Landforsens hytta

Landforsens hytta ligger strax norr om Ängelsberg där Svartån bildar en fors, Landforsen. Här fanns förr flera hyttor och hammarsmedjor. Väster om ån låg Hästbäcks bergmanshytta och öster om ån Landsforsens hyttbacke.

I slutet av 1600-talet övertogs Landforsens hytta av Per Larsson Gyllenhöök, som från början var bokhållare och kamrer åt brukspatron Ebba Brahe. Där lärde han sig en hel del om hur bruk skulle styras. När han själv fick möjlighet att köpa in den hytta som ägdes av bergsmän i Engelsberg slog han till. Han utvecklade snart verksamheten och bildade Engelsbergs bruk 1681. Där lät han bygga en mulltimmerhytta – en masugn – kanske den mest kända i Sverige.

När han senare köpte Landforsens hytta, lät han bygga en mulltimmerhytta här också. Hyttan hade stora bälgar som blåste in luft i ugnen för att få det så varmt att malmen smälte. De drevs med vattenkraft från Svartån där vattnet leddes i en ränna till ett överfallshjul – ett hjul som drevs av vatten som när det föll ner på hjulets översida fick det att snurra och på så sätt fick bälgarna att blåsa in luft.

Den mulltimmerhytta som står på platsen idag uppfördes i slutet av 1700-talet. Runt själva hyttpipan står kraftiga stenmurar och ovanpå dessa finns ett knuttimrat stockverk. I mellanrummet mellan timret och pipan isolerade man med sand eller mull för att hålla värmen bättre och få det ännu varmare inne i masugnen, därav namnet.

Ursprungligen hade hyttan en öppning för flamman. Taket tillkom när man restaurerade hyttan för att skydda pipan från att vittra sönder. Förr gick en hög bro över ån, idag finns endast brofästena kvar. I slänten mitt emot hyttan finns rester efter hyttans två rostgropar som var byggda i slaggsten. Många prydnadsbuskar och trädgårdsväxter finns också kvar som vittnar om den vackra trädgård som en gång fanns.

En smeds arbetsvillkor
När järnet smält fick det rinna ner i formar och blev till tackjärn. Då fick hammarsmedens med hjälp av en vattendriven jättestor hammare bearbeta tackjärnet, så att innehållet av kol och andra slaggprodukter minskade. Så uppstod ett smidbart järn, så kallat stångjärn. Det var ett hårt arbete som slet hårt på kroppen. Ofta var smedernas rygg krum och hörseln nedsatt.
De flesta smeder var män, men det fanns även kvinnliga smeder.

Många smeder var anställda av bruket. Men en del arbetade i små bysmedjor där de tillverkade liar, yxor eller nyttoföremål till hemmen och var ett viktigt inslag i samhället. Smedernas arbete var ett svårt hantverk som tog lång tid att lära sig. De som ville bli smeder fick börja som lärlingar, eller smedsdrängar som det också kallades, hos någon smedmästare. Det vanligaste var att lärlingen bodde hos mästaren och hjälpte till med många olika sysslor. De smeder som var anställda på ett bruk fick bara sluta sin anställning sista veckan i oktober. Hade man inte sagt upp sig då, var man tvungen att jobba ett år till.

I smedskontraktet stod att smeden lovade att ha ett driftigt, redbart och nyktert uppförande, inte bara under arbetstiden utan även under den lilla fritid de hade – de arbetade ofta, som de flesta andra i bergshanteringen, från klockan sex på söndagskvällen till samma tid på lördagen. Söndagen var vilodag, men då måste de gå i kyrkan. Även om hammarsmederna hade hög status och bättre betalt än många andra på bruket, var deras arbetsvillkor hårda och gjorde dem nästan livegna.

Redan på 1400-talet fanns här en hytta som då tillhörde Högfors bruk och i mitten på 1800-talet kom den åter att tillhöra Högfors. Då hade konstnärinnan Florrie Hamiltons farmorsfar just övertagit bruket. På 1840 talet lades hyttan ner, men järnframställningen fortsatte där ett tag till.