Ekomuseum Bergslagen

24 / 52

24
stod på bordet varje kväll sill och ölsupa – utom vid jultid
förstås då var det mat som hette duga. Då blev grisen
slaktad – och familjen levde i riktigt överdåd en tid. Axel
och Elsa hade gris tillsammans med Hilda och August,
ett annat ungt smedpar i lägenheten intill. Dessutom gick
alla grannar med sina skulor till grisen så när det sedan
blev slakt då måste ju alla få en smakbit. Axel gillade inte
det riktigt, han tyckte att de gav bort för mycket av sin
egen mat, men Elsa var obeveklig.
– Man får dela det lilla man har, då får man alltid så det
räcker, sa hon.
ELSA HADE FÅTT lära sig att väva och hon kunde också
virka de vackraste spetsmönster med det tunnaste
garnet. Att ha en sådan hustru var guld värt och Axel
var stolt och hade snidat en gedigen vävstol åt Elsa. Den
hade hon mitt på golvet i köket så hon både kunde sköta
spisen och matlagningen och dessutom passa barnen.
Brukets ”fina” fruar – bokhållarens och även mamsell
från Herrgården kunde titta in och göra en beställning
på både mattor och dukar. Elsa tjänade en slant som hon
använde till att köpa riktiga skor och klänningstyger både
till sig själv och Majvor. Kjell var så liten så han behövde
inga skor än. Sedan sparade hon, men det var en stor
hemlighet. Hon ville ha en chiffonjé, men än fattades det
många slantar. Det var många mattor kvar att väva för
Elsa. Hilda hade skaffat symaskin så de bytte tjänster
med varandra. Hilda fick en matta och Elsa fick sy klän-
ning åt Majvor på Hildas maskin.
På sommaren satt Elsa och Hilda vid hörnet på Långa
raden i solskottet, de hade stora säckar med gamla kläder
bredvid sig som de skulle klippa trasor av. Det skulle bli
nya mattor till vintern när vävstolen skulle dunka och slå
igen. Drömmen om chiffonjén fanns inom räckhåll.
ATT PASSA BARNEN var ett problem, Hedströmmen
rann ju strax utanför och oron var stor hos alla mödrarna
att barnen skulle ramla i den strida ån. För att hålla
barnen borta från vattnet skrämde mödrarna upp dem
med att Näcken fanns i ån och han åt små barn.
På kvällarna när skiftet var slut satt karlarna i bersån
och diskuterade hur det skulle bli när unionen med Norge
skulle upplösas. I de diskussionerna deltog varken Elsa
eller Hilda. De hade egna problem att lösa. De hade hört
om Kata Dalström som reste runt i Sverige och talade om
hur kvinnorna skulle slippa få ett barn varje år. De hade
också hört om konsumtionsföreningar – att man kunde gå
ihop och köpa hem mjöl eller annat man behövde och att
det blev billigare än att gå i brukets handelsbod.
Kvinnorna i Karmansbo satt inte i bersån och hade
diskussioner, men när de låg vid klappbryggorna och
tvättade då hade de sina sociala kontakter.
Där avhandlades allt, alla karlar kom inte direkt hem
med avlöningen, somliga satt i backen vid järnvägen och
spelade bort pengarna på kort i stället. Andra drack för
mycket, eller också var de aldrig hemma utan alltid ute
och drev bort från både ungar och arbete. Gud vet vad de
hade för sig. Kvinnogemenskapen var stor. Och…
ETT STORT ARBETE finns kvar att göra: Ge alla Berg-
slagens kvinnor sin plats i historien! Börja med att döpa
om lite vägar och gator. Låt det bli Tvätterskornas gränd,
Gretas gata och Spetsvirkerskans väg. Uppmuntra till
forskning. Gör kulturhistoriska minnen, inte bara av
byggnader och smeder utan även av kvinnorna. Utan dem
hade smederna varken haft arbetsglädje, mat eller kläder.
Du som läser det här och vet något om kvinnorna i Kar-
mansbo. Skriv till Ekomuseum Bergslagen och berätta.
För ska man bygga ett samhälle, eller berätta om ett bruk
– då är det både mäns och kvinnors historia som gäller.
Långa raden, smedsbostäder vid Karmansbo bruk.