41 / 52
41
Florrie
Hamilton
på Högfors bruk
Författaren, journalisten och dramatikern Yvonne
Gröning berättar om ett av många möten med Florrie
Hamilton, en åldrande herrgårdsfröken med ett
intressant och rikt liv bakom sig.
SÅ TOG HON
mig i handen och sa – kom ska jag
visa dig något – och sedan gick vi på syn i hela huset.
Vi började alltid i Silverkammaren, där stod den stiliga
sockerskålen med lås så inte pigorna skulle kunna sno
något av det dyrbara sockret.
– Men det var ju förr, sa Florrie, långt tillbaka, vi hade
aldrig så.
Ofta när jag var hos Florrie Hamilton på Högfors
herrgård så ville hon att vi skulle gå runt i alla rum och
då berättade hon om allt som fanns.
I köket stod ett stort träbord mitt på golvet, spisen
hade en kåpa över sig och intill en vägg stod ett golvur
och mätte tiden. I köket var vi sällan, vi drack alltid
te i biblioteket, men det var ett trivsamt kök med fina
väggfasta skåp, trasmattor på golvet och hemvävda vita
gardiner för fönstren.
Vi gick genom hallen med sitt pampiga golv och den
dystra kistan som stod efter väggen – så kom vi in i
salongen. På sommaren stod alltid ett fönster öppet så vi
hörde bruset från vattnet utanför. När jag gick fram till
fönstret speglade sig dammen precis nedanför fönstret.
Det hade inte varit något som helst problem att sätta sig
där med ett metspö, låta det sticka ut genom fönstret
och fiska upp en abborre. Det var ljust och skirt där
inne. De blanka möblerna hade eleganta ben och på
väggen satt Erik Gustav Geijer och betraktade oss. En
taffel stod längs med väggen. Florrie kunde gå fram till
den och stryka den över locket. Hon öppnade den aldrig.
– Här var vi , sa hon, mor och far spelade fyrhändigt
och vi, mina systrar och jag dansade, vi var så glada och
vi hade roligt, det var på den tiden då alla fanns och
ingen hade blivit sjuk. Nu är taffeln tyst.
Florrie Hamilton i biblioteket i Högfors.