Ekomuseum Bergslagen

22 / 52

22
stoppa brännvinstillverkningen och ha säden och pota-
tisen till mat istället. I svåra tider sups det mer, det blir
större efterfrågan på brännvin, mer brännvin tillverkas
och desto större brist blir det på livsmedel.
– Jag tycker inte om det här med spriten, fortsätter
hon. Frans super inte, tack och lov, men jag ser vad som
händer i andra familjer och det kan gå fort utför. Och in-
gen länsman finns det. Vid bryggeriet nere vid strömmen
köps ölet i kaggar av trä, halv- eller helankare, det vill
säga fyrtio eller tjugo liter. Minsta mängd brännvin man
får köpa är ett stop, nästan en och en halv liter. Patron
vill stoppa allt men det är nog väckelserörelsen som
kommer att lyckas.
STINA LISA TAR äntligen av sig yllekoftan, nu har hon
eldat upp sinnet. Jag börjar istället huttra i mina tunna
kläder. Stina Lisa påstår att det är sextio centimeter
tjocka väggar men att frosten ändå slår in på vintern.
Hon rör ner bären i kastrullen och jag frågar om hon inte
ska ha i socker. Hon bara skrattar åt mig och fortsätter:
– Din toka! Du är inte på herrgårn nu. Vi köpte en sock-
ertopp till julen för fyra år sedan men den är slut nu.
Jag skäms över min fråga och även över nästa. Vad
skulle ni ha ätit om det inte hade varit så svårt som nu?
– Rågmjölsgröt. Och tjock filbunke med ett guldgult
lager grädde längst upp. Salt sill och potatis. Hårt bröd
med isterflott. Och en kopp kaffe på söndagarna.
STINA LISA VÄNDER sig bort igen och snibben av förklä-
det åker upp och torkar ögonen. Jag ber om ursäkt. Det
blir tyst. Dånet utanför tystnar visst aldrig. Jag tittar mig
omkring, det är mörkt i lägenheten fastän det är ljusan
dag. Fönstren vetter mot öster, alltså bara morgonsol.
Röken från smedjorna och hyttan ligger tät utanför.
– Du tittar som om det vore något slags museum! Stina
Lisa ler mot mig.
Jag ville inte genera henne med att säga att det är just
vad den här lägenheten skulle komma att bli, hundra år
fram i tiden. Jag sätter mig istället på en av de två stolar-
na vid bordet men då blir hon verkligen generad och jag
reser mig hastigt igen.
– Det är bara Mäster som sitter där, säger hon, och smeds-
drängen som vi också har i maten. Kvinnorna står vid
spisen, vi sitter aldrig till bords. Barnen sitter på golvet.
1868, KVINNORNA GÅR upp först och till sängs sist,
arbetar hårt hela dagen och sitter inte ner och äter. De är
inte nämnda i mantalslängderna, de finns inte. Jag döljer
vad jag tänker. Jag frågar om Mäster är på ingående?
– Nej, nej, jag har nyss varit ner till smedjan med lite
mat åt honom, han har ett eget arbetslag och kan inte gå
ifrån, de arbetar tolv timmar så han kommer hem efter
klockan sex i kväll. Då står han där i dörröppningen, stor
som en jätte med händer som brödspadar. Smederna blir
sådana av det hårda arbetet, stora och starka. Och stiliga.
Hon fnittrar och ser riktigt glad ut. Ivrigt fortsätter hon:
– Men du förstår, jag är inte säker på att det är rätt gub-
be som står där. Han är ju helt täckt av sot. Det tar mig
fem omgångar varmt vatten och såpa för att få fram ett
ansikte som jag känner igen. Det är bara på söndagarna
jag kan känna mig säker för då är han ledig från smedjan.
Nu hörs de andra kvinnorna ute i hallen och Stina Lisa
får bråttom:
– Dags att hjälpa till att skölja sottvätten i sjön, idag
behöver vi då inte hugga upp nån isvak.
Jag tackar för pratstunden och säger att det varit som
en dröm att få träffa henne. Försiktigt frågar jag om das-
set om jag möjligen…
– Kära hjärtanes, det är för alla, gå dit du! Men kom ihåg
att all fallande gödsel tillhör Bruket utan ersättning! Det
står i allas arbetskontrakt. Hon skrattar och tillägger:
– Du kan tjäna två hela ören om du uträttar dina behov
direkt på en åker istället. Men du får själv gå med mössan
i hand till Patron och be om pengarna!
HON FICK SISTA ordet hon, Stina Lisa, det är hon nog
van vid tror jag.
Dags för mig att återvända till mitt. Tankens kraft är stor,
allt är möjligt vid ett besök på Hammarbacken!
Familjen Eriksson på Hammarbacken. Olga, Kar-Erik,
Gösta samt sittande Erik och Margareta. Foto: Föreningen
Ludvikabilder. Lägenheten är idag museum.