20 / 50
20
DET SKA VASKAS
guld i det gamla stålverket.
Vattenkar står på rad i industrihallens väldiga rum.
Entusiaster anländer med paket och lådor, det är stoj
och stim, hammarslag och belysning som ska sättas. I
ett hörn har väggar rivits och intill dras planer på en
grafikutställning upp. Två gamla svarvar tycks betrak-
ta aktiviteterna med rostiga blickar medan solen faller
genom fabriksfönster mot bastanta murverk. Det doftar
kaffe. Välkommen till Meken i Smedjebacken: konsthall,
industriminne och aktivitetshus. Sedan 10 år har Meken
utvecklats till en spännande mötesplats i Bergslagens
nätverk av kulturattraktioner. ”Jag vill att det ska hända
fler saker samtidigt. Vi vill visa konst men också arbeta
parallellt med dag- och kvällsverksamheter för skolor och
vanligt folk”, säger Pernilla Jansson som är konstnärlig
ledare, men också fri konstnär och keramiker, uppväxt
i bruksorten Hallstavik. Med hennes seriösa och lekfulla
sätt att ympa in konst i Smedjebackens vardagar har
Meken faktiskt satt bruksorten på konstkartan, något
som kommunens politiker inte är sena att framhålla. ”Det
är otroligt att Smedjebacken ändå har fått en kvalificerad
arena för samtidskonst. För tio år sedan fanns ingen
chans att uppleva konst här, jo kanske på en skärm i en
hörna i biblioteket, säger Anna Falkengren, före detta
kulturchef i Smedjebacken och numera verksamhetschef
för Ekomuseum Bergslagen.
Redan några steg in i Meken blir man förälskad. Lokalen
tar kommandot med sin allé av svarta järnpelare upp mot
takets travers med kedjor och krokar fyllda av ålderdom-
lig kraft. Detta är ett av Smedjebackens mest poetiska
rum, med stämning som i en kyrka, men med en annan
slags vördnad: en förunderlig stämning av stolthet över
det arbete som pågått förr i tiden. ”Härinne jobbade
säkert 30 personer, det var fullt med maskiner överallt.
Min farfar var vällare och min pappa var bordsreglerare
på götvalsverket”, berättar Börje Larsson som sommar-
jobbade här 1959. Nu över 50 år senare är han i Meken
för att organisera ett nordiskt inomhusmästerskap i guld-
vaskning och sen guldjakt med barn i helgen. Det är
mycket att stå i. Utanför, bara ett stenkast bort brusar,
susar och slamrar Ovakos stålverk som en gåtfull jätte
på andra sidan Kolbäcksån. Meken delar sitt nya konstliv
med andra industriella släktingar i trakten: veteranen
Avesta art som sedan 1995 har visat konst i Avestas gam-
la hytta. I Grängesberg ligger Maskinhuset, ett oändligt
vackert rum med glasväggar, byggt på 1930-talet för hiss-
maskineriet till gruvans Exportfält. Nu visas konst där om
somrarna bland elektriska installationer och mäktiga vajer-
trummor. Det är miljöer som så sent som på 1990-talet
sågs som besvärande ruiner, idag är de självklara pärlor i
varumärkesspelet kring järnbältets besöksorter.
Meken var tidigare en del av Smedjebackens stålverk,
som öppnades 1856, då ägarna av lokala hyttor och bruk
gick samman för att starta ett modernt valsverk vid Kol-
bäcksåns utlopp i Barkensjöarna, som stod i kontakt med
Mälaren och stora världen via Strömsholms kanal. Kraft
och transporter gav stålverkets läge. 1911-12 byggdes
en verkstad på platsen för den gamla By smedjas kolhus,
vars slaggstenspelare fortfarande finns i väggarna på Me-
ken. Här tillverkades och reparerades stålverkets maskin-
er och utrustning. På 1960-talet flyttade verkstaden över
ån och lokalerna blev lager in på 1980-talet. Någonstans
då startade tankarna på återbruk, säkert inspirerat av
Avesta Art, men också strömningar på kontinenten
där industrianläggningar hade sparats och ombildats
till kulturhus, museer och konsthallar. Det var som om
Smedjebacken själv upptäckte de slumrande möjligheter
som legat slutna bakom plåtfasader och låsta dörrar på
Kyrkogatan. 1993 drog en retropräglad verksamhet igång
som ”Gamla Meken” med byggnadsvård, kopior av äldre
bebyggelse, arbetslivshistoria och utställningar med
arbetarmålaren Johan Ahlbäck. Till Ovakos 150-årsjubi-
leum 2006 rustades lokalerna, med bland annat ett nytt
innertak. Jubileet med konserter och mycket besökare
”Jag vill att det ska hända fler
saker samtidigt. Vi vill visa
konst men också arbeta parallellt
med dag- och kvällsverksamheter
för skolor och vanligt folk”