43 / 52
43
är långt och blankt. Draken har visat sitt gap för sista
gången, i gräset intill honom ligger benknotor och skallar
av byten som han slukat. Men nu är hans stund kommen,
riddarens häst tar ett språng och blodet strömmar från
draken. Vad vi kunde fantisera!
–
Roligt att du tar den, sa Florrie, jag har målat det
motivet många gånger. Det goda segrar till sist.
Bilden var från 1910. Och nu sitter den på min vägg,
intill Prinsessan, och Florrie är med mig alla dagar.
VI KUNDE OCKSÅ
vara uppe på herrgårdsvinden och
kliva. Ett stort golv, där skulle det gå att åka rullskridskor
om man ville. Där fanns utklädningslådorna. Flera styck-
en! Massor med kläder och plymer och hattar och skor
och väskor. Ibland provade vi.
–
Far skrev pjäser till Josefina-dagen när mormor hade
namnsdag och vi barn spelade alla rollerna, jag fick oftast
spela gosse. Jag och Viveka.
Hon blir tyst och det drar en skugga, det blir mörkt.
Viveka, Florries unga vackra syster som tog livet av sig
bara 26 år gammal. Jag säger ingenting, det finns stunder
när man måste få vara i sitt mörker och sin skugga. Men
vi går ner från vinden. Vi sätter oss tätt intill varandra på
bänken i biblioteket. Där tar vi fram Floran. Varje växt
hade sin egen akvarell. Att ha fått bläddra i den floran är
en gåva, vi tittar på blommorna. Florrie kunde mycket om
blommor och växter.
En dag tog hon fram en bok, en av dem som hennes
far författat med ramsor för barn. Florrie hade illustrerat.
Med sin darriga stil skrev hon: Till Yvonne med tack-
samhet. Och så gav hon den till mig! Kära Florrie, det är
ju jag som är så tacksam att vi fick mötas.
FLORRIE HAMILTON DOG
1977, jag kom inte tillbaka
till herrgården förrän 1989. Då var jag där med Birgitta
Svanberg som just kommit ut med en avhandling om
Agnes von Krusenstjerna – Sanningen om kvinnorna. Bir-
gitta ville gärna komma in i herrgården, det var ju däri-
från och från familjen Hamilton som Agnes von Krusen-
stjerna hämtat så mycket av sina människor och miljöer.
Men när vi kom dit var allt förändrat, atmosfären var
borta och det vackert rustika herrgårdsköket var utbytt
mot ett blått IKEA-kök. Det gjorde inte mig någonting,
för Florrie var ju i alla fall inte där längre.