Korphyttan

Författarinnan Maj-Britt Nergård föddes 1933 och växte upp i Riddarhyttan i Skinnskattebergs socken. I trakten fanns många spår efter Bergslagens urgamla bergshantering. Med den spännande historien runt husknuten blev hon nyfiken på järnhanteringen och människorna som levt här i århundradena. I kyrkböckerna och mantalslängderna hittade hon dem som hon hört fadern och andra berätta om. Å vad hon ville levandegöra dem. Bästa sättet vore att skriva om dem. Under hennes levnadstid fanns fortfarande många av de gamla hyttarbetarna kvar som hon kunde intervjua.
1985 gav hon ut romanen Fransosen som handlar om Jacques Mineur som kallades Fransosen, och hans fru Jenne. De hade kommit till trakten 1628 där de hade börjat som kolare, men så småningom fick chansen att bygga Skinnskattebergs första fransösiska masugn i Korphyttan, en masugn som skulle uppföras enligt vallonernas sätt att bygga den – helmurad.

Den lilla platsen Korphyttan ligger mellan Skinnskatteberg och Riddarhyttan och har en lång historia av järn- och koppartillverkning. Namnet tror man kommer av biskopen Bene Henrice Korp som levde i Västerås på 1300-talet. Men helt säker är man inte, trots att de ruiner och en slagghög som hittats där är mycket gamla.
Ja, under flera hundra år har platsen varit ett säte för en hytta som var igång fram till 1600-talet.

Ruinen av masugnen, som kan tänkas var den som Jacques Mineur byggde och där järnet smältes, finns fortfarande kvar. Här finns också spår av något som man antar var en järnbod, samt lämningar efter en kopparhytta. Och tittar man noga på marken kan man hitta svart kol och gott om slaggvarp. Det är lätt, när man går runt här, att föreställa sig den aktivitet som en gång härskade här.
Och som överallt där gamla järnbrukarplatser finns, rinner även här en bäck, Korphyttebäcken, vars vatten, som från början rinner ut ur Bjursjön, gav kraft åt de stora bälgarna att blåsa in luft i masugnen för att få upp värmen ordentligt i den så att malmen smälte.
Efter att hyttan blåstes ner någon gång för 400 år sedan övergavs aldrig platsen, utan här har torpare bott i sina små stugor och odlat på marken runt omkring. Husen har idag försvunnit men ännu finns ruinerna kvar.

Under åren 2021 och 2022 arbetade föreningen Geocentrums vänner i Riddarhyttan i samarbete med Skinnskattebergs kommun för att ställa iordning platsen så att besökare ska kunna uppleva och förstå de tider som en gång härskat här.

Spår efter valloner
Denna urgamla hyttplats nämns första gången 1659 i ett vallonbruksregister, men tror funnits sedan 1300-talet.
Under 1600-talet då många krig härjade ute i Europa, bland annat det trettioåriga kriget, skrek man efter det svenska järnet. För att kunna producera allt järn som efterfrågades måste bergshanteringen moderniseras. Och Sverige tog, som vår historia har många exempel på, hjälp utifrån. Kronan bjöd in ett flertal duktiga bergsmän som ursprungligen kom från Vallonien i södra Belgien. De hade ett alldeles eget sätt att tillverka stångjärn på, både när de tillverkade järnet och hur masugnen var konstruerad. Järnet blev bättre men också dyrare. Därför fick de flesta vallonska bergsmän arbete på de lite finare Uppländska bruken.
Men bland annat i Skinnskatteberg och här i Korphyttan finns spår efter valloner. Ofta arbetade de som masmästare, hammarsmeder eller kolare.

På platsen finns informativa skyltar som berättar om den gamla hyttans järn- och kopparframställning och de spår den lämnat efter sig.
Från hyttplatsen kan besökare vandra en naturstig som går att följa till Bjursjön och sedan tillbaka till Korphyttan och startpunkten. Även längs naturstigen finns informationsskyltar.