En och annan har börjat elda så smått, marker och trädgårdar ska rensas och skräpet eldas upp. Det är på gång och känns vida omkring när så sker, näsan fylls av rök och det luktar vår och själen fylls av en obestämbar förväntan!

Jag sitter med en trave böcker och artiklar, allt ska läsas mer eller mindre noggrant, jag ska skriva en jobbtext och behöver lite kött på benen. Påminnelser. Repetitioner. Något nytt oförväntat. Och något som sätter fart på tankarna, som jag hoppas kommer att flyga fritt för att sen fångas in och stoppas på plats. Vi får väl se om nåt lossnar.

Sen väntar årsberättelsen på att formas till med bilder, det tar sin lilla tid och det måste bli en aptitlig förpackning att skicka ut till årsstämmans deltagare för då är det roligare att titta i den. Jag vill ju ha den bläddervänlig.

Men i allt man gör måste man rensa, precis som när man rensar ute i markerna. Det störande måste bort hur mycket man än gillar det, joo men visst, man håller hårt i sina älsklingar in i det sista – vare sig det är bilder, ord eller kanske till och med buskar, kvistar och ogräs. Och nånstans känner man så väl när något stör, när saker måste bort, eller hur? Det liksom gnager… som att få nåt skräp i ögat…och då får man gå på den känslan. Nu ska jag sluta störa er!!