Bergsman Röda jorden

Bergsmännen

 

En bergsman var en självständig bonde och järnproducent med egen mark och egen skog. Den gamla bergsmanskulturen var ett kooperativt system för bergsbruk och masugnsdrift som inrättats redan under medeltid. Det kunde vara flera byar som gick samman och byggde en hytta. Det blev så att bergsmännen bröt järnmalm och drev masugnar och producerade tackjärn till bruken, som framställde det viktiga stångjärnet.

 

Statens kontrollorgan, Bergskollegium, övervakade att stångjärns-hamrarna inte byggdes för nära hyttor, masugnar och gruvor. Det var för kolförsörjningens skull. Bergsmännen saknade oftast den finansiella styrka och tekniska kompetens som krävdes för stångjärnsframställning. Även deras tackjärn hade ojämn kvalitet. De kom därför i konflikt med bruksägarna.

 

Bruksägarna försökte att säkra sin tackjärnsförsörjning genom att söka tillstånd för egna masugnar. Man lyckades ibland köpa in sig i kooperativa bergsmanshyttor genom att på det ena eller andra sättet förvärva bergsmanshemman. Man försökte även arrendera andelar i driften från overksamma bergsmän i hyttelagen. Bruksägarna bildade en klubb, Brukssocieteten, som i sin tur bildade en stark branschorganisation, instiftad med kungligt brev från 1747 och benämnd Jernkontoret. Jernkontoret tillhandahöll tekniska konsulter även för bergsmännens hyttdrift. Jernkontoret finns kvar än idag och ligger centralt i Stockholm.

 

Bergsmännens betydelse inom järnhanteringen avtog efterhand genom denna utveckling. Vissa driftiga individer ur deras krets gled så småningom in i en modernare roll som enskilda bruksägare, medan andra blev rätt och slätt bönder. De tvingande reglerna om bergsmännens verksamhet försvann i mitten av 1800-talet, men en del hyttelag fortsatte länge under oförändrade former.

 

Bergsmansbyarna består av timmerhus, uppresta litet hipp som happ, på något avstånd från den gemensamma hyttan. Bergsmannens arbete följde bondeårets rytm. När han bärgat de oftast magra skördarna efter sommarens arbete med jordbruket var det dags att tänka på skogen och malmbrytningen. Malmen bröts genom tillmakning ända in på 1800-talet. Genom att elda mot berget blev det skört och kunde spettas loss.

 

Många bergsmän hade med sig egna drängar i det hårda arbetet. Tillmakningen krävde skog, men den stora virkeskonsumenten var masugnen och snart också smedjan med sina behov av träkol. Kolen från en mila räckte inte till mer än två dygn i masugnen – och det gick åt 120 dagsverken att kola och köra hem en mila.

 

Vid nyår kallade hyttfogden till hyttstämma. Då skulle varje bergsman – ofta var man inte mer än åtta i hyttelaget – ha kört sin malm till malmbacken och fyllt sitt kolhus med kol. Masmästaren som hade ansvar för blåsningen skulle ha murat upp ”stället” – pipans nedre del – och sett över blåsbälgar, vattenhjul, rännor och dammar. Man kom överens om turordningen vid blåsningen och eftersom ugnen arbetade sämre mot slutet drog man ofta lott.

 

I allmänhet började tackjärnsproduktionen när vårfloden satte fart på bäcken. Malmen skulle nu först rostas i rostgroparna tills den blev glödande. Masugnen måste värmas upp och fylldes därför enbart med kol – först efter närmare två veckor har den fått upp tillräcklig temperatur.

 

Malmen krossades till hasselnötsstorlek nere på marken eller uppe vid masugnskransen och lades i ett särskildt bås. Kol och kalksten togs också upp. Masugnen packades av omväxlande kol, kalk och järnmalm av “uppsättaren”. Det tog femton timmar för en uppsättning att gå ner genom pipan. Hur många dygn i masugnen en bergsman hade varierade, men masmästaren som skötte tappningen, ”utslagen”, visste när nästa bergsmans järn kom ner.

 

Det flytande järnet leddes till sandformar på marken och stelnade till tackjärn. Det fick både bergsmannens märke som hyttans nummer ingjutet. Myndigheterna strävade efter att få bergsmännen att gå ihop och blanda sin malm gemensamt för att få fram jämnare kvaliteter, men förgäves! De ville själva hålla kontroll över den egna malmen och den som hade dåligt rostad malm eller sur kol kunde straffas med att få blåsa sist. När sista uppsättningen var gjord, gick det så kallade drevet genom masugnen. Det firades med drevöl – en motsvarighet till skördefesterna. Man städade sedan upp kring hyttan och tog ut ”klotet” det järn som blivit kvar i botten på ugnen. Slaggen hade lagts på de allt större slagghögarna om den inte gjutits till slaggsten för att användas som byggnadsmaterial. Tackjärnet bars in i järnbodarna i väntan på vidare transport till järnvågarna och bruken

 

När bergshanteringen dyker upp i de äldsta privilegiebreven tycks den redan relativt väl organiserad. Kanske hänger det samman med att den tar form under den stora lagstiftningens tid – den äldsta lagen, Västgötalagen, skrivs ned omkring 1220. Tidigt försökte staten av allt att döma hävda gruvorna som sin egendom. Gustav Vasa åberopar äldre handlingar när han skriver att ”All malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona”.

 

Med privilegiebreven från 1300-talet gav man bergsmännen rätt att utnyttja gruvorna under bestämda villkor och dit hörde att betala en del av produktionen i skatt. Samtidigt slapp bergsmännen annan skatt och i privilegierna för Kopparberget och Åtvidaberg dyker för första gången ordet “bergsfrälse” upp. Områden med bergshantering fick sin egen lagstiftning som delvis starkt skiljde sig från landskapslagarna, dit hörde ”täktekarlsrätten” – man hade rätt att fritt röja, odla och bygga på mark i närheten av gruvan och sedan lämna den i arv.

 

Hela bergshanteringen har med sin noggranna reglering många drag som påminner om skråväsendet. Bergsmannen hade inte bara rätt utan också skyldighet att framställa järn och han kunde inte sälja sin mark till någon som bara vill utnyttja skogen.

facebooktwittergoogle_pluspinterestlinkedinmail

Inlägget finns också på: Engelska

En reaktion på “Bergsmännen

  1. Pingback: Fattigskogen 2013: söndag. Och Hjulsjö kyrka. | stickamera

Kommentarer inaktiverade.