Kulturarvet i Falun

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten.

Undervisning på Kulturarvet, Maria Björkroth visar korgarbeten. Från vänster sitter Björn, Lars, Claes, Nina, Thomas, Per och sist Kia Wegelius som ansvarar för verksamheten. Foto ChL.

Visst låter det trevligt med Kulturarvet!? Verksamheten finns i ett vit låg tegelbyggnad i industriområdet Ingarvet uppåt koppargruvan i Falun med en mycket sympatisk verksamhet: föremålsvård. Från början kom idén som så många andra idéer från Dalarnas museum. Det var då landsantikvarien hette Erik Hofrén (1970-talet). Erik ligger även bakom Ekomuseum Bergslagen, Framtidsmuseet i Borlänge, Arbetets museum i Norrköping. Att vara idérik är en sak, men att genomföra dem är en helt annan! Inte många är som Erik Hofrén. Han blev sen professor i museologi vid Umeå universitet och idag är han en kreativ pensionär, snart 75 år och har ännu ett levande intresse i de verksamheter han har varit med och skapat. Nu spårade jag visst ur……nåväl, i många år tillhörde Kulturarvet Nordiska museet. Under 90-talet när jag jobbade på Nordiska museet så var jag ofta i Falun och undervisade i föremålsvård och materialkunskap. Jag var ju konservator på den tiden. Då skrev jag också boken ”Våga vårda” – en handbok i föremålsvård tänkt för hembygdsrörelsen. Jag har i år återvänt till Kulturarvet med både bok och föredrag. Det är ny regim där och därmed nya behov. Nordiska museet har släppt verksamheten och Falu kommun driver den i form av tvåårigt ESF-projekt i ett försök att permanenta den. Det finns absolut behov av den här sortens vårdarbete – tror jag! Dalarnas museum med hembygdskonsulent Maria Björkroth är involverad i kompetensutveckling på Kulturarvet och via Maria är jag inhyrd ett antal gånger under våren för att bidra med träkunskap och allmän matierialkunskap. Innan jag blev konservator gick jag på Carl Malmstens Verkstadsskola och tog gesällprov i möbelsnickeri. Härliga tider!! Och om någon nu undrar så lånar Ekomuseum ut mig och fakturerar sen för mina tjänster. Det är aldrig fel med intäkter. Ekorrhjulet snurrar.

Och här är en länk till Kulturarvet som det fungerar idag: här!

 

…och mera om Polen!

Här står kollegan Barbara Kazior i kyrkorummet vid en tavelram. Övre bilden visar en liten del av klostret Leubus i byn Lubiaz, Schlesien.

Här står kollegan Barbara Kazior i kyrkorummet vid en tavelram. Övre bilden visar en liten del av klostret Leubus i byn Lubiaz, Schlesien.

Schlesien! Den del av västra Polen som hörde till Tyskland före andra världskriget, dit for vi också. Jag kan bara inte hoppa över det gigantiska gamla barockklostret, som fått förfalla under lång tid. Min polska kollega Barbara Kazior körde mig i bil till Wroclaw, före detta Breslau, och därifrån på småvägar västerut till Lubiaz vid floden Oder. Byn Lubiaz har vuxit upp runt klostret Leubus, som en gång var Europas absolut utan konkurrens största kloster. Det grundades av cistercienserorden 1175 och övergavs 1810. Sen blev det både sinnesjukhus och militärförläggning i olika perioder fram till idag. Vi vandrade genom s t o r a  barocksalar från 1600-talet, tomma höga kyrkorum och halvt igenvuxna klosterträdgårdar med vår ledsagare som var klädd som en munk! Den dressen hade han på sig varje dag under besöket i Bergslagen också. Liksom för att berätta något för oss svenskar, men det var inte många som förstod. Klostret var som en enorm jättelik slumrande skönhet med växtlighet som kröp inpå murverk och puts. Och stora planer fanns nu på att göra om hela klostret till ett ekomuseum och ett kulturcentrum med floden Oder som viktig turist- och vattenled. Man genomförde redan konserter i den ännu skönt orestaurerade kyrkodelen. Renoveringarna hade påbörjats och det var inte småsaker som krävdes. Byggnaderna måste renoveras båda invändigt och utvändigt, ja överallt – det kommer att ta åratal för i Polen tänker man hantverksmässigt. Man satsar på kvalitet. Detta är också en plats som vi alla borde besöka! Det kändes lite som Europas hjärta. En resa till Polen kanske….?

…och apropå Polen.

Ett trähotell för vila intill skogen och byn Lanckorona. Polska kollegor vilar i trädgården efter en långpromenad. Övre bilden visar de vida vyerna från byn som ligger högt över jordbrukslandskapet. Foto ChL.

Ett trähotell för vila intill skogen och byn Lanckorona. Polska kollegor vilar i trädgården efter en långpromenad. Övre bilden visar de vida vyerna från byn som ligger högt över jordbrukslandskapet.

Av bilden i förra inlägget kom jag på nåt! Polen!! Jag var i Krakow för drygt två år sen på en intressant konferens om geoturism ”Geotour 2008”. Sen reste jag runt med min polska kollega Barbara Kazior söder om Krakow ett par dar. Vi var även en vända till Schlesien mot den tyska gränsen. Tio dagar senare kom en grupp på 18 polska kollegor i buss hit till Bergslagen, snabbt beslutat pga mitt besök där! Så är det i Polen – det är spontant, nyfiket och varmt impulsivt!  Nu kom jag på att jag ville peka på en mycket intressant plats:  Ekomuzeum Lanckorona med 18 besöksmål söder om Krakow. Här finns fina trähotell och otroligt vacker natur med vandringsleder och utsikter. Det är en plats för Krakowbor att vila ut på men vi borde alla åka hit! På torget ligger ekomuseets besökscentrum med café och butik. Byn ligger längs en turistled ”Amber Trail Greenways” som går från Gdansk genom Polen ner till Budapest. Greenways är cykelleder och Amber Trail är namnet på den gamla handelsvägen för bärnsten från Östersjökusten ner mot Centraleuropa. Lanckorona ligger mitt i en rik bondebygd med småskaligt gammaldags jordbruk av ekologisk karaktär. Det var lite som förr. Här vajade sädesfälten med gammaldags meterhöga strån! I Sverige finns inte längre sådana fält. Maten kändes hemlagat god med bra lokalproducerade råvaror. Denna bygd är också full av minnesmärken från 1600-talets krig. Svensk stormaktstid med svenska trupper som tågade kors och tvärs genom Polen. Och det kan man förstå för denna jordbruksbygd kunde producera mat för stora arméer – det var också Polens olycka. Byns storhetstid som ett handelscentrum tog ett abrupt slut i och med svenskarnas härjningar kring 1655. Det är ett ännu levande kollektivt minne och på skyltar runt i bygden kan man läsa om illdåden. Det är inte alltid kul att vara svensk!

Länkar till Ekomuzeum Lanckorona här och the Amber Trail här.

Postens tidning ”Du & Co”

Varm kontakt och kommunikation mellan Polen och Sverige. Ekomuseum besöktes av glada ekomuseivänner från Schlesien i sydvästra Polen. Vi har mötts och vet var vi finns nu! Foto ChL.

Varm kontakt och kommunikation mellan Polen och Sverige. Ekomuseum besöktes av glada ekomuseivänner från Schlesien i sydvästra Polen. Vi har mötts och vi vet var vi finns nu! Foto ChL.

Det är en gratistidning som ligger på postkontoren, bara att ta. Jag tar den när jag ser den. I sista numret (nr 4 /2010) läser jag om vinnande trender vad gäller den digitala tidsåldern! Alltid ett intressant ämne. Det står om mobilplattformen Android, en av de viktigaste innovationerna under 2011…. en mjukvaruplattform som tar upp kampen med Apples Iphone och Ipad. Det är en plattform som tydligen är öppen för alla som vill och kan bidra. Fler aktörer tillsammans skapar ett ”ekosystem” ? Ekosystem i detta sammanhang???  Nåja, tids nog fattar man kanske. Android är en plattform som andas kreativitet och ”gör det själv” – så står det. Jamen det gillar jag. Det låter lovande! Ett annat budskap som jag direkt kan saxa ur samma trendspaning är: ”Facebook och Twitter är kanske helt passé vid nästa årsskifte. Men tvåvägskommunikation är här för att stanna”.  Jag anade väl det!! Den som tror på den trenden är Szofia Jacobsson på det sociala medie-fokuserade företaget Follow Me. Dialog- och relationsbaserad marknadsföring är det som gäller framöver menar hon. Företag och organisationer ska inte hänga upp sig på sociala medier som Facebook och Twitter, säger hon och slår fast att tvåvägskommunikationen är här för att stanna. Fast hon finns med sina kurser i Facebook på YouTube!! Nåja, jag ser i alla fall framför mig hur två personer möts, pratas vid öga mot öga, kommer överens för att sen gå vidare och prata med andra på samma vis. Den här direktkontakten människor emellan, lite kött och blod alltså, levande röster och känslor. Det är det gamla fina hållbara sättet att kommunicera och sälja. Kanske är det snart dags för handskrivna brev också! Skickade med snigelposten….tycker om tanken.

Den personliga marknadsföringen

Läste ni söndagens DN 27 feb i bilagan: Resor & Mat – Njut av Europa?? Där fanns en intressant text om Umbrien, som ligger i Italien snett nedanför Toscana men mitt i landet. Ett landskap som inte är nedlusat av turister. Där någonstans ligger ”den hemliga krogen” och lockar retsamt med att varken ha telefonnummer eller adress. Hur ska man då hitta dit?? Ryktesspridningen, dvs djungeltelegrafen förstås  (den bästa av telegrafer!) är snabb och uppfattas lika snabbt av folk, som ger sig iväg dit för att få en unik upplevelse. DN föreslår att läsaren ska riva ut sidan och leta upp krogen själv. Jag lyder genast!! Jag placerar Umbrien högst på önskelistan över resmål på direkten! Denna personliga marknadsföring – vad jag gillar den. Visst är det sympatiskt?? Och så lite oförutsägbart, man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända. Så vill jag se på Ekomuseum. Något som man själv får jobba lite med för att upptäcka, något som inte serveras bekvämt i paketlösningar och på bokningsbara webbsajter. Att besöka Ekomuseum ska helst vara lite som att hitta en egen skatt, det ska ge upptäckarglädje och en känsla av att man själv skapar sin upplevelse. Just det – en både skapande och lärande resa. Kanske i sällskap med en vägledare? Som känner av behoven hos en liten grupp besökare. Miniturism, småskaligt så det knappt är synligt. Det är där det stora finns. Precis tvärtom alltså.

Här är länken till DN:s text om krogskatten i Umbrien.

Här kommer Landforsens hytta!

Det pågick arbete runt husen på Karlbergs hembygdsgård i Norberg när vi var där förra veckan Eva Långberg och jag och det trots den mycket bistra kylan. Plötsligt kom Landforsens hytta på en kärra!! Det var Ove Molander som skulle flytta hyttan upp till en förrådsvind, där föreningen gjorde lite snyggt för att kunna öppna upp för besökare framöver. Titta på den här, sa Ove Molander. Ja, nog var det ett lite märkligt arbete alltid. Det var en noggrant utförd skalenlig modell av den gamla mulltimmerhyttan och den hade tillverkats för att bli en fågelfröservering! Det var en skomakare i Hästbäck, där hyttan finns på riktigt, som gjort den men när? Kanske kring förra sekelskiftet? Hästbäck ligger någon mil utanför Norberg längs vägen mot Sala. I det här området fanns en gång många hyttor. Kvar ligger bergsmansbyarna och just runt Norberg finns det många sådana byar. En mulltimmerhytta är en masugn av äldre modell. Den har ett knuttimrat stockverk som vilar på rejäla stenmurar. I mitten finns pipan, dvs själva masugnen och utrymmet emellan är fyllt med mull (jord och sand). Det finns inte så många av den typen kvar i det här fina skicket. Landforsens hytta är just en sådan och den står fortfarande alltsedan slutet på 1700-talet vackert i sluttningen ner mot ån inte långt från vägen. En liten promenad får man ta. Hyttan är ett besöksmål i Ekomuseum. Men nu står den också på en vind på Karlbergs hembygdsområde intill Nya Lapphyttan med möjlighet att få åskådare till sommaren.  Norbergs hembygdsförening har 337 medlemmar.

Bokslutet är klart!

Styrelsen dricker kaffe, äter smörgås och väntar in de sista ledamöterna inför sammanträdet i fredags. Vi sitter i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta.

Styrelsen fikar och väntar in de sista ledamöterna inför sammanträdet i fredags. Vi är i Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta. Ordf Ingvar Henriksson sitter vid bordets ände i fonden. Bilden ovan visar Logen

Vad skönt det känns! Vi hade bokslutssammanträde i trevliga Logen på Västanfors hembygdsgård i Fagersta i fredags. Revisionen är gjord och styrelsen godkände bokslutet som blev påskrivet av samtliga ledamöter i laga ordning. Ett steg framåt! Jag tycker om den känslan. Man betar av en sak i taget, så där lite metodiskt. Nu ska jag sätta samman årsredovisningen med verksamhetsberättelsen och komplettera med bilder från året som gått. Det blir en färgglad skrift som jag alltid lämnar för tryckning i Smedjebackens kommuntryckeri. Där finns pålitlige Jan Lycke, han levererar! Sen ska årsberättelsen skickas ut till styrelsens alla ledamöter, suppleanter och stämmoombud för att presenteras för årsstämman den 20 maj. Först då tar det förra året slut och det nya kan börja. I år får vi även en ny styrelse eftersom det var val förra året. Den träder i kraft vid årsstämman. Alla byts inte ut men från några kommuner kommer det nya ledamöter, som ska sättas in i vad Ekomuseum är för något. Det är politiker som sitter i vår styrelse och dessutom två länsmuseichefer från Dalarnas museum och Västmanlands läns museum. Även om det fortfarande är mycket snö och full vinter så känns det nånstans ändå som om maj ganska snart står för dörren…. det där med tiden är lurigt. Stämman ska i år förläggas till nya Västmanlands läns museum på Karlsgatan 2 i Västerås i den otroligt ståtliga Mimerverkstan som jag bloggade om i november i höstas – den 23:e och 24:e noga räknat för den som vill backa lite.

 

 

Bakarstugan vid Världsarvet Engelsbergs bruk

Här inspekteras bakarstugan och pratas aktiviteter och kurser. Från vänster Eva Långberg, Britt-Marie Philip och Gudrun Söderberg. På bilden ovan visar bakarstugan i sin helhet. Foto Ch LIndeqvist.

Här inspekteras bakarstugan och pratas aktiviteter och kurser. Från vänster Eva Långberg, Britt-Marie Philip och Gudrun Söderberg. Bilden ovan visar bakarstugan i sin helhet. Foto Ch LIndeqvist.

När Eva Långberg och jag var ute och for på bygden i onsdags så var vi även i Ängelsberg öster om Fagersta där det finns personer som vill dra igång mer aktivitet i en bakarstuga som ligger snett mittemot masugnen på Världsarvet Engelsbergs bruk. Där hade vi stämt träff med på Gudrun Söderberg och Britt-Marie Philip. Gudrun är guide på både bruket och Oljeön sen många år och Britt-Marie har tagit på sig ansvaret för bakarstugan. Tillsammans driver de på aktiviteter kring sin bakarstuga som föreningen arrenderar av ägaren till Engelsbergs bruk. Liksom den i Norberg var denna bakarstuga av gammal god modell. Tillgång till vatten finns ju inte, så är det bara. Man får alltid släpa vatten när det ska bakas. Det hör till, det är en del av charmen! Men denna stuga ligger i alla fall vid den forsande ån som rinner genom Världsarvet och här var den andra stughalvan inte en smedja utan en rymlig tvättstuga. Men det var två funktioner likväl som samsas om samma skorsten. Nu vill man i Ängelsberg försöka utöka antalet bakande personer så att man kan hålla öppet lite mer på sommaren och över huvudtaget ha lite mer aktiviteter för sig. Det blev förstås en del kursplanering! På andra sidan vägen ligger Lilla Slaggarboden med sitt sommarcafé. Just sommartid rör det sig mycket folk i omgivningen. Lilla Slaggarboden är som en sambandscentral för besökare både till Världsarvet Engelsbergs bruk och till stationssamhället Ängelsberg med Oljeön. Om en förening har tillgång till en bakarstuga och bakar bröd till försäljning så betyder det intäkter till föreningen. Bröddoft lockar folk, det är ingen tvekan om det. De flesta som kommer in över tröskeln vill också köpa bröd med sig hem. Många bäckar små…

Brödprojektet vidgar vyerna

Bakarstugan på Karlbergs hembygdsgård i Norberg inspekteras av Eva Långberg tillsammans med Karin och ordföranden Lars Jacobsson. På bilden ovan presenterar Eva vårt brödprojekt för föreningen i deras kaffestuga. Foto Ch Lindeqvist.

Bakarstugan på Karlbergs hembygdsgård i Norberg inspekteras av Eva Långberg tillsammans med Karin och ordföranden Lars Jacobsson som även syns i mitten på bilden ovan. På bilden ovan presenterar Eva vårt brödprojekt för föreningen i deras kaffestuga. På lilla bilden nedan ser ni hela bakarstugan. Foto Ch Lindeqvist.

Igår var Eva Långberg och jag i Norberg, Olsbenning och Ängelsberg. Det är vårt Leaderprojekt ”Bröd i Bergslagen” som gör oss rörliga. Vi känner av intresset för brödkunskap och vi synar bakarstugor och pratar med folk. Vi började dagen med Norbergs hembygdsförening som håller till på Karlbergs hembygdsområde intill Nya Lapphyttan. De hade en arbetsdag igår och det var många på plats. Och många fina hus i området att sköta om! Ett av husen är bakarstuga-smedja i ett. Det är ganska vanligt med en dubbelfunktion, då utnyttjas skorstenen bäst. Bakarstugan var ganska rymlig, där finns plats för säkert sex personer samtidigt och kanske till och med åtta, vilket är maximalt för en brödcirkel. Spisen behövde sotas, där var några stenar i valvet som man skulle hålla koll på…lite sånt. Eva ser allt! Och hon har hållit på länge med bakning i vedeldade ugnar, gått kurser i Saltå kvarns bageri i Järna för en verklig brödexpert. Hennes erfarenhet är det inte många som kan tävla med. Ja, nu informerade hon först om vårt Bröd i Bergslagen-projekt över en kopp kaffe i deras kaffestuga. Och föreningen var införstådd direkt, budskapet gick hem för Eva är bra på att väcka intresse. Så nu ska här bli en brödcirkel redan den 8-9 april och det blev snabbt beslutat! Har man lite vana inne, kan man bli cirkelledare själv efter det och lära andra baka. Det är just det som är tanken bakom projektet, att utveckla kunskapen och sprida den till andra och även få med våra nysvenskar – det finns en integrationstanke i projektet också. Bakning är nåt som alla kan vara med om, det kan bli ett nytt engagemang och förnyade aktiviteter på miljöerna. Och ugnar finns fortfarande överallt! De måste vara kvar, kunskapen måste bevaras. Och då måste ugnarna användas flitigt. Efter Norberg for vi vidare till Olsbenning och besökte Yvonne Gröning som bor i en gammal bakstuga-smedja! Det var nåt nytt! Men bakugnen är utbytt mot en vedspis. Yvonne bjöd oss på en god enkel lunch i sin bakstuga. Trevligt! Olsbennings bergsmansby är ett nytt besöksmål i Ekomuseum sen 2009. På skogen bakom ligger den riktiga platsen för Lapphyttan, den äldsta masugnen (1100-tal).

Maths Isacson om Bergslagen

Bergslagen – historia och framtid” var rubriken på Maths Isacsons föreläsning igår kväll på Lindgården i Västanfors, Fagersta. Den här föreläsningen inleder också en kort guidekurs i Fagersta, omskriven här på bloggen tidigare. Maths Isacson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han kan allt om Bergslagen, om industriella revolutioner, om strukturomvandlingar, om industriers uppgång och fall. Det är intressant! Vi lever mitt upp i allt det där här i Bergslagen och nu blev det förtydligat. Föreläsningen lockade full sal, minst 60 kanske 70 personer. Under såna här intressanta föreläsningar, antecknar jag för glatta livet. Pennspetsen glöder, jag önskar jag kunde stenografera. Det var lagbildningen, bergshanteringens lagar och förordningar som gav Bergslagen sitt namn. Ja, det visste jag. Men bra att bli påmind om det och se allt i ett sammanhang från början till slut, från tidig medeltid när Falu koppargruva drog igång kanske redan på 700-talet. Kopparbrytningen kom antagligen före järnbrytningen. Och gruvan var en gång Europas största arbetsplats med 1200 gruvarbetare. Det var visst kring 1700. Och energibehovet!! Vem tänker på det? All träkol som gick åt år efter år efter år…allt slit med att få ihop tillräckligt med träkol till den växande järnindustrin. Enorma mängder träkol krävdes. Och det var skogen som bjöd på det. Skogen, vattnet och berget – fantastiska naturresurser som fanns att utnyttja på gott och på ont.  Ända från de medeltida hyttornas behov fram till tiden strax efter andra världskriget i slutet på 1940-talet användes träkolet som en självklarhet. Lienshytte masugn i Riddarhyttan var den sista träkolseldade masugnen. Den blåstes ned 1958. Stigar, guppiga körvägar, vintervägar, transportleder – det var intensiv transporttrafik från Mälardalen till och från Bergslagens alla hörn. Det är i det perspektivet jag får lite svindel. En föreläsning med Maths Isacson missar jag ogärna.