20 / 52
20
JAG STRETAR MED
cykeln uppför den branta sti-
gen på Hammarbacken, upp mot det gamla vita stenhuset
med café och museum. Idag är det sommarhett och orken
tryter redan vid Sädesmagasinet. Jag stannar och pustar.
Beundrar utsikten mot väster, sjön Väsman glittrar lugnt
och inbjudande, det badas vid Skuthamn. Strömfåran vid
herrgården ligger torr och reglerad. Solen steker och jag
ska upp till caféet och köpa en glass.
Plötsligt hör jag någon som ropar uppifrån huset, jag
vänder mig om och det är då det händer, det snurrar till
och jag tappar liksom greppet om verkligheten.
JAG HÖR ETT
öronbedövande dunkande som av stora
hammare och jag känner en stickande doft av koleld. Jag
hör ett vattenfall dåna, jag ser hästar som drar tunga lass
och jag ser barn, massor av barn.
Rösten som ropar kommer närmare.
– Flecka lilla, hur är det fatt? Du goxar på mig som om
jag vore ett spöke. Stina Lisa heter jag, jag är gift med
Frans Nors, mästersmed på Ludvika Bruk. Vi bor här. Nu
får du bli med in till mäg en stund, här är för hett.
En sliten men otroligt stark kvinna släpar vänligt men
bestämt iväg mig mot det vita stenhuset. Hon är klädd i
en lång, svart kjol, huckle och yllekofta, det ser varmt ut.
Där caféborden nyss stod finns en stor vällingklocka
som vi rundar. När vi går över den dammande Bruksga-
tan ser jag hur lång och rak den är, den ståtliga skolan
mallar sig längst uppe på toppen i norr och den välskötta
herrgården och parken stoltserar nere mot söder, kyrkan
skymtar efter samma raka linje.
Jag tittar förvirrat på alla arbetarbostäder utmed Bruks-
gatan. Stina Lisa Nors ser att jag undrar och säger:
- De röda trähusen är Stalldrängs-, Spiksmeds-,
Smältare- och Dagkarlsbyggningen, uthus, vedbodar och
det långa dasset där det får plats tio rumpor i rad. Den
lilla stenbyggningen har bara ett rum, det har varit både
ladugård, änkehus och bostad. För inte så länge sedan
bodde där tio änkor samtidigt, med barn. Sen är det An-
dra stenbyggningen och här är Nedersta stenbyggningen.
Där tar guidningen slut men jag anar att själva järn-
bruket ligger bakom stenhusen, nedåt Ludvika ströms
utlopp i sjön Gårlången.
– Dit ska du inte, säger hon när hon märker min nyfikenhet.
PÅ FARSTUBRON SITTER
en tandlös mager gumma
som undrar om jag är Mamsell Minna, nya lärarinnan?
Ogudaktigt att inte ha en manlig skollärare som förr. Eller
är jag fina Fröken Caroline von Knorring, fotomännis-
kan från Stockholm? Hon som ska gifta sig med Bruk-
spatron Roths bror. Hon som nyss en söndag samlade
alla smederna för ett fotografi så de höll på att missa
högmässan. Rikets första industrifotografering, tvi vale
för nymodigheter.
Jag förklarar att jag nog är från framtiden och att jag vill
passa på att få höra allt om Hammarbacken förr i tiden.
– Usch, svarar gumman. Och när man säger usch på
Ludvikamål då väger det tungt som tackjärn.
FRU STINA LISA
puffar vänligt in mig i hallen.
– Välkommen in i Nedersta stenbyggningen, här bor det
mästersmeder med familjer. Hit är allt slags folk välkom-
na, så bry dig inte om svärmor. Hon är så otroligt gammal,
68 år. Hon föddes år 1800 och är bara två år yngre än
huset. Jag misstänker att hon också är gjord av masugns-
slagg och tegel, säger Stina Lisa och skrattar hjärtligt.
Jag blir presenterad för Fru Björk i lägenheten till vän-
ster och Fru Norman till höger. Båda verkar överhopade
med tvätt och köksgöromål. Hos Normans sitter en unge
och spelar tramporgel, det låter bra. Längre in till höger
hade jag tänkt köpa glass men där bor familjen Skog. Och
längst in i hallen bor Frans och Stina Lisa Nors.
– Ett rum och kök, rymligt och stort. Vedspis, källar-
grop under kammargolvet, säger hon stolt. Så här bra bor
bara de som stigit i graderna. Det är ju Bruket som äger
lägenheterna förstås, man måste arbeta åt Patron för att
få bo här på Hammarbacken. Och man får se till att hålla
sig frisk tills barnen kan ta över, yrkena går i arv.
Jag ser att hon funderar över fortsättningen:
– Arbetet skördar många offer. Olyckor och sjukdomar,
lungsoten är värst. Andra flyttar till Amerikat, helst nu
när folk svälter. Två år i rad har skörden slagit fel i halva
Sverige, det är ett hårt liv, värst är det för spädbarnen.
Hon tystnar och vänder sig bort för att torka bort en tår.
– Hade det inte varit för Patron Carl Edward Roth och
hans medmänsklighet så hade vi inte klarat livhanken, på
andra ställen dör de som flugor, säger hon. Det är många
munnar att mätta. I de här fyra lägenheterna bor det
– Usch, svarar gumman.
Och när man säger usch på
Ludvikamål då väger det
tungt som tackjärn.