Kategoriarkiv: Inspiration

Från husjungfru till kolhus – och vidare.

Nyfikenheten driver henne, AnnMarie Gunnarsson, som skrev om husjungfrun Clara Hammarin, i Ekomuseum Bergslagens bok Järnladies.

Då beskrev AnnMarie sig själv som ”kulturhistorisk spårhund … som nyfiket söker sanningen bakom rykten och ovissheter till exempel gällande de små kantiga fodersocklarna, kronskorstenar av järn, hus av slagg, Sunnansjö Herrgård som älskarinnebostad, helgdagsstugor som företeelse eller vad som kan dyka upp och ifrågasättas och öppna historiska titthål”.

Det blev också bland annat två böcker om slagg. Bland annat, tillsammans med Peter Nyblom, ”Slaggsten och slagghus: unika kulturskatter, som bland annat finns att köpa här.

På frågan om hur AnnMarie vill beskriva sig själv nu, svarar hon: Jag är precis som förr med samma intresse att få svar på frågor och försvara sanningar bakom misstolkningar. Jag har tagit reda på vad de fantastiska gravhällarna av gjutjärn som finns i Bergslagen har för bakgrund och historia. Mycket spännande!! Den kommer från södra Europa och var förutom kanoner det första större som göts, vandrade sedan upp genom Europas länder och kom till Sverige efter trettioåriga kriget. Kanske är hällarna nere i Europa nedsmälta till vapen under världskrigen. I så fall har Sverige – och Norge – en fantastisk kulturskatt bevarad. Och nu senast har jag utforskat de anonyma kolhusbyggnaderna och livet i dessa.

Ett av kolhusen som AnnMarie har intresserat sig för är det som står i Trångfors i Hallstahammars kommun. Det finns mycket material samlat nu och förhoppningen är att det ska bli en kolhusbok framöver.

Kolhuset i Trångfors.

Vilken kvinna skulle AnnMarie välja att skriva om nu? Åh jag vill gärna skriva, men jag har ingen kvinna jag känner så väl. Men från när betraktas kvinnor som bakgrundsfigurer? Och tänker man då bara på 1800-talets ”överklasskvinnor”. Vilken roll ha kvinnor haft genom historien och varför – det tycker jag vore intressant.

Ett annat ämne AnnMarie intresserar sig för är Bergsmansgården: Vad är det för en gård? Många tror att det är en speciell gårdstyp och alltid att den är stor. Det är ju fel. Jag tycker det ska finnas en bok om bergsmansgårdar i Bergslagen. De omskrivna Hälsingegårdarna är ju en sen företeelse och med annan historia.

Ett annat tema kunde vara barnarbetet i Bergslagen. Det borde ges nyanser och inte bara framhållas som gräsligt. Här finns återigen en fråga som bör ställas: Varför? Varför skulle det vara värre än andra situationer för barn under samma tid.

Man skulle också kunna skriva om gjutjärnet. Det fanns ju överallt på bergsmansgårdarna, i grindar, trappor, spishällar och senare i vedspisarna, i grytor, pannor och kastruller, i strykjärn, mortlar, staket, spottlådor, fönstergaller och gravhällar, om vi håller oss till tiden före industrialismen, vilket jag tycker är mest intressant. Innan industrialismen har allt kontakt med människohanden i stället för med maskinen.

Järnspisen i herrgårdsflygeln på Västanfors hembygdsgård.

På tur i ekomuseet och utanför.

Då och då anordnar vi en resa eller en inspirationsdag för alla som på något sätt är aktiva i någon av ekomuseets miljöer. I år gick resan till Trångfors smedja, Strömsholm, Borgåsund, och så Kungsör, med Miniature Kingdom och Himmelsberga hembakt i Kungsgården.

Oden vid Trångfors.

Oden vid Trångfors.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Trångfors smedja, Hallstahammar.

Taxi Skinnskatteberg startade tidigt mot Ludvika och Smedjebacken där några klev på, och fortsatte via Söderbärke, Västanfors och Surahammar till Trångfors strax utanför Hallstahammar.

Där finns en smedja och ett enormt kolhus, med anor sen tidigt 1600-tal. Då anlade en Adolf Willemsen en liten smedja här.

Nuvarande smedjan byggdes 1875 och den lades ner 1915 redan. Vi fick gå in i labbit och fika, goda mackor, hembakta bullar och kaffe i termos, från Skantzen – och till kaffet hörde vi talas om projektet Älskade Västmanland, som Helena Arnell och Lina Sporrong berättade om. De arbetar på Västmanlands läns museum och projektet har just börjat, så det har inte riktigt hittat formen än – mer kommer om det här i bloggen längre fram.

Efter fikat var det guidning, vi delades upp i två grupper och guiderna Owe och Ingemar tog vid. Smedjan ligger vackert mellan Strömsholms kanal, där båten Oden låg vid bryggan, och forsen. Bakom kolhuset finns ”ungdomens källa” och i kolhuset ser man rampen där hästarna drog runt med de så kallade kolryssarna fullastade med träkol, som skulle användas i härdarna i smedjan.

Det finns inte så många välbevarade kolhus kvar, i ekomuseiområdet är det det här, det i Högfors och det i Karmansbo, sedan finns kolhuspelare kvar på flera ställen, exempelvis i Trummelsberg och Flatenberg.

Kolhuset i Trångfors.

Kolhuset i Trångfors.

I själva smedjan ser man det stora nyrenoverade vattenhjulet, vattenrännan som renoveras nu, mumblingshammaren, härdarna. När allt fungerar här så demonstreras färskning, alltså att man värmer tackjärn i härdarna och sätter igång mumblingshammaren som slår på det uppvärmda, mjuka järnet.

Vi for vidare mot Kanalbyggnadshyttan, där Strömsholms Kanalbolag AB har sin verkstad. VD Carina Janzon tog emot och började med att visa oss, utanför hyttan, hur man mäter och tänker när det gäller att skaffa virke till reparationer och renoveringar av slussar och murar. Det är ingen liten process och det börjar bli svårt att få tag på virke som fungerar. Nu används fura, längre fram blir det troligtvis lärk som kommer att få användas, när det inte finns fura kvar.

I Kanalbyggnadshyttan.

I Kanalbyggnadshyttan.

Inne låg ett slussportpar från Ramnäs på reparation. De var rejält stora, men kallas ändå för ett ”lillpar” eftersom de hör till de mindre i kanalen. Hela kanalen är ett byggnadsvårdsminne, och allt sker enligt gammalt sätt, reparationer, vilka material som används etcetera. Man reparerar och bygger ibland åt andra kanaler också, på vintern när man har tid över.

Nu började vi bli hungriga – färden gick till Borgåsund och hamnmagasinet där, där numer Borgåsunds restaurang ligger. I magasinet finns stångjärn på golvet och små högar med järntackor ligger här och där – detta var ju tidigare ett av de förråd där järn förvarades, när det transporterats ner från Bergslagen via kanalen, och skulle vidare till Stockholms järnvågar och världen.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming i Borgåsund.

Stekt strömming, potatismos, lingonsylt och pressgurka avnjöts, liksom en god chokladtryffel till kaffet – innan en liten rundtur i Borgåsund och Strömsholm tog vid.

Gävlebocken brinner.

Gävlebocken brinner.

Därefter for vi mot Kungsör och Miniature Kingdom. Som de ”ekomuseiare” vi är tittade vi förstås efter vilka av ekomuseets platser som fanns med: Färna herrgård, Fridabacken i Klackbergs gruvområde, Polhemshjulet och besökscentret i Norberg var det vi kunde se.

Annars fanns där det mesta från vårt avlånga land. Gävlebocken som brann var tjugonde minut, LKAB’s stora gruva i norr och vår fina huvudstad. Ett besök rekommenderas verkligen, här kan man gå länge och titta!

Vi var fortfarande mätta efter lunchen, men många hade en lång kväll framför sig på bussen – inte minst Hasse som startade tidigast av alla i morse! – så nu var det fikadags igen, på Kungsgården där Himmelsberga hembakt hade fixat rejäla och mycket goda smörgåsar som många dock valde att stoppa i en påse och ta med för att äta senare. Tid fanns för att titta på samlingarna på övervåningen och modellen av hur udden där kungsgården ligger såg ut på 1700-talet.

Miniature Kingdom.

Miniature Kingdom.

Fika, Himmelsberga hembakt.

Fika, Himmelsberga hembakt.

En liten tipspromenad hade vi att lösa under bussfärden, den rättades och vinnarna fick sina priser.

Hemfärden gick mestadels i tystnad, vi var trötta efter en lång och intressant dag. Tack till alla som följde med och till alla som tog emot oss under dagen!

I Kungsgården.

I Kungsgården.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Taxi Skinnskatteberg, Hasse.

Ekorådsresan 2019.

En halvklar septemberdag gick årets Ekorådsresa till biografmuseet i Säter, Staberg och Korså bruk. Temat kan man säga var film, bergsmän och bruk.

Bussen från Söderbärke trafik blev fullsatt och några åkte i egen bil, så det var en stor grupp som for iväg på resan i år.

Första anhalten var biografmuseet i Säter, inrymt i en gammal yxfabrik.

Här slogs vi genast av hur fina utställningarna var och vilka otroliga samlingar här är!

 

Först fikade vi i samlingsrummet, där några fick sitta i biografbänkar, och vi var omgivna av projektorer, filmaffischer och kameror. Kaffe och smörgås satt fint efter en tidig start.

 

Därefter visades vi in i biografen, där vi på röda sammetsstolar först fick öra berättas om biografmuseets historia och sedan se gammal reklamfilm och annat roligt, visat med en stor, surrande projektor.

 

Så blev det dags att gå runt i museets alla skrymslen och vrår. Doften av framkallningsvätska som anades i lokalerna visade sig komma från det mattrengöringsmedel som används och den som städar – och gör ett väldigt bra jobb, allt var fräscht som om det var nytt! – har blivit ombedd att aldrig byta märke!

Här fanns en av Sveriges Televisions bussar från 50-talet. Flera rum, inredda från olika årtionden: 1930, -50, -70, -90-tal och även från 2000-talet. Det fanns uppbyggda studios, en liten biljettkiosk, bilder på grottmålningar, rader med kameror och projektorer, affischer i massor, regissörsstolar, biljettluckor, ja allt man kan tänka sig som är förknippat med bild och film.

ACO-kola fanns i skålar att tugga på medan man gick runt: biokänslan infann sig.

Vi for vidare till Staberg, den vackra barockträdgården med sin fina trädgård, utanför Falun. Här var höstarbetet igång med att klippa ner i rabatterna och plocka äpplen. Vi promenerade omkring på egen hand efter maten som var god och riklig.

 

I Korså häpnade vi över den långa raden enorma vattenhjul som stod intill ån. Vi blev uppdelade i två grupper och medan ena gruppen fick en guidning fick den andra gruppen se på film.

Filmen var den om Åg och Korså bruk – en fantastisk film som visar hur järnproduktionen gick till på de här bruken, dokumentärt och pedagogiskt filmat.

Rundturen tog oss förbi vattenhjulen och hamrarna, en lanchashireugn, ett gårdsmuseum med bland annat gamla vagnar i, längs vattendraget och förbi arbetarbostäder.

Vi avrundade med gott – och vackert! – fika i herrgården där guiden driver verksamhet.

Fulla av intryck for vi sedan hemåt och tänker redan på vad vi ska hitta på till nästa resa, som blir år 2021 – nästa år blir det istället en inspirationsdag!

Inbjudan till Ekorådets resa 2019.

Att träffas och att få inspiration – det är syftet med Ekorådets resor.

Alla som på något sätt är inblandade i något av Ekomuseum Bergslagens besöksmål är välkomna att delta i årets resa, programmet ser du i bilden.

Det är först till kvarn som gäller och begränsat antal platser, så anmäl dig så snart som möjligt – dock inte via Facebook, utan se uppgifter i inbjudan.
Hoppas att vi ses på resan!