13
transportkanal var romarna som kring år 100 f.Kr. byggde
en kanal i Sydfrankrike och därefter började kejsar Nero
år 66 e.Kr. att bygga Korintkanalen. Han anade nog inte
att den skulle bli klar först 1800 år senare. Men det är
framförallt holländska kanalbyggare under tidig medeltid
som blir förebild för övriga europeiska kanaler.
DEN FÖRSTA
svenskbyggda kanalen är Drags kanal i
Småland, en kanal utan nivåskillnad och slussar. Inte att
förväxla med Dragets kanal söder om Nynäshamn. Gustav
Vasa beställde i mitten av 1500-talet kanalen dels för att
de kringboende skulle göra tjänst åt staten och dels för
att kunna få säkra transporter genom Kalmarsund, inte
minst till Kalmar slott.
Äldsta kanalbygget med slussar gick mellan Eskils-
tuna och Mälaren. Kanalen byggdes 1596-1610 och man
anlitade tysk hjälp. Den ska ha haft 14 slussar och följde
i stort sett Hyndevadsåns sträckning från Hjälmaren
via Eskilstuna ut till Mälaren. Ett kostsamt projekt, de
timrade slussarna av trä gick sönder och efter bara 20 år
slutade man i stort sett underhålla och använda kanalen.
Men den som vandrar längs ån kan ännu se spåren av det
som ibland kallas Karl IX:s kanal.
Karl IX:s kanal är intressant då det är en kanal som
byggs uteslutande för att kunna transportera gods från
smedjorna i Eskilstuna till Mälaren, Stockholm. Det var
en lukrativ export. Den är inte till för att underlätta för
sjöfarten eller ge en säker led utan för att den infrastruk-
tur man hade på 1500- och 1600-talet bara var leriga
landsvägar och skulle produktionen och inkomsterna öka
behövde man andra lösningar. Karl IX:s kanal ersattes på
sätt och vis med Hjälmare kanal som stod klar 1639.
FÖRUTOM STRÖMSHOLMS
kanal, som stod färdig 1795
och Trollhätte kanal, klar år 1800, var 1700-talet inget
stort kanalbyggarsekel. Det som slår en när man läser om
de olika kanalbyggena är att sträckningarna, som egent-
ligen borde vara lättgrävda genom jord, lera och sank-
marker, gav stora problem. Kanter rasade, grävda delar
vattenfylldes och inget fanns att grundlägga slussarna
på. Att hacka sig rakt genom berg tog visserligen tid men
där fick man senare de lättskötta delarna av kanalen.
Strömsholms kanalbyggare hade på så sätt tur. Stora
delar skulle dras genom berg och är det något vi kunnat
i detta land är det att sakta men säkert bryta oss igenom
urberget med tillmakning, det vill säga att med eld och
vatten spräcka sönder stenen. Det vi sedan generationer
behärskade från gruvorna kunde överföras till kanalbyg-
gena. Något som också framgår är att kanalsträckningar,
som följde befintliga vattendrag, var problematiska och
man klarade inte naturens egna vattenflöden, hög- och
lågvatten eller vårfloder. Det var alltså bättre att gräva en
kanal vid sidan om.
KANALBYGGENA SKJUTER
fart under 1800-talet. Ska
landet klara sig i ett förändrat Europa måste det indu-
strialiseras ytterligare och det kan bara ske genom bättre
transporter. Kanaler byggs nästan i hela landet. I en
sammanställning som ”Föreningen för Inre Vattenvägar”
gjorde 1978 hittar man drygt 150 olika kanalprojekt.
Några gånger handlar det om korta sträckor, ibland om
röjda och fördjupade vattendrag eller om stora projekt
som vid Göta kanal eller yngre delarna av Trollhätte
kanal. En del blev inte mer än ett par spadtag i jorden
och andra finns fullt fungerande än idag. Under första
delen av 1800-talet började man också ta in engelsk ex-
pertis och då övervanns många av de tidigare problemen.
Av störst betydelse var när Göta kanals byggherre
Baltzar von Platen anlitade den brittiske kanalexperten
Thomas Telford. Han hade lång erfarenhet av stora och
komplicerade kanalbyggen och kom med nya lösningar.
En sådan lösning var just att undvika befintliga vatten-
drag och sankmark. Hellre bygga kanalerna högre upp,
invallade och på stabil berggrund. Besök till exempel
Göta kanal när den går förbi Söderköping eller Hjälmare
kanal närmast Mälaren. I båda fallen undvek man de
närliggande åarna och byggde istället invallade kanaler
högre upp och med slussar för att klara nivåskillnaderna.
”Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal…”
Tage Danielsson
