Eko Magasinet 2016-3

17 / 50

17
KONSTHALLARNA MEKEN, AVESTA Art och
Maskinhuset i Grängesberg är barn av det postindustri-
ella samhället, där industrins överblivna rum har fått
nytt innehåll. Redan i den svenska bruksdödens dagar på
1800-talet togs de första stegen att bevara rester av den
tidiga järnindustrin. En nationalromantisk våg bidrog till
omsorgen om Sveriges fundament, malmen och järnet.
Arkitekten Ferdinand Boberg reste landet runt under tio år
från 1915 och dokumenterade med tusentals teckningar järn-
industrins försvinnande miljöer, hyttor, hamrar, masugnar.
De första moderna stegen i att studera och även åter-
bruka industrins lämningar togs där den industriella
revolutionen uppstod, främst i England. Det nya drog in,
det gamla vräktes undan, men blev samtidigt intressant
för historiker. Vid mitten av 1950-talet dök begreppet In-
dustrial archaeology upp och etablerades snabbt i skenet
av industrins snabba utveckling. Jernkontoret startade
sitt Bergshistoriska utskott 1966, med syfte att stödja
forskning och bevarande av järnindustrins lämningar,
bland annat rustades hyttorna i Ängelsberg och Löa. Falu
gruva öppnades för besökare 1969. Mitt i stålkrisen 1979
kom professor Marie Nissers bok Industriminnen (först
utgiven i mindre form 1974) ett pionjärverk inom den
svenska industriarkeologin, men också en bok märkt av
sin tid. Nisser var pessimistisk. ”Framtiden för industri-
minnesvården ter sig för närvarande inte särskilt hoppfull.”
Industrimiljöerna var främst vittnesmål om arbetets
historia. Estetiken var ett problem. Industrier ansågs inte
”vackra” på samma sätt som hembygdsgårdar och kyrkor.
”Det industrialiserade samhällets miljöer kan dock inte
bevaras utifrån estetiska värderingar. Fabriker är inga
tilltalande miljöer”, skrev Nisser.
Idag är perspektivet det omvända. Nisser kunde knappast
förutsäga internet och dess samlande kraft som platt-
form för kulten av industriminnen. Idag har fenomen-
et exploderat internationellt med industriromantiska
sajter, dokumentationer, fotoprojekt och konstnärliga
undersökningar. Industri är inte längre något fult som ska
rivas, tvärtom finns det all anledning att foga lämningarna
till platsernas berättelser.
Gruvdödens forna symboler har blivit turistmagneter
som Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg. Ställbergs gruva är
en arena för nutidskonst och ”interdiciplinär gestaltande
samhällsundersökning i avfolkningsbygd”, ett möte mel-
lan unga konstnärer, gruvans dåtid och ortsbefolk-
ningen. Den förr rivningshotade Mimerlaven i Norberg är
nu ett årligt återkommande festivalcentrum för elektron-
isk musik. Vem hade kunnat tro det? De gamla gruvbry-
tarna må snurra i sina gravar, men Bergslagen drar vidare
framåt i tiden.
När Lego-entusiasten Anders Nilsson 2015 återskapade
Fredriksbergs pappersbruk i sin forna prakt, ett årslångt
arbete med 30 000 bitar, baserat på dokumentation på
platsen, var det hans ”hyllning till pappersbruket och
våra förfäders slit”, en ny slags varumärkesbyggande på
gränsen till konst som fick snabb internationell spridning
på nätet.
Att via konst och hantverk ”leka” sig in i historien och
platsens själ är nya vägar för gamla bruksorter. Industri-
minnenas magnetism drar fram alla typer av engage-
mang, från hembygdsvård – som ”Gruvcirkeln” i Smed-
jebacken – till konstnärsprojekt, konserter, teknikturism
och industridesign som trendig inredning i moderna hem.
Industri har blivit en livsstil.
Text: Petter Eklund
öppnar nya vägar
för bruksorter