Mårtens & Kullens kyrkstigar

Från 1600-talet fram till år 1809 hade man kyrkogångsplikt i Sverige. Det innebar att alla var skyldiga att närvara vid högmässan i kyrkan och även vid andra större helgdagar till exempel vid dop, konfirmation, bröllop och begravningar. För att komma dit hölls kyrkstigar framkomliga genom landskapet.
Vid den sista färden till kyrkan bars kistan ofta på seniga skuldror längs den långa slingrande kyrkstigen. Ibland drogs den på en hästsläpa
Bodde man närmare kyrkan än en mil måste man gå till kyrkan varje söndag. Men ju längre bort från kyrkan man bodde, desto mer sällan var man tvungen att närvara.
I Grangärde finns fortfarande Mårtens och Kullens kyrkstigar kvar. Vill du gå den så kan du antingen börja i socknens nordligaste finnby Kullen. Eller också från finnmarksbyn Dalkarlsberg/Mårtens. Vid Norrbo by sammanstrålar de båda kyrkvägarna. Då har man ungefär en halv mil kvar till Grangärde kyrka. Förr åkte man kyrkbåt den sista biten, men var det vinter kunde man gå över isen.
Kyrkstigarna var inte bara till för att gå till kyrkan på, de användes även för dem som skulle till arbetet. Och de band samman skogsbyarna med kyrkbyn. Därför var det viktigt att de sköttes och hölls framkomliga, även för häst och vagn om någon till exempel blev sjuk eller av någon annan anledning inte kunde gå.
På en överenskommen dag om våren gick man därför ut från varje gård för att underhålla och röja kyrkstigen.
På vintrarna var man noga med att ploga den så att den hölls öppen då med. Men då var sträckningen på vägen oftast lite kortare eftersom man kunde gena över frusna mossar och sjöar.
Under många hundra år var kyrk- och arbetsstigarna lika viktiga som våra vägar är idag. Ja, långt efter att det inte längre fanns någon kyrkogångsplikt fortsatte de flesta i Bergslagen att regelbundet besöka kyrkan och lyssna till prästens predikning, men också dennes information om vad som hände i bygden. Och de flesta ville inte betraktas som hedningar som man kunde göras om man inte gick i kyrkan.
En vandring på Mårtens och Kullens kyrkstigar är krävande då stigen går genom ett landskap med en höjdskillnad på drygt 200 meter, men den ger samtidigt härliga naturupplevelser och är intressant för den som vill veta mer om finnmarken i norra delen av Ludvika kommun.
Än idag sköts leden av ett stort antal ideella som ansvarar för varsin sträcka och ser till att hela vandringsleden är röjd och märkt med orange färg på trädstammar och uppsatta markeringar.
På informationstavlor kan man läsa om vad som kan vara av allmänt intresse vid olika platser. Och vid lämpliga rastställen finns bänkar, bord och vindskydd.
I närheten av Mårtens är Vargfors Fredriks stuga öppen som raststuga. Vid Ramsnorsen finns ett vindskydd och strax intill leden ligger en fiske- och raststuga som är öppen för övernattning året om.
Man kan välja att gå hela sträckan eller att gå den i flera etapper. Till exempel Kullen – Norrbo, en sträcka på 7 km med en höjdskillnad på 100 meter. Eller Dalkarlsberg/Mårtens – Norrbo, som är en dryg mil lång.
Från parkeringen vid Dalkarlsberg till Mårtens finns en promenadväg på ett par hundra meter. Alla tre byarna Kullen, Dalkarlsberg (Mårtens) och Norrbo kan nås med bil.
Författaren Dan Andersson som skrev många verk om finnskogen, skrev också den här dikten om ett begravningståg på en kyrkstig som ger en inblick i känslan hur det kunde vara.
En spelmans jordafärd skriven av Dan Andersson (vers 2 och 3)
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. –
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. –
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. –
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Fakta
Sommarstigar från gamla finnbyar till Grangärde kyrka. Vandringsleder, besök på egen hand.
Väl skyltat.

Toppbild: Per Stymne