Turister invaderar Sverige!

Oj då! En armé av turister, horder….Det stod ett helt uppslag i DN den 20 juli om detta. Var är de? Går de bara på Skansen i Stockholm?  87 miljarder kronor spenderade turisterna i Sverige förra året! I år kan det bli ännu mer, det är hiskliga summor. Jag har märkt att det kliver in holländare mest varje dag när jag är på kansliet på Ludvika Gammelgård och min dörr står öppen. Det känns absolut att något hänt, de har blivit fler. En holländsk familj klagade på bristen på engelsk information. Hm, ett tecken…De kunde inte förstå att det bara stod hänvisningar och förklaringar på svenska på alla möjliga små skyltar. Varför inte klämma dit lite engelska också? För dem var det ofattbart. Att vi har hemsidan både på engelska och tyska imponerade föga. Inte heller vår engelska guidebok dög denna dag. Att Gammelgården har en engelsk folder togs inte emot med nån större entusiasm. Det var alla småskyltar som skulle ha en engelsk text! Och det är de små detaljerna som gör det, hur ofta har man inte hört det?? Det handlar om var toan finns, var fiket finns och kanelbulle, sockerkaka, småkakor…allt heter nåt på engelska. Vilket hus som är vad – ja allt sånt praktiskt som man behöver veta för att navigera på ett område. Men i Strömsdals smedja såg jag något som gladde mig för ett tag sen. Där hade smederna tänkt till efter ett antal besök av EU-turister. De hade hängt upp en ordlista – ord från smedjan – och översatt till engelska, tyska och holländska. Ord som härd, städ, tång osv. Det skulle nog ha glatt den holländska familjen jag mötte.

Men samtidigt måste det framhållas att det inte precis är någon rusning till våra industrihistoriska besöksmål, nej inte ens fantastiska Karmansbo smedja som verkligen är ”the real thing” kunde locka de tyska turisterna i sommar. De inresande grupperna som skulle ha kommit dit, valde nåt vikingajippo åt Västerås till istället. Och vikingar har vi inte i Ekomuseum Bergslagen.

Möljan utan ösregn – och Norge

När jag skriver det här, har Norge drabbats av en katastrof. Det går inte att fortsätta blogga utan att säga detta. Det är helt enkelt för fasansfullt. Jag ser på TV och försöker ta in. Förstå? Inte går det att förstå. Känner att alla vanföreställningar som många av oss har om andra människor, deras nationalitet, religion och hudfärg, borde belysas och pratas om mycket mycket mera. Där nånstans finns ett hotfullt mörker. Vi kan faktiskt byta blod med de allra svartaste i Afrika! Och med många muslimer. Vi har ofta samma blodgrupp, definitivt samma arv och dessutom samma gud som muslimer. Nu byter jag ämne.

Det var Möljan jag skulle skriva om. Visst for jag dit till slut, jag stämde möte och då kom jag iväg. Jag träffade Erik Hofrén, Örjan och Annette Hamrin samt Mats Persson, samtliga kom i bil från Falun. Vi drack kaffe på Söderbärke hembygdsgård som var invaderad av folk. Glada Gun Sörbring dök upp med en kaffekopp i handen och Eva och Olle Långberg från Smedjebacken gick över tunet, de var engagerade i kyrkbåtsrodden som försiggick ute på Barken och det var allsköns aktiviteter runt gården på gräsmattorna. Trevlig stämning! Sen var byn avstängd runt centrum och där fanns marknadsstånden, allt mellan himmel och jord såldes, till och med Jämtlandsostar – ja det är sant, Åsgårdens mejeri från Bräcke var där. Jag trodde inte mina ögon! Med traktor och höskrinda kunde folk bekvämt transporteras mellan hembygdsgård och marknad. Det är alltid trevligt träffa ekomuseivänner och stämma av lite grann. Örjan Hamrin träffar jag ju ofta i olika sammanhang och Erik Hofrén står jag i regelbunden kontakt med. Det är viktiga herrar för vårt Ekomuseum Bergslagen. Båda är grundare av rörelsen, den förre verkställde den senares idéer och det går absolut inte att sopa dem under mattan, nej! Deras erfarenheter från museilivet är alltför betydelsefulla. De vise männen.

Gravendal direkt i Radio Dalarna P4

I går fredag före lunch klev Bertil Andersson från Gravendal in på kansliet (t hö på bilden ovan). Det var mitt under värsta regnet och åskan höll på att ge sig. Han ville ha fler Järnladies med sig upp till Gravendal. Han säljer alla våra böcker under onsdagarna då byalaget håller öppet och han är bra på det. Bertil berättade att han blivit uppringd av Radio Dalarna P4 som ville komma och göra ett radioreportage. Så på onsdagsmorgonen i veckan som gick kom radioreportern och de sände direkt från Gravendals hammare och Bertil kunde berätta om allt som skulle hända under dagen. Det var brödbak i bakarstugan, smide i spiksmedjan, labbit (smedernas vilorum) var öppen och hammarsmedjan skulle köras med jämna mellanrum. I hammarsmedjan demonstreras varje onsdag hur det gick till att göra stångjärn med hjälp av en räckhammare. Det är den gamla tyska metoden som var vanlig här i Bergslagen: ”tysksmide” och det var att ”räcka” ut järnet för hand med en räckhammare. En sån smedja kallas ibland också för räckhammarsmedja. Järnstycket glödgas i en tyskhärd intill hammaren, som för övrigt självklart drivs med ett stort vattenhjul – det är ett fasligt dunkande, taktfast och tungt, och hörs lång väg. Ofta jobbades det både natt och dag förr i tiden och folk som bodde nära en hammarsmedja fick stå ut med oljudet. Om det av någon händelse blev tyst, så vaknade man nog direkt!  Och just så här smått kunde det vara,  många små enheter producerade tillsammans ofantliga mängder med stångjärn som gick på export och gjorde Sverige till ett rikt land. Det var då det, när industrin var småskalig. Ja, inte så värst längesen heller faktiskt.

Nåväl, Bertils ord gick ut i etern och i Falun satt ett par och lyssnade och sa till varandra att nu åker vi till Gravendal och tittar på det här! Där har vi aldrig varit! Och de for iväg men hade svårt att hitta vägen, blev försenade och missade sista visningen. Men Bertil Andersson är inte den som är den. ”Har ni åkt så långt för att se hammarsmedjan igång så ska vi köra en visning för er!” Medhjälparen denna dag var Arvid Gottfries och de båda körde hammaren för Faluborna, som fick sin upplevelse. Så funkar det i Gravendal!

Gravendals byalag har en egen hemsida, den finns  här.   Byn är öppen kommande tre onsdagar:  27 juli,  3 och 10 augusti, kl 13-16. Därefter får ni snällt vänta till nästa sommar. Allt drivs ideellt i byn och inkomsterna går till den gemensamma bykassan.

Nya ansikten på Skantzen i Hallstahammar

Oj, åskan dundrar ovan taken när jag skriver detta. Elen svajar. Tur man har en laptop med batteri, vill inte gärna stoppa sladden i elnätet just nu. Det var igår jag var nerom Hallstahammar en sväng och det var då jag fick en pratstund med den nya verksamhetsledaren Regina da Ré på Skantzen, som drivs av Svedvi Berg hembygdsförening. Hon efterträder Christina Holsten som nu går i pension. Hon gick omlott en dryg vecka med Christina i april då det var väldigt hektiskt, men har nu landat i verksamheten, det tar alltid tid att bli varm i kläderna. Jeff Edin, som är vaktmästare på hembygdsgården har redan jobbat här i tre år, men känns ändå ny för mig. Han efterträder Leif Bergström (hoppas jag fick Leifs namn rätt). Vi drack lite em kaffe i Mekanikus, som det gula huset kallas där den tekniske chefen för Strömsholms kanal bodde. Skantzen var ett administrativt centrum på den tiden och till Mekanikusbostaden hörde ett stort jordbruk med stallar, arbetarbostäder och lador. Flera hus står kvar och i några av dem huserar bland annat Kanalmuseet. I parken ligger även Kanalkafeet som i år drivs av Ampan, läs om det här. Hon gör egen glass, urgod glass. Hembygdsföreningen kör sitt café utanför Mekanikus fred-sönd varje vecka mellan 12-17. Det är en lösning som verkar funka bra. Läs om hembygdsföreningen här.

Alltså Skantzen ligger så vackert vid kanalen och vid änden på den konstgjorda Skantzensjön med fina promenad- och cykelvägar uppåt Trångfors smedja och kraftverk. Och just här i brytningen mellan Mälardalen och Bergslagen tar kanalen ett skutt upp på 50 meter och det är halva nivåskillnaden det. Det finns alltså många slussar i området, bland annat en förnämlig dubbelsluss. Smedjebacken som är kanalens norra ände ligger 100 m över havet.

Indisk konstnär på Galleri Astley: Jatin Das

Idag är det torsdag, just det. I söndags hade den idag störste indiske konstnären Jatin Daz vernissage på Galleri Astley i Uttersberg. Jag passerade sent i måndags eftermiddag och fick tillfälle att se hans verk, stora målningar och mindre snabba skisser. Gillar absolut skisserna mest, de berör. Det är människor, snabbt tecknade, där finns rörelse och spänning, energi, ja det där snabba känns inom en, jag ser gärna länge på dem. Halva nedre planet i huvudbyggnaden upptas av hans konst. I den andra halvan finns cafeet. Sen har han fått allt utrymme i det konstmuseum som är inrymt i den gamla stationsbyggnaden i bortre änden av skulpturparken. Det är fri entré till galleriets alla delar och det är ett otroligt udda ställe mitt ute i skogen, som måste upplevas med egna ögon, öron och sinnen.  Och vilken tur jag hade, bäst som jag stod där och begrundade hans bilder i den gamla stationen så klev han själv innanför dörrn, Jatin Das. Han bodde kvar några dar i stationens övervåning. Så fick jag hälsa på honom och det kändes bra att få träffa den berömde konstnären och stå öga mot öga med honom. Så fick jag ta en bild med min iPhone (klart jag hade glömt kameran hemma!!! Så otroligt retfullt). Nåja, jag överlevde det också och det får ni göra med. Bilderna är oskarpa, jag vet. I alla fall är Galleri Astley väl värd en resa. Utställningen står till 21 augusti. Jag är glad att vi har ett så fint besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Och ett kul tips: deras jazzdagar ”Jazz på perrongen” 9 och 10 augusti.

Galleri Astleys hemsida med program finns här.

Möljan i Söderbärke

Så var det dags igen! Ett år går fort. Möljan i Söderbärke närmar sig, lördag 23 juli är den STORA dagen, då lever kyrkbyn upp med fest och glam och en jättemarknad och i år startar man redan veckan före med någon aktivitet varje dag innan dagen D. Jag passerade Söderbärke i söndags när jag var på väg till Norberg och då stannade jag till vid hembygdsgården nära kyrkan där till vänster bredvid bron vid sundet – om man kommer från Ludvikahållet alltså. Där var det ovanligt mycket folk och det var då jag insåg det här med Möljan! Så ni som vill uppleva marknad, ni får passa på nu.  Och vill man inte gå på marknad så kan man avnjuta några timmar på hembygdsgården och titta på Paul Erikssons träskulpturer till exempel, de finns i stora huset.

På hembygdsgården, som är en fin gammal bergsmansgård med anor, finns också en väldigt fin hantverksbod som är öppen hela sommaren och en kaffestuga finns i den timrade Lillstugan från 1700-talet, den står nära sjökanten. Hembakat bröd förstås! En bra servering. Jag är snart expert på fika! Hembakat utgör alltid en viss lockelse. I vinkel står mangårdsbyggnaden från 1800, där bodde bergsmannen. På 1600-talet fanns det tre gårdar i kyrkbyn och eftersom handeln med järn var så lönsam så smiddes planer på att göra byn till stad och centrum för järnhandeln. Inte så konstigt med tanke på hur byn ligger där mitt emellan sjöarna Norra och Södra Barken på en ganska smal landremsa, ett näs med ett sund. Det var ett strategiskt läge på den tiden då alla transporter gick via vattenlederna. Men nu blev det inget av med stadsplanen, nej. Kyrkbyn förblev en kyrkby men växte i alla fall för folk flyttade in. Förbi Söderbärke passerade de flesta järntransporter på pråmar och segelskutor vilka 100 år senare tog sig ner till Mälaren via kanalen, Strömsholms kanal. Byn har förresten sina rötter i förkristen tid. Här bodde folk redan då. Och det fornnordiska ordet barki lär betyda strupe och anspelar förstås på den smala landremsan mellan sjöarna.

Drama på Nya Lapphyttan

Pest och digerdöd, linnekläder, vadmal, låga timmerhus med gräs på taken och en medeltida masugn som drivs med vattenhjul och bälgar där man till och med kan göra järn som man gjorde på medeltiden. På Nya Lapphyttan är det medeltid som gäller, från 1100-tal och några århundraden framåt. Det kan bli dramatiskt. Det är kul att gå med en sån visning och känna sig tacksam för att man lever idag. Tre skådespelare var i farten. Ulrika Lönnback var huvudperson och berättare i nutid, Karoline Svensson och Klara Wenner Tångring befann sig i dåtid som medeltida hyttpigor. Det blev en bra spänning.

Igår vandrade vi runt hyttbyn i sällskap med de tre skådespelarna som förmedlade hela berättelsen om hyttan och det medeltida järnet. Runt Norberg finns rester och lämningar av många hyttor som var verksamma under tidig medeltid och den äldsta hittills är Lapphyttan utanför Olsbenning från 1100-talet. Nya Lapphyttans masugn med kringliggande hyttby är rekonstruerad efter Lapphyttan. Det var förra sommaren som järnförsöket riktigt lyckades i masugnen och det blev stor glädje i den ideella förening som ansvarar för driften. Det tar många år att bygga upp en kunskap kring detta. Då när det begav sig var denna masugnsteknik det mest moderna som tänkas kunde, en rätt märklig tanke idag! Man hade tidigare gjort järn av rödjord och sjömalm i primitiva blästergropar i marken, men människan är uppfinningsrik! För att öka produktionen gick man på 1100-talet vidare till gruvdrift. Då var det bara dagbrott förstås, man följde järnådror i berget – som man ser i Svinryggens gruvor i Norberg – krossade malmen och smälte krosset med hjälp av träkol i en högt byggd ugn istället och den första masugnen var uppfunnen. Utvecklingen gick snabbt och det verkar som om allt startade just runt Norberg. Mycket pekar på det. Visst är det intressant?? Norberg var supermodernt på medeltiden!

Obs! Fler dramatiserade visningar på Nya Lapphyttan kommer söndagarna den 24 juli, 31 juli och 7 aug kl 14. Är ni i närheten, så missa för all del inte det. Den 24 juli körs även masugnen för fullt, extra spännande!

Nya Lapphyttan en söndag i juli

Igår söndag var det mycket folk i farten på Nya Lapphyttan i Norberg, många barnfamiljer. Värmen steg ur masugnen. På eftermiddagen var det en dramatiserad visning som jag var mycket intresserad av, därför var jag där. Barnen lekte lite överallt, det var sista dagen i barnaveckan, ett Leaderprojekt för barn som Norberg haft ihop med Ängelsberg och Virsbo och som fallit väl ut, så pass att det kanske kan bli en tradition. En barnavecka varje år vore väl fint! Barn behöver leka till sig kunskap och de tycker det är kul, det märks. Jag såg många barn igår som verkade gilla det här med historia och lekar. De provade på smide, de lekte med det lilla vattenhjulet och med mini-masugnen och käpphästarna var populära. Pyssel fanns det gott om också, målarfärg, träbitar och annat. Föräldrarna såg nöjda ut. Dessutom var barnen märkvärdigt intresserade av den dramatiserade visningen och många barn följde med runt och lyssnade uppmärksamt. Det är alltid roligt att se tycker jag. Den här berättelsen biter sig säkert fast i deras sinnen. Det här med en speciell barnavecka är ett jättebra initiativ. Samarbetet mellan de tre områdena i projektet gör att barnfamiljerna kan förflytta sig mellan olika miljöer och prova på lite olika saker. Man får se mer! Virsbo har en fin och stor konsthall som gjord för skapande barnaktiviteter. Ängelsberg har en väl fungerande gammal bakstuga precis bredvid Världsarvet Engelsbergs bruk och här har barnen både fått baka och pyssla med korgar och björkris. Så det är bara att hålla tummarna inför nästa sommar och hoppas att barnaveckan kan upprepas och utvecklas. Nu när man har fått lite erfarenhet. Och jag måste skriva ett inlägg till om dramat! Det får bli imorrn det.

Frans van Bruggen i Magasinet i Ludvika

Nu ställer han ut i Magasinet i Ludvika, Frans van Bruggen som bor sen många år i stan med sin familj. Han kallar sin utställning ”Reflexioner och referenser”. Visst är han holländare, han studerade grafik vid Gerrit Rietveld Akademi, som jag tror ligger i Amsterdam. Den skolan drog igång i mitten på 1920-talet och har rötterna i funktionalism och Bauhaus. Utställningen står en månad fram till 14 augusti och då stänger även Magasinet, som är ett jättelikt kritvitt sädesmagasin mittemot Ludvika herrgård på Hammarbacken rakt ovanför Skuthamnen. Det var vernissage i förrgår kl 16 och jag hann dit precis i tid från finnskogarna där jag kört omkring hela dan. Jag var nyfiken, vad ställer han ut, vad gör han? Han var med på en Englandsresa jag gjorde, oerhört intensiv och pratsam, det minns jag särskilt. Han lämnade ingen oberörd. På vernissagen var det mycket folk, jordgubbscider och tilltugg. Lokalen är underbar, mellanvåningen i Magasinet. Fanns här grafik? Näe. Inget jag kallar grafik. Stora målningar? Ja, där fanns en triptyk, tre jättestora målningar i blandteknik som hängde ihop, strandbilder från Mallorca, mjukt målat, mjuka färger, många toner. Men i övrigt överraskade han mig med bilder av trä, utsågade och målade träbitar, sammanfogade med en förnimmelse av pussel. Där fastnade jag, för jag har alltid gillat pussel, mönster, att foga samman bitar. Alla verken hade referenser till andra konstnärer som Oskar Kokoschka, Edvard Munch, Paul Cezanne, Piet Mondran, Ragnar Sandberg och även den underbare musikern Jacques Brel. Hmm…..där gick man runt och nynnade och grunnade lite på konstnärens inspiration, lust och skapande. Jag såg också en gammal franskpolerad liten bordsskiva hade blivit underlag för en pusselbild om börshandel, fem i tolv. Frans van Bruggen är originell. Det där med trä och måleri i all sin enkelhet, det tyckte jag om och träet har en slags resonans, inte bara färgtoner sänds ut utan även Brels fina toner. Betraktaren blir en mottagare och jag sjöng när jag lämnade huset. Jag sänder vidare.
Magasinet är öppet till 14 augusti: tisd-sönd 11-18, lörd 11-16. Café finns i smedbostaden intill. Onsdag 3 aug och 10 aug är det visningar, samtal och föredrag kl 18-20 med Frans van Bruggen. Sista dan, söndag 14 aug likadant kl 15-17.

Jan Ers Ekocafé i Norhyttan

Ni som gillar att fika ska läsa det här. Igår körde jag uppåt Grangärde och uträttade ärenden, passerade en loppis vid det lilla torget i Grangärde och passade på att fynda några småsaker (ljusstakar och en pajform) och sen drog jag iväg mot Säfsen i ena änden på Dalarna. Då passerade jag Norhyttan på vägen, som ligger en bit utanför Sunnansjö. I Norhyttan ligger Jan Ers Ekocafé så lägligt vid vägkanten till vänster i byn. Där är det 60, så man saktar ner…och ser….en caféskylt, öppet….mm. Bilen svänger liksom in av sig själv på gårdsplan, det är bara att följa med. Klockan är mitt på dagen och visst kurrar magen, jodå. Annica är i full gång i sitt kök, hon bakar på de bästa råvaror och det är laddat med godsaker i disken. Hon gör smörgåsar efter hand på sitt hembakade ekologiska bröd. Kan det vara bättre? Nä, det kan det inte. Annica hade till och med LCHF-smörgås och dito bakverk. Då blev jag glad och valde just detta till dagens lunch. Maffig smörgås och på det en kopp kaffe och en underbar kokos-chokladkaka som blev pricken över i:et, som grädde på moset. Jag var mer än nöjd! Det blir ni också om ni åker dit, jag lovar!!

Därefter satte jag fart mot Säfsen och Gravendal, den by som hade sin dag i Säfsenveckan. Gravendal och Strömsdal är två byar i södra Dalarnas finnmarker som är fina besöksmål i Ekomuseum Bergslagen. Strömsdal har sin särskilda dag på fredag. Då ska jag dit. I Gravendal blev jag bjuden på kaffe i det gamla stationshuset hos Bertil Andersson och Inger Meijer, ideella medarbetare båda två. Bertil är även med i Ekorådet. Och tänka sig, ur skafferiet tog Inger fram ett fint LCHF-bröd med mandlar i! Jag blev allt lite paff, det där med LCHF blir allt vanligare, vilket gläder mitt lilla hjärta.  Vi åt en bit bröd med smör och Gustafskorv, verkligen jättegott. Den korven är typisk för Dalarna för övrigt, gjord av hästkött, knappt man vågar säga det, men god är den. Ja, som ni förstår så äter man både gott och bra i Dalarna.

Jan Ers Ekocafé finns här och även på Järnrutten under Äta/fika  här.