder valsar järn

Smeder valsar järn i Karmansbo smedja.

Strömsholms slott

Visning på strömsholms slott.

Visst låter det bra och praktiskt att komprimera alla spännande aktiviteter till en och samma vecka, så att besökare lätt kan göra sin egen ”Järnrutt” i området, i sin egen takt. Det kommer att hända så mycket mer än vad jag har beskrivit här. Paneringen har bara börjat. Tanken är att besökaren ska kunna välja och vraka bland stora händelse och små upptäckter. Och det finns sannerligen mycket att välja bland. I ekomuseum Bergslagen händer det alltid mycket under sommarsäsongen. Den stora skillnaden nu är att aktiviteter som funnits utspridda samlas under en vecka och under namnet #järnrutten.

Geoparker, workshop i Riddarhyttan

Geoparkseminarium

Marléne Carlsson, ordförande i föreningen Geocentrum i Riddarhyttan.

Igår deltog jag i ett seminarium i Riddarhyttan om Geoparker. Det var spännande. Geoparker handlar naturligtvis om geologi. Genom att bilda geoparker vill man att folk ska få möjlighet att förstå vad det är man egentligen ser i naturen. En genialisk idé – som hämtad från ett ekomuseum. Antecknade flitigt under föreläsningen samtidigt som jag nickade instämmande till det mesta. En geopark är verkligen som ett ekomuseum.

Anna Bergengren föreläser

Anna Bergengren berättade om Geopark Trollfjell i Norge.

Anna Bergengren som arbetar med Geopark Trollfjell i Norge berättade inlevelsefullt om arbetet med att få fem-sex kommuner att samverka och att förankra idén om en geopark bland de boende i området. Det tar tid, sa hon. Planen är att parken ska få internationellt erkännande, och det närmar sig. Även Riddarhyttan lämpar sig utmärkt för en Geopark, hoppas att det kan bli verklighet av den idén så småningom, tänk vad spännande och vad många besökare det skulle dra till sig. Sveriges geologiska undersökning, SGU, var med och arrangerade seminariet och Linda Wickström gav oss deltagare en bra överblick om Geoparker i allmänhet.

Föreläsnings av SGU i Riddarhyttan

Johan och Linda från SGU berättade varför det ser ut som det gör i naturen.

Efter lunch for vi ut i naturen, trots regn och snålblåst. Just precis på den här platsen började inlandsisen att smälta för tiotusen år sedan. Då hände kraftfulla saker och jag kan inte återberätta vad men det var islossningen som formade naturen, här som på andra platser. Det är nästan obegripligt svårt att förstå hur det hela gick till och vilka enorma krafter som pressade fram rullstensåsar och tryckte ihop berg. Men vackert blev det. Att njuta av naturen är lätt, att förstå den är intressant och ger andra perspektiv.

SGU på besök i Bastnäs

Exkursionen fortsatte till Bastnäsfältet.

Färden gick vidare till Bastnäsfältet och gruvan där som är en miljö i Ekomuseum Bergslagen. I Bastnäs har man hittat ett femtiotal olika sorters mineraler genom åren därför vallfärdar geologer hit. Ibland kan man se dem tälta på varphögarna berättade Marléne. Kommer man som besökare och går på guidad tur går visningen in under jord i en av gruvorterna och så visas det så kallade hakspel, ett hus med maskiner i varifrån man skötte stånggången som pumpade upp vatten ut gruvan. Ett litet, litet hus med mycket historia i på ursprunglig plats.

Marléne och Anna

Marléne Carlsson och  och Anna Jansson, inspirerande arrangörer på plats.

Jag hade gärna sett mer av geologi i verkligheten men dagen tog slut och det blev dags att avsluta. Nu hoppas jag och tror att föreningen för ett geocentrum i Riddarhyttan fått energipåfyllning så att frågan lyfts i kommunen och att arbetet kan gå vidare och att den spännande och hisnande geologin blir förklarad för alla.

Varför ett ekomuseum?

KS i Surahammar

Kommunstyrelsen i Surahammar, möte den 17 augusti 2015. På ett av fotografierna i bakgrunden syns Kia Ericsson, tidigare kommunalråd i Surhammar och engagerad ordförande i stiftelsen Ekomuseum Bergslagen.

Vad ska man ha ett ekomuseum till? Det blev aktuellt att fundera extra på den frågan i samband med att jag blev inbjuden till kommunstyrelsen i Surahammar. Ja, Surahammar är den av Ekomuseum Bergslagens nio stiftarna som inte varit aktiv på länge.  De drog sig tillbaka från samarbetet för sex sju år sedan. Men nu kom alltså en inbjudan från nye kommunalrådet Tobias Nordlander. Det kändes både extra roligt och oroligt att stiga in i Surahammars kommunhus och att träffa kommunstyrelsen där. Dagarna innan grubblade jag på frågan om den här stiftelsen verkligen behövs? Vad går förlorat om den upphör? Vad vinner stiftarna på att samverka i ett ekomuseum?

Själv är jag helt övertygad om ekomuseers förträfflighet men även en redan frälst kan behöva tänka efter och gå till botten med frågan utifrån en kritisk hållning. Jag letade fram Peter Davis bok ”A sense of place”. Boken är en bibel i sammanhanget, där beskrivs den grundläggande tanken om ekomuseer och hur olika ekomuseer i världen arbetar. Om jag med egna ord, otroligt kort, sammanfattar vad Peter Davis skriver så blir det så här:

Ett ekomuseum är en process där människor tar fram sin historia utifrån platsens genuina miljöer i landskapet. I ett ekomuseum knyts kontakter mellan historia, befolkningen och kommunens styre. Den processen skapar stolthet och ger fördelar till samhället i form av kunskaper, trivsel och därmed utveckling. Peter Davis talar om betydelsen av att ha en känsla för platsen. I motsats till gamla klassiska museer som oftast toppstyrt bestämmer vad som ska samlas in och visas så är ett ekomuseum levande nätverk, dialog, delaktighet och historia på plats där det en gång hänt.

Ordet ekomuseum föddes på 1970-talet och eko är detsamma som i ekologi och ekonomi. Det betyder alltså att ett ekomuseum är ett museum med ett helhetsperspektiv.

När jag arbetar med Ekomuseum Bergslagen ser jag att det stora nätverket av människor i föreningsliv och i kommuner och över kommun- och länsgränser verkligen kan, om det fungerar bra, göra skillnad. Ett ekomuseum kan användas som ett supereffektivt verktyg i samhällets utveckling – men då krävs viljan att både lyssna och prata med varandra.

Jag hoppas starkt på att Surhammar bestämmer sig för att åter igen bli aktiva stiftare i Ekomuseum Bergslagen.

Vandring på Flogberget

samling på gårdstunet

Per Oscarsson, Britt-Marie Hägerman, Anne Seppänen och Örjan Hamrin laddar för promenad på Flogberget.

Äntligen blev det av. På initiativ av Örjan Hamrin, han som redan för trettio år sedan var med och drog upp riktlinjerna för den här fantastiska besöksgruvan, träffades vi här om dagen för att få en historik tillbakablick och framtidsidéer. Det är inte helt lätt att pricka in ett datum som passar för fem personer, men nu fick vi till det, och även det vackra vädret var med, faktiskt årets första riktiga sommardag denna 9 juni 2015. Vi som träffade Örjan förutom jag själv var Smedjebackens kulturchef Anne Seppänen, kultursekreterare Britt-Marie Hägerman och Per Oscarsson från Flogbergssällskapet.

en karta med vandringsleder

Örjan visar karta med möjliga vandringsstigar över gruvområdet på Flogberget.

Vi började med att fika men snabbt låg kartan på bordet, en karta med förslag på intressanta vandringsvägar på berget. Idéerna har legat vilande i många år men är verkligen värda att lyftas fram. Tanken är att göra området så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Att enkelt och säkert vandra på spänger, broar och trappor med räcken i svårtillgängliga och hisnande gruvområden är en fin idé. Att få både natur- och kulturupplevelse på samma gång förhöjer värdet av besöket rejält.

Anne Seppänen, Britt-Marie Hägerman, Örjan Hamrin och Per Oscarsson

Här börjar vi vandringen på Flogberget.

Dags att gå på promenaden och på riktigt se vad kartan visade. På Flogberget finns sedan länge, iordningställda gångstigar och trappor och först kommer man till den vilda delen av besöksgruvan. Men det är det här som går att utveckla.

Örjan visar oss Flogberget

Örjan Hamrin visar vild natur på Flogberget.

Här har naturen tagit överhand och skapar tillsammans med bergets urholkningar (gjorda av gruvarbetare genom århundradena) en spännande natur. Här är det både naturromantiskt och fantasifullt och man vill stanna länge.

Flogbergets gruva

Anne, Britt-Marie och Ache på kanten till dagbrottet.

Här på kanten av Storbottengruvan är naturen kargare,  förmedlar en tydlig bild av en arbetsplats. Jag förundrar mig över hur enormt slitigt det måste ha varit att borra eller spränga bort så mycket sten för att få fram så relativt lite järnmalm?

Med utsikt över Leran

På toppen av Flogberget med utsikt över sjön Leran.

Flogberget bjuder på vidsträckt utsikt över sjö och berg men också på mörka gruvhål, orter och stollgångar.

Ett schakt och en genomgång.

Örjan pekar ut en ingång till berget. Där nere är det kallt.

På den här platsen kan man, om man vet om det, se ett hål in i berget som leder vidare in i gruvan. Naturen har tagit över, det var ju minst 100 år sedan gruvan sist var i drift.

ett berg av gråberg

Ett nytt berg av gråberg från något av gruvhålen.

När vi kommit en bit på vandringen, utanför den vanliga promenadslingan, tornade det upp sig jättestora högar av krossat gråberg. Naturligtvis, någonstans måste ju materialet från gruvhålen tagit vägen. Ett landskap i landskapet visade sig för oss, helt enkelt ett kulturlandskap som berättar historien om människors hårda arbete för att få fram järnmalm.

Britt-Marie på toppen av ett berg av krossat gråberg.

Britt-Marie och Ache på toppen av ett berg av krossat gråberg.

Örjan Hamrin

Örjan Hamrin på en annan gråbergstopp.

Sedan vände vi tillbaka över stock och sten till Gruvstugan. Det blev en äventyrlig vandring. Om man jämför med Sala silvergruva och Falu koppargruva så är Flogbergets järnmalmsgruva verkligen både småskalig och storslagen på samma gång. Har man intresse av Bergslagens historia så kan man ju besöka alla tre. De kompletterar verkligen varandra som besöksmål.   Vill man hålla sig i Ekomuseums område så finns massor av gruvhistoria och miljöer att ta del av. Till exempel i Norberg, Bastnäs gruvfält i Skinnskatteberg, Lekomberg och Grängesberg i Ludvika. Eller varför inte Stollbergs gruva alldeles nära Flogberget.