Trädgårdsarbete i örtagården  på Karlberg

En onsdags förmiddag i höstas besökte jag Karlbergs hembygdsgård. Onsdagar är detsamma som arbetsdagar för Norbergs hembygdsförening och ett 20-tal personer sluter upp och arbetar med allt mellan himmel och jord. Trädgårdsskötsel tar tid, men ger resultat och bakom allt arbete ger örtagården en fantastiskt fin atmosfär till gården.

Ett 20-tal byggnader ska underhållas på Karlberg.

Byggnader  ska underhållas, tak lagas och tegel bytas. Karlberg är en gammal herrgård på ursprunglig plats. De övriga husen har flyttats hit från olika håll i Norbergstrakten. Här finns Bergsmansgård och fattigstuga, handelsbod och våghus, vagnslider, rökria, snickarbod och loftbod, för att bara nämna några. Alla husen tillsammans bildar som en liten by perfekt att gå på upptäcktsfärd i. Inte minst trevligt under sommarhalvåret förstås, när  också kaféet är öppet.

Myrbergs verkstad

En byggnad urskiljer sig tydligt från de övriga och det är Myrbergs reparationsverkstad som en gång låg centralt i Norberg.

En Chevrolet, i skick som ny!

Här inne finns mopeder, cyklar, motorcyklar och en körklar Chevrolet, renoverad från grunden. Inte en skråma. Hela verkstaden är välputsad och välfylld med spännande fordonshistoria. Hela Karlbergs hembygdsgård är välordnad och verkligen väl värd ett besök. Förutom alla husen har föreningen också superkoll på alla föremål, snyggt ordnade, vårdade och uppställda. Just nu när jag skriver det här spöregnar det ute och hembygdsgårdarna går in i sin vintervila. Hembygdsföreningarnas styrelser och arbetsgrupper däremot, planerar redan för fullt för nästa säsong och då ska jag inte missa Hembygdsgården Karlberg. Alldeles intill ligger den rekonstruerade medeltidsbyn Nya Lapphyttan.  Gott om tid behövs för ett besök på denna plats.

Högfors herrgård

Igår, efter ett pass med framtidsvisioner vinande i luften, tillsammans med Yvonne Gröning och Marie Bjerndahl Swärd, tog jag mig tillbaka i tiden och strövade runt en stund vid Högfors burk.  Vilken plats!  Lugnt och fridfullt i höstfärger, under ytan späckat av historia.

Bruksruiner som skulpturer. 

Skulpturala fundament.

Här reser sig ruinerna efter bruket som monumentala skulpturer. Kunde nästan platsat på konstbiennalen i Venedig. Ruinerna och hösten ger en stämning av något förgånget och vilsamt vackert. Annat var det förr. Här på bruket bodde Florrie Hamilton.

Högfors herrgård

Yvonne har skrivit om Florrie i boken ”Järnladies” och jag läser att hon var  en person långt före sin tid, engagerad i frågor som biodynamisk odling och rättvisa arbetsvillkor. Hon odlade själv och föreläste om vikten av giftfri odling redan på 1950-talet. Tänk, redan då! Hon umgicks med många, numera kända författare och konstnärer som bodde hos henne i korta eller långa perioder för att arbeta. Vill du veta mer? Läs Järnladies som finns att köpa via Ekomuseum Bergslagen eller Adlibris. Verksamheten på bruket lades ner 1953, samma år som jag föddes. Men minnet av bruket och berättelsen om Florrie Hamilton finns kvar.

Örjan Hamrin besöker kansliet i Ludvika.

Idag fick jag fint besök på kansliet. Örjan Hamrin, som var på väg till Grängesberg för att fotografera, stannade till för att ge mig lite material kring Flogbergets gruva och Flatenbergs hytta som han härbärgerat sedan 1980-talet. Det var då han lobbade, nätverkade och förankrade den nya idén om ett ekomuseum som skulle berätta om de unika industrihistoriska miljöerna i Bergslagen. Och idén blev verklighet. Då var det en stor uppgift att rädda de övergivna industrimiljöerna i landskapet. Nu är det en stor  uppgift att fortsätta levandegöra och marknadsföra de (numera) 61 helt olika och fantastiska platserna.  Idag finns Ekomuseum Bergslagen i olika nätverk med andra  europeiska ekomuseer. Industriturism är ett begrepp. Tomma industrilokaler fylls med ny verksamhet som konstutställningar, musik, teater, dramatiserade visningar, restauranger, kafféer och affärer. Är du nyfiken så finns det mycket att se och upptäcka på ERIH:s webbsida där Ekomuseum Bergslagen finns med. ERIH betyder European Route of Industrial Heritage. Läs mer på www.EHRI.net

Flatenbergs hytta. Teckning av Per Lindroos.

Den här bilden tecknades 1982 av Per Lindroos  och visar hur Flatenbergs hyttplats kunde sett ut för hundra år sedan.

Per Oscarsson och Georg Schusky, Flogbergssällskapet. Helena Bergman Flogbergsguide.

Höstlikt, vackert och fridfullt på Flogberget denna dag, men sommaren har varit aktiv och händelserik. Fler än 700 biljetter såldes till dagliga guidade turen berättade Helena.

Skomakarbrottet

Vi tittar ner i Skomakarbrottet där sällskapet under våren och sommaren gjort iordning en ny spelplats. Det har fungerat bra, sju Flogbergsspel blev det och akustiken är fantastisk. Trots höst och snart vintervila för gruvan spirar nya idéer. Musik i gruvan verkar vara en kommande utveckling. Till nästa sommar ska även den nya gruvboden vara klar. Där ska olika gruvredskap visas och utställningen är på god väg.

Georg i blivande gruvboden.

Det blir ett fint komplement till guidade turen som går över stock och sten högt uppe  på berget och lång nere under jord. Just nu vilar besökshjälmarna prydligt på sina hyllor i väntan på en ny säsong. Flogbergssällskapet står snart i startgroparna.

Besökshjälmar i väntan på ny säsong.

Innan vi skiljs åt njuter vi av utsikten som är lika vacker varje årstid.

Höst på Flogberget.

Ing-Marie Petterson Jensen  med  sina medarbetare på Lapphyttan Ulf Öhman med prisplaketten och Lars-Erik Lärnemark.

Grattis Lapphyttan i Norberg! Svenska industriminnesföreningen SIM, som varje år utser ”Årets industriminne” motiverar årets pris så här: ” för epokgörande forskningsinsatser, återtagande av praktisk kunskap och nyskapande arbete för att levandegöra medeltida storskalig järnhantering”. Det är med stor glädje jag från Ekomuseum Bergslagen framför det varmaste gratulationer. Härligt att en  sådan plats ingår I Ekomuseums besöksmål. Mycket arbete har lagts ner genom åren. Det började redan 1978-83 med en utgrävning av järnframställningsplatsen Lapphyttan som visade att avancerad järnframställning, med masugn och allt, pågått där redan under 1100-talet. Den svenska historiska kartan fick skrivas om.

Oväntat djurliv på spännande Nya Lapphyttan.

Nya Lapphyttan, som är en hel liten by, är en rekonstruktion av den gamla, fast på en annan plats. Tillsammans med Föreningen Järnet på Lapphyttan görs där  järn på medeltida vis, oftast en gång om året. Det hela berättas på ett åskådligt och upplevelserikt sätt, för alla att ta del av. Här finns verkligen mycket att se och lära för gammal som ung. Jag ser fram emot nästa sommar, då jag bara måste hit!

”Årets industriminne” har delats ut i snart 20 år, 1999 fick Oljeön i Ängelsberg utmärkelsen, även det ett besöksmål i Ekomuseum Bergslagen.

Läs mer om priset på www.sim.se

Sven-Olof Juvas och Carl-Magnus Gagge

Nu drar vi igång planeringen för en träff på bred front i vinter. Ett ”Open space”. Hur ser egentligen bilden av Ekomuseum Bergslagen ut idag? Ja jag vet hur det hela började, men   är inte den rätta att svara på hur verksamheten upplevs  idag. Jag är nämligen starkt indoktrinerad, om inte med modersmjölken så i alla fall sedan mina första stapplande steg i yrkeslivet som startades på Dalarnas museum i samma veva som idéerna om ett Ekomuseum Bergslagen där började ta fart för snart trettio år sedan. Det var dåvarande landsantikvarien Erik Hofrén och  museilektorn Örjan Hamrin som långt före sin tid och med inspiration från Europa fick ihop två län och sju kommuner i ett samarbete om den gemensamma industrihistoriska bakgrunden. För mig är tanken med ett ekomuseum naturlig och självklar. Så är det inte för alla. Därför vill vi nu skapa ett tillfälle för alla som berörs av Ekomuseum Bergslagen att både tycka, tänka och prata om vad ekomuseum är idag och skulle kunna betyda i framtiden. Spännande! Vi som planerar är Sven- Olof Juvas kulturchef i Hallstahammar, Carl- Magnus Gagge chef för Västmanlands länsmuseum och så jag själv.

Birgitta ”Gigi” Karlestedt och Susanne Eriksson, båda kultursekreterare i Ludvika.

På kultur- och fritidsförvaltningen i Ludvika träffade jag Giggi och Susanne som båda på olika sätt är engagerade i Ekomuseum Bergslagens besöksmål, speciellt Hammarbacken och Klenshyttan. Ludvika är den största kommunen i Ekomuseum Bergslagen, både till ytan och befolkningsmässigt, med mer är 25 600 invånare och inte mindre än 16 besöksmål. Det betyder att Ludvika också är största bidragsgivaren i stiftelsen. Vi pratade vitt och brett om kultur och mer specifikt om besöksmålen. Jo vi var överens om att vår industrihistoria är mer tydlig idag, och mer självklar än för 25 år sedan när EmB var nytt. Industrihistoriska, (och även geologiska), besöksmål efterfrågas mer och mer i turistiska sammanhang. I Europa är det ett faktum. Vi konstaterade att många språk faktiskt talas på våra besöksmål under somrarna. Kul. Bra då att ekomuseums web, guidebok och skyltning finns på engelska. Skyltar och information. Ja, hur ska man förhålla sig till det? Inte för mycket och inte för lite, inte för antikt och inte för digitalt. Brevlådor med pappersbroschyrer, eller QR-kod, appar och GPS? Vi får se. Framför allt ska det vara enkelt att ta till sig.

Ludvika hembygdsförenings styrelse tittade till sitt gruvmuseum häromveckan och jag, som har mitt kontor på Gammelgården passade på att följa med på en liten rundvandring i det stora tekniska friluftsmuseet. Här finns gruvteknik från början av 1800-talet och fram till 1950 ungefär. Man kan se allt från stånggång, vattenhjul och hakspel till anrikningsverk, smedja och gruvarbetarbostad och förstås mycket, mycket mer. Ja det här museet borde kunna mätta den mest vetgirige besökaren. Väldigt mycket att titta på alltså, och att sköta om. Föreningen delar därför in sig i olika arbetsgrupper för att organisera allt arbete på bästa sätt. Byggnader ska underhållas, föremål vårdas, arkiv digitaliseras, gräs klippas, grupper guidas och evenemang planeras. Man kan inte annat än beundra allt arbete föreningen gör. På väg tillbaka till kontoret blev jag blev stående en stund framför en farkost vars funktion  en gång var att frakta gruvarbetare ner i underjorden. Nej, jag skulle inte vilja följa med.

Gruvarbetarhiss

Idag styrde jag kosan till Skinnskatteberg där jag hade stämt träff med kultur- och fritidschefen Staffan Bergman och turismsamordnaren Marléne Carlsson. Marléne har koll på de tolv historiska miljöer som är besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Vi träffades i Kulturhuset Korpen, mitt i byn, ett genomtänkt multifunktionellt arkitektritat hus, diskret på utsidan och färgsprakande inuti. Här inryms kulturskolan  gratis för alla barn och här bjuds på arrangemang som konserter, bio, digitala operasändningar, teater, fester, föredrag, ja allt. Det finns fler kulturscener i kommunen, Teatermaskinen i Riddarhyttan, Galleri Astley i Uttersberg och så inte att förglömma de industrihistoriska platserna som till exempel Röda jorden, Karmansbo smedja, Lienshyttan med många flera platser. Vi åkte till Bastnäs gruvfält, ett mineralrikt område med stenar skimrande i rött dit geologer ofta kommer för att leta. Idéer finns om en ”Geopark”, varför inte, det sägs att geologi och industrihistoria är två turistiskt växande områden. Jag var även lite nyfiken på ”hakspelet” och eftersom vi var i närheten kollade vi in det också. Just det här hakspelet ägs och sköts om  av Tekniska museet i Stockholm och är det enda  hakspel i världen på ursprunglig plats. Skinnskatteberg är visserligen en liten kommun, men med ett stort kulturutbud, faktiskt nästan mest kultur per capita i hela Sverige. Inte dåligt. Man blir lite avundsjuk.

Kulturchef Anne Lehnberg-Halén till höger och Raija Edvinson som ansvarar för turismen i Fagersta.

Jag är på turné. Träffar massor av folk. I tisdags var turen kommen till Fagersta kommun och i kommunhuset där träffade jag Anne och Raija. Anne Lehnberg-Halén är kulturchef och har att tampas med sparkrav denna höst. Ja det där känner jag igen, från mitt tidigare arbetsliv som kulturchef i Smedjebacken. Att föreslå nedskärningar är inte roligt. Detta drabbar dessvärre många småkommuner och kultur brukar då få stryka på foten. Det är en utmaning att beskriva konsekvenserna av det. Från Ekomuseums sida hoppas jag nu att besparingarna inte ska drabba detta gigantiska nätverk av tjänstemän, eldsjälar och politiker som startade för sådär 25 år sedan. Raija Edvinson och jag har ett gemensamt  förflutet i Ekomuseum Bergslagens tjänstemannagrupp sedan mitten av 90-talet. Hon arbetade då bland annat med ”Kanalsystrarna” , en grupp som samverkade och nätverkade utmed Strömsholms kanal. Det var faktiskt inte dumt alls. Kanalsystrarna kanske borde återuppstå. Tack för ett trevligt möte som gav mig både minnen, insikt och nya idéer. Jag håller tummarna för kulturen i Fagersta och ser fram emot fortsatt samarbete i tjänstemannagruppen.