månadsarkiv: januari 2012

Mer om Staffan Lindh

Jag kan inte släppa Staffan Lindh. Igår när jag kom hem med hans målningar från Meken i bakhuvudet, betraktade jag min egen Lindhmålning. Ja, jag har en som jag absolut älskar! Den heter ”Porträtt av en envis björk” och det är säkerligen en björk som stod här i södra Dalarna någonstans. Björken vägrar släppa sina löv, den står där trotsigt grön i snön. Jag har alltid identifierat mig med den här målningen, jag känner mig själv som en mycket envis björk och vill inte släppa mina löv. Det är en rätt stor målning och inköptes av min far runt 1970 på ett galleri på Kungsholmen i Stockholm där Staffan Lindh hade en utställning. Han blev också väldigt förtjust i Staffan Lindhs måleri och nöjde sig därför inte med en målning utan köpte två till (som dock inte finns hos mig). När jag nu såg målningen ”Höst” igår så såg jag även en björk vid sidan av, längs kanten, den hade en bra plats, den fick framträda. Det är därför jag nu vill visa er hela bilden här på bloggen, inte bara den lilla miniatyren som jag la ut igår, björken syntes ju inte så bra.

Målningen handlar inte bara om det fina paret som står med ryggen mot betraktaren och blickar ut över den till synes lugna sjön en klar höstdag men där allt kan förändras inom några sekunder, det är ett imaginärt lugn. Nej, den här målningen handlar även om en envis björk som ger stadga, står på sidan och liksom håller upp bilden. Björkar är mycket bra träd. Den här målningen talade verkligen till mig igår, ja idag också som ni märker. Det är något med Staffan Lindh och björkar…. Visst är det märkligt med vissa konstnärer att de så indirekt talar till en? Staffan Lindh är en sådan, han för ett lågmält samtal med oss betraktare via sitt måleri, han gör inte mycket väsen av sig ens som människa men han förstår något av det stora osynliga omkring oss och det målar han av.

Missa inte Meken!  Öppet lörd-sön 11-14.

Staffan Lindh på Meken – skynda!

Jag kom just tillbaka från Smedjebacken och Meken. Ni borde passa på, ni som inte sett Staffan Lindhs måleri, underbart ljus och så lite skissartat måleri vilket jag tycker mycket om. Det blir en sån fin upplevelse när man betraktar sådana bilder. Den här utställningen stänger redan på söndag!!! Så skynda skynda….ni hinner. Staffan Lindh är Anna Lindhs far, en i dag 80-årig herre, född 1931 och han bor i Snöån utanför Smedjebacken. Han var elev på Konstakademin 1955-1961, målar i olja, ofta situationer och ofta människor, det finns både humor och värme i hans målningar. Många av dem tycks vara självporträtt och ändå känns det väldigt lätt att även själv identifiera sig med många av hans bilder, man nästan kryper in i den känslan. Där finns ett sug som drar in i vissa bilder. Jag befinner mig i bilden, jag står inte utanför utan jag finns i.

Vad som även var roligt att titta på var ett bildspel som var gjort av Markku Miettinen, fotograf och just nu anställd för att jobba med utställningsverksamheten på Meken. Det var intressanta bilder från Smedjebacken, om hyttor och smedjor, om valsverkets och samhällets framväxt och om den byggnad som nu är Meken, den gamla mekaniska verkstan, som i sin tur inhystes i ett gammalt kolhus och spår av det kan man se i ytterväggarnas slaggstenspelare.

Meken är öppen nu på lördag-söndag kl 11-14, fri entré.  Imorrn fredag är det stängt. Så det blir snabba ryck för er som vill hinna med en fin konstupplevelse. Meken har nyligen bytt namn, förut hette det Gamla Meken och hemsidan ligger som en del under www.smedjebacken.se

Snabbt besök på Mojsen i Grängesberg

När jag ändå snurrade runt Grängesberg igår, så for jag förstås upp till gruvområdet och Mojsen. Det är öppet varje vardag mellan 10-15 ungefär. Jag hade tur för där satt Anders Hjalmar (på bilden ovan!) och Stig, båda roliga att språka med. De kan allt om Grängesberg och Anders Hjalmar som jobbade fackligt när gruvan var igång, känner till landets gruvor rätt bra får man nog säga. Vi pratade om Dannemora, om LKAB (Luossavaara-Kirunavaara) och om den kommande gruvdriften i Grängesberg förstås. Det var Anders som berättade att alla frågetecken nu är uträtade, problemen lösta och nu ska allt genomföras. Schakten finns redan och kan användas. Vattnet ska pumpas ur (mycket vatten!) och man tar den gamla malmbanan TGOJ i drift igen, den som gick mellan Grängesberg och Oxelösund, som blir utskeppningshamn även denna gång. Banan är byggd för att klara de 400 m långa och tungt lastade malmtågen. Man ska bygga mötesplatser längs banan, såna som revs upp för 20 år sen ska återställas. Allt rasslar igång, visst låter alltihop helt fantastiskt?? Anders Hjalmar såg också väldigt glad ut. Det här är goda nyheter för Grängesbergsborna. Nu är det konkret, inte bara planer och prat. Starten är satt till 2015 med full verksamhet 2017. Och Mojsen kommer förhoppningsvis att bestå som kulturcentrum, det är vad jag tror för annars hade nog Anders och Stig sagt nåt. Mojsen var förr gruvarbetarnas matsal och vilorum, men de måtte väl få nya lokaler. Dessutom känns tanken på kultur så här mitt i ett levande gruvområde väldigt sympatisk och även ovanlig.

Nu till våren, kanhända kring 1 mars, öppnar en ny utställning i Mojsen som ska berätta om Sveriges stora gruvor och om modern gruvdrift. Den ska stå över hela sommaren och blir nog jätteintressant. Jag lovar tala om här på bloggen när den öppnar. Tips från Anders Hjalmar för er som har intresse av Grängesbergs gruva är också att titta på gamla filmklipp från Grängesberg på Youtube. Där finns även intressanta filmsnuttar om ”urban exploration” i Grängesberg, en än så länge givande plats att spana på.

Sök på ”Grängesberg” på  www.youtube.com

Nytt år med rutiner och monotoni

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan.  Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Lombergshjulet på riksväg 50 mot Örebro strax utanför Grängesberg, restaurerat och på sin riktiga plats. Här stod det en gång och gjorde tjänst åt gruvan. Runt 1850 fanns 7 st såna här stora vattenhjul som drev gruvan. Det är ett så kallat överfallshjul, en i mina ögon tunn vattenstråle drev detta jättehjul och vattnet kom liksom från ovansidan, den syns på bilden. Hjulet snurrar alltid sommartid, just nu står det stilla och låter sig snällt snöas över. Jag tog bilden idag.

Rätt skönt med lite monotona rutiner igen, eller hur? Ja, hej på er förresten. Helgerna är över – äntligen höll jag på att säga, hm, men jag har ju varit insnöad bra länge nu, kopiöst insnöad! Nu ringer klockan på morgnarna igen, samma tid. Och inte behöver jag skotta snö för brinnande livet. Dessutom var jag bra länge utan Internet, det var Dagmar som tog den inklusive all plåt på skorstenen. Dagmar var hård i Jämtland och man är bara tvungen att finna sig. Att så vara utan kontakt med den stora omvärlden är en konst jag nästan glömt, det som gick så fint förr, är numera svårt att klara, men det gick – här är jag, jag har överlevt! Nåväl, slutpratat om detta!

Jag fick i alla fall tag på en DI (Dagens Industri) den 29 dec och läste att Dannemora gruva nu drar igång malmbrytning på allvar. Det intresserar mig ­– inom en snar framtid är gruvan i Grängesberg också igång igen. Alla beslut tycks vara fattade och redan 2015 startar det. För mig som aldrig upplevt gruvsamhället i gång är det en lite märklig tanke. Rally i järnmalmspriset avgör hela saken och bygder både i Uppland och här i södra Dalarna får ett välbehövligt lyft. Matställen, caféer, hotell, butiker – allt väcks till liv igen. Jag var en sväng till Grängesberg idag och jo, Grängesberg kan behöva ett lyft. Förresten kan vi alla behöva ett lyft. Ja, låtom oss lyfta, må hjulen snurra igång!