Ekomuseum Bergslagen

40 / 52

40
att vinden ej skulle kasta med stör och näver. Ibland
runt eller kluvet virke istället för näver.
Ingen skorsten – istället en lucka över en öppning
där muren skulle gått genom taket. Denna öppning
var till att röken vid eldning skulle ha fritt utlopp.
Luckan reglerades inifrån pörtet – vanligen genom
att den kunde skjutas åt sidan.
Inne i pörtet fanns en stor mur av sten. Den var så
byggd att i muren, 7 á 8 dm från marken fanns en
ugn, ca 0,7 x 0,9 x 0,3m. Häri kunde man elda och se-
dan steka bröd eller pannkaka etc. Uti fall man hade
något att steka!?
Genom att elda i den här berömda ugnen blev hela
muren varm. Och det kunde sitta i dygntal. Ugnens
yttre mått, att döma av de murar av detta slag jag
såg, kunde hålla sig kring 1,5 x 1,3 x 2 m. Detta un-
gefärligt. Ugnen var platt ovanpå. Framför den ovan
berörda ugnen, eller eldstaden, fanns en framskjuten
utmurning, ett par tre dm lägre än ugnsöppningen.
Då man för visst fall, kokning eller dylikt, ville ”raka”
ut glöden från ugnen, föll aska och glödande kol ned
på utmurningsplattan. Häri liksom ett hörn, fick glöd
och aska ligga kvar och på morron var det vanligen
glöd kvar då man rörde om så man behövde inte
med tändstickor tända opp eld. Platsen där glöd och
aska låg kallade man ”askgrava”. Somliga kallar den
panken (Finska?). Nåja! Den här dagen jag följde
min skolkamrat hem för att se hur han hade det slog
fast i mitt minne outplånligt.
Vad jag fick i minnet den här dagen – säkerligen år
1888 – var pörtets yttre kontur. Ett fyrkantigt hus, ett
litet fönster åt söder, dörröppningen vänd mot väster.
Man hade eldat och dörren stod öppen. Denna var
som jag nämnt låg. Jämnt efter övre kanten av dör-
röppningen låg en kompakt rökmassa. Det var inte
lönt – åtminstone för en ovan – sticka upp huvudet i
den röken! Men nedre delen av rummet var rökfritt.
Röken hade tågat ut genom dörren till dess övre kant.
Alltså kunde man, om man böjde sig, vistas under
rökmassan. Golvet bestod av svart jord. Möbler kunde
jag just inte se och det fanns ju inte annat än nå
hopspikade ”sänghoar”, nån primitiv stol, eller s.k.
”säte”. Nån hylla och skänk för det ringa av kärl och
kokning och att äta ur skymtade i mörkret – under
”molnet”. På den här tiden fanns inte mycket av pors-
lin. Men tennsaker, ett eller annat ”stop”, ”kanna”,
samt eventuellt tallrikar och ett och annat fat. Sådant
fanns icke här. Det var trätallrikar, ”svarvkoppar”
och träbunkar, dessa senare ”laggade”.
Jag fick i alla fall ett oförglömligt minne av fattig-
dom och armod men som just dessa år höll på att
övergå till något bättre.”
Trots att man höll fast vid rökstugorna, främst för den
goda värmens skull, fick till slut hustypen ge vika för den
s.k. Svenskstugan, som hade murad rökgång, fönsterrutor
och ibland även särskilt kök. Under 1800-talets andra
hälft byggdes många rökstugor om till svenskstugor.
Många rökstugor timrades på och blev tvåvåningshus
under 1900-talets första decennier.
Vy från rökstugan i Rikkenstorp idag.