Så var jag då på Elsas igen! Börjar bli en trägen gäst där. I fredags hade jag stämt träff med Elsa Andersons sonson Robert Bergvall på kondiset. Jag ville prata med honom om hans farmor, för hon ska vara med i vår bok om Järnladies. Robert Bergvall övertog kondiset efter sin far, som i sin tur övertog det efter Elsa. Det har gått i arv men nu är rörelsen såld sen två-tre år tillbaka. Robert bor dock kvar i den stora lägenheten en trappa upp där allt är som det var en gång – det såg ut så. En inbjudan att se den lägenheten tackar man inte nej till, det var en upplevelse, ett levande museum! Där fanns förstås fina kort på Elsa, maken Emil och sonen Gunnar. Elsa dog redan 1937 så Robert träffade aldrig sin farmor men minnet av henne är så starkt påtagligt i och runt huset. Jag har boken om Elsas kondis, den som Robert skrivit och där finns många fina recept på smaskiga bakverk. Den där himmelskt goda Tangotårtan, ah!  Den var jag bara tvungen att äta en bit av igen; mandelmassa, grädde med ananas – jättegott! Tårtan skapades under det glada 20-talet, strax efter första världskriget. Då kom färsk ananas till Sverige och då dansades det både tango och charleston.  Nu fick jag höra av Robert hur man bakar tårtan, vad man ska tänka på, t.ex. hur man bäst vispar grädde för att få den luftig och stabil! Och hur den tårtan var förr, den har förändrats något under åren. Intressant. Jag ville veta allt om Elsa och tårtan, jag ska nämligen skriva ett litet stycke om henne och baka ett antal Tangotårtor till boksläppet i början på juli. Ska nog försöka baka ursprungstårtan som har tre bottnar, tror det kommer att passa min vispade grädde bäst. Ska nog provbaka en redan till påsk förresten!

Och ni som är i krokarna i påsk och vill ta en god paus – glöm för all del inte Elsas!!