ENJ & Järnvägen
Bergslagen har varit ett ställe som gått i täten på många områden. När det gällde trafiken var man snabb med att inse fördelarna med transportvägar på räls. Redan år 1853, först i Sverige, öppnade man en järnväg med lok som drog vagnar med betalande last. Det var de tre små bergslagsorterna Kärrgruvan – Norberg – och Ängelsberg som fick äran att trafikera järnvägen med det första ångloket som byggts i Sverige, Förstlingen. Till och med så tidigt att man ännu inte visste om det var möjligt för ett ånglok att dra något så tungt som vagnar lastade med malm, fick Förstlingen vara det allra första ånglok som prövade om det gick.
I Bergslagen har man arbetat med järnhantering i över 2 000 år. I början var det små mängder järn som tillverkades, då behövdes det inte fraktas alls eftersom de som gjorde saker av järnet gjorde det till sig själva och sin familj. Men när åren gick blev man duktigare och duktigare på att tillverka järn och hela tiden upptäcktes nya sätt att använda järnet på, och även att tillverka det på. Till slut kunde man producera så mycket järn att vagnarna dragna av hästar inte klarade av att forsla alla dessa mängder av järn.
I början av 1800-talet hade det kommit en ny uppfinning – tågen. Det var vagnar som i början drogs av hästar. Men redan år 1804 hade man i England börjat testa att använda lok som drevs med ånga. Och så ändrades allt.
Det tog så klart några decennier innan allt var på plats i Bergslagen, men då hade man byggt järnvägar från Stockholm via Västerås och Köping med utgrening till Ängelsberg, Norberg och Kärrgruvan och till många andra orter här.
Järnvägen mellan Ängelsberg – Norberg – Kärrgruvan var från början smalspårig med branta backar och kurvor. Men snart gjorde man rälsen bredare och rätade ut både kurvor och backar lite, men fortfarande kan man se den gamla banvallen i terrängen. Nu gick det bra mycket fortare att få iväg malmen från gruvorna i Norberg till järnverk runt om i Sverige och Europa. Restiden från Stockholm till Ängelsberg hade med ångbåtarna tagit 28 timmar på Strömsholms kanal. Tåget åkte på bara 6 timmar.
Ända fram till 1962 körde persontrafiken på järnvägen från Kärrgruvan, då den till slut upphörde. Men på 1970-talet transporterades fortfarande flytande glödhett järn i gigantiska ”termosar” från masugnen i Kärrgruvan till stålverket i Surahammar. Den lasten fick inte bli ståendes på banan.
Banan mellan Kärrgruvan – Norberg – Ängelsberg öppnades 1853. Idag ägs järnvägen av staten men en förening, ENJ – Engelsberg Norbergs Järnvägshistoriska Förening, har tagit över skötseln och driver turisttrafik sommartid mellan Ängelsberg och Kärrgruvan med rälsbuss. För dem är ångloken framtiden.
Små bilder 1-3: Fredrik Findahl
