Kategoriarkiv: Järnladies

Järnladies och fruntimmersfika.

I boken Järnladies, som kom ut första gången år 2011 och som nu tryckts om fyra gånger, skrev Lena Engström om mjölkerskan Brita-Stina Rahm, tvätterskan Anna Nordell, direktörshustrun Ruth Randall Edström, prästfrun Eva Timm och åldfrun Ida Leuhusen.

Nu är vi intresserade av vad Lena, som beskrevs så här i Järnladies, har för sig nu för tiden: ”Lena Engström (född 1961) är museipedagog med inriktning på arkivpedagogik. Hon arbetade drygt 20 år inom barnomsorgen innan hon valde att ta tjänstledigt för att studera. Hon läste ämnen som byggnads- och industriminnesvård, ekonomisk historia och arkivvetenskap och började sedan arbeta som pedagog på Västmanlands läns museum. Hon läser mycket och fuskar även en del med akvarellmålning, och när hon inte är på museet är chansen stor att hon är i sommarstugan i Kärrbo utanför Västerås eller ute på resa i Europa.

Lena heter nu Lena Engström Englin efter att ha gift sig (med samme man som var med i bilden då), och hon berättar: ”Jag jobbar fortfarande som pedagog på Västmanlands läns museum och har ett stort intresse för arkivmaterial och gamla foton. Har sedan 2009 drivit vårt Fruntimmersfika som vi har första söndagen i månaden. Trots att det har hållit på så länge så växer intresset och vi har börjat med repris onsdagen efter för att efterfrågan är så stor. Vi fikar inte bara på museet utan åker också ut till andra platser i länet och håller föredrag om en kvinna med koppling till Västmanland.

Sommarstugan finns kvar och jag åker gärna ut en tur på Mälaren med vår båt. Målar, läser och reser. Tycker mycket om att promenera i storstäder, gärna utanför turiststråken, gå på konserter och teater och träffa de vuxna utflugna barnen.”

På frågan om vilken kvinna hon skulle vilja skriva om nu, om det skulle bli en uppföljare till Järnladies, svarar Lena: ”Om jag skulle skriva om nya kvinnor, så skulle jag vilja berätta om kvinnor som inte är så kända sedan tidigare. Till exempel alla kvinnliga fotografer som var verksamma runt förra sekelskiftet och som fanns på så många platser i länet. Jag skulle också vilja skriva om kvinnor kopplade till industrin, både de som började arbeta som väldigt unga, och om de som kom inflyttande från andra länder för att jobba och om de kvinnor som var gifta med arbetarna och tjänstemännen. Tänk att bara få rota efter olika livsberättelser i vårt arkiv.”

Hur tänker då Lena idag om de kvinnor hon skrev om i Järnladies: ”Kvinnorna finns fortfarande med mig som fruntimmersfikor. Listan utökas ständigt med nya kvinnor. Arbetet med Järnladies har lett till större kunskaper om kvinnohistoria och till många spännande sammanhang. Efter medverkan i Järnladies medverkade jag i boken ”Älskade Mathilda”. Det ledde till ett nytt fruntimmersfika om Mathilda som boken handlar om och även om hennes dotter, författarinnan Maj Hirdman. När Västmanlands teater satte upp förställningen ”Asea- Här kommer framtiden” fick jag möjlighet att berätta för manusförfattaren om Ruth Randall Edström och andra kvinnor kopplade till Asea. Prästfrun Eva Timms fotografier får ofta illustrera olika företeelser jag berättar om i mina föredrag.”

Information om Västmanlands läns museums Fruntimmersfika finner ni på museets hemsida.

Nästa Fruntimmersfika blir söndagen den 5 oktober 2025 klockan 14.00, med uppföljaren på onsdagen den 8 oktober, samma tid. Det handlar då om Inez von Schoting, som i Norberg en gång skapade ett ”hemlikt hem präglat av omsorg och närhet” i en tid då människor som kallades ”sinnesslöa” ofta placerades på stora institutioner.

Bilden nedan kommer från Västmanlands läns museums hemsida.

 

Från husjungfru till kolhus – och vidare.

Nyfikenheten driver henne, AnnMarie Gunnarsson, som skrev om husjungfrun Clara Hammarin, i Ekomuseum Bergslagens bok Järnladies.

Då beskrev AnnMarie sig själv som ”kulturhistorisk spårhund … som nyfiket söker sanningen bakom rykten och ovissheter till exempel gällande de små kantiga fodersocklarna, kronskorstenar av järn, hus av slagg, Sunnansjö Herrgård som älskarinnebostad, helgdagsstugor som företeelse eller vad som kan dyka upp och ifrågasättas och öppna historiska titthål”.

Det blev också bland annat två böcker om slagg. Bland annat, tillsammans med Peter Nyblom, ”Slaggsten och slagghus: unika kulturskatter, som bland annat finns att köpa här.

På frågan om hur AnnMarie vill beskriva sig själv nu, svarar hon: Jag är precis som förr med samma intresse att få svar på frågor och försvara sanningar bakom misstolkningar. Jag har tagit reda på vad de fantastiska gravhällarna av gjutjärn som finns i Bergslagen har för bakgrund och historia. Mycket spännande!! Den kommer från södra Europa och var förutom kanoner det första större som göts, vandrade sedan upp genom Europas länder och kom till Sverige efter trettioåriga kriget. Kanske är hällarna nere i Europa nedsmälta till vapen under världskrigen. I så fall har Sverige – och Norge – en fantastisk kulturskatt bevarad. Och nu senast har jag utforskat de anonyma kolhusbyggnaderna och livet i dessa.

Ett av kolhusen som AnnMarie har intresserat sig för är det som står i Trångfors i Hallstahammars kommun. Det finns mycket material samlat nu och förhoppningen är att det ska bli en kolhusbok framöver.

Kolhuset i Trångfors.

Vilken kvinna skulle AnnMarie välja att skriva om nu? Åh jag vill gärna skriva, men jag har ingen kvinna jag känner så väl. Men från när betraktas kvinnor som bakgrundsfigurer? Och tänker man då bara på 1800-talets ”överklasskvinnor”. Vilken roll ha kvinnor haft genom historien och varför – det tycker jag vore intressant.

Ett annat ämne AnnMarie intresserar sig för är Bergsmansgården: Vad är det för en gård? Många tror att det är en speciell gårdstyp och alltid att den är stor. Det är ju fel. Jag tycker det ska finnas en bok om bergsmansgårdar i Bergslagen. De omskrivna Hälsingegårdarna är ju en sen företeelse och med annan historia.

Ett annat tema kunde vara barnarbetet i Bergslagen. Det borde ges nyanser och inte bara framhållas som gräsligt. Här finns återigen en fråga som bör ställas: Varför? Varför skulle det vara värre än andra situationer för barn under samma tid.

Man skulle också kunna skriva om gjutjärnet. Det fanns ju överallt på bergsmansgårdarna, i grindar, trappor, spishällar och senare i vedspisarna, i grytor, pannor och kastruller, i strykjärn, mortlar, staket, spottlådor, fönstergaller och gravhällar, om vi håller oss till tiden före industrialismen, vilket jag tycker är mest intressant. Innan industrialismen har allt kontakt med människohanden i stället för med maskinen.

Järnspisen i herrgårdsflygeln på Västanfors hembygdsgård.

Järnladyn Christina Lindeqvist.

Järnladies. Går att beställa från Adlibris och Bokus, samt finns på lokala bibliotek.


 
Denna dag, Alla kvinnors dag, vill vi förstås lyfta vår bok Järnladies, som kom ut för första gången 2011. Den är fortfarande aktuell, med berättelser om 27 kvinnor, från 1500 – 1900-tal, som har levt och verkat i Bergslagen.
 
Christina Lindeqvist, som då var verksamhetschef på Ekomuseum Bergslagen, var redaktör för boken. Här nämner hon tre nutida järnladies, Susanne Andersson, Ulla Fredriksson och Anna Jansson och berättar om sin vilja att lyfta geologin i Ekomuseum Bergslagen.
 
Vad har du för dig nu, fjorton år senare?
Det fria livet är nu, har återvänt till rötterna. Tiden rusar, är redan 77 år. Har valt det enklast tänkbara boendet, det lugnar. Lever på en liten yta. Prisar just enkelheten och avskyr krångel, har lätt för att anpassa mig och finna lösningar på problem. Är impulsiv och pratsam men kan vara tyst. Att följa stigar i skogen är nog det bästa. Flanera på stan och småprata med folk är ett annat stort nöje. Handarbete gör gott, har ofta en stickning i gång. Läser helst faktaböcker och biografier. Kulturhistoria är ett favoritämne. Borde skriva mer. Håller koll på släkten och pratar med mina systrar. Har fyra. Min dotter och mina två barnbarn betyder allra mest i mitt liv.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
Jag har inga tankar alls kring de järnkvinnor jag skrev om. Det är mer intressant med nu levande järnladies i så fall, men det gäller ”bara” att se dem och inse deras betydelse. Det är då något med deras gärningar och energi. Susanne (Andersson red.anm.) är faktiskt också en järnlady, ekomuseets nuvarande ordförande!! Hon ger sig inte och vill uträtta något stort i finnmarken. Hon gör det också.
Tänker också omedelbart på Ulla, som bodde granne med Lienshytte masugn, ett fantastiskt fruntimmer.
Tror att hon lever och att hon heter Fredriksson. (Red.anm. Ja, Ulla heter Fredriksson och bor fortfarande kvar intill Lienshytte masugn.)
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i?
Tycker Riddarhyttan var det mest spännande och försummade området i EmB. Jag stöttade en ung arkitektstuderande från Lund/Malmö med examensarbetet som ville rita ett hembygdsmuseum just för Riddarhyttan. Föreslog ett geocentrum i stället och han nappade och presenterade sen en fin ritning på en smart enkel byggnad som han skänkte till Riddarhyttans geoförening. Geopark Riddarhyttan var nyskapad och Jenny (Findahl, Snowtrail design. Red. Anm.) gjorde logotypen. Vi hade även en heldagsexkursion i området: ”Det istida landskapet” med naturvetargruppen NAMSA från Naturhistoriska riksmuseet.
Jag ville ha mer geologi och naturgeografi i EmB men si det gick om intet. Allt föll och Riddarhyttan fick klara sig själva, det har de gjort bra ändå. Men jag tänker på det än idag.
 
Bastnäs gruvområde

Bastnäs gruvområde


 
Den unge arkitekten heter Gustav Wennerberg och han blev raskt anställd hos Gert Wingårdh på Malmökontoret och gör bra ifrån sig. Har honom på Instagram och följer honom. Riddarhyttan borde få sitt Geocentrum! De har en jättefin hemsida och en aktiv förening. Anna Jansson är bra. Har tänkt på det här i många år faktiskt. Det är inte för sent. Geoslingan skulle väcka stort intresse med ett Geocentrum och med arkitekternas namn.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om – och finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?

Järnladyn Britt-Marie Hägerman.

Boken Järnladies kom ut första gången år 2011. Författarna var tolv kvinnor som skrev om en eller flera kvinnor ur bergslagshistorien. En av skribenterna var Britt-Marie Hägerman.
Nu när boken precis har kommit från tryckeriet och burits in på kansliet i upplaga fyra så har vi hört av oss till några av författarna, för att få veta vad de har för sig nu, fjorton år senare.
 

 
Först ut är Britt-Marie Hägerman som skrev i Järnladies om ”Snillenas vän, Anny Wernström” och så här beskriver hon sig själv idag: Britt-Marie Hägerman (född 1965) är arkeolog, osteolog och kulturhistoriker som idag bor i Smedjebacken och jobbar i Falun. Arbetet har fört henne från Skåne i söder till Ångermanland i norr. Tycker om att läsa, handarbeta, umgås med sin hund och sommartid gräva i trädgården.
 
Om vi skulle ge ut en ”Järnladies 2.0” nu, vilken kvinna skulle du då vilja skriva om?
 
Finns nog ingen speciell kvinna utan alla dessa kvinnor som såg till att livet fungerade; att familjen mådde bra, att familjemedlemmarna hade kläder att ta på sig och mat att äta, som tog hand om de äldre och som själva arbetade både hemma och på andra ställen. Men också de kvinnor som hamnade vid sidan av på olika sätt; som var sjuka, handikappade, prostituerade, äldre, misshandlade och våldtagna. Det är alla de som har dragit de tyngsta lassen, det är de som ligger bakom den svenska industrialiseringen och det är de som är hjältarna!
 
Finns det någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som du är extra förtjust i? Mausoleet i Ferna och Thorshammars verkstad. Byggnader där man använt slaggstenarna som arkitektoniska element.
 
Du som läser det här, vilken person ur historien skulle du vilja läsa eller skriva om, och har du någon plats eller företeelse i Ekomuseum Bergslagen som intresserar dig lite extra?