Surahammars bruksmiljö

Gustav Vasa, som var mycket intresserad av att utöka järnproduktionen i Bergslagen, insåg att den strida strömmen i Kolbäcksån skulle passa utmärkt till att driva en hammare. Därför såg han till att det startades ett kronobruk – ett järnbruk som ägdes av kronan – här. Verksamheten gick inte så bra och vid 1600-talets slut fanns här bara en liten smedja kvar.

I början av 1700-talet tog en kvinna, Christina Lilliestierna ( 1671-1744), över hammaren. Hon bodde i Riga och var gift med rådmannen Palamedes Rigeman. Men så invaderades staden av ryssarna under det Stora Nordiska kriget. Hela den svenska armén skingrades och både den svenske kungen Karl XII och massor av folk flydde. Även Christina Lilliestierna och hennes man fick ge sig av och tog sin tillflykt till Stockholm.

Fem år senare dog Palamedes och Christina såg en möjlighet att köpa smedjan i Surahammar. Fast alla såg inte det med blida ögon och en tidigare ägare protesterade. Han ville absolut inte att Christina skulle få den. Efter en tio år lång rättslig process lyckades hon ändå till slut överta den nedslitna hammaren 1726.

Nu satte hon igång att med kraft förvandla hammaren till ett blomstrande bruk. Hennes järnstämpel, med bokstäverna CSR – som stod för hennes namn Christina Sophia med mannens efternamn Rigeman, blev känd som symbol för ett järn av mycket god kvalitet som gjorde att Surahammars bruk blev till ett av de mest framgångsrika i Sverige. Långt efter Christinas död 1744 användes samma järnstämpel i Surahammar.

Efter Christinas död gick brukets produktion ner och på 1800-talet fick guldsmeden och brukspatronen på Nyby bruk, Eric Adolf Zethelius höra att Surahammars bruk skulle säljas på exekutiv auktion. Han slog till och var full av idéer. Genast satte han igång att utveckla bruket med flera nymodigheter; puddelugnar, mumblingshammare och valsverk. I en engelsk park på en av öarna i Kolbäcksån, lät han också uppföra den slottsliknande herrgården, som skulle visa brukets storhet.

Surahammars bruksmuseum invigdes i slutet av 1920-talet. En hel del av verkstadsutrustningen finns kvar på sin ursprungliga plats, så att man kan se och följa hela tillverkningen från tackjärn till färdigsmidda hjul. På 1950-talet genomfördes en omfattande renovering.

En bit från Bruksmuseet ligger Stenhuset, där sex smedfamiljer bodde. Där har en av lägenheterna gjorts om till museum. Och här finns också ett motorcykelmuseum där en kopia på den första serietillverkade Vabis-bilen från 1903 finns, som ingenjör Gustav Eriksson vid bruket ritat.

Surahammars gamla bruksområde kan upplevas med en promenad bland byggnaderna och Bruksparken, eller genom att följa kanalen via leden ”Historisk vandring”. Det är både vackert och spännande att promenera omkring bland byggnaderna här eller gå längs kanalen på den historiska vandringen. Stenhuset är öppet för allmänheten och drivs av föreningen Konst & Hantverksgille som arrangerar konstutställningar och försäljning av lokala produkter, samt driver ett kafé. Intill Stenhuset ligger hembygdsgården. Det före detta värdshuset och bruksmässen Gyllene Hjulet finns kvar, med väggmålningar av konstnären Jerk Werkmäster.